fredagen den 19:e oktober 2012

Konsten att uppfostra sina barn.

Need to talk. Igen.
Det där jag skrev om vagn och barn -  I korthet att jag tycker att det känns konstigt när jag ser barn som är fyra som sitter i vagn med nappflaska eller napp - fick jag så mycket reaktioner på, men det intressanta i det här, det är ju att alla läser in sina egna tolkningar av vad jag skrev. Omedelbart. Utan att kanske titta närmare på vad jag egentligen sade, och så är det ju med sådana här ämnen som betraktas som känsliga. Hot stuff.

Jag måste bara understryka att jag i mitt oskyldiga lilla inlägg inte sade någonting om

a) övervikt, eller risk för
b) ätstörningar, eller risk för
c) att ettåringar inte ska ha snuttefilt
d) fetma, godis eller onyttigheter
e) någon sorts "smalideal" för barn

Men det lästes in så mycket mellan raderna.

36 kommentarer:

Madeleine sa...

Jag tycker du är oerhört sund i din inställning!

Ida sa...

Det är jättebra att du vet så tydligt vad du vill (och inte vill) med dina barn.

TinTin sa...

Tycker att det låter som bra grundregler att följa. Jag undrar om det där med stora barn i vagn är att man har mer bråttom och inte har tid att gå i 2-4 åringstakt (har ett snigelbarn, ett som springer hela tiden och allt däremellan, så om man har långt att gå och inte gör det för nöjess skull, är vagnen så praktisk som packåsna/raskhet att det är svårt att ge upp den... OCh efter 1+h på dagis, kanske även en 4-åring kan behöva vila sig litet?

Anna Stouvenel sa...

Du lâter helt normal. Fast jag kan nog klämma in en nutella och brioche till bâde frukost och mellanmâl:)

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Nja, jag vidhåller vad jag skrev. Åsikterna som sådana är inte det minsta stötande. Däremot är det självklart provocerande när du utgår ifrån att ditt sätt är bäst, inte för just dina barn, utan för alla. Att a l l a oavsett livssituation, resesträcka, boendeplats gör sina barn en otjänst om de använder vagn till sina barn efter en viss ålder som du godtyckligt bestämt.
Som flera påpekade under förra inlägget så är det en sak att leverera en åsikt och en helt annan sak att oprovocerat ge sig på hur andra människor väljer att transportera sina barn. Vad ger dig rätten att döma ut deras val som mindre genomtänkt och sunt än ditt utan att ha en susning om deras kontext?

Maja sa...

Åh vad jag håller med dig! utom med teve tittandet.. älskar teve:n ;)

AnnBritt sa...

Det är väl skönt när man hittar rutiner i sitt liv som funkar. Det finns dom vars barn vägrar äta och då kan en nappflaska med välling ge iaf lite näring och energi. Jag har haft 2 barn som ammats till drygt 14 månader och ett inte kunde ammas alls och som vägrade släppa nappen förrän han var 4 och bara 1 som var intresserad av välling. Är man ensamstående är det inte så lätt att få allt att funka och tänka sunt och klokt och äta rätt, men min filosofi har varit att det kommer säkert att bli folk av dom även om dom sitter i vagn eller har napp. Något som är värre är att inte potträna sina barn utan låta dom ha blöja av ren bekvämlighet till 5, 6 års ålder. Men som sagt, det blir nog folk av dom med, det sitter liksom inte i det utan i hur man lyssnar och pratar med barnen. Alla gör vi nog det bästa vi kan efter vår förmåga och omständigheter för att ge våra barn en så bra uppväxt som möjligt. Det är så lätt att se bristerna hos andra, men i våra barns ögon är vi ändå alltid de bästa föräldrar som finns tills någonstans där i tonåren när annat är viktigare, men har vi lyckats oavsett vagnar o välling så visar det sig verkligen i tonåren. Det är där vi kan ha en vän för livet i våra barn eller en rå fiende.

hellen sa...

Men i kommentarsfältet skrev du:

Jag tror också att man sänder ut ett konstigt meddelande till sina barn, om man envisas med att köra runt dem i vagn, i synnerhet mot bakgrund till att snart varannat barn är överviktigt, och rôr sig för lite.

Jag arbetar på förskola och det är vanligt att de föräldrar som hämtar utan bil erbjuder fyraåringen att åka vagn. Inget konstigt med det tycker jag. Många av familjerna i det här området har hyfsat långt att gå och barnen är trötta efter en lång dag på förskolan. Själv har jag efter många år inom förskolan inte sett att de barn som åker mer vagn är mer överviktiga än andra. Vad jag däremot lagt märke till är att vissa familjer åker väldigt mycket bil och bland en del av de barnen märks att de inte är vana vid att gå längre sträckor och att de inte är så vana vid att se upp för bilar, att man ser sig för innan man går över vägen m.m.

Anonym sa...

Hej Sara, pa tal om uppfostran, hur upplever du fransmannens metoder i ovrigt? Tycker folk i din narhet att det ar konstigt att du inte ger ditt barn aga? Hur forklarar du for dina barn att vissa foraldrar slar sina barn och att det ar lagligt i Frankrike..? har du nagon gang behovt forklara detta for henne? min pojke ar fortfarande ganska liten,men jag fasar redan over att han kanske kommer att se barn/kompisar som blir slagna :(

J sa...

Hej, jag tycker mycket om det du skriver här men när du ska relatera din familjs vanor till andra, här liksom tidigare med matvanor känns det olustigt. Varför är det så viktigt för dig att få bekräftelse att just ditt sätt är rätt? Vi är många som i vardagen försöker få allt att gå ihop och få de där magiska stunderna då allt faller på plats - vägen dit kan vara ganska knagglig med sömnbrist, arbete, förskola, etc etc: kan vi inte hjälpas åt istf jämföra med varandra?

Anonym sa...

Fint skrivet RockPaperScissor! De flesta gör ju sitt bästa för sina barn. Faktiskt! Vill jag tro. Det blir inte perfekt. Jag kompromissar mycket mer än du Sara. Jag är säkert en mindre bra mamma, men jag avgudar ju min unge! Tv eller inte tv. Tycker inte att det är rätt eller fel. Men jag beundrar självklart din uppfostringsmetod. Min är bara inte exakt likadan!

E sa...

Jag tycker också att det låter vettigt och sunt. Det jag inte förstår är varför det är ett problem om andra gör på andra sätt? Alltså, vad spelar det egentligen dig för roll att andras ungar åker vagn och äter välling? Är du orolig för samhällshälsan eller..?

J sa...

Och en sak till: det här föraktet mot stressade mammor: kan vi inte bara sluta med det? INGEN förälder som stressar en måndagseftermiddag tycker att det är roligt eller är stolt över sig själv: att vi har ett samhälle i Sverige som bygger på två förvärvsarbetade föräldrar kan man säga mycket om: gör i såfall det i stället och dubbelbestraffa inte mammorna.

Anonym sa...

Till Anonym som sa :
"Hur forklarar du for dina barn att vissa foraldrar slar sina barn och att det ar lagligt i Frankrike..? har du nagon gang behovt forklara detta for henne? min pojke ar fortfarande ganska liten,men jag fasar redan over att han kanske kommer att se barn/kompisar som blir slagna :( "

Det är så klart att det finns inga slagna barn i Sverige..:-/
Jag är fransk och slar inte mitt barn, och det är detsamma för min familj och mina kompissar. Tyvärr finns det slagna barn överallt, även i Sverige...
Jag har bott 4 år i Sverige, och tycker att barn mår inte särskilt bra..
Sarah, jag tycker att det låter bra hur du uppfödda dina barn.
Fab

Anna-Lena sa...

Jag tror att Sara bara ville skriva ett inlägg om något som h o n tyckte var lite konstigt. Jag tror inte att hon ville predika för er hur ni ska göra med era barn, eller andra med andras barn.
Det är ju faktiskt hennes blogg där hon skriver om sin familj och hennes liv och vi gillar den ju faktiskt eftersom vi läser den ofta.

Självklart har ni rätt att inte tycka likadant och att ha er egen syn på det här men jag tycker inte att Sara på något sätt ser ner på andra i sitt inlägg.

Och det är ju som sagt hennes blogg och den är rolig att läsa och ni behöver inte ta det hon säger som en slags pekpinne.

Sara sa...

Anna-Lena; TAck för den kommentaren! Det var ju just det, att jag bara reagerar på stora barn med bebisattribut, men jag dömer inte någon, och vill verkligen inte "predika" eller pracka på någon mitt sätt att leva. Sedan är det ju klart att jag utgår från att jag gör vad jag tror är bäst för mina barn, men jag har väl aldrig skrivit något som dömer någon? Eller "oprovocerat gett mig på någon". Jag skriver ju här om mitt liv, om hur jag /vi gör, den här bloggen är full av betraktelser och reflektioner, men att säga att jag dömer ut andras val... Det gör mig lite ledsen.
Jag har fått positiv feedback om när jag skriver om familjelivet, och många som vill veta mer om just det, så då ville jag berätta om hur vi gör. Det handlar INTE om att söka bekräftesle för att mitt sätt är rätt, och det tror jag framgår i inläggen jag skriver, och E, har jag i något inlägg skrivit att jag tycker att det är ETT PROBLEM att andra föräldrar uppfostrar sina barn på ett annat sätt än vad jag gör? Nej, men jag har skrivit att jag höjer på ögonbrynen av att se stora barn i vagn. Precis som jag höjer på ögonbrynen när jag ser personer med stringtrosor över jeanslinningen, något som jag reagerar på lika starkt, men det är inte ETT PROBLEM fôr mig att det finns de som väljer att ha det.

Nell sa...

Jag har inga barn och darfør är det svårt för mig att säga hur jag skulle göra men jag vill bara säga att det viktigaste är att var och en hittar sitt sätt som känns bra, oavsett om de andra tycker att det är rätt eller fel. Ibland känns det som att det är så mycket fokus på vad man gör eller inte gör och jag blir bara trött av det!
Jag är fransk och mina föräldrar har aldrig slagit mig; däremot många av mina kompisar när jag var liten fick en örfil t.ex. När jag var liten så reflekterade jag inte särskilt över det och mina kompisar tyckte snarast att det var märkligt att jag aldrig fick en örfil. Jag tror också att det finns barn överallt som blir slagna av sina föräldrar oavsett om det är i Frankrike eller Sverige.
Jag ælskar Saras blogg!

Sara sa...

Nell, jag håller med dig, helt och hållet. Man gör så gott man kan och orkar, man väljer vad man vill lägga energi på och vad man kompromissar med.
Vad gäller barnaga så var det ju någon kommentar som fick det att låta som att i Frankrike slår alla sina barn, och i Sverige gör ingen det, och så är det ju inte.
Barnagan är ju definitivt på väg bort i Frankrike, och det chockerar och upprör många franska föräldrar i min generation att man daskar till sina barn.
Tack för din kommentar, förresten!

J sa...

Fast nu förenklar du väl lite, det var inte bara en reflektion utan kommentarer som "hur tänker föräldrarna" och "man gör inte sina barn en tjänst..." jag tycker att det är svårt att inte tolka det som dömande. Och det verkar ju vara flera som uppfattade det så.

Nilla sa...

Du skriver tänkvärt och bra och är duktig på att formulera dig! Jag också med dig i det du skriver om barnuppfostran och mat med mera. Jag önskar att jag var lika noggrann med maten nu som när mina barn var små :-) Men det här med barnuppfostran är ett svårt ämne att skriva om. Det finns alltid mammor som har dåligt samvete och mammor som känner sig osäkra. Det går, som när det gäller allt, inte att vara alla till lags. Att diskutera i en vänlig ton är trevligt. Jag gillar din blogg och de ämnen som du tar upp! (även om jag inte kommenterar så ofta...)

Anonym sa...

Ni som sager att det finns barnaga i Sverige, saklart vet jag att det forekommer, men langt ifran i samma utstrackning som har. jag tror att det flesta som agar i Sverige kommer fran lander dar det anses vara vanlig uppfostran. Det ar nog valdigt fa "svenska" foraldrar som agar. Jag vet ocksa att barnagan sa smaningom kommer att bli forbjuden har i Frankrike, men jag kan inte forsta hur ni anser att manga franska foraldrar inte smaller till sina barn... Man ser ju det overallt, kopcenter,lekplatser,utanfor skolan osv I min umgangeskrets finns bara en som absolut ar 100% emot aga, blandat folk med olika uppvaxter, niva pa studier osv. DU som tycker att svenska barn inte mar sarskilt bra, hur menar du da? Jag tror svenska barn i allmanhet mar battre an barn i andra lander. I frankrike talas det knappt om mobbning, larare har ratt att saga till en elev "tu es nul", mycket mer barnfattigdom, vald i skolor osv osv

E sa...

Sara, bara för att man inte uttryckligen använder ett ord så kan nog ens inlägg andas det ändå. Men jättebra att du inte tycker att andras vagnåkande etc är ett problem. Det finns ju många bra sätt att uppfostra sina barn på, och många bra sätt att visa sin omtanke, kärlek och omsorg på.

Anonym sa...

Enligt undersokningarna slar 80% av franska foraldrar sina barn, hur kan ni saga att det ar jamforbart med barnaga i Sverige. I Caf's senaste nummer sager de tom att det inte ar nagon fara om man slar till sitt barn da och da...istallet for att uppmuntra foraldrar till att sluta HELT. ..Forlat om jag svavade ut i detta amne,men som svensk i Frankrike ar det ibland svart att forsta...Egebtligen ville jag bara veta om Sara nagon gang varit tvungen att beratta och forklara for sina barn varfor andra barn far orfilar/smisk.Min pojke blir upprord vid minsta lilla tecken pa vald hos andra och jag hoppas innerligt att den franska mentaliteten andras...

Sara sa...

Anonym: Jag har ju inte riktigt samma upplevelse, men jag förstår vad du menar. Svarade under det senare inlägget!

Sara sa...

Bara en grej till: Jag gör vad jag tror är bäst för mina barn, och vad jag är kapabel till under de omständigheter som råder just nu.
Som jag skrev, det är mina val, och det gäller mig och min familj.
Att tycka att det är provocerande, det får man, även om jag blir lite häpen över den starka reaktionen.

Anonym sa...

Sara, jag önskar att jag var bättre på att utrycka mig skriftligt nu. Jag håller med dig fullt ut. Om man leker med tanken att varje mamma fick välja mellan burkmat och mat gjord av en barnmatsstjärnkock som lagade maten hemma, mamman slapp göra jobbet i båda fall och samma pris. Jah tror att alla skulle välja stjärnkockens mat. Samma sak med frisk luft vs lägenhetsluft, socker vs frukt, tevetittande vs utomhuslek, lektid vs jobb... Sen tror jag att de som reagerat har gjort så gott de kunnat på vissa av dessa punkter och innerst inne önskar att de hade tid, pengar och eller ork att göra det rätta på fler punkter. Det är ju extra laddat när det handlar om våra barn, de skulle annars kunna reagera på att du gör egen pesto t.ex;) Tack för en fin blogg!/Sara

Karin sa...

Anonym: Jag håller med dig helt på den punkten! Kan inte förstå den personen som påstår att svenska barn mår SÄMRE än franska. Enligt mina erfarenheter är det helt fel.

Jag har inga barn, men bor i Frankrike sedan 2 1/2 tillbaka och jag har varit au pair åt flera olika franska familjer (både i Nice och Paris). Jag kan säga att de barnen jag barnvaktat här i Frankrike, INTE ger intrycket av att må bättre, än de barn jag passat i Sverige. Tvärtom!

Här har jag fått se föräldrarna ta till örfilen eller smäll på rumpan många gånger, när tålamodet brister och de inte orkar/har lust att förklara för barnet varför det gör fel. Även smäll på fingrarna har jag sett nästan alla föräldrar i min närhet ge sina barn, och det är ingen av dem som anser att det är barnaga och att det är "fel".

Gällande välbefinnande i övrigt, så har barnen jag passat här gett intrycket av att vara mycket mer stressade, och de har knappt haft någon fritid att leka på eller utföra aktiviteter/sport. Direkt när de kommit hem har de varit tvungna att ta tag i skolläxorna, och då pratar vi om barn i 4-5-årsåldern.

De föräldrar jag varit au pair hos har ställt sig extremt kritiska och frågande till hur vi uppfostrar barn i Sverige utan att slå dem på fingrarna eller på rumpan. "Men... hur visar ni då för barnet att något är fel?" frågar de. Det går verkligen inte att ge sig in i en sådan diskussion utan att bli osams, så jag brukar oftast låta det vara för husfridens skull.

Men det har helt klart gett mig en hel del verktyg för när jag själv blir mamma (vilket förmodligen kommer bli här i Frankrike), för jag vet precis hur jag INTE vill uppfostra mina barn. Jag kommer säkert att uppfattas som konstig av många franska föräldrar, men jag är övertygad om att svenska föräldrar har ett mycket sundare sätt att uppfostra sina barn, än franska.

Sedan finns det självklart undantag även bland fransmännen, och det finns folk som inte uppfostrar barnen på det här sättet! Men det här är i alla fall mina erfarenheter efter att ha bott hos franska familjer och passar deras barn.

Susanne Snäll sa...

Sara, fortsätt skriva precis som du gör! Det är din blogg och det fina är att du får skriva precis vad du vill.

Cosmopolit sa...

Sara, din blogg är underbar och en daglig "must-read" för mig. Snälla fortsätt!
Jag reagerade inte alls på ditt inlägg utan hummade glatt med då jag också lyfter på ögonbrynen när jag ser ett förvuxet barn i barnvagn med snuttefilt, napp eller nappflaska. Tyvärr är jag själv så elitistiskt lagd att jag antar att barnet är efterblivet. Vad gäller syskonvagn så var det ett självklart val då det är synnerligen tätt mellan mina två barn. Fast så fort den äldsta kunde traska ordentligt på egen hand blev det enkelvagn igen. Jag når inte upp till din standard vad gäller barnuppfostran men jag inspireras av dina val och du får mig att reflektera över mina egna och andras diton. För detta är jag dig synnerligen tacksam.
Att du sedan har väldigt långtåade läsare får du ta med en nypa salt. Dåligt samvete för ytterligare misslyckanden i någon av alla roller kvinnor drar på sig som bojor verkar vara en svensk paradgren. Stå på dig. Fortsätt blogga och låt alla bittra skators galla rinna av dig. Du är suverän!

RockPaperScissorLizardSpock sa...


Jag läser i kommentarsfältet att du skrivit att du blir ledsen över att jag skrivit att du oprovocerat get dig på föräldrar vilket du besvarar med

""men jag dömer inte någon, och vill verkligen inte "predika" eller pracka på någon mitt sätt att leva. Sedan är det ju klart att jag utgår från att jag gör vad jag tror är bäst för mina barn, men jag har väl aldrig skrivit något som dömer någon? Eller "oprovocerat gett mig på någon".

Det är jättetråkigt att du blivit ledsen, samtidigt så försökte jag ju belysa att det du skrev hade potential att göra andra illa. Där hade jag ju kanske hoppats att du reagerat med ett "aj fan, det var ju inte meningen att det skulle tas så" istället för att fortsätta framhärda i att du på intet sätt gjort något fel. Dvs det du då framför är att vi som förmedlar att vi reagerar och tar illa vid oss överreagerar och det är i själva verket du som är offret för du har rätt att tycka vad du vill?

Här är ett antal citat ifrån dig:

"Och jag kan inte hjälpa att jag höjer på ögonbrynen. Hur tänker föräldrarna?"

Det här är ju till exempel väldigt svårt att tolka som något annat än att du säger att det föräldrarna gör med sina barn är dumt.

"Jag tror också att man sänder ut ett konstigt meddelande till sina barn, om man envisas med att köra runt dem i vagn, i synnerhet mot bakgrund till att snart varannat barn är överviktigt, och rôr sig för lite. "

Det här är svårt att tolka på något annat vis än att du alltså menar att föräldrar som "envisas" med att köra sina barn i vagn utsätter sina barn för en hälsorisk.

"Det är att jag inte kan låta bli att höja på ögonbrynen när jag ser stora barn i vagn, med vällingflaska och napp, som körs runt på stan, bland affärer. Då frågar jag mig verkligen om man gör saker och ting för barnets bästa."

Återigen, mycket svårt att tolka på något annat sätt än att du anser att det dessa föräldrar gör är exempel på dåligt föräldraskap eftersom de, enligt din personliga åsikt, inte gör det bästa för sina barn. Vilket då alltså skulle vara att inte använda vagn.

"Men E, det är ju inte det jag säger! Det är väl väldigt stor skillnad på en ettåring och en fyraåring? Att ha bebisvanor som bebis och bebisvanor när man är ett större barn är ju inte samma sak?"

Här skriver du alltså att de föräldrar som använder vagn till barn efter en ålder du godtyckligt bestämt har bebisvanor för äldre barn vilket enligt dig alltså är fel.


Detta är alltså några exempel på saker du skrivit som är väldigt svår att uppfatta på något annat sätt än att du dömer ut det som görs.

Om vi då återgår till det senaste du skrev:
men jag dömer inte någon, och vill verkligen inte "predika" eller pracka på någon mitt sätt att leva. Sedan är det ju klart att jag utgår från att jag gör vad jag tror är bäst för mina barn, men jag har väl aldrig skrivit något som dömer någon? Eller "oprovocerat gett mig på någon"

Kan du någonstans förstå att ditt syfte och ditt utförande inte går hand i hand? Du uttalar dig ju i allra högsta grad om hur andra människor skall göra med sina barn och du drar paraleller mellan att inte göra som du och att utsätta sitt barn för hälsorisker och att inte göra det bästa för sitt barn. Det är ganska saftiga anklagelser att rikta till vilt främmande människor på stan bara för att de råkar använda vagn till ett barn som DU anser är för stort för att åka vagn.

Hade du istället berättat hur du gör med dina barn och berättat på vilka grunder du tagit de besluten, vilket är vad du utger dig för att göra i dina försvarstal, så kan jag garantera dig att responsen blivit annorlunda.

Sara sa...

Madeleine: För mig kändes det ganska självklart, men jag fick en tankeställare.

Ida: Det är klart att man mâste välja vad som är viktigt, och vad man inte vill kompromissa med, sedan är det nog sâ att vad gäller barnuppfostran mâste man vara beredd att försvara sina val.

Tintin: Ja visst är det så. Men när jag skrev inlägget (lite background) så hade jag sett flera barn (gissar fyra, fem år) i vagn, en med nappflaska, och ett barn inne i en affär, som VILLE kliva ur vagnen men mamman tryckte ned honom igen och ville att han skulle sitta där när hon tittade på kläder. Och då tyckte JAG att man som förälder ibland får lägga sina egna "behov" åt sidan, för att tillgodose barnets behov av att springa. Tyckte jag.

Anna: Fast inte varje dag? ;)

Rockpaperetc: Jag ger lite bakgrund ovan.

Maja: Jag har läst så mycket om barn och tevetittande att vi faktiskt följt råden "ingen teve före 3 års ålder).... Kan tyckas radikalt?

Sara sa...

AnnBritt: Oj, blöja till fem års ålder? Don't get me started on that... ;) Sedan är det ju mycket man vill som kanske inte alltid funkar, jag ville tillexempel helamma länge, men det gick inte, och man får ju anpassa sig, så klart.

Hellen: Det är nog en kulturskillnad. Jag kan ge dig exemplet från min värld: I Véras klass är de tjugo barn födda 2011. De går i skolan från åtta till halvfem, med flera raster, gymnastik och utelek. Det är en tjej som hämtas i vagn, de allra flesta går hem, via lekparken eller stranden för att leka lite till. Men man har också ett system i Frankrike (som i sverige?) att man tillhör den skola som ligger närmast, så att man egentligen inte ska behöva ta bilen.

Anonym: Det har jag svarat på nu, under något av de här inlÄggen!

J: Du säger: "Varför är det så viktigt för dig att få bekräftelse att just ditt sätt är rätt?" Jag vet inte om det är det. Men det är klart att det är ledsamt för mig att det känns "olustigt" när jag skriver om mina barn, och det är därför jag funderar mycket på den här bloggen nu. Att jag delar med mig av mitt liv och mina tankar, och att det känns "olustigt", det känns helt enkelt inte bra.

Anonym: Jag vill inte ha någon beundran för någon uppfostringsmetod. Jag är den osäkraste och minst perfekta mamman ever. Det är kanske därför jag försöker så mycket. Att vara en bra mamma.

E: Ja, kanske lite? Exploderande övervikt och allt det? Men ärligt, E, jag hade aldrig tänkt starta någon diskussion, det var bara en reflektion över att under samma dag sett flera exempel, se ovan.

J: Jag hoppas att det där inte var riktat till mig, att jag dubbelbestraffar mammor?

Fab: JAg har skrivit lite under tidigare kommentarer om det här, känsliga, ämnet!

Sara sa...



J: Jag skrev lite mer om bakgrunden ovan, om det kan vara intressant. Annars var det, som sagt, bara en hastig reflektion, kasnke klumpigt uttryckt, och om du tog illa vid dig så är jag ledsen över det.

Nilla: Jag tycker ju också att den här bloggen ofta är ett forum för bra diskussioner, men nu känns det som om det blev dålig stämning i kommentarsfältet, av mitt, lite förflugna, inlägg. Och det tycker jag är synd.

Anonym: Jag tror att jag berört det där nu under flera andra kommentarer?

E: Alltså, mina inlägg är ju aldrig särskilt "genomtänkta". Det är lite det som far genom huvudet i ett givet ögonblick. Och jag tänker ju heller aldrig att det här är en "stor blogg". För mig är det fortfarande bara du och syrran som läser. ;)

Sara: återigen: Jag är den osäkraste mamman av alla. Men en osäker, neurotisk mamma med ambition. ;) Och vårt val, i vår familj, har ju varit att nu när barnen är små, leva på en inkomst (det jag tjänar på frilans är marginellt) och vända på slantarna för att kunna ge våra barn TID. Och det valet måste jag ju någonstans stå för och försvara?

Karin: Jag tror, precis som du, att det svenska samhället, och systemet med skolor och barnomsorg är mycket emr anpassat för barnen och för barnfamiljerna. För nâgon som bor i södra Europa är det lätt att tänka: "Vad lätt det mâste vara att ha barn i Sverige", och vad skönt för barnen!". Sâ tänker man.

Susanne: Ja, det här âr ju min lekstuga, eller hur? ;)

Cosmopolit: Men det var väligt få av de som kommenterade som såg det som en reflektion över någonting som jag tyckte var lite konstigt, och det är därför jag funderar över det här med blogg och mitt ganska generösa sätt att dela med mig av mina reflektioner. Kanske ska knipa käft i fortsättningen? ;)

Rockpaperetc:
Nu känns det lite som att du vill att jag ska vara dömande och predikande. Det var inte mitt syfte. Som jag också skrivit upprepade gånger i kommentarerna som du har läst så säger jag också att jag nog uttryckte mig lite klumpigt över en företeelse som jag tyckte var lite konstig. Att det var lite förfluget? Du kanske läste det?

Och "godtyckligt bestämma" att det är skillnad på en ettåring och en fyraåring i vagn? Godtyckligt? Det är väl stor skillnad på dessa barns fÖrutsättningar? En ettåring kan ju i de flesta fall inte gå?

Anonym sa...

Men oj, vilka upprörda reaktioner kring ett inlägg som filosoferade kring barnvagnens vara eller icke vara för lite större barn.

Alla ni som känner er så arga, varför kan ni inte bara acceptera att man tycker olika? Att man som förälder gör olika val? Vi måste inte ha total konsensus kring alla aspekter i hur man uppfostrar barn, de flesta föräldrar gör så gott de kan utifrån de val som de upplever bäst. Självklart ska man kunna diskutera fördelar och nackdelar med olika val, men det är väldigt svårt då folk blir så oerhört kränkta och arga så fort någon ens andas att man i vissa situationer gör ett annat val.

Slutsats: Om en förälder inte tycker vagn är bra för lite större barn, så är detta inte djup kritik mot dig som förälder och människa. Det var helt enkelt en reflektion över ett fenomen. Om du inte håller med, så föreslår jag att man rycker på axlarna och går vidare i sitt liv. Och känner sig trygg i sitt val att använda vagn, för det är det som passar bäst just för ens egen familj.

hellen sa...

Alltså, jag tycker självklart att det bara är positivt om barn tar sig fram för egen maskin men många bor ganska långt ifrån sin förskola och det är inte så att man i Sverige tillhör den nämsta förskolan. Kommunen måste ordna plats till alla barn men i värsta fall kan det vara en lång resa. Nåväl, jag ska inte snöa in på det här med avstånd för det är säkert så att en del föräldrar tycker att det är mer bekvämt att sätta lite väl stora barn i vagn.

Jag ville bara nyansera bilden något. Möjligt att jag missförstod din koppling till barns övervikt men min bild är faktiskt att för många familjer står inte vagnen i vägen för en aktiv fritid.

Angående hur du uppfostrar dina barn så tycker jag att du har många sunda och bra idéer - det glimtar fram i din blogg hela tiden. Hoppas verkligen att du fortsätter att skriva om de här bitarna. Jag delar nog inte din bild av hur svenska föräldrar (miss-) brukar vagnen men jag blir ofta inspirerad när du skriver om dina barn, vad ni gör tillsammans osv.

Du skriver bra och bjuder på mer än många andra bloggare och det hoppas jag att du tänker fortsätta med.

Uppochhoppa sa...

Det här har jag missat helt. Men jag tror jag tror att du är helsund och har precis stenkoll, så jag lämnar det där! :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...