tisdagen den 30:e oktober 2012

Lunar effect.

Vet inte om det är fullmånen, men jag känner mig stingslig och orolig. 
Minsta har inte sovit, och liten vaknade med rynkade ögonbryn.
Jag har inflammerat tandkött och känner mig lite hormonell, minst sagt.
Kanske bara en effekt av de senaste dagarnas tårt- och champagnediet, inte helt lyckat för en sån som jag, med undertryckt sockerberoende och gamla ätstörningar i bagaget. 
Men det är okej. Hela familjen är ledig och ska gå ut och sparka höstlöv i solen. 
Det är en helt oslagbar må bra-kur.      
 
 Läste till morgonkaffet att vi blir mer och mer bildstyrda, med sociala medier och instagram och facebook och bloggar. Att vi inte längre vet hur vi ska finna orden för att kommunicera. 
Att vi - kvinnor - fotograferar oss själva, lite snett uppifrån, i ett förminskande perspektiv, som vore vi ständigt barn, fotograferade av våra föräldrar. Vi förkrymper oss och lever genom att kabla ut bilder på Internet. Att världen blir mindre skrämmande och mer hanterbar på det viset. Vi kvinnor fotograferar oss själva, och män - som definierar sig genom action och handling, inte genom utseende - fotograferar graffiti i tunnelbanan. 
Jag försökte med det där ett tag, att fotografera mig själv, på klassiskt bloggvis. Ville passa in, kanske. Men lyckades aldrig. Trivdes inte med den bilden av mig själv. 
Dessutom slutade det alltid med ganska osmickrande close-ups av mina näsborrar. 
Glamouröst.  
Kanske trivs jag bättre som betraktare av annat än mig själv. 
Storknar ibland av alla självtagna bilder på bloggar. I synnerhet bilder av kvinnors skrev när de ska visa upp nya skärp. Men det är bara min reaktion på all konsumtion, tror jag.

Oh well. Nu blir det solig promenad, och doft av höstlöv och mogna persimoner, och doften av min lilla tribus hår. De doftar lika, alla tre. Som nygräddade croissanter bakom öronen. 
Mer än att vara bildstyrd och visuell är jag styrd av mitt doftsinne. Ingenting får mig ur balans som doftminnen. Och där har Internet och sociala medier strikt ingenting att sätta emot.

8 kommentarer:

Milea sa...

Det här med att ta bild på sig själv... det är inget man är stolt över men för egen del har jag liksom begränsade alternativ. Du har ju en fotograf. Och jag är en sån som tycker det är jäkligt pinsamt att be andra vid diverse tillställningar att 'Snälla, kan du ta en bild på mig'.

Hmmm. Jag får nog skaffa mig en fotograf. Möjligen av flera skäl ;-)

Ellinor sa...

Intressant iakttagelse och reflektion gällande fotografering. I och med alla sociala medier som mer och mer tar över vår vardag, skall allting helt plötsligt dokumenteras och fotograferas. Förr kunde man i lugn och ro sätta sig ner vid ett dukat bord och låta sig väl smaka så snart maten var serverad. Nu skall allting arrangeras, fotas och postat i etern innan vi sätter oss till bords. Jag själv är inget undantag i sammanhanget, men jag försöker att välja mina tillfällen, i alla fall begränsa dem till den gånger jag är själv. Vad gäller självporträtt så är det någonting jag lagt ner för länge sedan. Förstår liksom inte riktigt grejen. Bekräftelse på det egna jaget söker jag hellre i människor som står mig nära och som möter mig i verkliga livet. En arrangerad bild, tagen ur en onaturlig vinkel visar ju ändå inte vem jag är, inte på riktigt...

Lovable sa...

Välkommen in till min blogg för länkar till Novembers månadshoroskop och allmänna reflektioner kring stjärnornas inverkan på våra liv. Och ja, fullmånen VAR speciell den här månaden, både Solen och Pluto lekte tillsammans i det blå skenet av månen. Starka tankar som resultat! Kram Helena

Sara sa...

Milea: Haha, ja, jag klarar inte att be folk, men jag vet bestämt att det finns de som ber främlingar på gatan... Snart är väl mina barn så stora att jag kan träna upp dem? ;)

Ellinor: Ja, jag vet. Det finns en stress i det där också, att dokumentera... Jag funderar ibland över mina egna reaktioner över vad som händer i "cybervärlden", och lägger mer och mer vikt på det som händer i den verkliga.

Lovable: Aha, jag anade väl det! ;)

Mia sa...

Så j*vla skrämmande. Det är verkligen det. Jag blir rädd, på riktigt.

Samtal med Gud sa...

Vilken intressant iakttagelse på det kvinnliga fotoperspektivet, själv har jag slutat att vara med på bild fullständigt. Men det har mer med oförmågan att möta mig själv än något annat - förminskande på hög nivå helt enkelt.

Emelie sa...

Mitt i prick som så ofta Sara. Jag blir också livrädd när jag ser en del bilder som främst tjejer tar på sig själva och då pratar vi inte bara skärp utan trosor, bikinis och magar för att nämna några exempel...

mia sa...

Jag blir en enda stor näsa då jag fotar mig själv så det händer ytterst sällan. Har nog också testat ;)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...