söndagen den 21:e oktober 2012

Stegen.

Jag promenerade utan att fundera. Utan verklig plan. Och vid korsningen där jag alltid viker av mot norr gick jag i motsatt riktning, med blicken i asfalten (har ens kontaktlinser regnat bort, ni vet). Helt plötsligt befann jag mig vid kliniken där mina barn är födda. Och jag tänkte, lite fånigt, att när man går dit hjärtat vill är stegen lätta. Och att jag tänkt så mycket på mina barn att mina fötter ledde mig dit, där jag blev mamma för nastan fyra år sedan.Och en gång till, för nästan ett
år sedan.

Min yngsta har mycket gratis, tror jag. En annan utgångspunkt. Hon har en mamma som är långt mindre stressad och neurotisk än vad sin storasyster hade som nyfödd. 
De oktoberdagar när träden stod i brand och luften var hög och klar är givetvis de mest fantastiska dagarna i mitt liv. Men resan dit var inte helt lätt. 

Jag bär med mig vad min psykiater sade till mig strax innan jag blev mamma första gången. 
- Madame Thibault, det här gör Ni för ert barn. Allt som Ni plockar ur er egen mentala ryggsäck nu, det kommer Era barn slippa att släpa på. 

Och sedan, när jag hade en underbar, nyfödd, som tryggt kurade ihop sig i min halsgrop, och jag bar på en rädsla för att mitt barn skulle få lida eller vara ledset på grund av mig... Jag kände mig vilsen, men uppslukad i rollen som mamma till den här perfekta lilla varelsen som var så glad och trygg. Någonstans förvånade det mig. 

Man är inte mamma, man blir det. Jag lärde mig, och jag lär mig fortfarande. Jag har gjort hundra misstag, och fortsätter att göra misstag. Jag är den osäkraste mamman i hela världen , och när jag lägger mig på kvällen så viskar jag till the significant other "tror du att de mår bra?". Och han säger att man behöver väl bara titta på dem för att se att de mår bra. Och jag tittar på dem, och tänker att jag gör kanske mycket fel, men någonting har jag gjort rätt. 
  
En gång var jag förtvivlad, när Véra gick ifrån att vara en ljuvligt gullig bebis, till att bli en - ljuvligt gullig - ruskigt bestämd, viljestark person. Konflikterna. Och jag pratade med min psykolog om att jag ofta tänkte just de där tankarna, att jag - genom att sätta gränser - gjorde min dotter sorgsen. 
Och hon sade: Sara - vi hade gått från Madame till förnamn - Barnen söker gränssättandet. Och konsekvens i det. För att kunna konstruera en trygg och solid världsbild, för att kunna konstruera sig som trygg och solid person. Barn som växer upp utan satta gränser blir ofta otrygga tonåringar. Sade hon. Men det är ju inte konfliktfritt. Men jag har lärt mig att det är effektivare, om min förstfödda är helt odräglig vid matbordet (hon hade en period när hon ofta provade exakt var gränsen går), att hövligt be henne att gå från bordet och upplysa om att hon är välkommen tillbaka när hon inte längre vill fösa ner tallriken från bordet eller kasta spaghetti på sin lillasyster, än att gräla och bli arg.  Men det är ju sånt jag insett under vägens gång.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Det är som stegen som ledde mig mot kliniken. Tankar som tillåts vandra fritt. Men kanske att det är skönt att ha kommit dithän att jag vågar sätta gränser. Att jag vågar uppfostra mina barn på ett sätt som känns bra för mig. Att kanske reagera med hjärta och instinkt, mer än råd och rön och manualer. Och att vara glad och trygg i det faktum att jag har glada, trygga barn. Trots att jag är världens osäkraste person i mångt och mycket. 

Färdigsvamlat. Men den här bloggen är ju lite min psykologdivan.


15 kommentarer:

Omentjej sa...

Barnen, det allra finaste man har.

J sa...

Och vi lyssnar så gärna!

Omentjej sa...

Här är en till med en extremt viljestark liten dotter. Redan (15 mån)! Hjälp.

Jätteviktigt med gränser, men jag har väldigt lätt att ge efter än så länge (beror iofs på vad det gäller).

För övrigt tycker jag att du verkar vara en alldeles fantastisk mamma, så det så!!

Anonym sa...

Har också en viljestark dotter, nu 10 år gammal. Tråkigaste är att hon inte lyssnar förrän man antingen höjer rösten/inte säger till så hövligt.../handgripligen lyfter bort henne (vilket börjar bli svårt). Hennes bröder är helt annorlunda. Undrar många gånger om det beror på att vi lärt oss mer om hur det är att vara förälder eller om de helt enkelt är lättare att vara förälder till.

Hanna sa...

Så jäkla fint.

Anna-Lena sa...

Hej Sara! Har du en mailadress? Jag försökte skriva till den som står på din blogger-sida men den verkar inte fungera...

Ellinor sa...

Du skriver så fantastiskt och så "nära". Man kan inte annat än trollbindas och fängslas av dina ord, tankar och reflektioner.

Lisa sa...

Och här sitter jag med tarar i ögonen.. Kram pa dig Sara

Och du, den här karusellen kring barnvagnsinlägget. Skaka av dig det och tänk istället pa vilken himla stor blogg du maste ha om det far sa effekt! Och stor blogg har du för att du gör det sa himla bra!

Anonym sa...

Vad fint! Hoppas det känns bättre nu. Orolig för att du var ledsen! För mig är det jätteintressant att läsa om matbordsknepet. Det kommer mycket sannolikt komma till stor användning! Imorse var jag fly förbannad över att allt ska plumsas ner i toaletten just när mamma försöker klä sig :o)
Kramar

Sara sa...

OMentjej: Utan tvekan.

J: *glad*

Om en tjej: Véra har ett jäkla humör, men jag har insett att när gränserna väl är satta såruckas de inte på. Det har hon accepterat. Till en början gav jag med mig, men grejen var att hon ganska snabbt insåg att "det hjälpte" med vredesutbrott.

Anonym: Ja, alltså min taktik med hövlighet leder väl ofta till att hon lämnar bordet och lägger sig på golvet i sitt rum och sparkar och skriker en stund. Men då är vi i alla fall överens om tanken att man inte beter sig hur som helst. :)

Hanna: Barnen, alltså, vad vi funderar kring dem, HELA TIDEN.

Anna-Lena: Jag nås på sara punkt thibault snabela gmail punkt com

Ellinor: Och jag blir ju glad av att bli läst, det är ju därför jag har bloggen!

Lisa: Jag relativiserar nu. Dumt kanske, att reagera med att bli sårad. Det var bara vissa kommentarer om personer som tyckte att mina inlägg om mina barn var "olustiga"... Det slog an någonting hos mig.

Anonym: Men som sagt, det är ju inte så att mitt matbordstrick leder till att Véra säger "okej, snälla mamma, du har alldeles rätt", hon blir ju arg och ilsken, men vi är som sagt överens om vissa grundregler i hur man beter sig. ;)

Anonym sa...

Hej Sara och tack för din fina, läs- och tänkvärda blogg! Jag läste nyligen Jesper Jhuuls bok: Ditt Kompetenta Barn. Otroligt läsvärd!!!! Jag kan inte nog rekomendera den - så lång ifrån nanny-metoder o annat "skit" man kan komma. Så mänsklig, klok o varm. Läs den!! Alla! Vore också väldigt intressant med dina reflektioner kring det som står där. (bl.a. "ovikten" av just konsekvens... :-)
Kram J

J sa...

Hej Sara, jag har insett att vi pratat om varandra och ville egentligen inte trassla vidare men jag inser att du tog illa vid dig av min kommentar (ja, den med olustig) och eftersom du tagit dig tid att svara ville jag också göra det. Först: förlåt.
Det var klumpigt och bryskt ordval och jag borde tänkt mig för. Jag syftade aldrig på dina barn (som verkar helt underbara) utan på vad jag upplevde som återkommande jämförelser mellan andras vanor och din familjs (etc överspelat nu). Ville bara förtydliga att det inte gällde vad du skrev om dina barn.

Johanna sa...

Så mycket igenkänning, så mitt i prick. Älskar din blogg Sara!

Emelie sa...

Du skriver så jäkla fint om det här och jag sitter fast på en buss vid en vägolycka på väg hem från jobbet och längtar efter en liten tjej som kommer att sova när jag kommer hem. Jag hörde av en trebarnsmamma nyss som lände sig som världens bästa mamma med tredje. Tänk vad underbart att komma till den känslan.

Det där andra om personer som uttrycker sig plumpt och dumt. Jag hoppas att du kan skaka av dig och få vidare. Jag hoppas att du aldrig slutar skriva. Vi är här, läser, känner igen oss och förstår. Kram

Malena sa...

Oj, det där känner jag igen. Jag åker förbi förlossningsjukhusen där jag fick min son så gott som varje dag och får en extra varm känsla i hjärtat varje gång. Konstigt, inte är jag någon stor fan av sjukhus i allmänhet men den här höga byggnaden kommer alltid att vara speciell för mej. :)
Du har en underbar blogg som jag läser varje dag men kommenterar aldrig tyvärr (därför tog det mej så länge att kommentera på det här inlägget också). Snälla, fortsätt skriva!

Hälsningar från ett snöigt Finland!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...