Peanut butter.

Nästan fredag idag, eller hur?
Mimmi varit vaken sen halvfem, så vi lekte "gömma kylskåpsmagneter i soppåsen" ganska länge i morse.
Rostat bröd med jordnötssmör - en ny delikat upptäckt - och en tidskrävande tvekan: Barbent eller strumpbyxor?
Nu, med facit i hand (avskyr det lärarmässiga uttrycket, men det passar ju rätt bra här) är jag ganska glad att jag ej är barbent. Typ 10 grader och duggregn.

When in doubt, ask a tea-bag.

Sweet Sunday.

Dearest!

Söndag - detta ljuvliga koncept för oss housewives gone working mums - och det innebär lång frukost med bläddrande i någonting, vad som helst. Ett öra pâ radion, ett annat mot de små som kvittrar över sina frukostyoghurtar.
Nu: Springa i duggregnet. Är ni med pâ en mil?
Sedan söndagslunch med chokladig efterrätt, utflykt till random pittoresk by, hemma-yoga, telefondate med Jenny, tevekväll i soffan...
Livet kan vara ganska härligt ändâ.

Can I just stay here spend the rest of my days here.

Att finnas här. I en tolvgradig apriltemperatur, där liljekonvaljerna inte verkar känna någon stress överhuvudtaget att slå ut före första maj, där aprilregnet faller mjukt över körsbärsträden, och där fåglarna kvittrar utanför sovrummet innan klockan ringer. Det är underbart.
Medelhavskulturen, you and I were done. 
Ytan. Ytligheten. Bakåtsträvandet. Den där jäkla förförelsen hela tiden, överallt.
Solen, brutal större delen av året. Avgaserna. Smutsen. En hjärtknipande vacker natur och ett hårt prövat ekosystem som man inte alls bryr sig om.
Städer som sommartid är en kombo mellan grekisk charterort och 50-talets Neapel.
Korruptionen, maffian.
De sönderbrända nordborna.
Visst var jag förförd av det där.
Trollbunden av exotismen i det hela.
Människor som var sâ olika mig.

I och för sig är jag kanske fortfarande i förälskelsefasen här. Påminn mig om detta i november. Men jag har helt fallit för charmen här, i min stad med Paris pâ armslängds avstånd.

Vera. (We held gold dust in our hands)

Hon som nyss var guldlockig grönögd bebis är liksom stora damen och prick fyra och ett halvt. Älskar skolan och klänningar och böcker och choklad och att vara ute. Är inte stilla en sekund och kom hem med inbjudningskort till födelsedagskalas i fredags.
Hon älskar musik och sjunger nästan hela tiden, men har även sin pappas korta stubin och passionerade medelhavstemperament och kan explodera inom loppet av en brâkdels sekund.

När blev hon sâ stor? Var jag där; stod jag bredvid när det hände? Eller tittade jag ât ett annat hâll just dâ?
När blev hon över en meter lâng?
När blev hennes ögon bruna? Den skiftningen önskar jag att jag kunde sätta ett datum, en tidpunkt för.
Men det kan jag inte.

Tiden och barnen. Dessa mysterium som är totalt olösliga. Ogreppbara.

Bliss.

Aaaaah! Fredag! Har kramats i soffan, grälat pâ dem som vägrade äta upp sin spenat, läst fjorton böcker vi alla kan utantill, sövt ned barn, gjort lite yoga-moves och lyssnat pâ mjukt aprilregn utanför. Käkat middag och lite sânt. 

Nu officiellt helg. 

Fredag.

Ser så mycket fram emot denna helgen att det är löjligt.
Vaknade i morse med fyra stycken knubbiga armar kring halsen, och just dessa små goingar ska få min odelade uppmärksamhet från och med 17.30 idag.
Prick.
Förutom barna, så ska jag ägna mig åt väsentligheter - när småfolket gått till sängs - som skönhetsvård (total katastrof på alla plan), bakande av kakor, och glossiga magasin.

Har ej öppnat glossy på ett par månader. Har ingen koll på det vackra folket längre, här i min finansvärld. Herregud, så kan vi inte ha det.

Nu snabblunch: Sedan nästan helg. Och vi skulle ju dricka skumpa, eller hur?

Rosa.

Det bästa med printemps à Paris? Alla vackra träd. Rosa, purpur, lila, malva, hallonfärg... Och när jag klev ut frân kontoret i denna ljuva aprilkväll och slogs av doften av blommande hägg... Vilken lycka. 

Älskar denna tiden pâ âret, denna platsen pâ jorden, där träden är rosa. 

Oh.

Oh. Dagens bästa: Att bli inkallad till Direktör plus HR-direktör, plus Manager. För att få veta att - om jag vill och trivs förstås (bekymrat rynkade ögonbryn) - min provanställning - vanligtvis 6 månader för en cadre - avbryts med omedelbar verkan.
Handskakningar.
Lite skakiga knän också.

Är definitivt tillsvidareanställd med andra ord. 

Mina närmaste kollegor smygbokade mötesrum och köpte tårta för att fira detta. 

Jag är så himla glad. 

Så. Himla. Glad. 

Dör.

Rasande gullig upptäckt:
Gulligaste norska ordet: barselpermisjon. As in Maternity Leave. Kan vi inte alla kalla föräldraledighet för bärselepermission?
Tusen gânger tuffare att gâ pâ babybjörnpermis än mammaledighet?

Om man nu hade bott i ett land där det dräller av sânt. (Obs ej bitter).

Jag för ett år sedan.

Såg någon sån däringa bloggutmaning när jag i all hets bloggsurfade i fem minuter i morse. Nu har jag tappat bort den, men första rubriken var: Jag för ett år sedan. Varsågoda. Sara i 2012 års upplaga. Prick ett år sedan. Nybliven - ganska - 2-barnsmor, less på livet på Korsika, ingen aning om vart hon var på väg. 

Ser ganska härligt ut, va? Glittrigt och soligt. 

Men jag gick lite sönder inombords från och till. 

Känner mig lite helare nu, lite säkrare. 

Men alltså... Havet. 

Hejdå havet. Jag kommer alltid minnas känslan av dig mot mina bara fötter. 

I mitt minne glittrar du alltid som tusen miljoner stjärnor i vårsolen.

Romy Flora 18 månader.

Lillan blir 18 månader i dagarna. Helt knäppt vad fort det går. Och länge sedan ni fick en baby-daily rapport.

Nytt:
Går upp för trapporna själv. Tre trappor. Vill gå ned men blir ofta hindrad av stor person med hjärtsnörp och katastroftänk.
Nästan alltid glad, förutom när stor person vill hjälpa till i trapporna. Då blir hon så arg att hon exploderar.
Älskar mat och frukost och efterrätt och mellanmål. Hämtar sin egen tallrik i köket och ställer den på bordet för att signalera när hon tycker det är matdags.
Älskar sina familjemedlemmar så mycket att hon vill sluka dem hela ibland. Hennes sätt att pussas.
Hon pratar inte så mycket än, men gör sig väldigt väl förstådd med sina 3 ord: Mamma (i olika tonlägen, allt från gosigt till väldigt uppfordrande, ofta när hon vill ha någonting verkställt), Lämmelämme (universalord, kan betyda det mesta), och miammiam (När någonting är gott).
Så säger hon Lala, förstås. Vill väcka Lala. Var är Lala? Vill göra som Lala. Älskade Lala.
Storasyster, som är viktigaste personen för familjens yngsta.

This just in.

This just in.
The weirdest thing liksom. 
Men allt har sin förklaring här i livet.
I helgen bara grät jag. Helt hjälplöst.
Mindes Vera som guldlockig nästan 2-åring på semester i Toscana. Grät en timme.
Såg gullvivorna i slottsparken och hjärtat brast.

Rädslan över att depressionen började smyga sig tillbaka. Jag var så jävla ledsen. 
Tröttheten. Orkade ingenting. Försökte jogga ett varv i parken, orkade ej.

Plus att jag var tjockast i hela världen dessutom. Jäkla skit.
Och en finne i pannan? *fattade fortfarande ingenting*
Behovet att ligga på soffan och käka choklad och gråta lite till.

Och så i morse bara: Aha. Ahaaaaa.

Men har man inte mens oftare än vart femte år är det svårt att dra slutsatser. Detta har ej hänt sen januari 2008, strax innan jag blev gravid med Vera.

Mina månatliga problem - eller avsaknaden av dylika - är ju en följetong, men jag tror att jag kommit på knuten nu. Get back to you, måste bara... eh... handla lite grejer så fort affären öppnar.

Metro Goncourt.

A few more.

En alldeles delikat ledig dag.

Denna ljuvligt vackra söndag ägnades åt alldeles delikata sysselsättningar. Plocka gullvivor, till exempel...

Och njuta i timmar av Frankrikes kanske vackraste park. Och våren, som omfamnade oss. Äntligen. 

Söndagsgott till lunchen: Mandeltårta från bageriet, fylld med hallonsmet och mandelflagor. 

Starkt kaffe i bländande sol. Behövs eftersom en av terroristerna sovvägrar (minstan). Vi misstänker tänder, men det gör vi alltid. 

Parken. Våren. Slottet. Vattnet. 

Vi kollade på svanar och karpar i sjön. Änder också. 

Och njöt så mycket vi orkade av allt det där delikata. 

Brie de Melun.

Ost gör man ju även i norra Frankrike. I vâr grannstad har man till exempel brie som specialitet.

Oh well.

Blä. 
Haha, det är lite ordet som bäst beskriver min sinnesstämning just nu.
Poetiskt.
Alldeles förintad av trötthet.
Less pâ att ha svärisarna i hemmet.
Längt efter att hitta mina vanor, mina rutiner.
Hinna med mig själv, och barnen;

Over all, dagen var mysig. Har legat pâ soffan/golvet och haft tjejerna liksom klättrandes över mig.
Förbi av trötthet.
Har inte ens orkat ta mig utanför dörren. Dâ är det illa.

Oh well. Ska käka middag, sedan lägga mig pâ soffan igen. Sover där nu.

Oh, har haft sâ ont i kroppen ett tag, känt mig alldeles... inflammerad. Men det börjar släppa.
Ljuvligheten i detta att vara frisk, att inte ha ont. Fast det tänker man ju inte pâ förrän man inte längre är välsignad med det.

Fredagskvällen.

Fredagkvällen. 
Sprang frân jobbet mellan ett par regnskurar, och slängde mig pâ tâget till Paris för att käka middag med
den här damen, och denna. 
Alexandra har jag redan träffat, en intelligent, uttrycksfull och rolig människa, som inte ens blinkade när jag helt sonika slängde mig över hennes dessert efter att ha ätit upp min egen. En dâlig vana jag har.
Mi, som sâg ut precis som jag tänkt, fast lite längre. Med mycket värme och humor.

Efter en kväll som inte alls varade tillräckligt länge sâ kan jag bara säga att jag hoppas att vi ses igen.

Vårtecken. (Våren strax söder om Paris).

Obsession.

Notera gärna att man i min nya stad verkar ha någon sorts besatthet av träd, och att rada upp dem rätlinjigt med millimeterprecision.
Imponeras av detta, och väntar med spänning på den där vårliga explosionen när allt slår ut, över en natt.
Denna parken ligger mellan "min" park Bel Ebat och den vackra slottsparken i Fontainebleau. Det är underbart här, man går genom en park, ut genom grindarna, och på andra sidan tar en ny park vid. Med vackra träd i givakt, Seine som stilla flyter fram, och boll-klippta buskar. Fint ju.

Snapshots Wednesday

Nya dojjor. Till snyggbrallor pâ jobbet.

Iskall chablis och jordnötter. Tisdagkväll i Fontainebleau.

Träden har slagit ut. Heartbreakingly beautiful.

Den här trötta donnan som har ett tips: Att ej smörja axlarna med tigerbalsam innan man sätter in sina kontaktlinser. Smärtan. 

Scoop.

Stoppa pressarna, this just in: Ska ut på byn och dricka vin med random French guy (nä, skojar bara, med min äkta make).
Men ändå. Detta händer inte ofta.
Vi ska till exempel... prata.
Har inte hunnit med mycket sånt lately.

En familj, en söndag. Glimtar.