Bleu.

Min nya grej är blåmögelost (eller grönmögelost eller ädelost eller vad man nu säger på svenska. Mögel låter ju inte så sensuellt, förstås). Den får gärna vara från Auvergne, men roquefort, gorgonzola och stilton funkar också, jag är inte kinkig.
Herregud så gott, herregud så allround. Jag menar, vad kan man inte göra med blåmögelost? (Fast, visst blåmögelosten har ju sina givna partners, som alltid tar fram det bästa hos den: Valnötter, honung och päron. Ingen idé att komplicera saker och ting.)

Men jag tänker:
Blue cheese på valnötsbröd med lite drizzlad honung
Blåmögel- och päronsalsa
Farfalle med blåmögel- och gräddsås
Blåmögeldipp med morots- och selleristavar
Filet mignon med blue cheese och bacon
Fusk-Cordon bleu med blåmögelost
Croque (varm macka) med roquefort och päron

Ni ser. Går att variera i det oändliga.

Finaste ni.

Hinkar sådan där vitaminberikad fransk oboy till frulle. Dricker inte kaffe på helgerna, det är min vardagsdrog.
Annars hänger regnmolnen tunga utanför, fuktigheten så tät att dörrarna sväller och är svåra att stänga. Regnet innan det faller, eller det som blev kvar efter nattens regn. Svårt att säga.
Kickstartar för övrigt dagen med att droppa älsklings-grynet hos Nathalie och kila på psyk-samtal med C. Kan bli heavy, kan blir rock 'n' roll. Kan eventuellt bli jobbigt för psykiatern?
Den motarbetade impulsen: Krypa ned under täcket och stanna där tills allt ordnar sig. Häpp!

Fina unge.

Lilla har en sparkcykel nu. Det kan vara det bästa som hänt henne någonsin. Hon ville sova med den. Har jag förresten sagt att jag har världens finaste unge?

Och det är fredag.

Annars fick vi hamburgare till lunch. Och french fries.

Ring the bells that still can ring Forget your perfect offering. There is a crack in everything, That's how the light gets in. Leonard Cohen

Okej, det här är läget:

Jag körde på en tenta (Accounting)
Var kursbästa på två tentor (Marketing & Human ressources)
Och en väntar på rättning (Management)

Ifrågasätter om det verkligen är vettigt att fokusera så på misslyckandet, och oroa mig för det ovissa, och inte istället bara vara glad över det som funkade. Mamma gav mig en bok om att komma över sin perfektionism, och jag ba: Fast jag är ju ingen perfektionist, jag har ju nästan bara fel och brister och mitt liv är ju så operfekt och du skulle se röran i min handväska och mina fula fötter och kolla jag kan inte ens hålla liv i en kärleksrelation och jag är 31 och det enda jag har uppnått här i livet är att skaffa mig gråa hår...

Hon ba: Nähä. Okej. Suit yourself.

Men så här är vi väl? Är inte ni också smygperfektionister?

Inte så.

Det är väl bara så att livet inte är alldeles lätt.
Men det visste vi ju, vi har ju varit med förr.

Fick lägga band på mig för att inte ringa han som varit mannen i mitt liv så länge. För att jag var ledsen, för att berätta en grej.

That's no longer an option. Avvänjningen har börjat, även om vi tar det lite i taget.

Dör av habegär

Lite var det så här att jag kände att det som saknas mest i mitt liv just nu är ett par gula skor. Rasande snygga, och jag skulle gärna tagit samma variant i aprikos, turkos och blodrött också. Men besinnade mig.
Alltså så här rationell var jag:
Jag får se vad livet bär med sig för mig, det känns som att mycket kommer att kunna hända, och sedan får jag se vilken sorts skor som lämpar sig för nya utmaningar.
Och lite så här:
De kanske finns kvar till sommarrean?
Mest så, var det kanske.

Fantasier & Intellektuell aktivitet.

Statusuppdatering: Avslutar all intellektuell aktivitet och går och lägger mig med dussindeckare och djungelvrål.
I morgon har jag tenta igen, men jag sänder en tanke till min lyckliga stjärna att det ska funka utan vare sig plugg eller intellektuell aktivitet.
Har noll fantasi och inspiration, ni får roa er med att titta på Chris och Frida när de hängde på Bar de Sport i kvällningen.
Så. Nu ska jag lägga mig och drömma om Patrick Fiori barfota. *Suckar hänfört*

Starstruck.

Jag har ju världens crush på Patrick Fiori. Tycker lite att han är den snyggaste mannen som någonsin gått i ett par skor.
Och så idag kom han gående på min strand. Ett par meter från mig. Utan skor.
Jag ba: åååååååh.
Fast det tog en stund innan jag kom på vem det var, min första impuls var att säga hej och kindpussas, eftersom jag fick för mig att jag kände honom.

Idag.

Idag har vi:
Fikat på terrass
Lekt på stranden
Lunchat på strandservering
Ätit glass på trottoarservering

Och nu kirrar jag käk x2 (en barnmiddag och en vuxendito), sedan tror jag att jag tar med syrran ut på stan. Häpp.

Rain is a beautiful occurence that borders on self expression.

En regnig trottoar.
Regnet som droppar ned på cafébordet, svämmar över.
Bläcket på notan som försvinner, mjukas upp.

Regnet som faller. Eller om det inte är regn, det är svårt att säga.

Och han och hon som mötts på caféet, ett café där de aldrig någonsin går. En plats där de aldrig någonsin befunnit sig på, och de undrar ibland hur de hamnade där? De måste ha gått fel någonstans, det var ju inte dit de skulle?

Men hon tänker att alla steg de tagit lett dem hit, även om de inte såg det till en början. Och hon säger att hon aldrig kunnat göra honom lycklig.

Men varför gråter jag då, säger han. Varför är det så svårt i så fall?

Och det bränner, bränner bakom hennes ögon också. Det är tillbakahållandet som gör ont. Det faller en regndroppe i hans kaffe. Eller om det inte är regn. Det är svårt att säga. Allt är suddigt och otydligt. Och texten på notan suddas ut, som om den aldrig funnits. Som om ingenting någonsin funnits.

Och jag måste ha retat gudarna.

Det är bara regn hos mig.
Fortsättningsvis bara regn hos mig. Utan ljusning, kanske aldrig någonsin. Mamma säger att jag är negativ och ser allt i svart. Gråtoner, eventuellt.
Whatever.
Man kan äta Ajaccios godaste sallader eller clubsandwiches på Forum. Dela på en glass med sin kusin. Extra grädde.

Mellow Yellow.

Kolla kusinerna i karusellen.

Det är superroligt att kusinerna roar sig så bra ihop. De pratar inte ens samma språk, men det går prima ändå. Språkbarriärer existerar inte för Sockergryn.

10 000 kalorier senare

Påsklunchen blev en eklektisk, icketraditionell sort, även om jag som eftergift till svenska påsktraditioner serverade ägghalvor med kaviar.

Annars åt vi:

Gåslever på toast brioché
Korsikanska charkuterier
Lantpaté
Rökt lax
Ostar
Klyftpotatis
Färska spröda rädisor
Riktigt torr champagne

Och ett experiment: En Torta sbrisolona di Mantova, nygräddad italiensk mandelkaka serverad med mascarponegrädde spetsad med rejält mycket amaretto. En hit. Jag lovar er receptet.

Och när klockorna i Rom ringde för uppståndelsen öppnade kidsen paket och vi drack skumpa. Trevligt.

Skärvor.

Jag har bara sönder saker.
Allt i skärvor.
Och har gråtit i två dagar. Oavbrutet.
Kom precis på att det var påskafton.
Man borde vara fin och äta gott.

Allt som inte borde blir så extra tydligt.

Uppdatering: Syrran gick ut i hällregnet för att handla köttbitar och bearnaisesås på burk. Och en flaska vin.

Osyndig chokladkaka.

Jag var, ärligt talat, lite skeptisk till den osyndiga chokladkakan. Först. Men den var fantastiskt god, och enda anledningen till att den kallas osyndig är att man helt oskyldigt bakar den utan smör, och med bara en futtig matsked mjöl.

Dessutom var den enkelt löjlig att göra, och jag pimpade den lite syndigare med vaniljdoftande grädde till.

4 ägg
100 gram choklad (med valfri kakaohalt)
2 msk mjölk
10 cl grädde
1 msk mjöl
50 gram mald mandel
100 gram socker

1. Dela äggen i vitor och gulor
2.Sätt ugnen på 180°
3. Smält chokladen tillsammans med grädden och mjölken
4. Ta bort från spisen. Rör ned äggulorna, sedan mjölet och mandeln
5. Vispa äggvitorna fluffiga tillsammans med sockret
6. Vänd ner vitorna i chokladsmeten
7. Häll i smord och bröad form. Grädda i 25-30 minuter.

Hey presto. Klart. Jo, vi var 4 stora och 2 små, och det räckte och blev över.

Kusinerna.

Skärtorsdagskvällen.

Skärtorsdag.

Skärtorsdag idag, och le cerise sur le gâteau är att idag kommer de! F, mamma och lill-Arre!
Jag längtar.
Och hoppas att ni fâr en underbar pâsk, queridas!

Véra Agathe och garderoben.

April 2009. Lilla knyttet, skrikhalsen, det lilla, lilla barnet.

April 2010. Lilla rultan, modig och kavat.

April 2011. Två och ett halvt. Bestämd, nyfiken, superduktig, trilsk och alldeles underbar.

Hm.
Gör garderobsinventering i lillans garderob.
Vi som hade för mycket kläder till henne, i rätt storlek, alldeles nyss?
Nu är allt för smått, för kort, för trångt, för litet. Som över en natt.
Dags att skaffa nytt. Igen.
Växer så det knakar, gör hon.
Det här är hennes tredje aprilmånad, redan.
Min stora tjej.

Marina Viva, Porticcio.

Den här utbildningen går faktiskt mot sitt slut, och trots att allt är kaos och ovisshet måste jag försöka avsluta den i någon sorts zenbetonad sinnesstämning.
Tentorna avlöser varandra, uppsats-stressen ligger över mig som ett mörkt moln och praktiken hägrar: Snart kommer jag att tillbringa ett par månader på hotellet ovan.
På andra sidan bukten, med utsikt över Medelhav och den vackra parken fylld med hortensia och lagerträd.
Lite nervöst känns det ju. Nytt.
Men roligt.

Bara regn hos mig.

Den trista väderrapporten visar att lagom till mammas och syrrans ankomst blir det bara regn hos mig.
En veckas regn.
Så jag rekommenderar alla soldyrkare som har tänkt fira påsk i Barcelona, Ajaccio eller Marseille att boka om. Till Bristol, London, eller Oslo, som verkar bjuda på större solgaranti än sydeuropa just nu.

Le krisproll suédois

Skorpor med choklad i, är det en produkt utvecklad för den franska marknaden, som ju helt klart är mer för sött än för fullkorn och kli än vad vi skandinaver är? Eller finns den i Sverige, chokladskorpan?
Frukosten betonar en rejäl kulturskillnad mellan Sverige och Frankrike: I Frankrike vill man ha fett och socker, smördeg och sylt, och i Sverige går man ut med gröt, leverpastej och rågflingor...
Hur som helst, skorpan måste vara en av Sveriges största exportsuccéer.

Moi, une machotte?

Kommentaren:

- Men Sara, du är ju en riktig machotte*!

Hm. Det är inte riktigt sant, men på de här breddgraderna finns en viss konfusion mellan begreppen feminist och manshatare.

Jag är ingen machotte**. Och vill hävda att det inte finns någon motsättning mellan att älska män - jo, rent i allmänhet och generellt - och att tycka att den universella systematiska underordningen av kvinnor, och mannen som norm är ett uråldrigt koncept.

*Alltså, kvinnliga motsvarigheten till macho.
**Alltså, som tycker att kvinnor är överlägsna män.

Trasslet.

Nysta nysta nysta trassla trassla, trassla snurra snurra trassla nysta...

Det är lite det det handlar om. Som en lek, som en labyrint. Som att hitta ut, komma loss.

Lundi.

Morgonkaffet ute. Men bara femton grader i morse klockan 08.00. Annars mândag och jag är totalement under isen. Ligger efter med allt, och drar mig för telefonsamtal som borde ringas, uppgifter som borde lösas.

Fröken livrädd och trasslet.

Lägesrapport:
Sömnberövad men superglad över mina fina vänner. Shani och Anouk som kramade mig hårt och länge. Sod kindpussar, liksom.

Annars har jag stenhårt ignorerat morgondagens powerpointpresentation. Sod power point, liksom.

Husfruat mig lite, torkat golv, lagat hemlagad äppelkompott med kardemumma till Sockergrynet, pratat med mamma i telefon, ätit sju kaviarmackor (mamma kommer snart med ny Kalles), upptäckt tjusningen med rött läppstift även fast det inte är fest - tricket är att inte ha någon att pussa - funderat över livet och diskuterat livet också, med C. Livet och framtiden.
Det enda som har hänt är egentligen att vi har öppnat en dörr, satt någonting i rullning, startat någonting, som vi bara är i början av.
Det är inget som görs i en handvändning det här.

Vi är så intrasslade i varandra, som nystan intrasslade till kropp och själ och tanke och vanor, att det kommer att ta tid att trassla oss ur det.
Ur varandra.
Och rädslan finns där, förstås. Klarar vi oss utan trasslet? Kan vi stå upprätta utan det, är det det som hållit oss uppe, som värmer oss?
Är vi nakna och skyddslösa utan, eller bara fria att andas?

Sod skyddslöshet, screw rädslor. De är bara där för att hejda oss så vi inte vågar gå. Kanske i självbevarande syfte, men ibland behöver man inte självbevarande, ibland är bevara bara stiltje.

Café Latin

Nä, queridas, nu sticker jag till Café Latin och drar av några sjyssta dancemoves på dansgolvet.
Man förmodas väl vara salsaproffs, men jag får väl improvisera.

Annars skickade syrran finaste citatet:

"I chose and my world was shaken. So what? The choice may have been mistaken; the choosing was not. You have to move on." ~ Stephen Sondheim

Så fint. Så sant. Ibland finns det bara en sak att göra och det är keep on moving. Framåt, framåt.

If you don't know, ask a teabag.

Spets.

Jag vill egentligen inte klä mig i någonting annat än spets, engelsk brodyr och genomskinliga, ryschiga, pyschiga grejor nu när våren försiktigt börjar tränga sig på. Och så vill jag vara vackert solbränd (men artificiellt, efter 30 får man börja spara på sitt solkapital) och ha många armband, mycket eyeliner och sol som bländar, bränner, värmer en frusen själ.

Annan grej: Jag var bara ögonblick från att göra en riktigt, riktigt dum grej. Kanske mitt livs misstag (eller nej, kanske inte, men dum). Insikten var som en elchock, och jag skälver fortfarande lite i dyningarna efter den. Eventuellt är jag en idiot. Eventuellt är jag bara en mycket levande människa.

Till grej: Chockade mig med att äta middag hysteriskt tidigt, kvart i sju, med Grynet. Vad ska man göra nu med hela kvällen liksom, när man är van att käka efter 21?

Nytändning.

Äntligen lite Weber, Taylor, Bourdieu och Fayol på den här utbildningen!
Ge mig lite franska filosofer och tyska sociologer och jag blir lycklig. Svårare än så är det inte.

*älskar att plugga*

Min rafflande blogg

Fyratimmarstentor är en utmaning i sig.

Inte bara för att jag för närvarande har fokuseringsproblem, utan också för att jag är så ovan vid att skriva med papper och penna. *rodnar av skam*

Jag får tennisarmbåge och kramp i handen. Dessutom är min handstil under all kritik, men man skriver ju liksom aldrig nu för tiden.

Knappt att man skriver sitt namn, man knappar bara in en pinkod. Och att skriva oavbrutet i fyra timmars tid... Jag har mjölksyra i högerhanden.

Och det här inlägget gick nog till historien som det mest intressanta och rafflande någonsin.

Over and out, queridas.

Krack i hjärtat och korsikansk cacavellu

Ska smita tidigare idag, eftersom vi har en mamma-pappa-barn-emergency.

Det är happening på dagis: Det ska ätas cacavelli*, traditionell** korsikansk påsktårta, sjungas Dio vi Salvi Regina, och alla mamans och papas är inbjudna.

Och det är superlivsviktigt att man är där. Alltså verkligen. Och extra lyx att komma bägge.

De barn vars mammor och pappor inte är där står bara vid grinden och väntar. Krack i hjärtat.

Grynet brukar köra en dramatisk grej när jag kommer: Hon klamrar sig fast vid mig som en liten apunge, som gällde det livet, så tittar hon argt på de andra kidsen och säger: C'est ma maman, c'est ma maman!

*Cacavelli görs på mjöl, ägg, socker, fläskfett och pastis.
**Eftersom Grynet går på tvåspråkigt dagis är de korsikanska högtiderna och traditionerna livsviktiga.

Om sju dagar.

Om en vecka kommer mamma, syrran och systersonen hit.
Jag hoppas att jag ska ha hunnit jobba undan allt jag drunknar i.
Att våren ska ha brutit igenom på allvar.
Att de ska ha med sig lakrits och kaviar.
Att vi ska dricka rosévin tills vi storknar, ligga på stranden, och prata om livet.
Och att grynet ska få en crash course i svenska av sin kusin.

LÄnge leVe ÄktenSkapeT?

Rent hypotetiskt. Så utgår jag ifrån att:

a) vi lever i år 2011
b) vi är födda till fria individer
c) vi har ansvar för vår egen lycka*
d) kärnfamiljsparadigmen dog någon gång i mitten av 90-talet

Så nu måste någon förklara:

Vad är det som är så otroligt provocerande med att en gift kvinna vill lämna sin man**?

Rent hypotetiskt, alltså, utan att vi blandar in någin vi känner i det här?


*Förutom att när man är mamma så är man ansvarig för sitt barns lycka också, och alla beslut man tar går ut över dem
**Och förutsätts vara lite galen, krisande, depressiv, och inte en rationellt tänkande varelse

FAQ

Folk har ägnat dagen åt att ställa märkliga frågor. Typ:

Är du medveten om att du har en Hello Kitty-snodd i håret?

Svar: Ja. Den enda jag hittade i morse.

Har du någonsin dejtat en korsikan?

Svar: Never. Kanske mest för att jag är gift. Eller för att de bor så jäkla mycket utbölingar på den här ön?

Är Ni nöjd med er prestation?

Svar: Det har nog aldrig hänt i hela mitt liv att jag varit nöjd med vad jag presterat.

Men hur ska du göra med allting?

Svar: Ingen aning. Men det ordnar sig säkert.

Macaron au citron.

En tanke är att göra ystert kycklinggula macarons till pâskhelgen. Att äta med champagne?

Ska testa mitt recept, sâ âterkommer jag.

My six-words love stories.

Fell in love. Found way out.

Was unconditionally loved. Accidentally broke up.

Sunkissed, windtousled love. Rainy, freezing farewell.

Got beautiful daughter, tons of memories.

Six-world love story

The New York times listar Six-word Love Stories.

Jag gillar konceptet med mycket känslor i fâ ord. Lite Hemingway över det. Här är nâgra:

Love hurts. Choose vodka or valium.

You lost me at hello “ma’am.”

Passion, fireworks, good loving. He’s gay.

But our domestic partnership was notarized….

Your new wife is too friendly.

There’s nothing sex can not fix.

Finally found love, at age 41.

Note to self: avoid head cases.

He wasn’t worth the panic attacks.

Chocolate is the coward’s bad apology.

Pet-sitting for ex-husband describes amicable divorce.

Loved her madly — then went mad.

Warning, love: I blog my breakups.

The burqa ban.

Idag infördes det franska burqa- och heltäckande slöja-förbudet.
Vilket innebär att muslimska kvinnor inte längre får vistas på gatorna iklädda burqa eller heltäckande slöja.

Anledningen är att slöjan är en symbol för förtryck och går emot den franska lag som förbjuder bärandet av stora religiösa symboler på offentliga platser.

En försiktig gissning är att de kvinnor som bär dessa plagg, och som redan lever begränsade liv, nu kommer att begränsas ändå mer, när de inte ens kommer kunna vistas på gatorna.

Narcissus.

Fick panik av alla dessa tusen miljarder påskharar och chokladägg som svämmar över hyllorna i matbutiken och som lockar i bageriernas fönster.
Panik.
Borde jag påskpynta? Måste jag påskpynta? Hinner jag påskpynta? Kan min dotter få men för livet om jag inte påskpyntar och måste gå i terapi eftersom hon berövades påskris och små lyckliga kycklingar i långa rader på spiselkransen?
Ja, jag känner att jag måste pynta. Behöver pynta.

Shoppinglista:

Lyckliga, duniga kycklingar
Fjädrar i pastell
Påskliljor
Ägg till förbannelse: Alla sorters
Kanske små flätade korgar att lägga ägg och lyckliga, duniga kycklingar i

Min påskpyntspanik bör eventuellt ses genom ljuset av den bakgrund som är min: Jag kommer ifrån en familj där ingen slapp undan äggmålandet, där vi hade påskdukar (med tryckta, lyckliga, kycklingar och ägg) solgul påsktårta, och min farmor hade till och med kycklingdekaler på kaklet i köket. Påsk tar man på allvar, liksom.

Och baguetterna.

Till söndagslunchen.

Man är sensuell. Eventuellt.

Ni vet den där känslan när man sväljer någonting - till exempel en bit fläskkött - och så hostar man samtidigt, och så fastnar den där biten på något odefinierbart ställe?
För att sedan komma ut igen... genom näsan.

Det är ju givetvis en stor lättnad. Men särskilt sensuellt är det ju inte.

Söndagen.

Dagens projekt:
Pique-nique/barbecue vid Barbicaggia Plage.
Tar med: Krämig pastasallad med basilika och en taboulé med mynta och citron.
Lunch och siesta i sanden. Det blir bra.

Boulevard Fred Scamaroni.

It's not the way I'm holding on but the way I'm letting go.

Solen letar sig in mellan fönsterluckornas trälameller och du vaknar.
Mannen som du delat mer än vad du gjort med någon annan människa går ned till bageriet.
För croissanternas skull. För din skull. För att det är lördag. För att han gärna skulle se dig äta fjorton stycken.

Solen, ljuset. Dofterna. Barnet, prinsessan med tovor i håret och stjärnor i ögonen, hon som är så glad och stabil att det tar andan ur dig varje gång.
Och mannen som är orakad och skrynklig och du tycker att han är vackrare än någonsin.

Ni tänker gå ut i solen. Det skulle kunna vara en lördag, vilken som helst, hur många lördagar har ni inte ägnat åt croissanter, sol och just ingenting alls?

Den här lördagen är bara en i raden. En av många. Men skarpare, tydligare. Därför att du vet att ingenting varar för alltid.

Och du undrar vad du släpper taget om. Och det får dig att gråta. Men du vill inte att han ska se.

Och solen skiner, den kommer att skina skarpare och skarpare en hel sommar, ett halvt år. Det kommer inte regna mer, inte förrän september kommer med åskan.
Och du andas och tänker att du i alla fall inte kommer att dö.
Man dör inte.
Och du tänker på orden i en sång du nästan har glömt: Det är inte hur du klamrar dig fast, det är hur du släpper taget.

Jag är så jävla ledsen.

Okej.
De här ätstörningarna.
De gamla.
De förföljer mig.
Som någonting jag inte kan skaka av mig och någonting jag inte ens ser. Så mycket är det en del av mig.
Är det jag.
Och jag visste det.
Ni vet, jag är ett typiskt fall.
Jag är inte frisk.
Även om normalviktig fast i underkant.
Och för tio år sedan sade mitt psyk-team att det kommer återfall. Vid livskriser. Vid graviditet (check), barnafödande (check), förluster eller skilsmässor.
Jag blir aldrig så sjuk som då.
Men helvete, att det inte bara kan släppa taget!
Släppa mig.
Låta mig komma fri.
Släppa mig.

Platon och de humana resurserna.

Häpp! Har genomlidit fyra timmars tenta i humana resurser. Jag hade fruktat den, men märkligt nog var det en underbar frist att fâ koncentrera mig pâ annat än allt som rör sig i huvudet.
I huvudet förresten. Fel.
Det är inte alls koncentrerat till hjärnan.
Vet ni, allt det här jobbiga gör mig fysiskt sjuk. Illamâende, andlös, kvävd, orkeslös och febrig. Japanerna säger att själen bor i magen.

Jag ger dem rätt. Själen bor i magen, fjärilarna i bröstet och varje hjärta sjunger en sång, ofullständig.

Fikapaus.

Hämtade grynet 15.30. Hör ni det, 15.30? Vilket innebär att jag är en legitim, hedervärd mor. Sedan drack vi saft och kaffe på torget. Kletade ner oss med grenadine, rullade oss i sanden, trillade ned från stolarna, åkte karusell och satte oss under bordet och åt gammalt tuggummi vi hittade.
Eh... Det var den yngre delen av oss. Yours truly uppförde sig vid kafébordet. Bröt inte ihop. Lade mig inte på marken och skrek. Slängde inte kaffekoppen all världens väg.
Duktig flicka.

De humana resurserna och orden.

Funderar på de franska vackra orden som återkommer i studierna av les relations humaines:

Savoir-faire: Veta-hur, eller - som man säger på ärkesvenska - know-how
Savoir-être: Veta-hur-vara, eller livskunskap
Savoir-vivre: Veta-hur-leva, eller - som man säger på ärkesvenska - savoir-vivre. The manners. Artigheten.

Det där savoir förresten: Je sais tu sais il sait elle sait nous savons vous savez ils savent. J'ai su, il faut que tu saches, je savais, je sus, je saurais, avant que j'eusse su...

Och jag undrar stilla om mitt liv hade varit enklare om jag stannat i landet där man knappt böjer sina verb?

Strejk.

Fasiken, vad skönt med lite strejk.
Det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men just idag sitter det fint med en time-out.

Punschrulle.

Jag fick en låda punschrullar på posten.
Nej, men alltså.
Dammsugare. Det är nog den bästa jävla kakan i hela universum. Jag älskar punschrullar. Älskar.
Och en påse Dajm.
Någon där uppe måste älska mig.

Ajaccio, 08.32.

Så här ser vi ut på väg till dagis. Rosorna börjar fälla sina blad nu. De lovar 26° varmt på lördag. Det här kan eventuellt vara sista bilderna ni får se oss i jackor.