Update: Date med franska forskareliten.

De ba: Den här klänningen, svart eller blå? Guld eller vit? Ha. Personligen säger jag ljust blå med liksom guldbrun frans.

Haha.

L, som jobbar på en av Frankrikes mest prestigefyllda Grandes Ecoles ska presentera mig för sin jobbmässiga inner posse ikväll, vilket innebär att jag kommer att sörpla vin med personer som befinner sig i den franska forskarelitens mystiska sfär.

Note to self: Anstränga mig för att inte blanda ihop astronomi med astrologi.


En måste ju alltid tänka ett par sekunder innan man använder sig av både det ena och det andra?

Att jag är ett tyyyyyyypiskt lejon med månen i fjärde huset och venus i skorpionen lär ju inte impa på denna skaran?

I can't get no.

The Shakespeare & Company Bookstore (Paris).

The Shakespeare & Company bookstore, kanske europas mest fantastiska - fristående - bokhandel, med kanske europas mest fantastiska omgivningar är absolut värd ett besök om man är i Paris.
Ett stenkast från Notre Dame, på västra flodbanken, där ljusen från denna vackra stad reflekteras i floden, där studenter, turister, kontorsarbetare rör sig längs gatorna, där det aldrig är riktigt stilla, där mitt i franska huvudstadens verkliga bultande hjärta ligger denna so incredibly British bookstore.
Nej, James Joyce ligger inte begravd i källaren - även om det skulle kunna adderas till ställets charmiga detaljer - men han hängde här - då det begav sig - tillsammans med Ernest Hemingway och  F. Scott Fitzgerald. Till exempel.  
The Shakespeare & Company fungerar nämligen som natthärbärge för författare och skribenter. I utbyte mot några timmars arbete och en obligatorisk ensidig självbiografi får de sova gratis. Säng, skrivmaskin, spinnande katt, och fantastiska inspirerande Paris utanför. 

Så: 37 rue de la Bûcherie. Öppet till 23.00. Inte missa.

Maison Européenne de la Photographie (Paris).

Midnight in Paris. (Food, friends & lights on the river).

Nice things.

Dagarna&Orden.

Ibland tappar jag orden. 
De kommer inte, det vill sig inte.
Jag är lite så ibland.
Ibland pratar jag inte särskilt mycket heller.

Kanske mitt norrländska påbrå, kanske mitt temperament.
Lever i dagarna just nu. Hinner inte annat. Försöker komma ihåg att hinna vara tacksam varje dag för varje dag och för alla morgondagar som jag iskallt räknar med ska komma. Men sen är klockan sent igen och man kraschlandar på kudden och hoppsan vad hände?

Mina små har åkt till sin pappa den här veckan. Alltid första kvällen efter att de åkt sätter jag på teven för att kompensera för bortfallet av ljud och ljus och liv och rörelse. Annars blir stillheten och tystnaden för påtaglig, saknaden för stor.

Och jag har ändå tur. Jag är ensam vårdnadshavare och total heltidsmamma bortsett från halva skolloven. Saknaden är underlägsen de stunder vi är kompletta.

Oh well. Nu har jag tid "för mig själv" och, vad kallas det, "egentid".

Och istället för att passa på att göra tusen saker och vara ute på vinbarer eller, inte vet jag, gå på nattklubb bara för att jag kan så ligger jag i nytvättade lakan och lyssnar på mörkret utanför och regnet som faller och stirrar önskande upp i taket.

Så dumt.

Hinner träffa L lite mer, det är fantastiskt att vara någons enda prioritet under en vecka, och att vara osplittrad på ett annat sätt. Kunna sitta kvar i lugn och ro på kontoret utan att jaga iväg absolut senast halvsex varje dag, och att kunna äta mackor framför teven till middag? Någon sorts lyx.

Leaving the office on a Friday.

Divorce. The naked truth.

Vad jag skulle velat att någon berättat för mig. Innan jag tog ett djupt andetag, och öppnade dörren som stått på glänt ett tag på vid gavel och kastade mig ut. 

Inte det som hände de där åren, de där bortkastade dagarna mellan stunden jag sade jag lämnar dig nu jag kan inte mer och dagen vi skrev under skilsmässoansökan, utan om det som hände efter att allt sattes igång. 

1. Du kommer att vara otroligt lättad när separationen är ett faktum. Frihetskänslan kommer att vara berusande den dagen du stänger dörren till ditt hem bakom dig.
2. Du kommer att vara illamående av oro inför räkningarna som trillar in. Inför brev med advokatens stämpel på. Inför att vara ensam om beslut.
3. Din svärfamilj som du varit nära - trodde du - kommer att vända dig ryggen och du kommer inte att förstå vad du gjort för fel. Bara att acceptera.
4. Du kommer att komma närmare dina barn. Och de kommer att vara ledsna, och sen kommer de att må bättre än någonsin.
5. Du kommer att bli förälskad. Du kommer att dejta. Du kommer att älska igen. Lika handlöst modigt som förra gången, fast mer respektfullt.
6. Du kommer att bli älskad igen. Någon kommer att hålla om dig och ösa kärlek över dig så mycket att du kommer att gråta av ren häpenhet.
7. Du kommer att ligga sömnlös på nätterna och ha ångest över din privatekonomi. Det är okej, det ordnar sig.
8. Du kommer att undra vad du egentligen väntade på.
9. Det är en galen tid, efter skilsmässan. När allt ska falla på plats, och när du och dina barn och ditt ex ska landa efter explosionen, skeppsbrottet, och hitta nya rutiner.
10. Håll fast vid rutiner. För barnen, men också för din egen skull. Då behöver du inte ställa dig några frågor. De ensamma kvällarna ibörjan är middag - läxor - bad - saga - god natt. Punkt.
11. Du kommer att fråga dig men vem kommer att vilja ha mig? Och jag säger till dig att vem skulle inte vilja? En pangpingla som dessutom har haft modet, ärligheten och kraften att gå ur ett äktenskap, som lärt sig massor om sig själv, som är ödmjukare, klokare och sannare nu än förr? Som är självständig och stark och tar hand om sig själv och sina barn. Som försörjer och uppfostrar och klarar mer än du någonsin trodde.
12. Dagen då ditt ex träffar en ny kommer du veta att ditt beslut var rätt. Ditt hjärta berättar det för dig, bekräftar om och om igen.
13. Du kommer att vara sjukt nyfiken på ditt ex' nya.
14. Du kommer att hitta nya vänner.
15. Du kommer att bli sannare, gladare, öppnare. Du kommer att bli den du egentligen ville vara.
16. Du kommer att gråta, hata, rasa, nästan gå sönder i ren frustration och oro.
17. Du kommer att skratta, dansa, göra helt galna saker i den där galna tiden efteråt då din enda ursäkt är att du var eventuellt berusad av friheten.
18. Allt kommer att lugna ner sig. Du kommer att landa. Du kommer att gå hel ur det här. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bättre.

From Nancy with love.

Det är som om något undermedvetet hos mig alltid gör att jag glömmer kameran när jag ska någonstans med L?

Kan rapportera att Nancy, i Lorraine, var en fantastiskt mysig stad. 

Place Stanislas om kvällen.
Gatorna med alla barer och restauranger. 

Jugend-fasaderna och alla Art Nouveau-minnesmärken. 

Guldornamenten på grindarna till Place de la Carrière.

Påfåglarna i le jardin de la  Pépinière.

Ljusen, februarihimlen, duggregnet, kylan, kullerstenarna, den där blå blicken i min egen. 

Flanerandet hand i hand längs gator, i parker, längs älven också.

Middagen på lördagkvällen på en av resturangerna på en av de stenbelagda gatorna som leder från Place Stanislas. Hummer och pilgrimsmusslor för mig, foie gras för L. 

Sedan vaktel för L, och sea bass för mig.

Ni vet, när maten är så fantastisk att man slutar prata och ägnar sig hundraprocentigt åt sin tallrik?

Mat som liksom gör hela kvällen, trots att det fanns annat fint omkring. 

Också. 

Det var så mycket fint. 

Ja, ni får liksom tänka er. 

Yo.

Kom hem efter lite romantic get away, till glada barn och sorterade besticklådor.
Nu är det lite kraschlandning tillbaka i verkligheten, på kontoret.
Men lyxen att ha min mamma hemma med tjejerna, och sedan som te-sörplande soffkamrat i soffan på kvällen?

Annars: Lite trött efter att ha delat säng med bägge mina prinsessor. I love them to bits, ni vet, men att sova med dem? Nä, va?

" Ligg still annars bär jag tillbaka dig till din säng" 

Ni vet när man har två personer som klamrar sig fast vid en som gällde det livet? Små armar hårt hårt kring halsen och visst, det är rörande men denna mamman behöver sin sömn för att vara hyfsat operationell.

Och ligger de stilla och inte ramlar ur sängen så förkylningssnarkar de som små griskultingar. Oh dear.

Tvåspråkigheten.

Jaha. Här har jag gått och tänkt att min förstfödda glömt all sin svenska eftersom hon konsekvent pratar franska med mig.

Mormor kom i går, och Sockergrynet switchade omedelbart till svenska. Med mormor. Inte med mig.

Lite trevande, lite brytning, men ändå. Så tittar hon lite triumferande på mig, typ "Mamma, jag kan visst, sluta tjata".

Treåringen är ju överlag lite svår att förstå, även på sitt förstaspråk, men det här ordnar sig nog.

Saint Valentine's day.

Är inget jätte-fan av Saint Valentine's.
Inte så att jag är emot.
Jag gillar både choklad och rosor och ömhetsbetygelser.

Älskar att gå på restaurang och dricka champagne.

Kanske till och med är en bra grej att ha en högtid man kan köpa sig fri från?

Är alltså inte emot alla hjärtans dag. Men vad som förbryllar mig är att jag liksom inte har några minnen av någon jättelyckad sån dag? Kan inte för mitt liv dra mig till minnes vad jag gjort på dessa dagar det senaste decenniet?

Har förmodligen firat väldigt stereotypa valentine-helger. Säkert champagne och choklad, annat kan jag inte tänka mig. Presenter har jag fått, av äkta man som var noga med presenter.

Och ändå. Zero hits i minnesarkivet. Vad krävs liksom? Tiotusen rosor och ett frieri på knä? Eller är det bara så att jag egentligen inte alls bryr mig särskilt mycket om den här dagen?

Well.

Hämtar upp min Romy på skolan. Hon sitter och ritar tillsammans med Romane, Romain och Romeo.

För originella namnval, please try again later.

Fifty shades of grey (I mean please).

Fifty shades of Grey. 

Totally agree with this. 

Har vi inte bättre saker för oss än att betala för att se this crap (det är väl ingen som tror att detta är någonting djupt och arty, värt att se? Typ som boken som var en litterär katastrof, det är vi väl överens om? Plus att översexualiseringen av vårat samhälle och liksom kulturella sfär verkar ha fått som konsekvens någon sorts backlash i den faktiska verkligheten ("more looking, less doing").

Och ändå verkar det som om kvinnor mass-bokar biljetter till visningen av detta?  Weird.

Min gräns går nog också vid att se Mr. Darcy kliva upp ur sjön efter sitt bad. Föredrar det framför att titta på en riktigt dålig filmatisering av en riktigt dålig bok.

Det vet jag ingenting om än, säger ni. Johodå, säger jag. Kom tillbaka när ni sett den.

Kära mamma

Mamma,

Om två dagar kommer du hit till oss, för att rädda livet på den här ständigt stressade, springande singel-mamman under vinterlovet.

Jag hade tänkt att allt skulle vara i ordning. Och fint och prydligt. Men har inte hunnit. Du kommer att kliva rakt in i singelmamma-kaoset, i vårt feminina, imperfekta lilla universum där jag kämpar mot entropi, kaos och ständigt ökande oordning, men det är en kamp jag inte kan vinna. Tydligen.
Men jag kämpar. 

Du kommer att förfasa dig över besticklådornas tillstånd. Du kommer att öppna linneskåpet (Obs "linneskåp" i ordets allra vidaste bemärkelse) och snabbt stänga igen eftersom det ser ut som om lakan och örngott haft raveparty därinne. Tjejernas garderober och skåp, som de hanterar som vore de svarta hål i världsrymden. Så glad att min mormor inte ser detta. Du kommer förmodligen att tvätta om mina dukar, vika dem med militärisk precision när de är lite fuktiga och stryka in skarpa veck i dem.

Du kommer att titta in i kökskåpen där det alltid saknas mjöl, kaffe, kakao, socker, allt sånt där som alltid finns hemma hos dig no matter what. Och hos mormor. Hos mig är det lite som att ha super-tur en dag då man råkar hitta allt detta på samma gång.

Du kommer att leta efter saker som inte finns. Typ flaskborste, och vettiga grytlappar och tandborstmuggar och kaffemått. Du kommer att fråga barnen om detta, och de kommer att titta på dig med perplexa ögon under långa ögonfransar och fråga:
- Mormor, vad betyder "grytlapp". "Tandborstmugg", que est-ce que ca veut dire, hein, mormor?

För deras mamma höftar i kaffet direkt ur påsen (om det finns, förstås, och inte var slut), hon tar ut plåtar ur ugnen med händerna inlindade i en kökshanduk eller ingenting (oftast har vi så bråttom att maten inte hinner bli riktigt het anyway) och sköljningen efter tandborstningen sker medelst handskopning - eller inte alls.

Oh well. Innan du lägger märke till allt detta kommer din första reflex vara att observera mig. Och du kommer se att det var många år sedan jag fyllde ut mina jeans på det här sättet och att det kanske finns ett lugn hos mig (trots stress och ständigt spring) som kanske inte fanns där förut. Och sedan kommer du att titta på dina tillgivna, kärleksfulla och livliga dotterdöttrar, du kommer att kalla Vera för Frida, eftersom hon är så lik min syster som barn, och du kommer att sitta där i entropin på soffan och läsa böcker. Och bygga pussel. Och kanske tänka hur otroligt det är att du har lyckats spara pussel i 30 år, som är intakta, inte en bit saknas, och vi har pussel som vi fick i julas där kanske en tredjedel av bitarna redan mystiskt försvunnit in i ett av alla dessa svarta hål.

Och det kommer att vara så mysigt.

My kids are the cutest (no you can't beg to differ)

Nor even of defeat aware when cancelled by the frost.

The dinner love story.

Älskar kyckling. Och det gör tjejerna med. Vem gör inte det?

Gårdagens var en hel kyckling i vilken jag stoppat in apelsinklyftor, klementiner i små bitar, vitlök och rosmarin. Gned utsidan med vitlök och rosmarin också, och klickade på lite smör. 

Stekte i ugnen kanske en timme. Serverade med smörbönor och ris. 

Alla glada.

Tandtrollen.

Tog med min förstfödda på obligatorisk tandläkarkontroll i går.
Hon var lite stressad, flera av hennes kompisar har karies. Men typ, mycket. I mjölktänderna.
Tandläkaren hade något desperat i blicken, barnen äter för mycket socker, småäter, och föräldrarna låter dem borsta tänderna själva.

Jag ba... Ooookeeeej. Utan att erkänna att för mig är tandborstningen av mina barn ungefär det ögonblick på hela dagen som jag tycker minst om. Det ögonblick när mina änglar får mig att flippa totalt med alla sina konstranden, haha. 

Min lilla tjej hade noll hål, och allt såg prima ut. Så glad och lättad över detta. Möjligtvis kommer hon att behöva tandställning senare, eftersom det ser ut som om tänderna växer ut lite snett, men det känns som någonting ganska franskt, att alla barn har tandställning?

Sen kollade han mina tänder också. Inga karies. Så glad och lättad över detta.

As though to breathe were life (favourite poem)

As though to breathe were life. Life piled on life

Were all too little, and of one to me

Little remains: but every hour is saved

From that eternal silence, something more,

A bringer of new things; and vile it were

For some three suns to store and hoard myself,

And this grey spirit yearning in desire

To follow knowledge like a sinking star,

Beyond the utmost bound of human thought.

 

(...)

 

Though much is taken, much abides; and though

We are not now that strength which in old days

Moved earth and heaven; that which we are, we are;

One equal temper of heroic hearts,

Made weak by time and fate, but strong in will

To strive, to seek, to find, and not to yield.

 

 

Yes, det är Lord T. 

Alfred för de intimaste. 

Tennyson. Han som får orden att vibrera och ta mening.

Plus att denna är dikten som Dame Judi Dench citerar i utmärkta Skyfall. Kuriosa.

Japanska kåldolmar & plommonvin.

Ingefärsdoftande kalvfärs i söta kinakålspaket, sött plommonvin och kurs i japansk matlagning? Ett ypperligt sätt att spendera en söndagseftermiddag om ni frågar mig.

Le chandeleur.

På kyndelsmäss - Le Chandeleur - äter 60 miljoner fransmän pannkakor. Utan undantag.
Att äta pannkakor på Le Chandeleur är snudd på institutionaliserat och ingenting man ifrågasätter. Barnen får pannkakor på skolan, man äter pannkakor hemma, på jobbet, överallt.

Med nutella, florsocker, sylt, kanel, grädde and what have you? Vuxenversionen: Häll rom i smeten och flambera dem i Grand Marnier.


Mina barn är riktiga pannkaksätare, och eftersom mellanmålet på skolan dragit in och de inte klarar sig utan mellis fram till middagen 19.30, så har de alltid med sig varsin pannkaka i väskan. Hade planer på att göra pannkakstårta till ikväll, men med föräldramöte - but why - som förmodligen varar i tre timmar (alla dessa föräldrar som i evighet amen vill tala inför alla andra föräldrar om Kenzos eller Camilles elles Honorées framsteg eller baksteg). Oh well. Comes with the territory.

Franska föräldrar är så ängsliga med det där med skolgång, det ska vara rätt skola, alla rätt på proven, och från och med att barnen är blöjfria börjar man planera deras högre studier. Jag som mest vill att mina barn ska vara glada och lyckliga spelar inte riktigt i samma division. Oh well.

Vad jag vill med detta rafflande inlägg? Eh. I get back to you?

Twice the work, twice the stress. And twice the hugs, twice the love.