Good school, bad school?

Mina bekanta, som ska åka till Stockholm några veckor, åker inte enbart på nöjestripp. De är nämligen lärare i franska grundskolan, och de ska på studieresa. 

Grejen är att man i Frankrike tänker så här: 
- Oj, vi har problem med skolsystemet, ungarna lär sig inte läsa, det är bråk och otrevlig stämning, och lärarna mår inte bra och föräldrarna blir aggressiva. Hur löser vi detta? 
- Jag vet inte, men vi kanske ska åka till Sverige? Där har de ju svaren på allt? Ett ultramodernt, jämlikt, rättvist och solidariskt samhälle med ett fantastiskt, oantastligt skolsystem där kidsen är bäst i världen på matte, och alla är lyckliga, rika (åtminstone ingen rikare än någon annan. Eller lyckligare.), och utan problem kan uttala alla namnen i Ikeas produktkatalog: Gosig, mjuk, lycka, harmonisk och Kramfors. Det där debâclet med h&m känns ju lite... osvenskt? 

Det är lite den bilden Sverige har, utanför Sveriges gränser. Och vi utlandssvenskar är väl ganska bra på att upprätthålla den, med alla våra "Ja, men hos oss har vi föräldrapenning/könskvotering/integration/likalönförlikaarbete/barnbidrag/icke-elitistiskt skolsystem/studielån."
Men precis som svenskars bild av Frankrike kanske ofta bygger på gamla klichéer kan det nog behöva nyanseras lite. Tror jag.

Semestern. Random pics.

 Vérinou på promenad i Rismyr, Härjedalen, där vi bodde tio dagar under semestern. Det är en av de vilsammaste och vackraste platser jag vet. Fast lite skrämmande om man inte känner till den här sortens natur, tallskog och myrar.

En av mina äldsta vänner, A-S med sin lilla tjej Ingrid. Det var så roligt att träffa dessa platinablonda dalkullor.

Nyplockade hjortron, eller "arktiska björnbär" som de kallas på franska. Härligt när man hittar, men jag är inte särskilt förtjust i den egendomliga smaken. Chris älskar varma hjortron med vaniljglass, men testa även med smält grönmögelost. Delikatess om man gillar hjortron och ost! 

 Min mormors guldkantade mosippekoppar. Mosippa är Härjedalens sällsynta landskapsblomma, och när man får kaffe i mosippekopparna i vardagsrummet (med tårta och tre sorters kakor) då får man nästan anta att man kvalar in som finfrämmande.

Två björnspanare på skogsväg i Härjedalen. Ärligt, går man lite för långt på den här vägen så kommer känslan så starkt av att man är betraktad. Närvaron av stora djur är så stark att håren reser sig på armarna. Ett tips är att sjunga högt. I de här skogarna finns de vilda, mäktiga djuren.

Fikapaus på Bryggcaféet i Falun med ovan nämnda platinablondiner. Mjukglass och festis, gråsparvar all over the place (hej på er, såna som ni finns inte där jag bor) en av semesterns sista dagar.

Zorngården.

Ett hett Dala-tips är att besöka Zornmuséet och Zorngården i Mora. Om man måste välja mellan Carl Larsson i Sundborn och Anders Zorn i Mora så bör man välja den senare. Där Larsson är pittoresk, pastellfärgad, namnsdagsfirande och detaljerade barnkammare, så är Zorn sensualism, hetta, latinska färger och dramatik. Muséet har alltid bra utställningar och Zorngården och bostadshuset är fantastiskt: 17 rum och en fantastisk trädgård. Fantastisk.

Älvros. Bits and pieces.

Dössberget, Bjursås. Dalarna.

Bjursås, som ligger strax utanför Falun, kallas för Dalarnas Schweiz. Alltså. Det är så pittoreskt och gulligt att man nästan inte orkar med. God mat dessutom, och silkesmjuka små kaniner att klappa.
Man dör lite, och tänker att man nog borde skaffa sig en folkdräkt.

Landskapet.

Härjedalen. Det ser ofta ut så här. Trolskt, kargt och, vid första anblicken, ogästvänligt.
Det är Sveriges högsta landskap, en platå som överblickar Dalarna och Hälsingland, dessa natursköna, kulliga, välkomnande och lummiga regioner. Härjedalen är 12000 kvadratkilometer stort, och här bor 11000 människor.
Space. Rymd. Yta.
Det är det som är magin.
I västra delarna av landskapet finns de snygga, populära, snödjupa skidorterna: Funäsdalen, Tänndalen, Vemdalen, Lofsdalen. I östra Härjedalen finns byarna längs landsvägarna. Härifrån kommer mina föräldrar, ganska typiska härjedalingar.
Här finns min släkt, mina rötter. Men jag har aldrig bott här, och ibland känner jag mig vilsen. Begriper inte alltid de sociala koderna, måltidsordning, när det är okej att knacka på, ringer man innan? kan inga jaktperioder, räds björnarna i skogen, lär mig aldrig namnen på alla träd, och får panik när skogarna tystnar och jag förnimmer närvaron av vad som förmodligen är stora, tysta, vilda djur som betraktar främlingen i skogen.
Och ändå. Längtar jag hit.
Utrymmet. Rymden. Syre och tystnad. Rötterna.

Augustikväll. Marken så fast, himlen så nära.

Fragment.

Big no-no.

Hej svenska lunchrestauranger i pittoreska miljöer!

Det är inte okej att ta mellan 90 och 200 kronor för en lunchbuffé (i synnerhet om "buffén" består av 2 rätter, en fisk och en fläsk med samma champinjonsås, svårt att avgöra vilken som var vilken) och salladsbordet består av naturella burkchampinjoner, naturell burkmajs, burkoliver, burkkikärtor, tomatklyftor utan ett uns av dressing och rivna morötter. Ingen vill ha rivna morötter på restaurang. Ingen. Kanske aldrig någonsin.

Svårt besviken flera gånger om. Och utan att tveka kan jag uppmana er att ta en lång omväg kring Kopparhatten i Falun (som tidigare hade en utmärkt vego-buffé), och restaurang Klockargården vid Carl Larsson-gården i Sundborn. En hel del stadshotell går också under konservburkskategorin.

Sedan spelar det ingen roll hur många pittoreska pinnsoffor och arty etsningar de har på väggarna. En dalablå pinnstol och kurbitskitsch väger aldrig upp en riven morot. Och om man sedan avslöjar att ostkakan heter Frödinge... då gråter jag lite inombords.

Och det här är ingenting som inte går att rätta till med lite bra råvaror, lite olivolja, lite färska grönsaker och en vass kniv. Kanske en elvisp och lite flinka fingrar. Då skulle jag gladeligen betala det dubbla. Men för kikärter i burk? Eh? Dessutom är det ju för sjutton en hälsorisk att käka konserver. Just saying.

Har ni fler tips på restauranger att undvika (med konserver, frysebröd och halvfabrikat) so spill it. Genera er icke. Oh, nämnde jag konserverad ananas med dålig kvalité? Osexigt.

Happy (Véra&Villa).

So far so good.

05.55 Dagens första kaffe. Ensam, med Rominomi. Hennes första måltid, och vi bara satt där, hennes glada blick i min, hennes hand runt mina fingrar. Stilla. Brasan sprakade, solen gick upp. Alltså, idyllen.

06.30 Alla uppe. Dagens andra kaffe.

08.15 Svettig långpromenad, nästan 2 timmar, med ett leende på läpparna.

10.00 Ulrika kom med 2 pyttesmå ponnyhästar. Alltså, riktiga. Sockergrynet exploderade av lycka.

Snart kommer Axel och Angelica, vi ska käka våfflor med grädde och hemgjord sylt, och fika. Hembakt, of course.  Mon dieu, vi har så trevligt och allt är så pittoreskt och harmoniskt att det inte är riktigt klokt. Att ha det så här fint.

Sweet Dalecarlie (fast nu snöar det igen).

Alltså, det ser ju faktiskt ut så här. Så jäkla vackert, jag drabbas lite varje gång.

  

Allt är så typiskt, och så vykortsvänligt och färgglatt, men kanske jag ser det med andra ögon? Vem hade inte sådana här dojor som liten, förresten? Omöjliga att springa i.

Man tror ju nästan inte att Dalarna ska se ut så här, som en schablonbild av sig själv, men det gör det. 

 Och lite av Sveriges godaste praliner... Inte från Dalarna, men från Jämtland. I klass med fin belgisk dito, lovar.

 

 Dalahästutställningen på Dalarnas museum var barnvänlig och trevlig. Dessutom är Dalarnas museum alldeles gratis, till min stora förvåning. Selma Lagerlöf-rummet rekommenderas. 

 

 En Dala-fäll framför brasan kanske? Inte det?

 

Ursäkta att jag tjatar, men är det inte obeskrivligt vackert? Vid 21-tiden, en afton i april. Ljuset! 
*Suckar lyriskt.*

Och svenska delikatesser och klassiker: Äggmacka, miam.

 Min lilla corsico-suédoise som trivs utmärkt på fällen framför kaminen... 

 

... när yours truly ägnar sig åt svenskt kaffe (la crème de la crème des cafés, Gevalias ekologiska, så gott att jag dricker det utan mjölk). Och lite choco made in Sweden till det. 

Lite hembakt, inte så tigrig, tigerkaka. Utan en kolhydrat. (Skojar bara, knökfull med carbs, men man kan ju inte LCHF:a hur många timmar om dygnet som helst?

Och så världens bästa vapendragare under promenaderna i skog och mark. Man behöver inte vara rädd för något med en sån här trogen voffse vid sin sida. Ingenting.