fredagen den 2:e april 2010

Bebis.

Just det. Bebisgoset.
Sofia och Davids enmånaders.
Ett varmt, sammetslent, dunigt, sovande knyte i min famn.
Huvudet obeskrivligt lent.
En liten, liten människa.
Den fjäderlätta varelsen en välbekant tyngd i mina armar. Den fjäderlätta kompakta tyngd som är bebisars egen och som alla föräldrar känner igen tätt tryckt mot hjärtat. Häpnad. Är de så här små?

Sedan bröts den där bebisförtrollningen en aning när treåringen Ester brottade ned Véra i köksmattan och Véra försökte sticka en gaffel i örat på nyfödingen.
De där kidsen lider stor brist på social kompetens.

4 kommentarer:

Ingela sa...

Åhhh...en bebis vore mysigt. Jag kan bli sugen på en bebis jag med ibland. Men man väcks bryskt upp ur drömmerierna när man inser bebisen inte stannar vid 3,5 kg. När blir man redo att börja om? Finns det ork kvar?

Kram

anna of sweden sa...

Åh, så fint. Ja ända till gaffelincidenten alltså. ;)

Sara sa...

Ingela: Jag vet, ibland känner jag samma sak! Men söta är dem!

ANna: :D

Anonym sa...

Bebisar ÄR ljuvliga! Har lyxen att gosa med en alldeles egen liten tvåveckors bebispojke 24 timmar om dygnet :p

/AN

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...