Mind your own fucking business and let me eat cereal straight out of the box when I can't sleep at night.

Stod inne på apoteket och slappnade förmodligen av eller nåt, eftersom en kvinna bredvid bara:
- Nämen, är du gravid?

Hate when it happens.

Man ba: Not so likely, nu vill jag bara gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Hon ba: Nä, det var kanske din tröja som... ?

Kan acceptera frågan vid vissa tidpunkter:
a) när jag är gravid
b) när jag precis fött barn

Inte annars. Okej att platt mage kommer jag aldrig få, men det är inte heller något fucking jävla prio i mitt liv just nu. Min mage är mjuk som en nygräddad brioche och ja, jag har lagt på mig några kilon - som jag trodde var fina -  men jag har liksom börjat acceptera den. Tills nu.

Eller var detta ett tecken från universum att jag borde ägna mina kvällar i plank-position?

Amigas! "Lovar bättring"

Men herregud vilken trist och tråkig blogg det här har blivit, och vilken trist och tråkig gnällspik bakom.

Sorry. Har så lätt att helt tappa förmågan till att sätta saker och ting i perspektiv när jag är trött och trängd.

Utanför mitt lilla liv är det den vackraste indiansommaren någonsin - njuter jag av den? inte så värst - och livet är ändå ganska vackert.

Jag sov en hel lång natt i natt - till åtta - och vaknade som en ny människa. Snällare, piggare, tålmodigare och med massor av energi. I alla fall tillräckligt.

Måste tänka på att inte låta mig dräneras på energi av människor som inte är värda det. Tappar så lätt fotfästet.

Och denna trista blogg, vad gör vi med den? Den var så mycket mer inspirerad förr, när jag - haha- i alla fall ansträngde mig för att upprätthålla en fasad. Vad saknar ni? Förutom recept på bliss balls?

Inspirera mig. 

Stay don't close your eyes (Stay open).

Rhye - "The Fall" (Official Music Video)

Broken.

Läste detta:

"Stress, anxiety, depression and panic attacks are not uncommon when people get divorced. This can affect sleep which can cause tiredness, exhaustion and a lack of focus and concentration."

*ljudet av mynt som trillar ner*

Har nu läst tillräckligt om skilsmässor för att begripa att det inte alls är konstigt att jag känner mig helt och totalt utmattad.

Ett pat år av hög emotionell stress, och hela systemet är förmodligen satt ur spel. Vågar ej tänka på mina stresshormoner som löper amok, och att hela kroppen ständigt är i något sorts flight or fight-mode.

Ej optimalt för hälsan. Plus hanterar sömnbrist och tossing / turning i min stora, tomma säng på bästa sätt med för mycket kaffe, raffinerat socker, ingen lunch och fyra croissanter klockan fem.

Kommer ni ihåg mitt leptin-projekt?

Here we go again. 

En kväll, ett soffhörn.

With you, my brown-eyed girl, You, my brown-eyed girl.

What Shaki would say. (Should have never helped you become so powerful)

Use the anger. Write it paint it dance it march it vote it. Do everything about it.

Och ni som är så fina och tar er tid att skriva och tipsa.
Ett sånt stöd! Det ger mig mod också, och förmåga att se lösningar.
Ringde i desperation mina ex-svärföräldrar. Ej riktigt rätt publik så att säga."Fel målgrupp"

Oh well. Man gör en del misstag under vägens gång.

Did I ever love you? Does it really matter?

Mamma katastrof.

Jag och girlsen spelar löjliga familjen eller vad det heter på svenska, det där kortspelet när man samlar familjer.
Jag drar mamman i Familjen Katastrof.
 "Åh, typiskt, det där är verkligen jag."
Vera tittar på mig och skakar på huvudet. Lägger sina kort på bordet och visar vilken familj hon tycker att vi är: Familjen Elegant.
"Här är vi, mamma!"

All min kärlek till den här lilla människan. Plus att hon lite håller ordning just nu, och är lite nervös över att jag typ ska göra fel, eller signera i fel häften av alla sju miljoner olikfärgade häften de har med sig från skolan som ska skrivas på efter läxläsning. Poesi-häftet (yes franska sexåringar lär sig poesi utantill, de är supersnabba på det), franskaboken, le cahier de liaison, le cahier de textes, le cahier bleu et le cahier vert...  Läxor varje dag förutom onsdagar, eftersom de slutar halvtvå då.

Romy har idrott måndag och torsdag, Vera hela fredagseftermiddagen och "mamma, jag måste ha träningskläder hela dagen, förstår du, på fredagar".

Fuck. Glömde.

Mamma katastrof. Men jag glömmer inte att tala om för barnen att de är det vackraste som finns i mitt liv innan de somnar. Detta är den enkla ekvationen: Stabiliteten är jag. Och ju mer frånvaro och instabilitet det är från ett håll, desto mer närvaro och struktur måste jag bidra med. 

Det var kanske inget aktivt val, men det är som det är. Barnen, De kan man inte kompromissa kring.

That white-hot fury feeling of this Friday.

Update. 

Har slängt ungarna i badet. Maten på spisen. Tvätten i maskinen. Måste bädda om sängarna, hade tänkt byta lakan och städa ordentligt i deras rum nu när de inte skulle vara här i helgen.

Fick ändra alla planer eftersom någon som lovat att hämta - gick jag på den lätta? Ja, jag gjorde det, i desperation griper man efter halmstrån - let me down. 

Ilskan och frustrationen. Över att aldrig kunna slappna av. Till och med när jag ska få en ledig kväll vet jag att jag måste räkna med att det kan ändras i ett slag. Att det är när det passar honom. Över att få längta efter en kväll för mig själv, och sedan tas den ifrån mig när den är precis inom räckhåll.

Så himla respektlöst.

How can there be fury felt for things that are gone to dust.

Det är inte ilska längre.
Det är något annat.
Det är alla tårarna som rinner.

Vi skulle ju hjälpa varandra.
Du glömde det.

Du glömde det.

And this fucking fury.

This fucking fury. 
Var kom den ifrån?
Den äter mig.
Så jävla rasande.
Hjälp.
Ringde advokaten idag, han bad mig boka telefontid och jag tror att han snart får ett mycket värre ärende än en simpel skilsmässa att hantera.

Get a grip, come to senses, help me out here.

Har gråtit hela dagen. Alltså, gått upp, gjort frukost, väckt barn, klätt på barn, blåst såpbubblor med barn, brett mackor, packat väskor, fixat mellanmål, borstat tänder, lämnat på skolan, åkt till jobbet, jobbat...  Whilst crying. Och inte inombords, nej, med tårarna rinnande, från ögon, till kinder, till hals, till tangentbord, till barnens sömnvarma huvuden, ner i kaffekoppen, torkar bort för att svara på jobbmail, christ, behöver vindrutetorkare.

Lunchen. Gick ut och grät en timme i solen. Det hjälpte inte. Det går inte att stoppa.

Hjälp.

Bliss balls.

Vitaminbomber till hösten. Torkade fikon, nötter, mandlar, kakao, aprikoser, kokosolja, lite kaffe och lite smör. Knökfullt med energi och nyttigheter, plus supergott.
Densiteten i näringsinnehållet, liksom?
Obs att ej ta med sig i väskan till jobbet pga kokosoljan blir rinnande i rumstemperatur. Äts bäst direkt ur kylen.

Over & out.

In absence of.

Update detta: 

En famn att krypa in i
öppna armar att springa in i
En axel att luta sig emot
En hand att hålla
Någon som känner dig utan och innan, kan dig utantill

Finns inte där.

Och detta är absolut inte konsekvensen av att jag lämnade mitt äktenskap.
Detta var anledningen till att jag lämnade mitt äktenskap, som en klok vän påpekade.

Det fanns inte där.

Men en fjäril flyger mellan oss ibland (om en längtan som aldrig blir still)

Un-thinkable (I'm Ready)

Drifting.

Och nej, jag har inte druckit.
Måste bara sätta in en liten fotnot här till alla som tycker att detta är mumbo-jumbo. Haha.

Sitter bara och väntar på att tvättmaskinen ska snurra färdigt. Sedan ska jag hänga ljuvligt doftande tvätt, packa tjejernas skolväskor och sova.

En tanke: Varför detta blivit viktigt: Eftersom jag bara har mig själv nu.

Det är en berusande frihetskänsla förstås. Men också en fruktansvärd tomhet.

En famn att krypa in i
öppna armar att springa in i
En axel att luta sig emot
En hand att hålla
Någon som känner dig utan och innan, kan dig utantill

Finns inte där.

And what about you and all your perfect imperfections?

Och vad är grejen med self-love? Inte den narcissistiska, egoistiska, egocentrerade självupptagenheten. Men respekten, accepterandet, uppskattningen av dig själv?
Svårt, eller hur?

Men detta:

Self-love is really a kind of gentle acceptance, and unconditional sense of support and caring, and a core of compassion for oneself. It is an abiding willingness to meet your own needs, allow yourself to feel and think whatever you feel and think, and see yourself as essentially worthy, good, valuable, and belonging in the world, deserving of happiness.

Vi är så duktiga på att kritisera oss själva, vi är så hårda mot oss själva. Never good enough, på något plan. Otillräckliga. Jag har ägnat många år att leta fel på mig själv. Fokusera på felen, kritisera mig, vara väldigt hård i omdömena om mig själv. self-bashing galore.

Prova detta:

Put a wrist band on your right wrist. When you’re participating in self-abuse of any form, move the band to your left wrist.

I övrigt handlar det om att respektera sig själv, lita på din intuition, skydda dig själv, förlåta dig själv, och omringa dig med människor som är bra för dig, som får dig att känna dig hel och vacker och tillräcklig.. Inte dem som får dig att tvivla på dig själv. The toxic ones gotta go. 

Be soft. Be soft. Be soft.

“Be soft. Do not let the world make you hard. Do not let pain make you hate. Do not let the bitterness steal your sweetness. Take pride that even though the rest of the world may disagree, you still believe it to be a beautiful place.” 

 Kurt Vonnegut

 

 

And oh, I just had a Jen-haircut.

Hann till frissan, men attraktionslagen svek mig lite. Klev ut från salongen med above pictured hair-cut. Spikrakt, för kort och lite spretigt. Mittbena.
Ej så nöjd. Tänker inte gråta över det, men jag hade verkligen behov just nu av att känna mig snyggare, inte tvärtom. Känner mig helt fel i detta.
Oh well. Tänker att jag säkert ser mer kompetent ut på jobbet, eller nåt.
"Positive thinking"

My team.

Har hängt med dessa hela dagen. Sweet childen of mine.

De är så härliga. Och ibland alldeles outhärdliga. 

Mest hade vi mysigt, sedan grälade jag på dem när de ritat på vita lakanen med läppstift. 

- Men mamma, ÄLSKAR du inte oss längre?

Så himla oväntad reaktion, och inte fortsätter man gräla på någon som frågar så. 

Att prova nästa gång ni får kritik, på jobbet till exempel. 

The dance moves of my weekend cleaning but don't tell anyone.

Pray. Have faith.

En klok person sade till mig att, Sara, när vi inte vet, när vi inte har några svar, då kan vi be om tecken.

Ni som känner mig vet att det inte har med någon religion att göra. Men att ta lite time out, stanna upp, och be om ett tecken, eller om lite hjälp, pretty please, just a little guidance, det hjälper.

Det handlar kanske om att fokusera tankarna, att göra klart för sig och verbalisera vad som verkligen är viktigt. Nu närmar vi oss attraktionslagen igen, att vi själva skapar energier omkring oss, och i det ögonblicket som vi vill ha någonting annorlunda eller bättre, så kan vi få det.  Så länge som vi är positiva, tillåtande och tillitsfulla. Det handlar om ett sorts mind-shift, och även om det kanske inte funkar så blir ju livet så mycket mer glittrande när vi är positivt förväntansfulla och även tacksamma över det vi har.

Att skriva är också ett kraftfullt sätt att fokusera och visualisera. Tydliggöra.

Och när allt är lite hazy och shaky och du känner dig lika stabil som en barkbåt på atlanten, när du har svårt att se annat än kaoset runt dig, inom dig, när the sinking feeling hotar att ta över och du tänker att what the fuck... Då kan man alltid be om ett tecken. 

Och så får man dem, Och hjälp och styrka. Ibland från oväntat håll. Det är ganska fantastiskt.

Ett lite fånigt exempel på att låta sig hjälpas: Har ej bil. Var supertrött och sen överallt igår. *kastar ut en önskan om att hinna med allt*

Tre gånger (!) fick jag lift. Först från skolan till jobbet, av en annan förälder. Sedan från jobbet till posten av en bekant som råkade köra förbi. Sedan från affären till skolan igen, av Véras bästis mamma som råkade vara där. Sedan: En kollega som bara: Sara, vill du låna en bil några veckor?

Kände mig helt luftburen. Jag bara låter mig hjälpas. Och blev så tacksam, jag vet det är inte någonting som ändrar världen på något sätt etc etc. Men ändå. Läste givetvis in massa symbolik i detta meddelande: Du är buren. Precis som jag har känt ända de sista sex månaderna. 

Så. Nu kan ni sluta läsa den här bloggen och skriva ner den på eran lista över flummiga predikanter. 

Friday (and I'm like, and I'm like oh)

Gud, alltså, fredag.
Skulle behöva gå till frissan men har svårt att få till det med barnen just nu.
De är i alla fall klippta. Jag ser väl ut ungefär som jag känner mig: Post-war. 

Längtar hem till dem. Lite halvbra morgon. Lätt att glömma att barnen har jättekrävande veckor med längre dagar än vad jag har.

Denna fredagen: Ska panikhandla, panikhämta på la maternelle och l'elementaire och drömmer redan om momentet när jag stänger dörren bakom mig hemma, sparkar av mig skorna och släpper mina fyrahundra väskor, placerar barnen i skumbad och tar helg.

Plockar ur kontaktlinserna och hoppar i pyjamasbyxor.

Ingen high life här inte, men vad är väl en bal på slottet?

You should really know by now It's for you (Every little thing).

Chez moi. Fragment.

Me chasing lovers in the front line of the parking lot (guess I played myself from the start)

Gloomy. How to turn this mood around.

 

Jag har lärt mig att - ofta - hitta sätt att vända på saker och ting när ångesten smyger sig på och luften tar slut. När allt bara känns helt fucking hopeless och döjobbigt. Oftast är det ju inte så. 

Har varit offer för mina egna mood swings och dåliga självkänsla ett par dagar, och har även känt mig som the most lonesome person on earth. 

Ofta hjälper det att fokusera på allt bra - envetet räknar jag upp för mig själv allt jag är lycklig över att ha - plus att snegla över axeln - en sekund bara, du ska ändå inte ditåt - för att se vägen, tillryggalagd, bakom. 

Men ibland. 

Som idag. 

När träningspasset - utlovat och efterlängtat - gick i stöpet för att någon ringde och sade hoppsan inte idag heller, jag vet att jag lovat hämta barnen men hoppsan. 

Fucking hoppsan. 

När den förstfödda sedan gör om badrummet till simhall och dränker samtliga handdukar i lödder och begagnat badvattet och när den yngsta ungen trycker in sin mango panna cotta i de nya, vita gardinerna och när mitt bankkort fortfarande inte har kommit och fucking Orange envisas med att dra ´dubbla telefonräkningar och jag har inte fått en krona i underhåll och felparkerade en lånad bil igår och fick böter och och och

Då gråter jag. 

Inför barnen. 

Sen blev de alldeles tysta, fogliga och medgörliga.

De hade aldrig trott att mamma skulle bryta ihop på grund av en gardin. 

Stabilt. 

Du ville det här du ville det här du ville det här du ville det här

Och ja, jag ville det här. Allt det där hade kunnat hända PLUS att jag kunde ha varit fastlåst i ett dåligt äktenskap och en destruktiv relation. 

Så. Nu har jag klagat färdigt. Jag antar att det tar lite tid, sånt här?

Man kanske inte bara blir hel, lycklig och harmonisk på tre dar, som nyskild?

Söta, söta, ni, bear with me. 

Här är mitt andingsrum.

Bathroom feng shui-ed.

Älskar mitt nya badrum. Harmoniskt och med massor av förvaring för handdukar, flaskor, brukar, krämer... Har inte ens fyllt en tredjedel av skåp och lådor. Gillar även glasväggen framför badkaret - istället för duschdraperi, och den blå accentfärgen - som jag absolut inte skulle ha valt själv.

The bad news, feng shui-wise: Mitt badrum verkar vara lokaliserat mitt i the yin-yang point av detta hem, den zon varifrån energin flyter ut till övriga zoner.

För att komma till rätta med detta:
You usually want to have it open, light and with a sense of beauty to it. Decluttered, bright and clean. 

Och jag har ändå en bra känsla inför mitt badrum.

Don't lose that 'little spark of madness'.

Älskar personlighetstester.

Enligt denna är jag en ENFP-typ (extraversion, intuition, feeling, perception).

1.Charming, independent, energetic and compassionate, the 7% of the population that they comprise can certainly be felt in any crowd.

 2. They tend to see life as a big, complex puzzle where everything is connected - but unlike Analysts, who tend to see that puzzle as a series of systemic machinations, ENFPs see it through a prism of emotion, compassion and mysticism, and are always looking for a deeper meaning.

3. The ENFP personality type needs to be careful, however - if they rely too much on their intuition, assume or anticipate too much about a friend's motivations, they can misread the signals and frustrate plans that a more straightforward approach would have made simple. This kind of social stress is the bugbear that keeps harmony-focused Diplomats awake at night. ENFPs are very emotional and sensitive, and when they step on someone's toes, they both feel it.

 Spot on. Och frasen "Don't lose that little spark of madness". Precis vad jag behövde höra idag.

what the fuck is you broken for you is blessed all up and down girl (Aja Monet)

it is the moment you hear the spirit
break
breaking
tugging
dragging
skidding
shrinking
whistling   along
the spirit gets up off the floor of your belly
yells     what the fuck is you broken for
you is blessed all up and down girl
you are powerful in your wounding
screams           is that all you got
still bleeding and bone shed
ankle jolting and tone dead
shackle and tree branch strong
the spirit knows, she says            is that all you got
i'm sorry you don’t know beautiful when it’s staring at you
it is this moment
wide eyed, shedding hurricanes
flood like
floating bodies
like purple open arm skies
like all I wanted to do was love you
like to be loved
like     is that all you got
what the fuck is you broken for
like worlds stretching their legs in your eyelids
like I would’ve gave up my dreams for you
like if only you would’ve asked me

Aja Monet. 

Here. 

Sunday. Fragment.

Valet 2014.

Valet. Har poströstat som vi utlandssvenskar kan, om man inte orkar åka in till Paris och ambassad, eller konsulat.

Mer av pliktkänsla än av engagemang, om jag ska vara ärlig.
Har bott utomlands sedan 2007. Följer med ganska dåligt i politiska sakfrågor i Sverige, förutom inblicken jag får i tidningen Vi - tack mamma för prenumerationen, så är jag inte helt lost i alla fall - men det känns så weird att rösta i ett val som egentligen inte angår mig.

Mitt facebook-flow har ju varit ganska agiterat på sistone, av höger - vänster - mitten åsikter. Men det rör mig liksom inte mer än på ytan.

Ja. Nu vet ni det. Har knappt hängt med i svängarna med socialdemokratiska partiledare, har ingen åsikt om Annie Lööf, och tycker bara att allt känns jäkligt konstant. Och att alla är mer inne på att rösta emot någonting än för någonting annat.

Minst sämst vinner, liksom?

Sugarflakes: Groomed.

Känner knappt igen mina barn. Ni vet, de herrelösa vildhundarna alternativt oklippta irlands-får?
Det är så slätkammade och fönade och odiskutabelt nyklippta att till och med ex-belle maman skulle vara nöjd.
Varsågoda för bildbevis, detta varar inte länge.

Sweet Sunday.

 

Och saker och ting på ett annat plan: 

C ska ta med barnen och äta crèpes i solen idag, och jag ska få en förmiddag för mig själv. En liten förmiddag. Ska bli underbart. 

Tog med tjejerna till frisören igår, de såg ut som herrelösa vildhundar alternativt oklippta irländska får.  Det kapades en decimeter på varje unge, allt solblekt och slitet försvann, och de blev mycket mörkhårigare och mer välvårdade. Plus att de njöt så av hela behandlingen, på min salong är de så underbara och varsamma och mjuka med barnens tovor.

Ägnade timmar åt att laga mat som barnen ändå rynkar på näsan åt. Varför gör jag mig besväret? Idag ska vi äta makaroner med smör. De kommer att bli superglada, jag går till historien som världens snällaste mamma, och allt kommer att ta max 7 minuter, med stoppuret i handen. 

Hey presto. 

For life's not a paragraph (love the crazy syntax of e e Cummings)

since feeling is first
who pays any attention
to the syntax of things
will never wholly kiss you;
wholly to be a fool
while Spring is in the world

my blood approves,
and kisses are a better fate
than wisdom
lady i swear by all flowers. Don't cry
--the best gesture of my brain is less than
your eyelids' flutter which says

we are for each other: then
laugh, leaning back in my arms
for life's not a paragraph

And death i think is no parenthesis

e e Cummings

Jetlag.

Någon sorts jetlag.  

Som heart breaking vackra rosor från fel person. Krack i hjärtat. Som högsommarvärme om hösten som frågan du ville ställa till någon som redan gått. Som förra året vid den här tiden som känns så nära trots att det är ett Helt. År. Sedan. Ett helt år sedan. Nagellacket du köpte rusig av hopp och förväntan... Aj. Det sitter där på dina naglar nu och helt plötsligt vet du inte om det är nu eller förra året. Så nära. Så lätt att bara sträcka ut handen och smeka liv i det som aldrig blev. Så alldeles outsägligt omöjligt.

Jag kommer inte ur det. Men allt är okej, det är som det är osv. Och jag känner mig trygg just nu. Lugn. Kriget är över, och jag vet jag vet jag vet att jag måste lära mig att leva med mig själv, att just nu finns ingen plats för annat. 

Jag talar mig till rätta när jag ligger vaken och stirrar upp i taket på nätterna. Men vissa delar av mig är så oresonliga. Oh well. 

Har bokat frisörtid, sparat ut naglarna, överkonsumerar läppglans och ibland kör jag squats på lunchrasten. Stryker dukar och viker in i skåpen, putsar speglar och håller i ordning hemma. 

Utifrån och in, just nu. Jobbar ej på annat sätt. Inuti är det svårare att fixa just nu. Utifrån och in. 

This too shall pass. 

Ni ser, hur vis och klok och förståndig jag blivit? Låter hjärnan tala hjärtat till sans, mycket bra. 

Förutom att: 

since feeling is first
who pays any attention
to the syntax of things

and kisses are a better fate than wisdom etc. 

Snart, snart kommer jag ur den här känslan av limbo, av att inte vara riktigt närvarande, av att hållas tillbaka av förra årets ljuvliga indiansommar. Snart.

Testing: Instagram to Blogger.

Friday.

Sara's kitchen: Peanut & coco-chicken.

På begäran, receptet på en favoriträtt som regelbundet står på bordet när jag har gäster. Kan förberedas i förväg och är lightning quick och superenkel. As follows:

4 kycklingfiléer
Smör
Hälften grädde, hälften kokosmjölk, cirka 2 dl av varje
Jordnötssmör. Jag vågar knappt skriva en halv burk men det är nog vad jag öser i.
En pressad lime.
salt

Rostade jordnötter & kokosflingor

 

Bryn kycklingfiléerna i smör (de ska bli genomstekta men inte torra)
Lägg i form.

I stekpannan: Blanda kokosmjölk, grädde, limesaft, salt & jordnötssmör (go on, for the pleasure of it, one more spoon, you'll lick it afterwards). Låt det tjockna en aning. Häll över kycklingen och värm upp alltihop i ugnen. Servera med jordnötter och kokosflingor samt iskallt vitt vin, alsace-viner brukar passa. 

 

Ät. Njut. Inhösta komplimanger för dina kulinariska talanger. Avsluta med starkt kaffe, mörk choklad och konjak. Lite soft musik och kvällning utanför. In a perfect world.