U Papacionu i Ajaccio.

Mitt absoluta favoritställe i Ajaccio är pizzerian U Papacionu. En liten restaurang som ligger i en av de kullerstensbelagda gränderna, där borden ställs ut när solen går ner, och där man kan luta kinden mot Santa Maria Assunta svala stenvägg. Den katedral i vilken Napoleon Bonaparte döptes, och utanför vilken - säger legenden - Laetizia Bonaparte gav liv åt denne lille korsikanske diktator. Familjen Bonapartes hus ligger hundra meter därifrån, och vänder man blicken åt andra hållet ser man havet. Doftar havet. Det stora blå, som om dagarna är turkost och kristallklart och om nätterna svart så att båtarnas ljus kan reflekteras tillbaka mot himlen i tusen fraktioner.
Vinlistan är korsikansk, och valet av viner perfekt. Pizzorna är gudomliga. Jag kan inte ens förklara hur en pizza kan förvandlas till någonting som försätter pizza-cyniker i total extas. Det är råvarorna, allt är perfekt. Den familjära stämningen. Att de serverar barnen spagetti och skinka som tillagats med samma passion som de vuxnas. Att vinet är perfekt tempererat. Att dofterna som tränger ut från köket är totalt berusande. Att man aldrig vill gå därifrån, att man beställer in efterrätt och kaffe och digestif, och sedan ändå stannar till på första bästa glassbar när man till sist rest sig och lämnat restaurangen bara för att man inte vill att kvällen ska ta slut.

Man kan missa mycket när man är i Ajaccio: Katedralen, de genuanska tornen, marknaden - nä, kanske inte marknaden - och Pointe de Parata. Men man kan inte missa U Papacionu.

Att boka är absolut nödvändigt, eller komma tidigt, tidigt, kring 19 och hoppas på ett bord där i gränden. Att njuta av vinet, maten, och solnedgången över Medelhavet ackompanjerad av Santa Maria Assuntas klockor.


Ni kommer aldrig att ångra att ha besökt 16, rue Saint Charles à Ajaccio. Jag lovar och svär. Varsågoda för bildkavalkad.

The sea, once it casts its spell, holds one in its net of wonder forever (Cousteau).

Ibland saknar jag havet. 
Eller så här: Havet fattas mig alltid.
Aldrig hettan, eller den brutala solen om sommaren, eller smutsen och avgaserna och turisterna och allt som kantade det. Men havet självt.
En konstant i ständig förändring.
Tidiga morgnar med bebis som aldrig sov, och solen som väckte havet.
Corsica, ti tengu cara.
Och jag hoppas att jag kommer att kunna ta med mig mina döttrar dit, så att de inte glömmer denna besynnerliga plats som såg dem födas.

Dorothy Carrington skrev i Granite Island, om Korsika;
"Get away from here before you're completely bewitched and enslaved..."

But enslaved I was. 

Att återvända, åtminstone en gång.
Avsluta.

Ajaccio.

Det är möjligt att min löprunda hör till de vackraste. Lite svettigt att springa uppför, men belöningen är utsikten. Där nedanför ser ni Ajaccio, med den palmkantade strandpromenaden och Saint François plage med citadellet höger om spetsen. På andra sidan golfen ligger Porticcio, med hotell och stränder, och flygplatsen ligger alldeles i vänstra hörnet av bilden. 
Och där uppe på kammen kan man springa en runda och betrakta det stora blå, och tänka att detta kommer jag att sakna en dag. 
Detta är dessutom kvalitetstid med mig själv och mina tankar. Chris och tjejerna sitter i soffan och kollar tecknat. Helglyx.

Havsbrisen (Another day in paradise)

Jag gav Chris en avskedspuss och började gå över gatan, men var tvungen att stanna. 
En, två, tre, sju, åtta polisbilar med skrikande däck och snurrande blåljus. 
Det glittrade om havet, och doftade rosmarin och malva från bergen.
Jag tänkte: En till. Another one down. Jo, man får den känslan.

Nio på morgonen. Skjuten i huvudet, bakom ratten på sin porche. Vi såg honom där, på andra sidan vägen. 
Det var, i det här fallet, en del av en mycket större historia, den om den mördade korsikanska prefekten och rättskandalen kring det, men det justitiemordet orkar jag inte gå in på.

Det här är tredje gången jag befinner mig på en mordplats i Ajaccio. Korsika är överrepresenterat i mordstatistiken, så helt konstigt är det inte. Första gången var jag nyinflyttad och förstod inte vad jag såg. När flera automatvapen avlossas samtidigt, och man står några meter bort med ett spädbarn i famnen så är allt som existerar ljudet av skotten, att man tänker att "oj, nu blir jag döv". Man tänker så fånigt när alla sinnen försvinner i dånet av automatvapen.

Jag vill egentligen inte skriva så mycket om det här. Man vill inte gärna det. Men de kallar sig Havsbrisen, och det rör sig om den korsikanska maffian. Den är urstark här. Och man pratar inte så mycket om det. Ni vet, man vet inte vem som känner vem. Man kan inte riktigt lita på att förtroendevalda i kommunfullmäktige, att föräldrarna på klassmötena, att han eller hon... Ja, ni vet. 

Uppgörelserna sker alltid på öppen gata, i dagsljus, där det är folk. Det är deras marketing plan. Alltid samma mönster. Fyra miljoner poliser på plats tre minuter efter händelsen, men aldrig ett spår, aldrig någon dömd. Vem skulle våga? 
Att vara rädd är ingen idé, och det finns ingen anledning så länge man inte ger sig in i otvivelaktig business. Men. Det bidrar ju till att det kanske inte är det utopisamhälle i vilket jag vill se mina barn växa upp. Men det kommer ni aldrig att få se i en artikel eller resereportage från Skönhetens ö. Aldrig.

Nog om. 
   

Cascade des anglais (the English's waterfall). Corsica.

Sweet September (Södra Korsika).

Bästa månaden för att åka till Korsika? September givetvis. Strandlivet fortgår till slutet av oktober, då sommaren går över till att bli den där ickesäsongen som varken är vinter eller höst, bara fuktig och ruggig. Men dit känns det långt.

U Papacionu (Ajaccio).

Jag har nämnt den här restaurangen flera gånger förr. Men det finns en anledning till det, och det är att timmarna som spenderas i gränden som leder från gamla stan ner till havet alltid blir så perfekta. Man kan vila kinden mot katedralens sträva stenvägg och betrakta människorna som går förbi.Det finns ingen matsal, utan alla bord står mitt i gränden. Man skymtar havet om man sitter rätt till.

I går möttes vi av kindpussar och: "Ert bord är ledigt, vad vill ni ha?". Då vet man att man blivit stammis. 
Vi inledde med pastis i lerkrus, sedan dessa ljuvliga, ljuvliga pizzor, de bästa och mest raffinerade jag någonsin ätit, och sedan gick vi loss på dessertmenyn också. Resultat: En smältande chokladkaka med grädde, och en Poire Amandine. Kaffe och ovilja att någonsin vilja resa sig igen. De fixar alltid superbra, supersnabb mat åt en utsvulten nästan fyra-åring också, som de aldrig tar betalt för.
Kanske går vi dit nästa vecka igen. Misstänker att Christophe, som ägaren heter, snart stänger för säsongen. Om ni har vägarna förbi Ajaccio, någon gång, glöm inte att äta en pizza och beställa in en karaff vin här. 
Det är så mysigt.