onsdagen den 17:e oktober 2012

These boots were made for walking.


Tre veckor innan ettårsdagen reste hon sig upp och började gå. Trevande men entusiastiskt. 
Och den här mamman är stolt och lycklig och betraktar med vidöppna ögon varje liten rörelse, varje framsteg. Drinking it in. Eftersom allt gått på ett ögonblick. Blinkar jag en gång till har hon hunnit fylla ett, två eller tre. 
Det är så det är. Och det är ett jävla privilegium att få stå bredvid och vara den som ska leda de här barnen ut i världen. Visa dem rätt. 
Och sedan stå dâr och titta efter dem, med ett hjärta som svämmar över av kärlek, och vidöppna armar.
Resten av mitt liv kommer jag st
å där och titta, med vidöppna ögon och vidöppna armar. Utifall att de behöver vända om ett slag och komma tillbaka. Resten av mitt liv.
Mina ungar. 

4 kommentarer:

Ingela sa...

Vackra ord!

Anonym sa...

Åååå....Det är precis så det är! Kan det inte gå liiiite långsammare bara...<3

Em

Johanna sa...

Precis, precis så. Fint.

Anna Stouvenel sa...

Och jag talar om hur mycket jag älskar dom (även när jag är arg) varje dag. Att börja och avsluta dagen med en stor kram är en ynnest.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...