Come on over, drink my wine, waste my candles, waste my time. Tell me lies I won't believe (Just don't wake me when you leave).

What Gary Allan would say? As above. 

Denna. Behöver lite melankolisk country galore just nu. Ni vet, jag är ju från de svenska cowboytrakterna.


Jag. Slut som artist.
Har eksem i hela ansiktet och svidande ögon.
Hence, lördagkväll med Gary. Glas vin.

Så fort smulorna kastats i säng, that is.
Dagens exemplariska barnuppfostran: "Snälla älskade hjärtat städa ditt rum så får du ett kinderägg" .

And you'll see how, little by little, I will heal your wounds (decanting salt from water).

När du har ett totalt nervous breakdown på offentlig plats.

Du har varit så stark och käck och iskall och positiv och lugn och så bara havererar du. Faller rakt igenom. Du som bara fortsatt rakt fram without taking prisoners. Nu kan du inte hejda tårarna.

C med sina nycklar i handen.

Insikten om att you're on your own kid. På riktigt. Det är nu det händer. Det är hit ni varit på väg.

Ensam med två små barn. I ett land som inte ens är ditt och där du inte begriper ett jota av byråkratin. Där du aldrig kommer att få någonting gratis. Den där franska släkten som varit ett stöd... Det är tydligt att den inte längre är din.

Mannen du förälskade dig i en dag i november, med medelhavssalt i håret och solkysst hy. De mörka ögonen - det fanns en tid då de inte kunde slitas från dig. Nu tittar de bort.

Det är nu det händer. Det är nu du räknar förlusterna av allt du hade och allt det som du aldrig längre kommer att ha.

Men också nu du separerar saltet från vattnet.

Och tårarna. De tar slut. Eventuellt.

Och någon annans ord i mitt öra häromdagen: What will be will be. Vad som är menat kommer att ske.  Tills dess. En helg när du gråter hela tiden.

This man just made me cry (You without Me).

No. Not kidding.

Min reaktion när hyresagenturen vill ha ett års hyra insatt på franskt bankkonto för att hyra ut lägenhet till mig.

Heather Nova- The Ship Song

Så himla opinglig.

Så himla, himla, trött. Och slut. Trött och hålögd och glåmig och insjunken och tonårshy och med känslan av att vara den fulaste i hela världen. Vill ha ett hipstamatic-filter i vardagen.
Och ändå. Någon som tycker att jag är en pingla. Skilsmässa och krashad ekonomi och insomnia svartsjukedraman och  stressrynkor och små barn och kaos och allt. Häpenheten över detta. Och att det skänker guldkant till allt detta? Det gör det sannerligen lite vackrare. Lite besynnerligare.

Livet, amigas, livet. Som min kloka korsikanska väninna Mademoiselle Aquaviva en gång sade till mig med glitter i de guldbruna ögonen:
- La vie a beaucoup plus d'imagination que toi, Sara. 

Truffaut? Kanske. Oh well. Kära, älskade livet, aldrig har man tråkigt med dig. Det levs med andan i halsen det här livet, dagliga cliffhangers och mirakel i elfte timmen.Samt någon som tycker att man är pinglig mitt i sitt allra värsta. 

Förundran.

Hello stranger.

I går kväll. 

En ganska vacker kväll om senvåren strax söder om Paris. 

I Fontainebleau. 

Glada, vackra människor lite överallt. 

Ett vin som var alldeles ljuvligt.
En välkyld chablis i ett immigt glas.
God mat. Spanskt.
Perfekt bröd.

Hon & han som skulle diskutera på neutral icke-minerad mark. Njuta av en kväll med, för en gångs skull, småprat & légèreté. 

Det var ju det vi brukade göra. Prata och skratta i timmar. 
Nu var vi cirka tiotusen mil ifrån varandra. Ett pyttelitet bord, en välkänd orakad kind inte ens en armslängd bort. Tiotusen mil. 

Hello stranger?

I'm sorry for the times that I made you scream. For the times that I killed your dreams. For the times that I made your whole world rumble.

Holy cow.

- Mamma, kom och titta vem som har flyttat in i smurfhuset!!!
- Vadå, älskade lilla hjärtat?
Älskade lilla hjärtat tar fram sitt nya husdjur.

Jag, helt spontant med en isande känsla i bröstet (kroppen signalerar krisläge med adrenalinpåslag):

- FOR FUCKS SAKE PUT THAT THING DOWN! HANDS OVER YOUR HEAD. NOW. NOBODY MOVES! BACK OFF!


-Mamma, gillar du inte sniglar? De är snälla, mamma, sniglarna. 
- Eh... Är den själv? Kan vi vara säkra på det? (Tänker på eventualiteten att det finns en hel trupp sniglar i närheten som kommer för att befria denna snigel från smurfhuset).
- Får vi behålla den?
- Okej. Men ni sitter där resten av kvällen och ser till så att den inte under några omständigheter lämnar huset? 

Verifierar allt. Sängen, matbordet. Salladen. Oh god, salladen.

Annars tycker jag att det är en viktig princip att lära sina barn att vara nära naturen och gilla djur och sådär. Absolut.

Tarte aux fraises.

Eftersom jag inte vill ha några hemligheter alls för er; här är receptet på en supergod jordgubbspaj. Frasig botten, mumsig mandelkräm och alldeles färska, franska jordgubbar. Serveras med dessertvin och vispad grädde.

Pajskal: 
200 g mjöl
100 gram riven mandel
150 gram smör
100 gram socker
2 ägg
rivet apelsinskal

Mixa till klassisk pajdegsboll. Ställ kallt ett par timmar. Ta fram och tryck ut i pajform.

Mandelkräm:
100 g riven mandel
2 ägg
25 cl grädde
socker som man vill, om man vill.

Rör ihop. Fyll pajskalet. Grädda tills krämen stelnat.Här har man stor valfrihet, förresten. Antingen lägger man i jordgubbarna i smeten ogräddad, och gräddar hela pajen med jordgubbar. Resultatet blir sötare och syltigare, eller så gräddar man skal och smet först, och dekorerar med bären efteråt, för ett lite syrligare och aningen torrare alternativ.

Ni behöver inte tacka mig. Jag är här för er.

mvh pajterapeuten

Mors dag. Fragment.

Morsdag bjöd på solsken, härliga timmar i köket med mina köksassistenter som gjorde jordgubbstårta, picknick i parken med solen som värmde ryggen så där underbart, humlesurr och barfota-barn. Mina, plus ett låne-barn för extra mycket guldkant. Franska jordgubbar och sen, någon som bevisligen tänkte på mig.
Barn som tröttats ut av luft och sol och lek, och en lite ledsen mamma. Ledsen över allt som liksom inte blev, men samtidigt... lite lycklig i allt det ledsna.
Mina dagar är så vackra ofta.
Och mina älsklingar, jag menar inte att rasera er barndom och få eran värld att skälva.
Men jag bär med mig vissheten om att ni en dag kommer att förstå. Om 30 år kommer ni att titta på mig och säga: Mamma, jag förstår nu.
Jag bär med mig vissheten, och jag bär er med mig. I hjärtat, i tankarna, och kring halsen.

Believe. Act as if. Live like you already have it.

Done deal?

I alla fall, här är min önskelista just nu.

1. Att jag kan stanna i lägenheten med tjejerna.
2. Att jag får "fritids"-plats till tjejerna till hösten trots tjugo miljoner före i kön.
3. Att åka till Sverige i sommar. Trots allt.
4. Oh, att jag ska ha råd med fritidsplats plus stanna i lägenheten.

*Blundar och slänger iväg en önskan till universum*

Tack på förhand.

Ask. Believe. Receive.

Badbruden.

Obs att jag aldrig använder teven som barnvakt. Däremot badkaret. Där kan de sitta och roa sig tills de är skrynkliga. Men frihet och egentid har sitt pris. Plockade upp denna donnan som satt och sjöng arior från Frozen, och hade tömt samtliga flaskor badskum, schampo, duschkräm och mammans dyra peeling. Oh well, my bad. Och hennes bästa bad någonsin. Jag får tvätta håret med diskmedel ikväll. Försökte dessutom gräla på henne, men då blev hon helilsken och började ilskeskrika med sin ökända killer-blick i de sammetsmjuka chokladmörka ögonen.Till och med hennes storasyster backar inför den blicken.
Jag muttrar "diktator" och hon tecknar åt mig att öppna burken med jordgubbsdoftande bodylotion så att hon kan smeta in sig i ett centimetertjockt lager som hon sedan irriterat torkar bort med handduken.

Sweet lord. 

Awake. Alive. Blessed. (The girl with the golden shoes)

Vaknade upp före sex till inget kaffe ingen mjölk ingen sol ingen yoghurt.
"That sinking feeling". 

Var sedan tvungen att tänka om, har försökt tvista tänkandet till att fokusera på vad jag har, istället för på vad jag saknar.

Svårt till en början, att gå runt och känna sig tacksam. Ibland får man börja på basnivå, i.e. if you have nothing to be grateful for, check your pulse. See? There you go.

Alltså, just nu. Att ha personer som stöttar, peppar, hör av sig, skickar värme och kärlek och skratt.
Att ha min mamma som undrar hur hon konkret kan hjälpa mig. En pappa som säger att krisar det får jag flytta hem till Toftbyn och jobba i ladugården (thanks but no thanks). En advokat som var så mänsklig och klok. Albeit dyr.

Mina vackra, fina, kloka, glada honungshumlor. Min familj. Mitt jobb. Att våren försiktigt går över i sommar. Att jag är totalt kärnfrisk. Att jag har tagit mig hit. Att jag klarade att bli frisk från att ha varit jättesjuk. Att det finns människor i min direkta närhet som jag inte riktigt såg förut och som kanske är guldkorn. Att jag har bokat sverige-resa till sommaren (skogen, sjöarna, hallonen, de ljusa nätterna, familjen & vännerna). Att jag faktiskt bor strax söder om Paris efter att ha bott i London, Taiwan, Ajaccio (exempelvis). Att jag kommer att ta hand om mig själv och mina barn och att det kommer att bli tuffare, mer krävande och eventuellt utmattande. Men stoltheten sedan när jag ser att det går? Att jag har en flaska champagne i kylen som väntar på något att fira. Att jag har en hel helg framför som väntar på att fyllas. Att jag har en bit västerbottensost. Bara en sån sak.

Plus att jag är oproportionerligt glad över mina nya skor. Också.

Oh well.

 

Plus att det är snudd på dyrare att skilja sig än att gifta sig. 

Checkarna vi började skriva ut i förmiddags?

*tar ett till pain au chocolat och ser bevingade dollarsedlar flyga iväg*

Separation of bodies.

De kallar det "séparation de corps". 
Separation of bodies. 

Judicial separation är väl den egentliga översättningen.

Men separationen av kropparna, den bilden var så stark för mig. Två som växt samman under en tredjedel av mitt liv. Två liv som vävts samman, stygn för stygn, dag för dag. När man sliter dem itu är det klart att det går sönder saker. Det är klart att det gör ont. Det är klart att man behöver tid att läka, sedan.

Séparation de corps. The point of no return, så tydligt. Vi har kunnat ändra oss ända hit. Hela vägen hit har vi kunnat vända om. Vi vände inte om. Vi ändrade oss inte. De här kropparna ska säras på.


Fredag igen, och helgen har jag framför mig som en sorts räddningsplanka. Helgen, sängen, sömnen.
Les pains au chocolat som jag återigen trycker i mig för att bädda in de vassaste känslorna i ett hölje att fett och socker. 

Men jag växer med detta.

Rock bottom.

Så himla tömd på energi. 
Trött, håglös.
Det hände en yttepytteliten grej på förmiddagen, ingenting alls egentligen. Men all min energi försvann. Funderade desperat på hur jag skulle vända på det, och förhindra energiflykten, men lösningen kom alldeles av sig själv.

En klok kollega vars koreanska farmor brukade säga att ibland måste man bara sluta simma och låta sig sjunka till botten. Det är först när man nuddar botten med fötterna som man kan skjuta ifrån och ta sig uppåt igen.

Klokt. Så nu sjunker jag ett tag. Ciao.

Say cheese.

Efter jordskalven.

Det här låter kanske konstigt, men jag älskar kvällarna med barnen nu när jag är ensam.
De är så harmoniska.
Och jag ser så tydligt hur de hela tiden har reagerat på alla underströmmar och osagt mellan mig och Chris. Barn ställer direkt in sig på rådande frekvens, och de har ibland varit helt oregerliga.
Mina barn är kanske min främsta seismograf. När det är bara vi är det noll utslag på richter-skalan.

Inga jordskalv. Inga katastrofer.  Magnitud noll. Amplituden av vågorna obefintlig.

Och jag? Mina barn speglar mig. I går när de hällt ut tre glas mjölk, tömt badkaret på vatten och tittat oroligt på mig: "Mamma, blir du inte arg?" stannade tiden.

Nej, mamma blir inte arg. Jag brukade flippa totalt. Bli irriterad för minsta lilla. Inte nu.

Och ni och jag mina små vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Happily ever after. After the earthquakes.

Oh well what's a royal ball anyway

 

Sovit i runda slängar fyra timmar. Vaknade sedan i gryningen av märkliga ljud som rörde sig i riktning sovrummet och fick i vild panik för mig att det var en råtta trots att jag bor på tredje våningen i hyreshus. Den känslan?
Eh. Det var min yngsta dotter i prinsessklänning och tiara som ville ha frulle.
I övrigt, huvudvärken från helvetet, tonhårshy (utslag all over the place, kul) och fan plus alla hans mostrar (vänligen referera till illustration).
Också: Dålig hårdag och om 3 månader är jag hemlös och frånskild.

*Insert: Skräckslagen ångestfylld smiley*

Over & out.

Pizza extra everything.

 

Jag och prinsessorna gjorde pizza igen igår kväll. 
Det är superbra mat att laga när man är 5 och 2 år.
Jag kavlar ut degen, skär upp fyllningen (grönsaker, skinka, mozzarella, emmental, sås på tomat, basilika och ricotta) och är sedan superviser/diplomat/yttekniker medan de små ägnar sig med själ och hjärta åt att dekorera.
Ställer sedan in denna i ugnen med orden:
- Nu äter ni upp era gröna bönor annars blir det ingen pizza.
Funkar finfint.
Sedan gick de och lade sig självmant efter flera timmar i parken (detta alla föräldrars purgatorium) och den här mamman funderade lite över livet, les amours, vad hon vill i framtiden, och skillnaden mellan vad man intellektuellt tycker att man borde göra och det man egentligen har lust till.
Försöker hålla mig på rätt frekvens i alla fall, och då måste man lyssna till vad rösten inuti egentligen säger. 

Notering: Att jag aldrig lyckas bli klar med att få de små badade/utfordrade/i pyjamas/tandborstade och fixade och i säng före kanske 21 är egentligen ej ett problem om man bara slutar vara fixerad vid klockan.
Säger jag mig. Eh.

There's a seson for everything (a season for love, a season for grief. A season for healing).

Vältrar mig i bitterljuva minnen. Som ej var bortkastade. Vi lärde oss så mycket längs vägen.
Vi var så himla unga och visste kanske inte alls särskilt mycket om någonting. Inte ens om varandra, och definitivt inte om hur man bäst vårdar ett förhållande.
Vi har växt och lärt och skrattat och gråtit och jag är stolt över oss idag som är sådana vuxna (oh well), ansvarstagande (re-oh well) och modiga (well...) människor att vi vågar säga att nej, vi vill inte fortsätta att investera oss i ett äktenskap som inte fungerar, i vilket vi kvävs i den andras skugga, i vilket vi känner att det fattas någonting väldigt väsentligt.
Det är alltid lättare att stanna. Att klamra sig fast vid minnen och förhoppningar.
Ingen går ur ett äktenskap av en tillfällig nyck, ett infall, efter fnurra på tråden.
När man lämnar ett äktenskap, och om man ser sig om över axeln på vad som ligger efter vägen är den kantad av besvikelser, försök, ihoplappanden, överslätanden, tårar och tusen miljoner tänkta eller uttalade "Jag lämnar dig nu".
Därför blir jag lite uppgiven när jag möts av personer som säger att vi inte ska göra någonting drastiskt, ta en paus bara, försöka igen. Få tid för oss utan barnen, åka bort.

"Det är så bortkastat. Ett sånt vackert par. Ni har ju allt? Jag känner inga par som är lyckliga hela tiden. Du har för höga förväntningar. Tänk om du inte hittar någon annan. Det är inte rätt mot barnen. Det är vetenskapligt omöjligt att känna attraktion till varandra efter tio år tillsammans, acceptera det. Man kan inte bara skilja sig när man lovat att älska i nöd och lust."

Eller denna favorit: "Det finns så många par som har det sämre än ni och inte skiljer de sig".

Say what? Och snälla förklara för mig varför detta skulle vara ett argument för att jag skulle stanna?

I mean please. Säg att vi är modiga. Säg att vi är ärliga. Och jag struntar högaktningsfullt om andra par är olyckliga, bedrar varandra till höger och vänster och pratar illa om sin partner men fortfarande lever tillsammans.

Men jag vill inte ha det så. Jag vill vältra mig i bitterljuva minnen ett tag, gråta över det som varit, sedan bränna ännu en bro och kasta mig in i nästa kapitel av livet, lika huvudlöst och handlöst modigt som jag alltid gjort.

“...sometimes the happiest ending isn't the one you keep longing for, but something you absolutely cannot see from where you are.”

THat Friday feELing (I gET yoU LikE oh BaBy babY)

Hitintills.

Fredag igen. 
Och den här dagen har hitintills bjudit på:

1. En mycket peppad förstfödd i träningsoverall och paljett-sneakers att lämna på skolan för heldags-idrottstävling. Lag: Ekorrarna.
*dör av cuteness*
2. Pains au chocolat - som jag konsumerat som om hela min framtid berodde på det.
3. Solsken och fågelkvitter. Lovar lycka och värme till helgen.
4. Sömnbrist som ett avtrubbande hölje runt hela mig. Längtar sömn, längtar läka, längtar göra ingenting i krispiga nytvättade sängkläder.

Läsa, eventuellt.
Tänka, kanske.
Drömma, gärna.

I alla fall om jag får styra drömmarna som i vaket tillstånd, de där drömmarna som orsakar kallsvettiga lakan och hjärtklappning är ej lika bra i healing-syfte.

5. Hoppas även på kaffe i solsken och trevligt sällskap, ett glas vin och god middag.
6. Plus vad som helst med kokosmjölk. Allt från en pina colada till currykyckling funkar. 

Ups&downs.

The upside: Hade med mig smulorna på After Work igår och det är alltid lika roligt att se att de där damerna kan man ha med på vilken tillställning som helst och de är exemplariska. De satt i nästan 3 timmar vid ett bord på en tapasbar och roade sig med servetter och pommes frites. Och de hade supertrevligt, de gillar så himla mycket att vara ute bland folk.

The downside: Sömnlös natt med märkliga drömmar och kallsvettiga lakan. Hallå, drömmarna, vad försöker ni säga mig?

C'mon be a man about it (you won't die).

Nej, jag tänker inte ta på mig ansvaret för att någon annan tycker att jag förstört deras liv.
Den makten har jag inte.
I synnerhet inte över en vuxen mans liv.

Det är frihet att inse det.

När någon vill gå, då ska det respekteras.
Och alla åren tillsammans...
Jag vägrar att säga att det var slöseri med tid, att det inte var värt någonting?
Det var innehållsrika, turbulenta, färgstarka år.
Det var åren med smulorna som små. små. Mjölkdoftande andedräkt i tidiga morgnar efter sömnlösa nätter när solen gick upp över Ajaccio-bukten. Det var deras första steg i vit mjuk sand vid Medelhavet om förhösten.

Det där är värt allt. Mina sköraste, bräckligaste, allra mest dyrbara minnen.
Fem minuter av det där är värt ett decennium av mitt liv.
Att det skulle varit bortkastade år?

Summeringen. Klicka.

För att jag längtar ut, och ja, för att jag längtat ut och bort länge, länge.Det gör det inte mindre värt.

Ibland vill bara säga:

C'mon be a man about it. Shift out of that frame of mind.

Vi hade allt. Och det har vi kvar. Alltid.

Cats like me land on their feet.

Har följt en strikt diet av kaffe + salta jordnötter + ferrero rocher i ett par dagar. Oh well. Som nervlugnande strategi kanske ej så bra. Fyra glas rödvin och en varm famn vore förmodligen bättre. 
Shaky just nu. På måndag ska vi till advokat för att skriva på papper. Har sagt upp kontraktet på lägenheten idag. Har blanketten till skatteverket för namnbyte i ett kuvert på skrivbordet.

Jag vet nu att det krävs att man sätter hjulen i rullning även om man inte riktigt vet hur det slutar.
Men man behöver inte veta hur det slutar. Det räcker att lita på att man landar på fötterna igen.

Det är allt man behöver veta för att våga släppa taget.

Quote of the day mellan jordnötter och choklad (kanske Buddha, kanske någon annan):

Accept what is. Let go of what was. And have faith in what will be.
(Det första är nödvändigt, det andra är det svåraste, det tredje öppnar dörrar du inte visste fanns).

Katter som jag landar på fötterna.

Jag. Landar. På. Fötterna.

Landar. Eventuellt med en duns, och lite tilltufsad.

Men först, falla fritt. Komma fri.

Choco-muffins (sweets for my sweets).

 

Haha, lite hands-on, nose-in, real deal-bakning på söndagskvällen. Alltid bra att få köket skurat efteråt. Vi gjorde chokladmuffins och jag försökte smuggla ner fruktbitar för vitaminernas skull, men det upptäcktes och genererade upprörda protester. 

Oh well. 

Tarte fine chocolat-orange-gingembre (Taste bud bliss).

Nej, jag gör den inte rättvisa. Denna efterätt som sätter guldkant på vilken middag som helst. Med starkt, svart kaffe helst.
Ju mörkare choklad, desto bättre. Och ja, den är platt och tunn, men intensiteten i smakerna, den bittra i chokladen och apelsinskalet, och den lite rundare, strävare smaken i mandelbottnen, gör att man blir snudd på mållös när man tar första tuggan.

Bruksanvisning: 

Botten: Mixa 100 g mjöl med 150 gram mald mandel, 120 gram saltat smör (yes, saltet tar fram chokladsmaken på ett alldeles fantastiskt sätt), och 100 gram socker plus 1 ägg. Låt stå svalt en timme. Grädda sedan i pajform i 180 grader cirka 20 minuter.

 Fyllningen: Koka upp 20 cl grädde, häll den över 150 gram riktigt mörk choklad. Tillsätt 50 gram smör och rivet skal av apelsin plus ett par centimeter riven ingefära, as you like it. Rör till en slät smet. Fyll pajskalet. Låt stå svalt ett par timmar.

Används till att avrunda god middag. Med stark kaffe, eller, oh good god, en god cognac. Sluta prata, ja, det finns ögonblick här i livet då vi borde sluta prata. Detta är ett av dem. Kanske lyssna på något jazzy och djupt. Njut. Dö lycklig (Optional).

Baby daily. Utvecklingen&skrivstilen.

Min lilla yngsta som måste vänta ända till hösten på att börja skolan. Längtet. Tills dess övar hon på att göra som storasyster. Alltid och hela tiden. Till exempel skriva bokstäver.

Och frustrationen över att hon inte kan? Oändlig den också. Tänker att det är missnöje och frustration som somehow leder oss framåt, men hon är ej öppen för den diskussionen.

Så här skriver Verisen. Ungefär likadant som min mormor. By the way tycker Vera att jag ej skriver särskilt imponerande. Min handstil är lite på feeling. Plus att jag undrar vem skriver för hand nu för tiden?

Oh well. Så här får de franska femåringarna lära sig skriva i alla fall. *Stum av beundran*

An unlocked door means that, occasionally, you might get a devil come in, but a locked door means you have thousands of angels just walk by.

Alltså. Vem har finaste lektriserna? Tusen tack för mail och hälsningar, och så himla roligt att inkorporera några av er i min inner posse på facebook.
Vill inte vara låst. Alltid när jag har delat med mig av det svåra, smärtsamma, jobbiga så har jag fått tusenfalt tillbaka i form av goda vibrationer och ren och skär mänsklighet.
Ni som säger att jag kan inspirera, hjälpa, vara någon man identifierar sig med och känna igen sig i...
Ni tillhör magin.
Obs att när jag visat upp en fejkat lycklig slät utsida snuddar man inte vid magin. Men alla gånger när jag berört mörkare sidor. Och det betryggande i att veta att vi är så många.
Helveten av olika slag (vi bär alla våra privata infernon inom oss), depressioner, ätstörningar, kontrollerande män, smutsiga skilsmässor, en jäkla massa misstag och du som hela tiden tar villovägar och snubblar vilse. Det är också livet. Precis som glitterdagarna, fjärilsvingebarnen, de där dagarna med flow och kärlek och snyggt hår när du får komplimanger på snabbköpet och gratis frozen daquiris i baren vid ett torg i Florens.
Allt får plats. Allt hör dit. Allt passar in.
Och när vi vågar låsa upp - be unlocked - så släpper vi in så mycket värme och mänsklighet att jag nästan inte orkar.

You rock. Vill inte missa några änglar på grund av rädsla.

An unlocked door means that, occasionally, you might get a devil come in, but a locked door means you have thousands of angels just walk by