How to sweat the small stuff.

Han:
- Vet du vad som alltid, alltid retat mig mest hos dig?
Hon (nyfiket?):
 - Nä?
- Att du aldrig kan byta ut den tomma hushållspappersrullen!
Hon (förvirrad efter att ha förväntat sig... eh... något annat.)
- ...? ...........? Va?
Han (med förlorad behärskning, viftandes med tom hushållspappersrulle):
- SKA DU VÄNTA TRE DAGAR MED ATT GÖRA DET HELLER?

Ah. Vi har alla våra issues. Och nu, när det ändå är uppe på tapeten, så tänker ej heller jag hålla tillbaka:
- Och jag har levt tio år med en man som ej är kapabel att tömma bestickkorgen och trots att besticklådan är tommare än tommast så lyckas du ändå med konststycket att balansera planetens sista tesked högst uppe på den explosivt överfyllda bestickkorgen där inget inget inget inget mera går i?

Obs att nivån på debatten sjunker med förvånansvärd hastighet. Trodde att vi slagit i botten förra veckan med:
- Om du inte tål utbrott så skulle du ha gift dig med en... finländare!
- Ja, istället för med en... ärkereaktionär taliban!

Snyggt. Classy.

Nya.

Multimönstrat till lillan, som annars mest har storasyrrans arvegods, och Alicia Keys för Reebok till denna trötta mamman. Because we're worth it.

Äppeltider.

Har varit på julskyltning med de här stjärnorna.

Obs har ej köpt julklappar till någon alls hos Prada. Ok?

Santa baby (all I want for Christmas)

Lugn & ro
Champagne
Ingen julmat (jo, lax, alltid lax)
Promenader i snö
Stjärnklara nätter och snötyngda granar
Glitter i ögonen pâ mina döttrar och
târar i mina egna
Har stängt av tills râdande ordning förändras
Kompromisslös kärlek; den kärleken man bara fâr av dem som sett en växa upp
En varm famn att hämta kraft ur
Och ge
Hopp inför 2014
Vackra vinglas och nya temuggar. (I tell you, i det här hemmet har det gâtt en del porslin recently)


Han: Men de där var väl frân Ikea
Hon: Höganäs och de görs fucking inte längre

Ett ljust överkast till min säng
En snygg datorväska till min dator
(istället för den absurt klumpiga, helyllepraktiska ryggsäck jag har idag; "Den är praktisk" Men ej snygg. My reckoning is you can have it all)
Ett första möte med minst en bebis plus ny hundvalp
Fuktkräm med extra allt i.e. fruktsyror och hyaluron-stuff
En fotmassage av Ryan Gosling
En signatur (eller 2, hans och min) pâ mycket livsviktigt papper)
En leverpastejsmacka med smörgâsgurka och
mânga befriande galna skratt

...

Lycka. Kanske.

And all I wanna be is: Home.

Mysterium.

Om jag bott i Sverige hade jag förmodligen aldrig blivit helt galen av âtrâ över att se en burk fiskbullar. Eller med ett glädjerop betala en hundralapp för en tub kaviar.
Men vi exilsvenskar blir lite crazy ibland.
När vi tänker pâ lakrits till exempel. Och vi är beredda att göra precis vad som helst för leverpastej.
Och i nâgon sorts kulturell uppfostran av mina barn tänkte jag att jag mâste ju introducera dem för den svenska gastronomin.
Haha, helt säkert lika mycket hummer i den sâsen som det är kaviar i Kalles kaviar.

A smell of sleepless nights and coffee.

Min grej: Att sluta sova när under stress. Att tro att jag är oövervinnerlig som ej behöver sova. Kliver upp halvfem, gör tusen grejer - har hur mycket energi som helst - tills... inte.
Tills.

Ofta har jag bara accepterat det där. Tills. Ibland har jag fått insomningstabletter. Alltså, denna ljuvlighet som skrämmer lite också. När man är en person med kontrollbehov (men vem fan har inte kontrollbehov? känner strictly ingen som gillar att förlora kontrollen) är det lite scary.

Men nu tänker jag att jag har behov av vila. Riktig, läkande vila. Ni vet, jag har aldrig varit mer övertygad om att jag är på alldeles rätt väg, fortsätter framåt i ren och skär övertygelse (det är underbart att veta säkert), men det är lite av en krigssituation. Har skyddat mig så gott jag kunnat, har tänkt att vi gör detta stilla och försiktigt. Softly. 

Men det funkar inte riktigt så. This ain't gonna be easy, it's gonna be worth it.

Man har en intelligent unge.

Sockergrynet kom hem med denna. En naturtrogen illustration av en DOFUN.
Dauphin. Alltsâ, hur begâvat? Hon hör orden, sedan skriver hon. Inget mer med det.
Notera även hur hon skriver sitt namn i skrivstil.
Ungen skriver som min mormor.
*dör*

Dance me to the end of love (L. Cohen)

Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, we're both of us above

Dance me to the end of love, dance me to the end of love

Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic till I'm gathered safely in
Touch me with your naked hand or touch me with your glove
Dance me to the end of love, dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Andas in andas ut.

Feeling of the day as above.

*hyperventilerar*

*vill andas i papperspâse*

*glad att en andas i alla fall*

*eller kanske inte i alla fall*

Oh fuck. Livet, universum, någon, hjälp mig lite här?

Jag ber inte om något explicit eller komplicerat, men lite vag... vägledning?

Att skiljas är att dö en smula? 

Fucking understatement of the year.

Att skiljas är nåsågudförbannat jävla jobbigt. 

*orkar inte tänka, prata, diskutera*

Blev yr och trillade ihop i en panikattack.

Kom till sans efter en timme i skönt apatiskt tillstånd.

Jagärsåjävlarasandepådigjustnuattjaggårsönderochändågörjagalltförattundkommadinilskasomjagalltidgjort.

Och ni vet, det är jag som kraschar de där tornen nu. Och jag skulle göra det igen och igen och igen.
Trasig, rasande och sårad med känslan att oj, nu slog vi i botten. 

What Ryan would say.

A perfect saturday morning.

Lördag morgon 05.55:
- Maaaaaaaaaammaaaaaa! Mammamammamammamamma!

Brutaliteten.

Yours truly: (chin up, chest out, shoulders back, stomach in, eyes locked front)
- Ja, mina sötnosar?

Varm choklad och barnteve. Sen städa upp i denna röra, har bjudit in mammor plus barn på fika.
Eh: "Göra fika". Hellre cupcakes och ekologisk morotsjuice än svart kaffe och salta jordnötter.

I väntatn på att motivationen till detta ska infinna sig googlar jag "handmade Ryan Gosling" och fnittrar i tysthet. Bra där.

Jogga också. Får jag inte jogga dör jag.

Burning bridges.

Vägrar låta mig influeras av folk som säger att det bara är ett par veckor kvar till årets sista månad.
Det låter ju helt galet, what's next, liksom?

Jag har bott strax söder om Paris sedan februari, och det var ju igår. Alldeles nyss.
Men att det runnit en del vatten under broarna, visst, så här mellan fyra ögon kan jag ju erkänna att det här året har varit särdeles händelserikt. Och än kan mycket hända.

Känner mig mycket hoppfull och lycklig. Allt blir bra. Tänker mer i termer av att kasta ankar på riktigt än att bränna skepp och broar.

Längtar. Är en otroligt längtande och hoppfull människa just nu.

Året kommer att avslutas i norr, bland snötyngda granar och glimrande ljus. Barnens allra första jul i Sverige.
Barna. Min verkliga tyngdkraft. De är mina ankare, kanske. Håller mig fast, annars skulle jag förmodligen sväva bort.

Älsklingarna, sötungarna, småtrollen. Snart åker ni till Sverige. Det ska bli bästa julen i våra liv.

Slut som artist.

Yo yo yo.
Gissa om jag levererat i dag? Panna Cotta till hela kontoret, efter ljuvlig koreansk huvudrätt, födelsedagstårtor till hela trean på skolan, plus en timmes presentation inför helt team. Som - lättad suck - gick som planerat. Pust.
Plus att vara mitt i separation (plus fan & moster) och småbarnsmamma med krishantering på alla fronter, och allt det där?
Plus lite annat smått och gott.
Hej livet, med dig har man i alla fall aldrig tråkigt?

Nu: Dusch. Fika. Sova. 

Sweet the rain's new fall, sunlight from heaven. Like the first dewfall, on the first grass. (morning has broken)

Ledig dag idag, vi firar vapenstilleståndet 1918 i Compiègneskogen, tyska reträtten och what not.
Jag firar detta med att kyssa mina döttrars sömnrufsiga huvuden, njuta av en klarblå himmel samt:
- Göra femton portioner kokosmangopannacotta
- Baka tre födelsedagstårtor till Véras klass (Maman, on est 18 grands et 6 moyens)
- Sliter mitt hår med exceltabeller inför min one man show på jobbet i morgon. Powerpoint hanterar jag hyfsat, men siffror förvirrar mig)
Plus lite allmänt strumpsorterande, plockande, tvätthängande och sånt där man gör en ledig vardag.
Lyx, faktiskt.

Recycle your bolognese: Lasagne.

Om de var lyckliga igår, då når vi eventuellt någon sorts klimax i kväll, när resterna av köttfärssåsen recyclats till rykande het, krämig och ostig lasagne. Det är helgmat galore, detta hinns aldrig med på veckorna. Men det är väl just det som är vitsen med helgerna?

I'll take your hand for you to let it go (let it go let it go let it go) It's gonna be ( It's gonna be better) It's gonna be better (Baby I've worked this out for sure)

El classico.

En lördagskvällsklassiker hemma hos mig. 

Långkokt bolognese med spaghetti och riven parmesan i drivor över. 

Glas rött till det. Massa vitlök. 

Glas rött även i såsen.

Barnen blir tysta och lyckliga och mätta. 

Alla blir tysta och lyckliga och mätta. 

Nu är det mörkt och alla sover, nästan. 

Jag snart också. 

Novemberregn och tystnad. 

Fina ni, ta hand om varandra, och er själva. 

Lev och låt leva.

Älska och skratta och förlåt.

Tänk om vi alla försökte göra livet lite lättare för varandra, hela tiden. 

Bära varandra. När vi kan. 

Ni gör ju det, här. Bär mig lite framåt med era ord. 

Det är fint. 

Det är därför jag gör det här. 

Tack. 

Taking no prisoners in my romantic crimes

En lång ljuvlig helg framför oss. Jag ska njuta av tjejerna. Och hösten. Ta fram vinterkläder Lägga undan smått och somrigt.
Baka, laga mat.
Låtsas vardag.

Det jobbiga är jobbigare och jobbigare. Orkar inte ens prata om det. Jävla helvetes jävla skit.
Att detta valet blir så infekterat, och rörigt? Att vi har vänner som ni känner sig tvungna att välja sida som vore det ett krig.

Och jag ljuger inte. Det är ett krig. Ett slagfält. En utmattande, onödig, energikrävande combat, vilket jag - okej, jag är naiv - inte trodde att det behövde bli.

Vad är fel på folk? Och vad är det som är så dramatiskt och förbjudet egentligen i detta att två vuxna människor inser att de inte kan leva tillsammans längre. Kan man inte bara... få gå?

Fredag.

All I really want is some peace man (a way to get my hands untied).

Fy fan, alltsâ, vad jag har fâtt ta skit de här mânaderna.
Fy faaaaaaaaaaaaan, alltsâ.
Var bara tvungen att säga det.
Fy fan.

Vi har varit ihop i elva âr och jag har fan aldrig förolämpat honom, aldrig försökt dra honom i skiten, aldrig varit medvetet hânfull eller nedlâtande. Men fy faaaaaaaan vad less jag är nu.

*försöker reagera som vuxen och intelligent person som hör och respekterar vad den andra säger till mig*

Mea culpa, nä, men alltsâ, verkligen, my bad, my bad, my bad etc. Ad infinitum. Hjälper det? Nix.


Eh. Argh.

"You belong to me and all Paris belongs to me and I belong to this notebook and this pencil.” (E. Hemingway)

 

Strävt rödvin mot tungan, novemberregn runt omkring, stora stadens alla ljus mot våt, svart asfalt.
Tänkte att aldrig är man ensam i en sâdan här stad. Ingen är ensam och kanske alla.
Paris artärer där alla verkar röra sig mot latinkvarteren. I skenet av gatlyktor och novemberregn kan man intala sig att alla är vackra och lyckliga. Tills man kommer nära inpå.
Kanske tror man det om oss, om mig och mannen jag lämnar. 
Stjärnhimmeln ser man inte i skuggan av alla artificiella ljus.

Alexandra i sin färgglada regnjacka (strålade gjorde hon dessutom, vissa människor gör det) tog med mig till svenska affären vid Courcelles, där fanns allt för att göra en svenska i exil lycklig.
Spenderade alldeles för mycket pengar på hjortronsylt och leverpastej.
Till kvällen kom regnet.
Tungt vin som hade kunnat vara bittert, men som smakade sött.
Denna vetskapen som liksom trevade sig fram mot mig:
Jag är faktiskt inte på väg. Vill stanna upp, stanna här.

Och ändå på väg. Kanske trevande, kanske långsamt, men ändå, på väg framåt som någon som äntligen vet vart hon ska. 

“A walk about Paris will provide lessons in history, beauty, and in the point of Life.” (Thomas Jefferson)