The stranger.

Obs att min dotter allvarligt och tydligt sa till mig i måndags morse:
- Mamma, nu måste du komma ihåg att du måste prata franska med fröken.
Hon var lite orolig över att den här invandrarmamman skulle göra bort sig, tydligen.

Fröken yrväder & tvåspråkigheten.

- Mamma, jag har sovit baklänges!
Vilket ska tolkas som att hon sovit med fötterna på huvudkudden, likt Pippi. 
Svenskan har tagit överhanden nu, i alla fall eftersom höstterminen och skolan inte börjat än. Men svenskan kommer inte naturligt för mitt yrväder, hon kämpar och funderar och översätter. 
Ibland börjar Véra på en mening, kommer på att hon inte vet hur hon ska avsluta, och börjar om igen. Eller börjar prata om någonting annat.
Hennes direktöversättningar från franskan har jag lärt mig att tolka, och ibland är de ganska roliga. När vi ska äta skriker hon "Till bords!", vilket är ett uttryck jag mig veterligen inte använder på svenska, men visst händer det att jag säger "à table!".
I stället för att säga "Julies mamma", så säger hon "Mamman av Julie" (la maman de Julie). 
Huset av oss är där vi bor, och lillasystern av Véra heter Romy. I morse ville hon "vackra sig", se faire belle, och hon vill "göra en puss" (faire un bisous) istället för att pussa.
På franskt vis sätter hon systematiskt adjektiv efter objekt: En fjäril blå, en bil lila, och chansar vilt med pluralformer, som man ju på franska löst smidigt med att lägga till ett -s. 
Det är lakor och bordar och skorar och massa annat. 
Och roligt har hon. Hon pratar gärna svenska högt och tydligt med mig när vi är ute, vårt språk, som ingen annan förstår, och det där är så viktigt. Att andraspråket blir någonting att vara stolt över, någonting roligt och användbart.  
Den franska brytningen verkar hon inte ha några planer på att arbeta bort, och hon har lärt sig att blixtsnabbt växla mellan sina bägge språk. Det är så roligt att följa den här utvecklingen, i synnerhet eftersom hon hade lång startsträcka när det gällde svenskan, hon verkade så totalt ointresserad, men hon måste ha snappat upp ett och annat...

Date.

Nu ska jag snart möta upp Jaana, Montpelliers säkert trevligaste och roligaste finländska, på ett av Montpelliers trevligaste fik. 

Uttalet. Det viktiga.

Han&hon. 
En viskning i ett öra på en flygplats någonstans.

- Tu me re-épouseras quand tu reviens?
- Comment? 
- Non?
- Repousseras? Jamais. 
- Non. Re-épouseras. 
- Ah, ok. Bien sûr. Bien sûr.

Sockergrynet&Tvåspråkigheten.

Sockergrynet har börjat prata svenska.
Det är helt amazing.
Ni vet, jag trodde, som så många, att tvåspråkighet var någonting som kom helt automatiskt, att det bara räckte att ha föräldrar från två olika länder. 
Men det är inte så, man måste jobba med det.
Många barn verkar få någon sorts déclic i 3-årsåldern, då de faktiskt börjar använda sig av det andra språket, som de gått och sugit i sig i 3 år, men på ett ganska passivt sätt. Det har varit frustrerande fôr mig, att fortsätta prata, läsa och sjunga på svenska när det enda språk som utvecklats hos Véra varit det franska. Det klassiska för tvåspråkiga barn verkar vara att de utvecklas lite långsammare språkmässigt, men med bägge språken. Véra har hela tiden haft en "tidig" språkutveckling på franska, men många gånger har jag frågat mig om hon överhuvudtaget har förstått svenska. 
Nu vet jag att hon gör det. Hon har börjat prata svenska, hon bygger meningar och rabblar ord och jag är överlycklig. 
Men:
Hon har en kraftig fransk brytning (urgullig) när hon pratar svenska, man hör direkt att hon inte har svenska som sitt modersmål (fast det är ju just det hon har).
Hon konstruerar sina meningar helt i ordning med fransk grammatik: Mamma, jag vill göra cykeln (maman, je veux faire du vélo) istället för Jag vill cykla, och Jag vill mjölken, vänta mig (Je veux du lait, attends-moi).
Hon tycker att det är roligt nu, med svenskan, men det är inte automatiskt. Hon måste fundera och översätta i två led, men det är någonting som har lossnat, och det är givetvis de där 3 veckorna i Sverige som var startskottet för att hennes passiva ordförråd skulle bli ett aktivt. 
Det som är extra roligt är att hon dessutom pratar svenska med Romy, och imiterar vad jag säger till henne, och jag tror att det är en bra grej, med syskon, eftersom de kommer att ha ett "eget språk", tillsammans.
Nu: Kaffe och chokladbit, sedan ska jag hämta den lilla tvåspråkiga på skolan!

The benefits of bilingualism.

Eftersom tanken är att jag ska uppfostra mina döttrar till tvåspråkiga personer så läser jag allt jag kommer över om tvåspråkighet, och den här artikeln var uppmuntrande och intressant. En person med två språk använder ständigt bägge hjärnhalvorna även när hon talar endast det ena språket, och trots att det kan "besvära" så är det inte ett handikapp utan en blessing in disguise. 
"It forces the brain to resolve internal conflict, giving the mind a workout that strengthens its cognitive muscles."
Artikelns kontenta är, enkelt uttryckt, att tvåspråkiga barn blir smartare än andra. 
Men jag trodde att tvåspråkigheten var naturlig, att barn med föräldrar med olika språk automatiskt blev tvåspråkiga. Så enkelt är det inte, det märker jag på Véra, som ogärna pratar svenska, och har mycket fransk brytning när hon pratar. För henne är franska vardagsspråket, vilket nog är vanligt. 
Det kräver mycket jobb, övertygelse och konsekvens för att ens barn ska bli tvåspråkiga. I vår familj är ju "handikappet" att jag och C pratar franska med varandra, och vårat huvudspråk hemma är franska. Véras kompis Flavio, som är lika gammal, pratar spontant italienska med sina föräldrar, men de är bägge från Italien och talar italienska hemma, även om Flavios huvudspråk är franskan.
Jag har en annan vän,  från Vietnam, som är gift med en fransman. Hennes dotter som är lika gammal som Véra är något mer utvecklad i sitt andraspråk, men Diep är hårdare än vad jag är. Hon låtsas inte förstå när Justine talar franska med henne, så Justine tvingas konstruera sina fraser på mammans språk om hon vill ha respons. Vilket fungerar. Jag gör istället så att jag upprepar vad Véra säger till mig på svenska. Ibland, när jag är osäker på om hon förstått vad jag sagt på svenska, översätter jag till franska. Till min stora glädje börjar hon blanda in svenskan mer och mer i franskan när hon pratar, och jag ser att hon kämpar, men det kommer inte naturligt, som franskan, utan hon måste verkligen tänka efter.

Det kommer att bli jättespännande att se vad som händer efter 3 veckor i Sverige.

Rutabaga.

Okej, det här är lite värdelöst vetande. 
Men kålrot heter rutabaga på franska. 
Och nu har jag blivit upplyst om att det kommer från svenskans rotabagge. 
Hade jag ingen aning om. 
Och  jag var givetvis tvungen - tvungen - att dela med mig av detta rafflande scoop. 
Och säg nu bara inte att ni redan visste det.  

Ljusblå.

Sockergrynet pekar ut alla olika färger på bilarna vi går förbi. 
Så ser hon lite förvirrad ut och säger att en bil är bleu de lumière.
Det tar mig ett par sekunder att förstå att hon gör en - på något vis helt korrekt - direktöversättning från svenskans ljusblå, istället för att använda det franska bleu clair. 
Hon är så smart, och även om hon inte pratar särskilt mycket svenska så översätter hon det mesta utan problem.

La petite franco-suédoise.

Min förstfödda kanske har lite svenska anlag ändå! 
Efter att ha totalvägrat att prata svenska så börjar hon nu på allvar mixa de bägge språken. 


Exempel: 


- Maman! Le chien voulait slicka mes fött!  (Hunden ville slicka mina fötter!)


Eller: 


- Les frök ne vila pas à l'école. (Fröknarna vilar inte på skolan, bara barnen.)

Och tvåspråkigheten.

Min unge pratar franska med alla hon känner (inkluderat badankor, dockor och gosegrodor) förutom med mig.
Med mig pratar hon frenska, kanske man skulle kunna kalla det.
Senaste mix-meningarna:

- Maman, tu te doppes!
- Nä, vattnet är lite kallt...
- Siiiiii, tu peux te dopper!

Alltså doppa sig i vattnet. Vad som är imponerande är att hon lyckas böja svenska ord på franskt vis, och sätta franska artiklar framför orden.

Som i:
- On får pas kasta du sand! (Fast det här kan vara il ne faut pas, låter lika)

Och:
- Maman, je veux gå upp!

Så nu ska jag plocka upp den där roliga ungen ur badet och utfordra henne. Ciao.

Mitt tvåspråkiga barn.

Men alltså, sinnesrörelsen!
Liten tar mig i handen hårt (alltid bara om de tre mittenfingrarna, det är mest greppvänligt), tittar på mig med sina vackra gröna honungsögon och säger klart och tydligt:
- Maman, jag parlar svenska!
Den där lilla människan är ett underverk, hon är fantastisk.

Utom mig.

Använder aldrig msn. Men trillade in på deras rubriker och nyheter i morse:

"Svenska kvinnor behöver en förbättring i deras sexliv och mycket annat."

Sånt här stör mig mer än ni kan ana. Det gör mig utom mig.

Man vill bara väsa: Det heter inte deras, det heter sina. Sina! Sina sexliv.

Slutklämmen i meningen känns inte heller riktigt bra.

Ja, det var det. Godmorgon på er, queridas&queridos!

De humana resurserna och orden.

Funderar på de franska vackra orden som återkommer i studierna av les relations humaines:

Savoir-faire: Veta-hur, eller - som man säger på ärkesvenska - know-how
Savoir-être: Veta-hur-vara, eller livskunskap
Savoir-vivre: Veta-hur-leva, eller - som man säger på ärkesvenska - savoir-vivre. The manners. Artigheten.

Det där savoir förresten: Je sais tu sais il sait elle sait nous savons vous savez ils savent. J'ai su, il faut que tu saches, je savais, je sus, je saurais, avant que j'eusse su...

Och jag undrar stilla om mitt liv hade varit enklare om jag stannat i landet där man knappt böjer sina verb?

It's a lovestory. Une histoire d'amour.

Ibland fâr jag frâgor gällande engelsk grammatik.
Du genre: Använder man on-going present här?

Varpå jag tänker "What the f**k is on-going present?" och mumlar någonting undvikande, eller ber om mening och kontext för att kunna använda min språkliga intuition.

Vad gäller grammatik går jag på feeling. Totalt.

Vilket fransmännen inte tycks förstå. Grammatik är liksom en av humanismens grundpelare här i de latinska delarna av världen. It's a pure love thing.

Effiktivitet

Men herregud.
Jag ba (efter fyra glas vin): Euh... Efficacité på svenska? Effikassitet? Nää, va? *fnitter* Effessient? *grubbelgrubbelgrubbel*.
Sedan kom jag på det*. Men helt rätt var det nog inte. Skyller stavfelet på vinet. Jo, men jag gör det.
*As in: Oj, vad jag är effiktiv!

Min förhoppningsvis tvåspråkiga dotter, del II

Jag ba: Godnatt, mitt troll. Nu ska du sova.
Sockergrynet ba: Nej! Pas de godnatt!*

Jag är faktiskt lite imponerad av hennes förmåga att, som det verkar, inte ha något som helst problem med att prata två språk. Samtidigt.

Fast mest blir det franska. När hon pratar svenska fnissar hon ganska mycket, som att det låter roligt.

*Vilket givetvis innebar att sova kom ganska långt ner på listan av önskade aktiviteter.

Min förhoppningsvis tvåspråkiga dotter

- Hejdå mamma!
- Va? Vad sa du, hjärtat? Säg igen! Vad sa du?
- Au revoir, maman. Au revoir, mamaaaan.
- Va? Nej? Jag hörde ju... Du pratade ju SVENSKA med mamma, min älskling!
- Non. Non non non non non.

Hm. Det kommer nog. Häromkvällen sade hon godnatt.

Yo me llamo

Nu såg jag att båten jag fotat heter Sarita.
Det är vad mina spanskspråkiga amigos kallar mig, mitt spanska smeknamn. Mi apodo carinoso (???). Typ.
Det är nog ett gott tecken? För spanskan, menar jag?

Spanska för nybörjare.

Hola favoritas!

På grund av en rad olika anledningar har jag åtta dagar på mig att lära mig spanska.

Eller förresten, en enda anledning: Min tendens att tala först och tänka sedan.

Finska för nybörjare

Jag kan ju några användbara fraser på finska.
De bara dök upp.
Och inte bara yxi, kaxi och moi mukkulat.

Paina läppän sisään ja avaa*.

Till exempel.

Ei sa peitää**.

Paljon lunta mutta ei taskulamppua***.

Det här ska nog gå bra.

*Tryck in fliken och öppna.
** Får ej övertäckas. Må ikke övertekkes, på norsk.
*** Mycket snö men ingen ficklampa.