För info.

För info kan jag berätta att jag eventuellt kommer att överleva min förkylning. Alltså, fukten och kylan! Hela mitt system var i chock, och immunförsvaret kraschade. Feber och the worst cold ever. Ever.
Nu känner jag mig piggare.
Slut info.

I övrigt förvirrad över tidsskillnader, och ringer Chris på ganska inadekvata tidpunkter. Han har - också för info - avklarat konferenser och speeches och poster-presentationer och kan nu bara roa sig. Tokyo, alltså. Tokyo. Kan vara en av världens bästa städer att besöka.

Ska följa med Agnès och storhandla efter jobbet (varsågoda för info). Ej favorithobby, men praktiskt med följeslagerska som har a) stor bil b) stark tonårsson som bär kassar.

Så. Kaffe, någon? Tack för era fina kommentarer på inlägget nedan, blev så glad och rörd av hur fina ni är att jag var tvungen att gråta lite till.

Over and out.

Pour Vera.

- Gråt inte, Madame Thibault.
Sade Veras fröken och torkade sina egna tårar.

Jag har inte berättat om Veras sista dag i skolan i Ajaccio, det var så fint. Jag och Vera hade bakat kakor, dekorerat med m&m's och rosa glasyr, som hon bjöd på efter vilan.
När jag kom och hämtade min stumpa så hade de fixat jättefestligt i klassrummet, skrivit Veras namn på tavlan, rektorn - som var Veras magister i första klass - var där och hade hållit ett litet tal, precis som sekreteraren Dominique... Så gav Veras fröken mig boken de gjort till min fyraåring. Alla i klassen hade ritat en teckning och dikterat ett litet brev, i stil med:
 "Vera, jag älskar dig. När du kommer och hälsar på får du sova över hos mig och du ska få låna min Snövit-klänning:"
Tjugo teckningar och fina ord, som de samlat i en bok.

Mina ögon svämmade över, och det gjorde frökens också.
- Det är så synd att hon ska sluta, vi skulle gärna ha tio stycken som Vera här.

Och den här stolta, blödiga mamman bara grät. Jag vet inte hur mycket mitt lilla gryn kommer att minnas sedan från sina första år, men hon kommer alltid att ha de där fina orden och teckningarna.

Slut på berättelsen. Eh, det är väl just för att ni gillar anekdoter om andras barn som ni läser här: Eller väl? 

Nut bar-day.

Måndagar är nut bar-day på jobbet. Perfekt till tisdagsfrukost. Är ofta först på jobbet, pga gillar att gå hem före halvsju, och passar på att okynnesblogga.
Tisdag lunch är dessutom pizza-dag, då levereras det pizza till 38 hungriga prick halvett.
Annars har jag verkligen inte glömt er.
Det är bara det att jag har annat att göra mellan 8-18 än att varva Internet, hänga på Facebook eller svara på kommentarer, you know?

Saknar att ta del av era liv, by the way,

Is this melancholy baby.

Trött. Sällsamt nedstämd. I söndags kom reaktionen på de senaste veckornas stress och ovisshet, över jobb, lägenhet, flytt, nytt liv.
Över att inte ha hunnit ta farväl ordentligt. Men det kanske inte är mänskligt möjligt. Över att inte vara nära min lilla flock. Över att komma hem till ingen, vakna ensam. Har inte haft tid att fundera eller känna efter, nu har jag massor.
Mvh vilse och ensam

Snö.

"Att möta våren i Paris".

Var inte beredd på snö, men det föll några centimeter i natt. Gnistrande, glittrande dunig konfetti. 

Efter att ha bott fyra år på Korsika är jag i en årstidsmässig jetlag. Att vi närmar oss mars månad innebär inte nödvändigtvis "vår".

Nähä.

Säger till pappa på telefon att jag ändå är så nöjd med den här flytten och mitt nya liv.
- Alla borde kanske flytta hundra mil norrut? Universalmedel för instant satisfaction liksom.

Nota bene: Han var ej så sugen.
#Kiruna #Laponia

My girls.

Så här mysigt hade jag det förresten för prick ett år sedan. Snufsorna! Vad små de var! Åh, längtar, längtar! De är ju mitt allt. Och här finns så fina parker och lekställen och skogen och tusen miljoner saker att upptäcka. 

Sedan ska jag bara lära mig att kombinera livet som mamma och heltidsarbetande på bästa sätt. 

Obs att det kommer att underlättas av att min mamma kommer i mars, och att Chris kommer senare i vår med planen att eventuellt bli hemmaman ett tag. Vilket passar bra, då kan vi skaffa flera stycken till, haha.

Utan detta skulle det vara en omöjlig ekvation, faktiskt, inte pigg på att ha barnen i någon form av omsorg fler än tio timmar om dagen. 

Fredag.

En så vacker plats detta. Söder om Paris, picture perfect, trevliga människor, roligt jobb. 

Har gått från att känna mig mighty vilse och frustrerad i min nya livssituation till att begripa både arbetsroll och arbetsområde.

Men alltså. 

Idag har jag jonglerat med engelska (mitt bästa) och franska (näst bäst) och ... finska. 

No comments på denna. Mer dekryptering än översättning. 

Aldrig har en fredagkväll varit mera välkommen. 

Luojan kiitos on perjantai, som vi säger på finska. 

Eller det kanske vi inte säger, men ni fattar vad jag menar. 

I morgon kommer Jean-Do med verktygslåda och vi ska borra hål, montera möbler, och jag bjuder på choucroute till lunch.  

Annan grej: Vintern. En minusgrad på lunchen och den upplevda (rent vetenskapligt, inte min egen subjektiva nära döden-upplevelse) temperaturen är minus 15. Brrr.

Blow me one last kiss.

Chris lämnade tillbaka nycklarna till lägenheten på Rue Comte Bacciochi igår.
Tomma rum, tömt och tyst.
Det kändes konstigt, och ledsamt, sade han.
Ja, svarade jag.
Det är fyra år av våra liv.
Hur less vi än var på Korsika, så fyra år av våra liv, bebisåren.
De kanske allra bästa.

Nu avslutades i alla fall ett kapitel, kanske en roman.

Chris sitter snart på flyget Paris-Tokyo, och jag har börjat ett trevande nytt liv strax utanför Paris.

Det här fantastiska livet, aldrig har man tråkigt i alla fall.

First try.

Hade givetvis inte alla papper som krävdes för att skriva in min Véra i nya skolan. Har man någonsin alla papper för att göra quoi que ce soit i det här überbyråkratshetsande landet? Gör nytt försök i morgon, med elräkning och födelseattester och jobbkontrakt och fan plus moster.
Ska dessutom byta mutuelle och tilläggsförsäkring, ett formaliamässigt Paris-Dakar, I kid you not.
Vi är väl inte här på jorden för att fylla i blanketter eller bevisa saker för myndigheter, are we? I mean please.
Over and out.

Noll noll noll noll

Kopplar in teven och gör kanalsökning.
Teven kräver 4 siffror i lösenord och jag börjar: 0000
Denied.
1111
Denied.
2222
Denied.
Fortsätter så tills den signifikanta andra ringer och passar på att fråga, by the way, lösenord till teven?
- Prova 1975.

Alltså. Jag var inte riktigt där än. Men nästan.

Krack i hjärtat.

Och så fick jag syn på bilder på mina ungar i arkivet.
Gick sönder totalt.
Hur är det möjligt att längta så?
Fina, fina, älskade ungar.
När ni kommer släpper jag er aldrig.

Ni vet, jag har aldrig varit borta från Romy mer än en dag, och Vera fyra. Nu går vi in i andra veckan. Känns som en evighet.

Obs att de har det superbra hos farmor och farfar och kusiner och faster och farbror, går med papy till bageriet och slaktaren och ostaffären varje dag, och äter mellis på bänken i parken och är kanske renare och mer välkammade och välmatchade än de någonsin varit förr.

Men att inte ha dem fladdrande som små fjärilar kring mig, hela tiden i rörelse, hela tiden i förundran och energi... Det blir så tomt, och ingenting kan fylla detta.

Men visst, sova hela nätterna, ta upp en tidning utan att någon ropar, gå upp för trapporna utan att släpa på trettio kilo barn... Kanske lika bra att njuta?

Frost.

Frost och dimmoln när andedräkt möter kylig morgonluft. Solen som gick upp över trädtopparna och det är samma land fast hundra mil norrut. Hela mitt väsen är i chock över livsstilsförändringen plus att jag längtar efter mina små något så vansinnigt.

Och efter mera möbler, spisen, kylen och soffan. Teve, dator och kamera.

Gardiner och mattor.

Chris.

 

Men är ganska glad över frost och dimmoln, kostymklädda personer som hastar till jobbet tidigt, stadslivet.

 

Det nya. 

Cassel.

Aha, förstår bättre varför kön till Cassel's pâtisserie var så lång både lördag och söndag. Frédéric Cassel är inte bara Frankrikes bästa konditor, utan även konditori-världsmästare.

Värt ett besök om ni har vägarna förbi Fontainebleau, alltså.

Miam.

Singel-livet.

Tänker nu att mimosan blommar på Korsika, och snart mandelträden. Försöker begripa att jag åkt, att vi bröt upp. Jag flyter lite ovanpå nu, ingen förankring i nuet, inte heller till platsen. Detta kan också vara mitt livs ensammaste helg. Vad göra med all tid? Inga signifikanta människor, ej heller dator, Internet eller teve. Mer klosterliv än singel i storstan. Har pratat i telefon med C flera gånger, med tjejjorna och med pappa i Toftbyn men det bara ekar i mina tomma rum. Plus att man sopsorterar här - vi korsikaner har inte hunnit dit än, väntar fortfarande på att industriella revolutionen ska kika förbi - och jag är osäker på om jag lade ikea-emballagen i rätt soptunna och är nu mkt rädd för att bli upptäckt och charged with sopbrott.
Over and out.

Houston we got a problem.

Fick möbler idag. Överlycklig tills jag insåg att man behöver a) skruvmejsel b) skiftnyckel c) hammare till detta. Hm. *skriver inköpslista och undrar om detta finns på mitt local monoprix*. Har i alla fall byggt ihop stol "antilop" till min lilla gasellunge men är osäker på om den är tillräckligt stabil till min lilla rulta. Jaja, nu har jag en möbel.

Well hello there gorgeous.

Ska inte klaga över detta, men misstänker att mitt jobb kan vara förödande för midejmåttet.

Måndagar och fredagar är det croissantdagar, med hundratals viennoisserier som ligger i bakhåll i köket.

Tisdag och torsdag är fruktdagar, däremot.Tur.

Äntligen.

Obs var ej el-kille, var el-tjej. Oh well, efter att ha blivit förlöst av the man mid-wife borde ingenting längre förvåna. Nu har jag lyse och kan beundra mina välkomstblommor.

Kvällning.

Helt galet långt från Medelhavet, detta. Idag sa de att vädret var vackert. Börjar förstå varför parisarna drömmer om Korsika.
Over and out.

Längtet.

Bloggen hänger kvar, som ni ser, jag har svårt att släppa den, även om det blir lite sporadiskt och bara flyhänta, snabba inlägg. Tankarna flyter ner i tangentbordet, men utan strukturm utan att behöva vara varken skojiga, poetiska eller genomtänkta.
Det är också, kan jag tänka mig, skönt för vänner och familj att få livstecken från den här donnan som liksom bara bytte liv, plats universum.
Ni säger att jag är modig. Har alltid tänkt på mig själv som mer livrädd än modig, men ska ändra på det.
Alla skulle inte ha vågat hoppa.
Längtar efter mina barn och min man, men även efter min Nikon och Internet hemma.
Vaknar fem i tomma lägenheten. Tänder ljus (elkillen kommer i morgon) och går runt och känner mig lite vilse.
Ser Vera och Romy framför mig i vardagsrummet och längtar.
Svår ångest över att jag inte vet hur jag ska möblera vardagsrummet.
Sliter bort några blomsterdekaler i pastell från garderobsdörrarna.
Obs att i min värld bör nyrenoverade lägenheter ej ha några blomsterdekaler whatsoever. Ej heller blommiga bårder i alla sovrum.
I Ajaccio hade vi förmodligen södra Europas största badrum, här ett pytte. Vet ej heller om matbordet kommer att rymmas i köket.
Sådant funderar jag på fram till klockan sju, då jag promenerar genom slottsparken för att dricka kaffe innan jobbet (längtar kanske allra mest efter el-killen).
Det är kallt och vinter. Ovant för någon som tillbringat de senaste åren i subtropiska Taiwan och i Sydfrankrike med Medelhavet på armslängds avstånd.
Oh well, har bra feeling inför detta.
Det var det här jag väntade på.
Nu väntar jag bara på elkillen. Möblerna. Chris och barnen. Hjälp, barnen, det är första gången jag är utan dem, känns som att ha amputerat armarna alternativt fått hjärtat utslitet ur kroppen. Med andra ord: Längtar.

Sleepless.

Har ej sovit.

Knäppt att allt är nytt.

Det är ljusare här, men kallare.

Nya kollegor så omtänksamma som kom med blommor, stolar, stege.

Och som tog med mig till Fontainebleaus bästa kinaställe för middag.

Kommer ni ihåg min knasiga visualization med postitlapparna? Tror ni mig om jag säger att de har ett helt skåp med sådana här, och ett citat kom för mig, be careful what you wish for, you might end up getting it. Haha.

Jobbet då? Tjuvkika här. Det blir krävande och roligt. Så, nu ska jag försöka landa här vid mitt skrivbord.

Ciao.

Mardi gras

Lite basic info om mina två dagar på jobbet.
Fantastiskt trevligt, utmattande och nytt nytt nytt.
Plus att de vet att jag är ny och ensam och eftersom jag råkade tala om att jag inte har elektricitet så
blir jag utbjuden på middag av min plus 2 ikväll.

Men prio ett efter jobbet är att hitta vaktmästaren till lägenheten för namnskylt i mässing samt kolla med Jean-Dominique om han har lust att skruva hyllor nästa vecka.

Flytt-trubbel och våndor, men på det stora hela leker livet. Har precis druckit champagne och ätit bakelser till Mardi Gras-fika. Sweet.

Nycklarna.

Livstecken igen.
Har nycklarna till nytt hem.
Tre trappor ingen hiss.
71 kvm med utsikt mot Fontainebleauskogens skogsbryn.
2 ljusa barnkammare, balkong och en air av normalitet som inte fanns i Ajaccio.

Tomma rum. And a very hopeful me.

Så långt från vardag man kan komma

Min vardag, alltså.
Det här är ett sånt jäkla livsstilsbyte att jag är skakad.
Bor dessutom på hotell just nu.
Inga möbler. Ingen kamera. Inga fasta hållpunkter. Men väl hotellfrulle och det väger upp en del, det gör ju det.

Äsch då.

Inga av mina spännande newsflashes verkar komma fram. Det är galet mycket som hänt under några få dagar. Just nu ska jag somna i hotellakan, drömma om mina döttrar i Montpellier och i morgon bitti vinka av Chris. Sedan all by my self. Lite nervöst.

I not only believe in miracles, I rely on them.

Miraklet. 
Eftersom ni säkert undrar.

Allt var klart. Startdatum för jobbet, försäljning av möblerna, uppsägning av lägenhet. Det var bara den där detaljen med hemlösheten kvar.

En flyttfirma pâ Korsika skulle - sammanträffandevis - köra ett lass Ajaccio-Fontainebleau och vi hade möjlighet att hyra in oss pâ resterande kubikmeter till kraftigt rabatterat pris. Banco, sade vi.

Och fick 24 timmar pâ oss att ge dem en adress att leverera till eftersom de omöjligtvis kunde ändra datum.

Tick tack tick tack tick tack.

Med en marginal pâ tvâ och en halv timme sâ kommer samtalet: Erbjudandet om fyra rum och kök, femton minuter frân jobbet. De tretusen personer som stod före oss pâ väntelistan verkar ha evaporerat i tomma intet.

Och i morgon förmiddag skriver vi kontrakt. Vilket gör att vi mâste köra 800 kilometer i eftermiddag och kväll, men vad gör man inte?

Förtjusningen & tröttheten.

Att inte rodna av förtjusning är omöjligt efter era fina kommentarer. 

Tack. 

Omöjligt att sluta blogga, men oklart hur, i vilken form. 

Hjärtligt trött pâ hur den ser ut, hur den känns. 

Klart att det kommer livstecken, även om jag själv undrar om man kan kalla det livstecken när man inte är säker pâ hur levande man är med 1000 kilometer tillryggalagda. 

Och vi har tusen kvar. 

Börjar ikväll. 

Lämnar det finaste vi har i Montpellier ett slag. Och börjar färden genom Frankrike. 

The ENd.

Dearest. 

Nu börjar jag ett nytt kapitel i mitt liv, och jag funderar allvarligt över bloggens varande. 

Är den intressant utan turkosglitter, rosévin, förädande vackra stränder, sommaren som aldrig tar slut och vemod fjärran från vardag?

Kan det bli samma sak i mitt nästa liv, som heltidsarbetande småbarnsmamma i en stad med en evigt grå himmel? 

Kanske sätter jag stopp här.
Eller så börjar jag om. På nytt. 

Men då behöver jag tips och råd från er. All möjlig input. 

Varsågoda, kommentarsfältet är tomt än så länge.

Hur som helst. Det blir nog time-out ett slag. 

Jag hoppar nu, hoppar högt ifrån och ser inte riktigt marken än.

Vi ses när jag landar? 

När bitarna fallit på plats.

När våren kommer till Paris. 
 
Miljoner tack för att ni följt mig hit. Det hade inte varit samma sak utan er.

XXX

Sara

Comfort chic.

Det saknades några stycken, men måndagskvällens lilla sällskap bestod av Fab, Nathalie, Audrey och yours truly som kvällen till ära glömt barnens hårnålar i håret, samt klätt sig i flyttjeans och mammastickad tröja. Comfort clothes, således. 
Det tar lite tid, det där med goda vänner. Det räknar jag med på nya stället, men man lär sig nog med tiden att se var potentialen till vänskap finns.

Oskrivna blad.

Fick den mest perfekta presenten av mina vänner igår kväll. Lila filofax eftersom de tyckte att jag behövde lite corporate rekvisita till nya jobbet. 
Plus kort med så många vackra ord att jag inte fick läsa på en gång, men nu har jag läst och är tårögd. Pour notre suédoise préferée, alltså, konkurrensen här på korsika är kanske inte benhård om just den titeln, men ändå.
Att ha satt spår hos några, att finnas kvar hos några. Att ta lite av dem med sig. 

Idag.

I går kväll gjorde jag det enda rätta under de givna omständigheterna: Jag gick ut och drack vin med några kloka ragazze. 
Betalar för detta idag. 
Några glas vin efter middag bestående av en handfull oliver och lite chips. 
Sent i säng plus liten smula som vägrade sova pga kindtänder. 
Jaja. Lite kaffe och socker på detta så ordnar det sig nog. 
 

Véra&Marcus.

Liten isbjörn.

Sveg.

Släkten alltså.
Min fina släkting Elin som jobbar med stort svenskt klädmärke i Stockholm - och relaterar hyfsat till bostadsproblem - med filial och kollegor i Paris drar i alla trådar för att se om snabb lösning kan hittas. 
Bara omtanken fick mig att le. 

Så vill hon ha mitt nummer för att ge pariskollegorna och jag ler ändå större när jag ber henne notera  mitt franska mobilriktnummer: 0680 XX XX XX. 

Hon ba: Är det möjligt att ha så fint riktnummer i Frankrike? 

Jo. Det är ju det.    

När inget annat hjälper.

En vän undrar om jag är okej.
Nja. Ej okej i mitten av badrumsläcka, försäkringstrubbel, ingenstans att bo, nervsammanbrott och andra random force majeurs.

Trillade över citatet: When nothing else works, hug the dog. 

Fan, jag har ingen hund. Men kramar mina barn allt jag kan. Hämtar styrka ur deras knubbiga omfamningar och glada skratt. Om de visste vad de betydde för mig skulle de eventuellt känna sig lite överväldigade. Säger bara att mamma älskar er till månen och tillbaka, så långt som armarna räcker.

Dieten&träningen.

Nu tror ni att jag inte gör annat än äter onyttigheter, och ni är inte helt fjärran sanningen.
Men:
Jag har sprungit ett par mil i veckan ett tag, och tro mig, det förbränner massor med energi.
Plus att jag bär mina barn plus vagn plus matkassar plus sparkcykel plus väska plus flyttkartonger uppför fyra trappor utan hiss flera gånger om dagen.
Plus att jag känner mig själv ganska väl vid det här laget, och jag vet att jag kan komma att behöva lite reserver första tiden i det nya livet.
Jag kommer att vara alldeles ensam, jobba häcken av mig och kanske inte direkt kommer hem till lägenheten - förutsatt att jag har en - och ställer mig för att laga potatisgratäng. Detta att hitta en jul-bûche i frysen händer inte heller varje dag.
Thus: Vägrar ha dåligt samvete över detta.

Belöningen.

Dagens projekt: Tömma frysen för avfrostning. Trist. Men belöningen: Att hitta festlig glassskapelse där bland isklumpar och ensamma fastfrusna ärtor. 

Blev perfekt efterrätt till festlig söndagslunch som intogs utan varken bord eller stolar. 

Är inte charmigt alls, nu efter en dryg vecka. 

The crepes day.

 

Det är dessutom stora pannkaksdagen idag, i Frankrike firas Chandeleur med crêpes i alla former.Vi har givetvis käkat pannkakor. 

Nu lägger Chris tjuriga, övertrötta döttrar, och jag smuttar te med ingefära och citron för att mota bort illasinnad förkylning som skulle vara väldigt opassande just nu. 

Snart middag, nya Elle och The Voice. Så länge jag står ut.

Baby daily.

Femton månader gammal och nyvaccinerad. 

Baby-nytt: 

80 centimeter.

12 kilo (inte ett gram sedan ettårskontrollen, men min tulta hade, eh, lite reserver så det var nog bara bra tyckte doktorn).

Går själv.

Och klättrar.
Och dansar.

Och springer.

Går baklänges.

Står på tå för att komma åt förbjudna saker.

Äter själv. Vill helst. 

Utan haklapp som sitter åt om halsen. 

Kan själv ta av sig haklappen.
Och smeta in resterna i håret.

Och ögonfransarna. 

Gillar äpple och spenat och grekisk yoghurt och banan och glass men absolut inte ost.

Skriker och stampar fötterna av glädje när vi tar upp henne ur spjälsängen på morgnarna.

I rörelse.

Missen: Att i någon av alla flyttkartonger (med varv på varv med tejp runt) lagt ned en batteridriven nyckelknippa i plast som spelar Für Elise i hemskt besvärande elektroversion när man trycker på en knapp. Och som med regelbundna mellanrum börjat spela hela natten, av outgrundlig anledning. 
Annars kör vi på som om allt vore klart. Att ingenting fallit på plats nödgas vi se som en detalj. 
 Pratade med min vän Aurélie igår och sade att vi är helt galna som bränner broar och packar kartonger, trots att vi inte vet. 
Och hon sade det jag behövde höra: 
- Ni gör alldeles rätt! Det är genom att ni kör på som hjulen sätts i rullning, och jag tror att det är så universum kommer att begripa att det måste fixa sig. Stannar ni upp händer förmodligen ingenting.
Precis min tanke.