The belly story. ENd of fifth month.

Nu börjar andra halvan av den här graviditeten. Jag har fått mage mycket snabbare än med tjejerna. I tre månader såg jag i och för sig mest småfet och svullen ut, i fjärde månaden började det bli så där omisskännligt runt, och efter femte... ja. All belly.
Sen är det klart att det syns fort på någon som är liten som jag, och i total avsaknad av child bearing hips. Denna bebis gör sig synlig... Och ger sig till känna nattetid med någon sorts rytmisk gymnastik. Min enda krämpa - förutom att det är lite opraktiskt att någon börjar trycka ihop mina lungor - är att det kliar över hela magen.
En bra grej : Hello cleavage. Min blygsamma a-kupa är ett minne blott. Har förmodligen gått upp ett kilo i bara bröst.
Arbetsnamnet: Sven-Olof. Leverans i januari. Tre förväntansfulla storasystrar. To be continued.

Humpf.

Ingenting verkar funka. Så himla irri. Ska fundera på om det är gudarna som har en bra anledning till att jag inte ska blogga mer, eller om det bara är teknikstrul.
Hursomhelst är jag på underbar semester och har mer lust att ströva i skogen, klappa ponnyer, bada i en iskall sjö och läsa böcker än att försöka lösa strul.
Hoppas ni förstår det?

I get back to you.

Semester.

Preggo-nytt. The briefing.

Annars.

Är det liksom semester. Vi går på muséer, badar i sjön, badar i bassäng, tjejerna plockar blåbär och fiskar och leker och stojar och vi sitter lojt bredvid, likt lata lejonföräldrar som dåsigt betraktar små, piggare upplagor.

Jag mår bra. Den här graviditeten började där på vårkanten, i april, och jag har vetat om det sedan sekund ett.

De första veckorna grät jag som en fontän fjorton gånger om dagen. Sedan blev jag trött. Så där förlamande, överväldigande trött. Tappade aptiten, bortsett från smör, ost, nutella och mjölk. Smör i synnerhet.

Sedan har jag med råge fått tillbaka aptiten. Hittat en förlossningsläkare som jag är galen i, som är precis så förtroendegivande och fantastisk som jag vill. Plus att hon är ultraljudsläkare och vi får se vårat lilla underverk varje månad. Testas för toxoplasmos, blodsocker, albumin var fjärde vecka, och har fått en imponerande cleavage.

Lika säker som jag varit på att jag väntat flickor tidigare har jag vetat att detta är en kille. Magen kom ganska snabbt, och är redan större än vid samma tid med Vera och Romy. Jag kom ut på jobbet för ett par veckor sedan, lite nervöst, men det känns okej. Eftersom det är mitt tredje barn kommer jag att få 18 veckors post-baby ledigt. ARTON VECKOR? Känns ju galet.

Nu, i femte månaden börjar jag redan få ont i bäckenet, känner den där tyngden och svullnaden ni-vet-var och är ganska lättirriterad och känner mig lite fånge i min egen kropp? Ni vet?

Men allt är fint. Väldigt fint. Vi är... .lyckliga. Och mår bra.

Putet.

Well well well.

Har dåligt karma med nya bloggen.
Mycket att berätta förstås.
Till exempel att vi har varit i Sverige i en vecka, och har det underbart.

Till exempel att fjärilsfladdret under hjärtat definitivt är mer än fladder, och att nu, i vecka 18, så går detta lilla mirakel inte att dölja längre.

En liten vinterbebis. En pojke.

Mycket lycklig, mycket trött.

Vi hörs igen?