28:e februari. Sara och Véra på Marinella plage

Bra läge

Korsika kallas la montagne dans la mer, berget i havet, på grund av sina höga bergstoppar av vilka Monte Cinto är högst med sina 2 710 meter. Bor man på l'île de beauté (kärt barn har många namn) så befinner man sig 200 kilometer söder om la côte d'azur, ett stenkast väster om Toscana och strax norr om Sardinien.Trevligt.

Nyponsoppa scnyponsoppa

C sprang hjältemodigt ner till la pharmacie, som påpassligt nog ligger på vägen till la boulangeri, för att handla paracetamol och c-vitaminbrus till mig i morse.

Nyponsoppa har sina begränsningar, tydligen.

Jag har världens minsta, rödaste ögon idag. Snyggt.

Kvinnlig intuition

Jag fick en känsla av att min man inte uppskattar att jag väcker honom halvsju en lördagmorgon för att berätta om mina drömmar.

Men det är förmodligen bara inbillning.

Bland annat drömde jag att vi fick en son som hette Arild.
Och att jag var vid en röd stuga i skogen vid en sjö, och jag försökte förgäves ta mig in, men jag var tvungen att knäcka en kod först.

Jag har nu analyserat detta över en tallrik havregrynsgröt.

Mellis för jättesjuka sjuklingar

En tallrik nyponsoppa är lika med flera kilo apelsiner i c-vitamininnehåll: c-vitaminbomb! Och så gott: Jag äter med fromage blanc med vaniljsmak och mandlar. Miam-miam.
I morgon räknar jag med att vara risk som en nötkärna.

Postbabyträning

Jag vill börja springa igen, jag längtar efter att springa långt och länge.

Men jag tror inte att min kropp är riktigt redo än, efter graviditet och förlossning, men det kliar i kroppen efter att få komma i gång. Jag går ju minst en timme nästan varje dag, med Véra i vagn eller babybjörn, men jag är sugen på lite annat nu.

Graviditetskilona försvann fort, och sedan ammade jag nog bort ett par till, men det känns som om jag inte har en muskel kvar någonstans.

Jag simmade ett par gånger i veckan till dagen innan Véra föddes, för ryggens skull, men sedan dess har jag inte gjort särskilt mycket alls, men som sagt, jag är sugen på det nu. Att svettas och trötta ut mig lite. Jag längtar efter träningsvärk!

Mimosa, trädet och drinken

Mimosaträden har slagit ut och står i full blom, det är så fint! Och jag kom osökt att tänka på världens godaste drink: Mimosa. Tre delar champagne och två delar apelsinjuice. Det är ju ändå fredag.

Otur

- För vad det kostade att reparera bilen hade vi kunnat köpa en platt-teve.
- Ja. Typiskt.

Typiskt, typiskt. Och vi vet fortfarande inte vad det var för fel på bilen.

Kan vi bara stanna upp ett tag

Havet var så ljust och spegelblankt i går kväll att det nästan inte syntes.

Det fick mig att vilja gråta.

Solen förflyttar sig längs himlen, och vid femtiden står den fortfarande högt, högt.

Det får mig att vilja gråta.

Jag har inte landat än. Men jag är på väg ner, tror jag. I det här nya livet, staden, platsen.

Och jag vet inte om det âr min plats. Jag har alltid varit på väg bort, nästan innan jag anlänt till platser. Har alltid hållit utkik efter exit-skyltar och nödutgångar. Lämnat bakdörren på glänt och varit på väg. Och nu vet jag inte. Det är så svårt att leva i nuet, att njuta, att bara vara. Jag försöker, men jag glömmer lätt. Och jag undrar om jag är tillräckligt fokuserad, tillräckligt närvarande, tillräckligt strävande.

Havet hade en så förunderlig färg i går. Jag önskar att ni kunnat se det. Jag kommer alltid att förknippa Medelhavets vintervatten med kinesisk jade.

Jag går förbi förskolan Sampiero, skolan Forcioli Conti, och gymnasiet Laetitia och undrar om Véra kommer att gå där en dag.

Det får mig att vilja gråta.

Exotiska frukter. Här och där.

Efter allt vad jag sagt om hur bra det är att handla lokalt på marknaden så borde jag inte säga det här.

Men fasiken vad synd det är att det är så dyt med ananas. Och mango.

Papayorna är pyttesmå och skitdyra. I Taiwan åt jag en om dagen och vi köpte passionsfrukter i kilosäckar.

Jag kan sakna det. Precis som jag saknade äpplen när vi bodde i Taiwan, där ett äpple kostade flera hundra NT dollar. Men då var det äpplen som uppnått ren perfektion, inte en fläck, inte en skråma. Taiwaneser skulle aldrig köpa äpplena jag handlar på marknaden. Eller assymetriska grönsaker med jord på.

Pyret fyra månader

Den här lilla damen fyller fyra månader i dag. Och jag är ledsen att jag dränker er i babypics... Det är bara det att min unge är världens finaste.

Modellen bär svart sammetsklänning från gammelmormor i Sveg. Givetvis har vi fått kommentarer från madamer som ifrågasätter det lämpliga att klä bebisar i annat än pastell. Det struntar vi i, jag och Véra.

Inga quickfix-lösningar som fungerar

DN skriver om det som egentligen alla visste: Att dieter och bantning inte fungerar. Men att prata om långsiktiga livsstilsförändringar säljer man knappast löpsedlar på när det drar ihop sig till bikinisäsong. Snart kommer veckotidningarna smälla upp sina rubriker om hur man går ned fem, sex, sju kilo på lika många veckor/dagar/lunchraster. Dessa tips inbegriper vanligtvis att börja dagen med citronsaft/cayennepeppar/powerwalk innan frukost, att undvika majs och bananer och att festa loss på sex stycken mandlar om man känner sig hungrig. I de zen-psykologiska versionerna kan det handla om att ersätta de sex mandlarna med en stunds meditation där man ska fråga sig själv varför är jag hungrig?
Och vad skulle alla företag som säljer slimmingprodukter och quickfix-lösningar göra om bantning helt plötsligt fungerade och ingen längre behövde dem?

Bantningsindustrin är big business för många inblandade som aldrig skulle säga att det enbart är små förändringar och lite vardagsmotion som gäller.

Well, well... Jag har bantat färdigt för resten av mitt liv, och har också insett det där mystiska med att ju mindre man tänker på det, desto bättre mår man.

Sara goes matblogg. Igen.

En av de mer berömda korsikanska specialiteterna är brocciu, en mjuk och mild getost, som även uppskattas av dem (läs mig) som inte gillar den fräna smak som brukar vara karakteristisk för chèvre.
Säsongen för broccui (uttalas brutsh) är från november och till maj, vilket jag besviket insåg i somras då jag förgäves försökte beställa rätter med osten på restaurant. Den serveras ofta i canneloni, eller i den korsikanska klassikern omelette de brocciu et menthe.
Men nu njuter jag av brucciusäsong, och har man en bytta getost i kylen kan man slänga fram godheter som:

Sallad med fikon och getost
Pasta med getost och pesto
Rödbetor med getost i ugn
Getostfyllda grillade paprikor

Men i går gjorde jag omeletten, som blir luftig, mjuk och fluffig när man rör i några skedar av osten i den. Det är ju dessutom en väldigt lätt, mager ost, så man kan sleva i utan betänkligheter... Vi åt med en enkel sallad och lite matigare valnötsbröd. Och varför inte ett glas rött? Perfekt när man inte lyckas vara redo för middag före 21.30. Vilket vi sällan är nu för tiden, men det har inget med det faktum att vi är så sydeuropeiska att göra, men allt att göra med att det här lilla sockergrynstrollet som vi blev föräldrar till får tiden att bara flyga iväg...

Ajaccio. Typecasted and overexponated.

Annan grej att fira

La french touch har fyllt ett år. Drygt. Och det här är det tusende inlägget. Drygt. Jag har alltid haft svårt att komma ihåg bemärkelsedagar.
Champagne, någon?

Grattis då.

Till och med Le Parisien vet att berätta att la princesse héritière ska gifta sig med sin gamla gymnastiklärare. Hur glammigt låter det?
Och AFP ägnar en artikel åt den brunögda prinsessan (jo, de nämner både hår och ögonfärg). Personnellement, så har jag alltid undrat över Ockelbo-Dannes pseudointellektuella brillor: Ser han verkligen dåligt eller är det en brainy accessoir?

Nu ska jag ägna mig åt min blåögda prinsessa som äntligen har vaknat.

Jag saknar henne när hon sover.

En speciell dag för Sverige

Mitt nya ord är eklatering. Det hade jag aldrig hört tidigare, men nu ska jag givetvis använda det så ofta jag kan.
Har ni eklaterat något på sistone?

De blåaste ögonen... än så länge. Och cool, svensk outfit.

Véra är hur cool som helst i sin svenska outfit från Polarn och Pyret! Det är så roligt med svenska kläder, de franska är väldigt traditionella, det är rosa och ljusblått med små vita kragar och rosetter, kanintryck och nallebjörnar... Pastell i parti och minut och uttryckligen tjej- eller killvariant.

I Monpellier handlade vi en del på Zara till Véra, de har roligare kläder, och det är inte särskilt dyrt. Men jag är mest förtjust i kläderna vi fått från Sverige, i starka färger och med roliga mönster.

För övrigt så kan jag inte längre förneka att Véra numer är en kopia av sin pappa. Jag hävdade länge att hon var sååå lik mig. Nu undrar jag om jag överhuvudtaget var inblandad i kreationen av detta lilla underverk? Hon har fortfarande blå ögon, men de nötbruna reflexerna som skymtar ibland gör att vi misstänker att hon en dag vaknar upp och är brunögd. Här häpnas alla över hennes vackra blå ögon och hoppas att hon får behålla dem, eftersom det är mycket ovanligare i södra europa, i synnerhet på Korsika. I min familj däremot har vi inga bruna ögon alls så det skulle vara ovanligare hos oss.

Perfect slim lifting pro

Jag såg den här manicken idag. Som lovar att avlägsna celluliter och att bekämpa den förtjockning av silhuetten som sker när skinnet blir förslappat. Eller hur det nu var. Jag tycker mest att den ser ut att göra ont.

Efterlysning

Nu undrar alla inklusive yours truly var man kan köpa macarons i Sverige?
Var, var, var? Tips?

Min taktiska svärmor

Min svärmor Jacqueline ringer:
- Vi kommer i morgon och stannar tre veckor.
Mitt hjärta stannar.
- Jag skämtar, säger hon torrt. Vi tänkte komma fem, sex dagar i början av mars. Passar det?

Studera taktiken hon använder för att få mig att tycka att det är formidabelt att de kommer en knapp vecka i början av mars.

Vem fan kan det?

Alla chefer/arbetsgivare/uppdragsgivare som använder sig av uttrycket "jag kan inte trolla med knäna" bör genast sluta med det. Alla andra också.

Finns det tramsigare, mer intetsägande uttryck? Jag får spader av människor som hävdar att de inte kan trolla med knäna. Som att det vore något att eftersträva.

Ska man lista det på sin CV, kanske? Kan trolla med knäna.

Dagens bebis...

...som har varit till fotografen idag för att ta passfoton. Utmaningen var att ha ögonen öppna och munnen stängd på korten, enligt alla riktlinjer. Min bebis gjorde tvärtom och var inte alls särskilt intresserad av att sitta still framför kameran. Men söt blev hon.

Prosit

Nu var den här igen, den där dunderförkylningen jag råkar ut för varje år, trots att jag är en sådan som hävdar att jag aldrig bliir sjuk.
Men det fixar sig med honung, the och nyponsoppa... Jag och Véra ska bara ta det lugnt, vi kanske till och med skippar vår dagliga promenad (vi går faktiskt en långpromenad nästan varje dag) och kryper upp i sängen en stund till; Honungshumlan vaknade ovanligt tidigt (åtta) men hon låg kvar i sin säng och surrade en bra stund, så jag hann med MORGONKAFFET.

La guerre des macarons

Den klassiska franska kakan Macaron fick ett rejält uppsving i och med Sofia Coppolas film Marie Antoinette, och sedan dess har hypen kring godbiten växt.
Den består av äggvita, mandel och socker, och uppfinningsrika patissiers lanserar hela tiden nya smaker och tävlar om de mest extravaganta, underliga smakkombinationerna... Vad sägs om grönt the och salt, foie gras och champagne eller saffran och ingefära?
För att inte bli besviken när man köper les macarons, dessa dyrbara, exklusiva sandwichformade gateaux så är les maisons Ladurée eller Hermé säkra kort... Det är kakornas haute couture, och les macarons kommer i lyxförpackning och är så fina att man knappt vill äta upp dem.
Ladurée har även fått pris för att åstadkomma Paris bästa macaroner i kategorin grand public, eftersom det är fullkomligt omöjligt att motstå dem. Men dessa två lyxbagerijättar med filialer i Tokyo och New York har konkurrens från det parisiska gastronomihuset Dalloyau, med anor från 1600-talet, vars macarons kommer stadigt...

A vous de choisir! Personligen tycker jag att de har hyfsade macarons på mitt bageri i Ajaccio, men som sagt, det är ju inga prestigefyllda märkesmakaroner...

Franska makaroner

Gör om mig

Jag har haft en konstant dålig hårdag i tio års tid. Jag är banne mig aldrig snygg i håret. Förutom när jag är alldeles nyklippt. Jag tänker alltid att mitt liv hade varit mycket enklare om jag bara varit snygg i håret. Schamporeklamssnygg. Hollywoodblank.

Gissa

Gissa vad vi har?! Nä, gissagissagissa! Det här börjar likna... ett hem.

Söndagsmarknad

Det bra med att det blivit så dyrt att handla i mataffärer - i synnerhet på Korsika - är att det är billigare att handla på marknaden. Det gör ju dessutom att man handlar lokalt, ofta biologiskt, och efter säsong. Och att man provar saker man inte skulle ha provat annars; just nu är det säsong för cedratfrukter (som vi köpt men inte riktigt fattat vad vi ska göra med), olika pumpor, svarta rädisor och alla citrusfrukter.

Tankar i ett skumbad med ett glas merlot. Osorterat.

Så länge vi kan få varandra att skratta så är det bra. Jag bara kom att tänka på det.

Ni vet, jag tar ingenting för givet. Det får man inte.

Och det är bara en gissning att vi alltid kommer att vara tillsammans. Trots att vi har lovat varandra det. Inför alla våra vänner vid en spegelblank sjö en svensk sommardag som aldrig gick över i natt. Regn i brudkronan och bubblande champagneskratt. När vi var på väg dit, i häst och vagn ville vi skrattande vända om. Hålla in hästen och ångra oss. Göra någonting helt annat, åka tillbaka till hotellet, slänga oss på sängen, dricka champagne och aldrig gifta oss. Men det gjorde vi.
Och det är min trygghet, min gravitet, min fasta punkt.

When somebody loves you there's no comfort like that. En gammal skiva jag måste leta fram. Bara jag kommer på vem, var, när?

Véra behöver mig så mycket nu. Hon söker mig hela tiden, vrider på huvudet, vrider nästan nacken ur led när jag går iväg, registrerar mina rörelser, ser hela tiden till att hon vet var jag är. Och jag ser till att hela tiden vara i hennes blickfång. Hon ska aldrig behöva undra. Jag är här. Mamma är här. Alltid alltid alltid.
Hon lyser upp när hon ser mig, lugnar sig i min famn och vi tillbringar största delen av dygnet med inget avstånd alls. Trots förnumstiga kommentarer om att hon kommer att bli manipulativ och lynnig om hon alltid är i min famn, aldrig ensam. Jag struntar i det, jag vill att hon ska känna sig trygg.
When somebody needs you, there's no drug like that. Jag ska skydda dig mot allt. Jag kan inte skydda dig mot allt. Det är en vetskap som gör ont. Min otillräcklighet skrämmer mig. Jag ska inte ens försöka.
Natten när hon föddes, när vattnet gick, var min enda tanke att jag inte var redo. Jag var inte beredd, det var för tidigt, jag ville bromsa tiden. Backa tillbaka. Vända om och stanna upp. Jag var inte redo och jag var livrädd och vettskrämd.
- åk du, sade jag till C som ville åka till kliniken. Jag är inte klar, men åk du. Jag ville duscha, tvätta håret, jag var inte färdig. Och inte redo.

En sång som jag knappt kommer ihåg, en text som betytt något en gång. Nothing falls like London rain. Nothing heals me like you do. En sång jag trodde att jag glömt.

Osorterade, trötta tankar. Som kanske inte hör hemma här. Men som flöt ned i fingerspetsarna här där jag sitter framför datorn. Det lugnar mig. Egentid, egoskriverier.

Fika?

Hemma?

Idag ska vi åka ut till Mezzavia för att försöka handla lite till vår svårplanerade lägenhet... För att äntligen och slutligen ta oss ur de sista flyttkartongerna.
Jag tror inte att vi känner oss som hemma än. Inte alls.
När gör man det? När känns hemmet som ett hem? Det här känns provisoriskt och opersonligt.

Jag och Véra Sockergryn på prommis

En lycklig man

C är måttligt road av groddade sojabönor, ens om de är sauterade i sesamolja. Så i går skämde jag bort honom - och mig - med fläskkotletter i balsamvinägersky, kummindoftande, klumpigt potatismos och machesallad. Med sesamolja... Men annars är det en tvättäkta klassiker som aldrig går ur tiden!
Jag är personligen inte imponerad av franska mos och puréer, jag tycker att de är alldeles för släta och rinniga... Är det inte höjden av lycka när man hittar en klump i sitt potatismos?

Mina fina

Fel jobb

Mitt yrke finns med på fel lista. I år igen.

Jag borde ha blivit VVS-montör. Eller fartygsbefäl.

Men jag kan i alla fall frilansa. Även om jag nu låtsas vara mammaledig.

Saras husmorstips

Min nya favoritingrediens alla kategorier är sesamolja. Det är Asiens motsvarighet till vår olivolja, och där används den till allt från wokning till solkyddsfaktor... Den är proppfull med a- och e-vitaminer, och enligt asiatisk näringslära förebygger den åldrande. Men framför allt är den vansinnigt god med sin lite nötiga smak, och jag brukar ha den helt naturell på sallad, eller steka mungbönor eller soja i den.
Igår valde jag bort den vanliga olivoljan för att istället steka fiskfiléer i sesamolja, med rostade sesamfrön, det blev jättegott! Annars är sesamolja och sojasås en dressing som passar till det mesta som är wokat!

Skeletor

Hu, modeller borde hålla sig på sidorna i glossy magasin istället för att stå bredvid vanliga (okej, snygga och smala Ebba) människor. Ser otäckt ut, eller hur?

Angående mina silverjeans

C till Véra samtidigt som de leker hennes favoritlek flygplan:

- Har du sett, Véra, mamma ska ut i rymden!

Okej. Det är bara att inse att vissa människor aldrig kommer att förstå sig på fashion.

Silverleggings - för eller emot?

Okej. Nu har jag invigt silverleggingsen, som faktiskt mer är silverjeans. Efter en brottningsmatch med de trångaste jeans jag någonsin kommit i kontakt med - vad är det för ministorlekar? - har jag till slut fått dem på mig, något som visade sig vara lättare än att få dem av mig.
Det bra är att de håller in allt som möjligtvis putar ut. Det dåliga är att jag inte kan böja knäna, men det är ju ett problem främst när man går i trappor. Eller om man vill sitta ned, fast det är nog ändå uteslutet i de här korvskinnen.
Men nu är frågan: Är det snyggt? F var tveksam till om hon kunde använda sina i Umeå, men jag menar att är det någonstans man kan använda dem så är det i norra Sverige. Under förutsättning att det är svenska skidspelen och att man ingår som aktiv part i något av landslagen. Har för mig att jag sett Torgny Mogren i något liknande?
Här i Ajaccio har jag trendspanat in Donna Ferentes som kränger Manolos och Ferragamoväskor på Rue Fesch. Hon har nästan lika, fast sportar dem med platåskor och lila benvärmare, à la flashdance. Jag håller mig nog till sobert svart. Så vad säger ni: Flipp eller flopp?

I mean please

Haj.
Tonfisk.

C frågar:
- Är du säker på att det inte var en tonfisk du såg?

Det var det dummaste jag har hört. Jag kan väl se skillnad på en haj och en tonfisk.