Karma of the day.

Bittersweet indeed.

Jag tänkte stänga den här bloggen. 
Utan att gå som katten kring het gröt: Det finns en person som läser här, och hämtar information av en enda anledning: Att kunna göra mig illa. Och här och just nu är det ganska många som livet går rätt hårt åt just nu.


Jag är lite känslig på det viset. Och har varken klor eller huggtänder för att försvara mig. Är dålig på att försvara mig, överhuvudtaget. Blir mest förvirrad och långsam. Så lite streetsmart och cool som det överhuvudtaget är möjligt att vara utan att totalt smälta in i väggen, reduceras till blöt fläck på golvet.

Sedan. Ni vet, ni bryr er. Vi har ju något på gång här?

Oh well. Nu är det snart helg. Ska slicka mina sår och tröstäta jordnötssmör direkt ur burken.

Bittersweet October. That mellow, messy, leaf-kicking perfect pause between the opposing miseries of summer and winter.

Romy, B-day.

Min lilla. Hon som var århundradets överraskning och våran mesta glädjespriderska. Hon som är varm och mjuk och kramgo och som en dag bara fanns där som en total självklarhet. Hon som är så lik sin pappa, så lik sin syster, så ljuvlig och fantastisk på alla sätt.
Hon blir 2 idag.

Brides&Bridges (Paris)

If you could replay this / where would you stop to untie your hands?

Lyssnar pâ denna, om och om igen idag: Klicka.

L'institut Finlandais (Finska institutet) Paris.

I hjärtat av Quartier Latin, en utsträckt arm frân Sorbonne, hittar man Helsingfors.
Jo, det gör man.
Här ligger nämligen Finska institutet. Jag var överförtjust att snubbla över denna lilla bit av Skandinavien, som jag faktiskt helt missat.
Rekommenderar ett besök här, inte bara för att slâ ihop händerna över att caféet har en likadan sockerströare som min mormor, eller för att jag verkligen vill ha en rosa Aalto-vas i julklapp, utan ocksâ för allt detta: L'Automne Nordique.
Och riktigt classy kaffe och allt man behöver för en hederlig fika.
I övrigt kanske starkaste espresson i Paris.

Denna pärla hittar man pâ nummer 60, Rue des Écoles som är en parallellgata till Seine, upp mot Boulevard Saint Michel, i 5e arrondissementet.

Älskade hjärtat. Fem.

Min förstfödda blir fem âr idag.

Min passionerade, tâlmodiga och vackra skorpionflicka. Född när sommartid blir vintertid, precis som sin lillasyster. Vintertid, Véra-tid. Min vackra fina med konfetti i fickorna och tusen klippta pappersbitar under kudden. Saker man hittar i spâren efter Vera.
Hon som är i ständig rörelse, i vars ögon det bor glitter och vars värld befolkas av féer och fjärilar.

(Lât det alltid vara sâ, snälla, lât det alltid vara sâ.)

Men det är lite hemligt eftersom vi inte firar henne förrän vi har fâtt hem henne frân höstlovssemester i ett sommarvarmt Montpellier.

Älskade lilla liten. Fem âr. Mamma älskar dig till mânen och tillbaka, mycket mycket mera än jag nâgonsin kan förklara. Och ja, jag grälar och blir arg. Och ângrar mig alltid djupt efterât. Ibland grâter jag. Och man fâr det, ocksâ. Och trots att jag grälar ibland, och blir arg sâ är du alltid min glittrande.

Dig ska jag älska tills tiden tar slut.

Samtidigt i Paris.

 

When speechless. Show them a macaron.

 

You've hit your low, you've lost control and you want me back (You may not believe me but I gave you all I had) Undress, confess that you're still mine (I can't even walk in a straight line)

Help me out here? Kan man gå hel ur det här?
Kan man läka igen? Vinner gör ingen.
Era ord hjälper. Får mig att tro att det går, att man kan, att man har rätt att.

Gin&tonic (Never felt less like dancing)

Med en alldeles för stark drink och alldeles för starka känslor av hopplöshet och sorg och att befinna mig på alldeles för djupt vatten, bröt jag upp tidigt från gårdagskvällens outing med kollegor.
Han säger att jag borde leva i Disneyland eller en annan random sagovärld där saker är lätta och människor snälla. Här kan jag inte förvänta mig någon hjälp eller ens förlåtelse eller att någon ska förstå.
You're on your own kid.

Ändlösa diskussioner. Ett ändlöst regn - en hagelstorm - av hårda ord. Jag har varken klor, huggtänder eller fula ord för att försvara mig.
Låter det falla, hoppas att det tar slut.

Hey? Har vi inte älskat varandra? Har vi inte älskat varandra sedan den där dagen då din blick föll på mig och stannade där, en blick som lät mig förstå att jag var någonting värdefullt och underbart som snubblat rakt in i din famn? Vi drunknade i varandra, gjorde vi inte? Fell in love to the bottom.

Nu är den blicken på mig bara övervakande, och i den famnen kan jag inte längre andas. Och jag är så outsägligt ledsen över det. 

Så. Outsägligt. Ledsen.

Jag var inte perfekt. Har aldrig varit. Du är så besviken, cheri. Så besviken. Och forstätter vi så här kommer jag att göra dig besviken tio miljoner gånger till. Varje dag kommer jag att göra dig besviken när du inte hittar vad du söker hos mig. Och jag vill inte längre göra dig besviken. Har inte rätt att.

Och jag är lika besviken som du.  Lika besviken som du, älskling. Lika besviken.

Paris is always a good idea.

Längtet.

Nä hörni, nu mâste jag nog boka flygbiljetter norröver.
Det här gâr inte längre.
Hemlängtan i hela kroppen.
Nordpolens magnetfält drar mig till sig?
Öppna famnar, snön som snart faller.
Ljus i alla fönster och etc.
Hemma.

Naaaaaaaaaaaw (JT goes all boyband on us); Re-naw.

Ground zero.

Veckan avslutades som det sig bör i Frankrike, med bubbel och macarons till eftermiddagsfika.
Jag firar fredag ensam; tjejerna har âkt till Medelhavet under höstlovet.
Känslostormarna har dragit förbi, för en vecka sedan var det som om World Trade Centers tvillingtorn vittrade sönder inom mig flera gânger om dagen.
Ground zero.

Nu sipprar  ljuset in, tror jag.

Träffade företagsläkaren pâ rutinkoll. Fick veta att jag har dâlig syn (oh?) och borde dricka mycket kaffe pâ grund av ruskigt lâgt blodtryck. 
Consider it done, ma'm.
Har gâtt upp fyra kilo sedan i vintras, tänker kanske behâlla dem. För att hâlla värmen i vinter, om inte annat.

Läser era kommentarer om Happy Happy. Ska nog läsa om den. Jag lämnar er - för soffan - med ytterligare ett citat:

Paradoxalt nog var det kärleken till den man jag lämnade som fick mig att vâga tro pâ att det skulle kunna bli nâgot bättre ocksâ för mina barn. I stället för tvâ som kämpar efter luft i skuggan av den andre har de fâtt tvâ människor. I stället för en arg och undflyende pappa har de fâtt en glad och närvarande pappa, och i stället för en stressad och sorgsen mamma har de fâtt en lekfull och lugn mamma. 

Jag behövde släppa taget om mina banr. Jag hade inte sett vâr närhet, mitt lyssnande efter dem, mitt sysslande med dem som en tröst, ett livsuppehällande i en utplânande livssituation. (P.Glaser)

På min kudde (Happy happy).

Intressant och tankeväckande. Vissa stycken bättre än andra.

Mycket sant. Mycket igenkänning förstås. 

Mycket styrka och beslutsamhet. Det krävs mycket styrka och beslutsamhet för att ta sig igenom. 

Citatet: 

"Det går både politisk och personlig ångest i det. Nästa som antyder att det här verkar vara ett lättvindigt beslut, som undrar om jag tänker på mitt barn - tar jag ett stadigt tag om axlarna och skakar och skakar och skriker vet du vad du pratar om förbannade människa! till.

Och de som la huvudet på sned och menade att vårt liv från och med nu var trasigt och ömkansvärt, ville jag ställa till svars med följande: 

Hur trasigt kan det vara att försöka leva som en sann person?

Ser ni inte att jag försöker hela någon här? Att det är som att stoppa slumrandet under vintern eller de nya skott som skjuter fram under våren?"

(H. Von Zweigberk)

Har ni läst? Och tyckt? 

Disney: The Sequel.

 

Say cheese.

And baby, it's amazing I'm in this maze with you I just can't crack your code One day you screaming you love me loud The next day you're so cold

Sprang i regnet med nya Justin i öronen. Resultat: Min vanliga 60-minuters-runda på tre kvart.

Vad hände?

Oh well, just did it.

Hm. Helgens vin plus gåslever på rostbröd-diet verkar ha gett resultat.

Eller om det var regnet. Hösten. Justin. 

Behovet att springa fort och byta luften i lungorna. 

Känna att hjärtat slår.

Vända ansiktet mot regnet och mörkret och stjärnorna och känna att hjärtat slår.
Paramount just nu.

Lycka.

Alltså, så värt att spräcka budgeten för detta.
Det bästa, bästa, med hela Disney. Bättre än popcorn, bättre än karusell.

En vacker sminkös med mjuka fingrar och magi i penseldragen som målade om min dotter till en glittrande älva.
Älvan vill aldrig bada mer.
- Mamma, är det kvar?
- Ja, mitt hjärta.
- Mamma, det är väl inte borta?
- Nej, mon trésor.
- Mamma, kan du måla mig så här sen?
Eh... Pass?
Kan ej garantera samma resultat med eyelinern hemma i badrummet.