onsdagen den 30:e mars 2011

L'amour l'amour l'amour

Och så säger han:

- Men hur m
ånga par känner du som verkar riktigt, riktigt lyckliga?
- Euh... G&D?
- Men de har varit ihop i typ tv
å veckor. Annars?

*grubbelgrubbelgrubbel*

Fan. Vet inte. Scannar igenom släkt, vänskapskrets. Str
ålande, lyckliga par där man ömsesidigt respekterar, åtrår, älskar, beundrar, unnar varandra frihet och lycka och är fullkomligt jävla galna av att vara i varandras närhet?

Noll. Eller? Är ni s
ådana?

19 kommentarer:

Mimi sa...

Jag tycker att ni verkar vara ett riktigt lyckligt par. I och för sig har jag aldrig träffat er i verkligheten men av det jag läser sâ tycker jag det ser ut som om ni respekterar, har roligt, är seriös, har vardag, fest, brâk, vänner, ja allt som ska finnas i ett par som funkar och är lyckliga.
:)

Annika sa...

Men, man kan ju var ett lyckligt par även fast livet inte är en dans på rosor? Jag tycker till exempel att jag och min man är ett lyckligt par, trots att allt verkligen inte är perfekt och trots att det känns som att livet ibland är rena berg- och dalbanan...
Jag känner många par som, utifrån mitt perspektiv, verkar lyckliga. OM de själva skulle definiera sig som lyckliga, det är en annan historia.

Prinsessan sa...

Vi är såna.

E sa...

Jag tror att lyckan kommer och går i en lång relation. Och att tricket är att härda ut de perioder som är mindre lyckliga. Men någonstans går det ju en gräns mot ren och skär olycka, och är det där man börjar vara under alltför lång tid ja då...

Anonym sa...

ooo vad jag önskar att jag levde i ett mer "passionerat" förhållande!

Jag känner dock ett par: Min mamma och pappa. De har varit tillsammans sedan de var 14 och 15 år. Nu är de 50 och 51. De är nog lika kära, lika lyckliga och gulliga mot varandra som när de träffades. De har ju säkert gått igenom sina stormar de med men de har överlevt och älskar varandra innerligt och idag tror jag de vet hur unika de är och inser hur rädda de ska vara om varandra och visar därför alltid extra uppskattning med vänliga ord, gulliga sms, blommor, god mat osv.

SÅ vill jag också ha det!

//Angelica

Marie sa...

Det går upp o ned i alla förhållanden, tror jag. Man kan inte vara himlastormande lycklig jämt, det funkar helt enkelt inte! Huvudsaken är att man har en grundläggande kärlek för varandra, det är då man klarar upp - och nedgångarna.

Mi sa...

Mitt förra förhållande var så - och det var så trots att vi inte delade samma värderingar och annat som är viktigt. Det var så in i bänken svårt att avsluta - och det känns ganska svårt att börja om - för kan jag hitta någon som kan leva upp till det - och kommer jag att nöja mig med mindre?

cruella sa...

Min man och jag har varit tillsammans i snart 19 år och vi har det du beskriver. Fast inte konstant varje dag, då skulle man ju inte få något gjort:-) Snarast de olika känslorna i olika kombinationer. Bråkar gör vi däremot inte och väldigt sällan är vi sura. Man får ta sig i kragen och se båda sidor i konflikter. Och så inte ägna sig åt tankeläsning och mind games.

anna of sweden sa...

"Fullkomligt jävla galna av att vara i varandras närhet." Njäe. Men hjälp vad jobbigt det hade varit. :D

sagt o gjort sa...

Jag hoppas hoppas hoppas att det finns och att det finns för mig! Inte allt samtidigt kanske, men ändå. kärleken som bygger murar, lyfter allt och..så

IsabelleG sa...

Även om livet verkligen inte är en dans på rosor som sagt, så är jag och min man ett lyckligt par. Vi har varit ett par i 22 år och vet att det är vi för alltid. Sen att jag ändå tycker att jag inte är vacker, inte tror på mig själv, och inte vet vad jag ska göra när jag blir "stor" så har vi tryggheten i varandra.
Vi blundar för dammråttor, vår tråkiga förort ... Det är vi som par och våra fina 4 barn som är kärnan i livet, trots vårt stökiga hem!

Lisa sa...

Nja,galna av att vara i vanrandras närhet vet jag inte. Men resten, ja. Men det har absolut inte alltid varit sa. Det har varit djupa dalar och väldigt jobbiga perioder. Men sen vi kom ur den sista för nagra ar sen sa har vi hittat en balans och en annan djupare kärlek som inte fanns där tidigare. Men längst där nere pa botten sa hade jag aldrig vagat tro att det skulle hända.

Anonym sa...

Ja det är vi, i alla fall jag ;o) men jag har andra problem (hälsa)! och jag har alltid varit lite needy, tog flera försök att hitta rätt kille som inte känner sig kvävd av mig? men vi är jättelyckliga! men som sagt jag har andra problem... det jämnar ut sig! och ju fler problem man har desto mer överseende, klokare blir man? vilket kanske underlättar att jag är lycklig. men ja det tog tid att hitta rätt!

Nässelblom och choklad sa...

Att vara så där himlastormande lycklig så att det bara gnistrar och allt annat blir oväsentligt är nog något som gäller på film, i böcker och under den första tiden av en relation. Jag tror att även alla som har ett lyckligt förhållande har olika perioder - ibland är det så mycket annat som kommer emellan kärleken - jobb, sjukdommar, tvätt, städning, vinter, trötthet, krav från alla håll och kanter.....listan kan göras lång. Då gäller det att ändå komma ihåg vad man ändå har tillsammans. Kanske är det så att man får acceptera att det blir lite viloperiod ibland men det är klart att man ändå ska känna att grundkärleken finns. Det här blev en märklig kommentar, ämnet är stort, komplicerat och engagerande. Men ibland är det lätt att glömma vad man har....

Anna sa...

Jag tror att man har det så strålande fantastiskt ibland, i stunder, ögonblick och perioder. Och sen är det tufft ibland - just medelmåttigt. Då kan det kännas meningslöst för mig och så drömmer jag om den perfekta kärleken, egentligen om förälskelsen.
Så har det varit för oss precis, men jag tror det vänder nu, jag känner det. Varför? Jag vet inte, kanske har vi bara väntat ut det?
/Anna

Fru W sa...

Japp, vi är såna, min man och jag. Så där äckligt rom-com lyckliga i varandras närhet och kära, ja absolut. Fortfarande.

Sofia sa...

Nej, jag och min fastman ar verkligen inte sadana. Nar jag forst traffade honom var jag superkar, sedan fick jag panik nar den nyakara kanslan forsvann och jag blev sa radd att jag inte var tillrackligt kar i honom. Tankarna blev till en besatthet och jag gick in i en depression, sedan borjade jag ta antidepressiva och allt blev bra igen. Ha! Nejmen allvarligt talat, jag ar en sadan 'antingen eller' manniska, har sa svart med grey zones, jag forstar dem riktigt inte liksom. Men jag har lart mig nagonting. Allting i en relation ar inte perfekt, jag kommer inte alltid kanna mig dodskar i min fastman, vissa dagar kommer jag att vara uttrakad. MEn det ar inte hans, eller relationens fel! Nar jag var yngre trodde jag att riktig karlek ar den som vi ser pa film, den som gor att man blir besatt, inte kan sluta tanka pa den andra manniskan och inte vill umgas med nagon annan. Men i verkligheten ar det inte sa! JAg ser min Reuben som min livspartner, och jag alskar honom for den han ar, men det dar med overlycklig i hans sallskap, hela tiden....det vet jag inte om jag kan pasta!

Sara sa...

Nej, inte alltid. Men ibland, ibland då strålar vi! Det är då det är värt allt det vardagliga tragglandet som är så svårt att undkomma.

Nilla sa...

Jag får, mot min vilja, en låt i huvudet...
http://www.youtube.com/watch?v=t_cHnCXwow4

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...