Status.

Nu med Internet och kamera. Och även man och bil.
Men liksom alldeles för upptagen med att trycka i mig foie gras och choklad för att njuta av detta.
Plus att mamma och K gav sig av idag.
Snyft. Mamma.

Men alltsâ: Fontainebleau är ungefär tusen gânger närmare Sverige än vad Korsika nâgonsin kunde bli.
Sedan är klimatet en chock, erkänner det. Fasiken vad vi fryser.

Oh well. *häller upp ett glas vin och tuggar i mig ytterligare fjorton miljoner kalorier i choklad*

Champagne.

Lunchbuffé på jobbet eftersom mitt företag fått Fortune Magazine's utmärkelse för bra arbetsplats.

Och som det sig bör när man är utnämnd bra arbetsplats bjöds det på lunch, inklusive champagne och enorm pièce-montée.

Mycket mätt, och något mindre effektiv, denna eftermiddag.

Oh well.

Diskuterade med HR-dirre och Frankrikechef, samt bondade med kollegor.

Plus fotograferades i ny fleecetröja med företagets logga.

Sitter nu och fnissar för mig själv iklädd mjuk och mysig fleecetröja till mockapumpsen.

Och laddar för årets första långhelg, tre dagar. Ljuvligt!

På kontoret.

Mediterranean rain.

Han säger att det regnar vid Medelhavet. Ihållande, oupphörligt. Det där regnet jag levt med i fyra års tid, kanske fem.
Som inte upphör förrän solen och hettan tar över, den brutala medelhavssommaren där ljuset är så vitt, himlen så blå och rymden fylld av saltstänk och avgaser.
Människor som gömmer sig bakom solglasögon och rosevinsglas.

Han säger att det regnar. Han packar bilen. Frågar hur vädret är strax söder om Paris.
Jag är på väg till jobbet. Textar tillbaka:
- Fåglarna sjunger och körsbärsträden blommar. Skynda dig hit.

Han är på väg. Hundra mil igen. Så många mil.

I'm not telling you it's gonna be easy, I'm telling you it's gonna be worth it.

Också plus för att det står Champagne stort på lokalbussarna. Kan bli trevliga utflykter till våren.
Förresten, i kväll tar Chris färjan från Ajaccio. Vänder sig om och bränner broarna i Marseille.
Vi ser bara framåt.

Är så glad över att jag gjorde detta.

Fylld av tillit, hopp och glädje. Sover inte, men är i någon sorts hyperaktiv sinnestämning. Antar att det är energireserverna som går åt just nu, men till våren ska jag försöka sakta ned, vila, vara. Så mycket som det går med heltidsjobb och två små och en stor och hela vackra parisregionen att upptäcka.

skor.

Man kommer hem till en fyraåring som trippar fram i ens röda mockastövletter och en ettåring med djup smilgrop i högerkinden. The greatest love of all.

Hon

vägrar att sova så vi har varit uppe i flera timmar. Mysigt förvisso med kaffe och brioche på tu man hand med pytte, men skönhetssömnen då? Jag ser bedrövlig ut. Totalt.

Sweet Saturday.

Gick tidigt från jobbet för skolhämtning halvfem och mamma-dottermys i parken. Resultat: Parken stängd, döttrar supergriniga och passionerat svartsjuka. Lugnade sig när de fick gräva i en lerig rabatt. Misslyckade mamman trött och noll tålamod. Sedan handlade fredagskvällen om att tvätta lera ur sammetslockar, skrapa bort intryckta ärtor från stolssitsar och krama ledsna trötta små. När M & K kom tillbaka från stadsvisit halvnio gick jag ut och sprang i mörkret. Sprang mig fri från veckans stress och otillräcklighet. Sen kom jag hem till bakelser från konditor-världsmästaren Cassel i Fontainebleau. De såg ut som bröst. Fast kanske ej som mina. Slut meddelande.

Fredagsfrukost.

Fredagsfrukosten på jobbet är totalt diététiquement incorrect.
Funderar på att föreslå att vi ska införa en salladsdag varje vecka, men väntar tills jag är mer etablerad.
Kan vara risky bland dessa gottegrisar.
För info: Dricker te till min syltbulle. Ska detoxa, inget kaffe före 10.00.
Eller, vänta. Vem försöker jag lura. Drack en kanna när jag gick upp i morse.
Så här: Inget kaffe överhuvudtaget mellan 08.00 och 10.00.
Och inga sötsaker före... eh... kvart i åtta.
Ingen alkohol, i alla fall inte före klockan 17, absolut strikt där.

Oh fuck. *ser på medan planerna på detox går upp i rök*

Bästa med fredagen. Hann gosa med Pyttelilla från klockan sex i morse. Så mysigt. Sedan mysa med stora, packa skolväskan och välja kläder, fixa frukost, innan jag slängde mig iväg till jobbet halvåtta.
Sedan har jag lovat att jag ska vara den som hämtar från skolan idag, så det blir tidigt helg, klockan 16 loggar jag ut. Känns snudd på förbjudet.

Romanen

Dagens bästa texto:
Ska du ha kvar din roman i gamla laptopen, innan jag kastar den?

Från min man. Med tydligt mycket förtroende för mina eventuella författarförmågor.

Istället för att, inte vet jag, skicka in den hemligt till förlag?

Oh well.

Status.

Hörni, allt kommer att bli bättre här när jag har kamera, Internet hemma, dator och ett funktionellt kök.
Tur vi inte är skilda på riktigt, jag och C, eftersom uppdelningen av saker kanske inte är optimal: Han fick kamera och dator, jag fick barnen och kylskåpet.

På tal om detta. När jag skrev in Véra i skolan och lämnade fyratusen papper till direktrisen så frågade hon:
- Just det... Lever ni med barnets pappa?
- Ja? Eller, han bor kvar på Korsika ett tag till, han jobbar där... Men det är tänkt att under våren... Men alltså, jo, vi lever ihop? Fast inte just nu.

Hon ba: Jaja, visst, säkert. Yeah well whatever.

Sedan har jag gått och undrat varför det är viktigt för dem att veta? Oh well.

Vår.

Träden slog ut i rosa och purpur och vitt i natt.
Försiktigt och diskret, och så skirt att det knappt syns.
I övrigt somnade jag halvtio igår kväll, efter att ha myst och lekt och matat och borstat tänder och betraktat de små studsa upp och ned i ett par timmar. De hade inte sett mig på hela dan, och det hade varit skola - fantastisk - och jag hade kinderägg med tjejgrejer i.

Vackra vardag. 

Dagens projekt är jympaskor med scratch - kardborreband - till Vera. De har en jättebra gympasal med massa utrustning och gymnastik varje dag, och obligatoriskt alltså med bra gympaskor att ställas på hyllan över namnet.

Vera vill ha med glitter och Tingeling. Osäker på om det finns/var man kan införskaffa sådana.

I mobilen.

Weird.

Att det snart är påsk känns som en omöjlighet. Men jag är omringad av påskägg och påskgodis, så jag antar att det stämmer?

En lycklig kvinna.

Ni vet,  jag är en neurotisk och orolig människa.
Osäker, förvirrad och från och till lite vilsen.
Men jag försöker att inte glömma bort att jag har allt jag egentligen vill ha just nu.
Har så mycket.
Två vackra barn, en vacker man.
Skogen och regnet.
Ett roligt jobb.
Familjerna, som hjälper oss så mycket.
Tar hand om barnen, och - hur ska jag någonsin kunna återgälda? - skruvar köksskåp.
Counting blessings kan ju låta som en förmäten sysselsättning, men det är sammanlänkat med den positiva visualiseringen som jag skrivit om tidigare.
Försöker att vara oändligt tacksam där ibland neuroser, sömnbrist och allmänt livskaos.

Har även kaffe och croissant till andra frukost. Tacksam och stressad över detta. Men tänkte i går att det nog vore bra om jag lade på mig några kilo. Ganska ovan tanke, för att vara jag. Är detta att landa? 

Does this make me crazy maybe I'm crazy

Galet detta. Känner mig totalt vilsen och lost. Så skönt att M och K är här, det hade varit mucho med barnen och jobbet och att vara helt ny och sväva fritt och dessutom hade det ju faktiskt inte gått, det är ju ingen som direkt strör dagisplatser och barnomsorg över mig.
Helgen var regn och iskalla vindar i lerig park. Skönt med barnen, det är så kärleksfullt och enkelt. Kan stänga av tänkandet, som man överhuvudtaget inte hinner med.
Lördagen var även möbelvaruhus och söndagen var skruvande och spikande.
Min helg var ungeför fem minuter lång, känns det som.
Med andra ord hjärtslitande kort.
Grynet frågade igår kväll vad jag skulle göra i morgon.
- Jag ska jobba, mitt hjära.
- Jag tycker inte om att du jobbar.
Mitt hjärta: Kras.
- Men mammor måste jobba, vet du...
Oh well, förhoppningsvis får hon börja i efterlängtad skola i morgon.
Hoppas allt går fint.
Jag blir så nervös över detta men måste tänka att mina erfarenheter inte har någon sammankoppling till hennes liv, hennes tid.
Allt blir bra,

Hjärtan.

Oh joy.

EN annan grej som kan förvåna om man är skndinav och van att hyra lägenheter som är kompletta, med typ spis och skåp, är att i franska hyreslägenheter finns det ingenting när man flyttar in.
Alltså ingenting.
Allt måste man ta med sig, spis och ugn och kyl och frys och tvättmaskin... och köksskåp.

I morgon ska jag handla köksskåp och det ska bli så fantastiskt jävla underbart att slippa ha tallrikar och glas i högar på golvet.

Men som sagt, detta är svårt att relatera till om man bara bott i Sverige.

Forbidden fruit.

Jordgubbar mitt i vintern, det är ju så politiskt inkorrekt. Men kunde inte låta bli.
Annan grej: Frågade mina gäster om de ville dricka en kopp te framför väderleksrapporten. De tycker att jag är wild and crazy med rafflande idéer om kvällsaktiviteter. Borde kanske gå på nattklubb? Over and out.

The're feeders.

Obs att jag har hamnat med ett gäng feeders här.
Choklad och kaffe dagarna i ända. Trerätters luncher i matsalen som vi delar med annat företag.
Oh well. 
Hanterar detta.
Kylan kräver dessutom extra skyddande fettlager plus snabbåtkomlig energi.

Je parie sur les amants quand vient le printemps á Paris

Väntar på våren och min man.
Försöker vänja mig vid nya livet, men har inte riktigt tid.
Jobbet, barnen, kylan, sömnen, maten.
En vardag jag längtat efter men är osäker på om jag hanterar på bästa sätt.
En vardag jag älskar.

Men tiden räcker inte riktigt till för allt och alla.

Är så oändligt glad över de år jag varit hemma med mina små. Gett dem den tiden, investerat den i dem.
Det har jag tillbaka nu.

Det ångrar jag aldrig, att jag valde att vara hemma så länge, även om jag då och då - ofta - hade dåligt samvete och kände mig oduglig.

Nu är det guldkanter och det känns så bra att de fick vara hemma med mig så länge. Hade aldrig på franskt vis klarat att lämna bort dem vid 3 månader. Lämna bort i barnomsorg alltså, inget annat.

Oh well. Nu har jag en vardag att älska och hedra och uppskatta och jag skattar mig lycklig.
Bara våren och kärleken som saknas här i de här trakterna, strax utanför Paris.

Kyckling med kokos och jordnötssmör

Middagsscoopet: Världens godaste kycklingrätt, dessutom total fool-proof och lättlagad. 

Bryn kycklingfiléer i smör. Salta och peppra, lägg på säkert ställe.

Värm i samma panna: 2 dl kokosmjölk - minst - och några rejäla matskedar jordnötssmör, gärna med bitar. Riv i limeskal och pressa i limejuice, plus lite sambal oelek. 

Rör. Lägg i kycklingen och låt puttra stillsamt en liten stund. 

Koka riset. För klassisk variant, som vanligt. För karibisk touch: Koka i kokosmjölk, med kokosflingor. Klart.

"Springtime in Paris"

Det snöar. 
Och regnar. Och blåser och haglar från alla håll.
Snö var längst ned på min önskelista.
Eller "snö", som i Paris är "underkylt regn".

#mötavåreniparis

Där floden flyter fram (Fontainebleau).

Health.

Ska komma på en briljant lösning på ekvationen jobb + familj + hälsa och träning också. Men har inte hunnit dit än. Ser fram emot att få kontinuitet i träning igen. Och kanske dra ner på kaffe och socker? Oh well, en sak i taget.
Men tips mottages tacksamt. Hur prioriterar ni?

Början.

Har så mycket att berätta.
Om våren i Paris som alla längtar efter.
Men hur vacker den är, den där dimmiga iskalla förvåren med nakna träd och kastvindar nästan in i själen.

Hur mycket jag saknar min kamera. Vill föreviga, dokumentera. Är alltid osäker på om orden räcker till, ens tusen.

Lite förvirrad i mitt nya liv, fortfarande. Men att ha smulorna hos mig, och mamma och K... Det är tyngdkraft.

Jobbet, som blir roligare och roligare. Fast det är krävande. Och jag har flyttats från Skandinavien-regionen till UK, större, viktigare och en aning mer invecklat. Roligt. Men jag är fortfarande i stadiet: "När ska de upptäcka att jag är en bluff?" alternativt "När ska de avslöja att hela detta är ett practical joke?".

Ni vet hur man känner sig i början?

Helgen

Har bara haft ett fokus i helgen och det är mina små och min mamma. Har njutit av någon sorts vårvinter, mat och lek. Inte tänkt på jobbet alls, varit härligt osplittrad och tillgänglig. Nu ska jag ställa mig i köket, vispa grädde och laga någonting med chorizo. Älskar chorizo. Plus har färska tulpaner, sällskap och sjungande, nybadade barn.

Lycka.

Sakura.

Gissa vem som var i Tokyo när körsbärsträden slog ut?

*suckar avundsjukt*

Men nu får han komma hem, han behövs lite härborta.

*längtar*

Hemma!

Alla nöjda med nytt arrangemang. Smulorna var superglada över att hitta alla sina saker uppackade i nya rum och Vera tycker att det är stort med eget rum.
- Elle est grande ma maison, mamma!

Jag var mest tårögd och trött. Det har varit mycket med mamma som blev hastigt sjuk, och nattliga timmar på akuten. Oron och dagar och nätter som aldrig tar slut.
Nu kommer K inflygande från Sverige - Force Majeur - mamma mår bättre och allt verkar ordna sig.
Plus att jag har hjul, i form av väldigt gammal Volvo för att kunna transportera mig snabbt om det behövs. Fått låna av chefen.

Och tjejerna är hemma. Liv och rörelse och solsken. *suckar belåtet och lättat*

Gare de Lyon.

Sitter återigen på station och väntar med tokstarkt kaffe. Gare de Lyon, hörni. Skriver jag någonsin en bok måste hon få en huvudroll.

The perfume.

Tisdag morgon. Jobb. Försökt handla lite till lägenhet, typ badrumsmatta, plugg och diskställ, men är fullständigt oförmögen att ta några beslut. Kom hem igen med a) liten skål i lackad bambu b) nya tuschpennor till Vera.
Bra där.
Handfallenheten.
På jobbet är jag något mera reaktiv. Men de mutar oss med nybakt.

Solen som gick ned ikväll.

Solen precis innan den gick ned igår. Lysande, brinnande, eldröd. Har aldrig sett något liknande, aldrig har en solnedgång varit mer intensiv.
Sedan försvann den bak horisonten, bara för att ett par timmar senare stiga upp över Tokyo, där min man är.
Här skulle det passa med eventuella referenser till The Land of the Rising Sun etc, men hinner ej vara poetisk.

Det märkliga var att solen gjorde sånt intryck på mig att jag drömde om den hela natten, en sol som med irriterande regelbundenhet gick ned. Om och om igen. Vågar ej tolka detta.

Så, nu börjar vi en ny vecka.

KÄrlek. 

Väntar.

Väntar på mamma på Fontainebleau-Avon station. Solsken och kaffe. Och tre ensamma veckor som snart är slut. På onsdag kommer mina guldklimpar, gråter bara jag tänker på dom. Smulorna. Och våren.
Paris-tågen som rullar in eller ut. Till Gare de Lyon, eller från.
Tågstationer är så fyllda av förväntan och tusen hjärtslitande farväl. Möten eller tvärtom.
Trötta resenärer och en ung kvinna med urdrucken kaffekopp som väntar på sin mamma.

Nota bene.

Obs att jag ej börjat fylla i blanketterna och samla ihop dokumenten som krävs för att Sockergrynet ska ha rätt att äta lunch på skolan.
*bryter ihop*

Första etappen. Check.

Lyckades - på andra försöket - med att skriva in Véra i skolan. Ni vet, elräkningen och allt det där. Jubel i borgmästarens vackra sal.
Men så får jag veta att det inte är klart än. Utrustas med nya formulär plus lista på nya dokument att visa upp. Gärna stämplade, däribland kopia av min hemförsäkring och numret man utdelas för att eventuellt få barnbidrag.
Hein?
Detta ska sedan tas med till helt annan instans.
- Men nu är de på lov 2 veckor Madame, ingen arbetar under vinterlovet.
- Ah bon? Personne?
- Nä. Men så FORT som möjligt måste ni lämna in detta, vi är överhopade med saker att göra...
Kände mig förvirrad och uppgiven, segnar under tyngden av alla papper.
- Men jag vill bara skriva in min dotter i skolan.
*hulkar och bönar*

Cheery.

Sick and tired of.

Det är sant att jag är trött på vintern. Min historia med Seine-et-Marne började med snö och iskyla. Underkylt regn, isfläckar och varje gång man försiktigt kikade fram från under halsduken: PAFF!, fuktig kastvind mitt i prick. Dimma och tusen nyanser av grått. Inte tänka på vilket ljuvligt klimat jag lämnat, där sommaren räcker från april till oktober, där vintern är tre veckor lång och femton grader känns lite ruggigt. Söder om Paris har man iskalla händer. Blicken i marken för allt är bara grått och naket. Förstelnat. Sweet lord säg att det finns en vår? Fasiken, jag behöver lite sol här? PAFF! (Ny iskall fuktig kastvind).

Fontainebleau. Fragment.

Gravity and ginger to keep mind steady.

Svårt att somna, svårt att komma till ro. 
Känner igen de där symptomen, känner igen det där stadiet hos mig själv, när jag svävar runt och känner mig så otroligt frukansvärt inte alls grounded eller förankrad.
Det kommer då och då, och det är jättejobbiga perioder.
Faller fritt, blir lite hyperaktiv och får svårt att prioritera.

Jag är rutinjunkie, älskar vanor och rutiner. Struktur. Nu är jag lite på noll vad gäller allt detta och det stressar mig.

Letade uppgivet efter mina insomningstabletter igår, sedan kom jag på att jag slängt dem eftersom jag inte längre behövde dem. Fick dem när Mimsan föddes eftersom jag inte stängt ögonen på 72 timmar.
Har följt detta mönster upprepade gånger. Förtjust över att inte behöva slänger jag av glatta livet. Tills nästa gång. Oh well.

Det behöver inte vara negativa förändringar som sker, men det sätter min mat- och sovklocka ur spel.
Och kraschar mitt immunsystem. 

Botemedel för detta är följande:

Äta mer fett
Mindre socker
Vitlök & ingefära
Mer te
Mindre kaffe
Många promenader utan i-pod i närheten av träd och vatten.
Plus mys och gardinprat med mamma som kommer på söndag

Har ni andra tips på saker man kan göra för att, jag vet inte, det låter knäppt, men hitta tyngdkraften igen? Landa.
Obs gillar inte droger. *skojar*