The body issue, part 348. (Going all scientific on you)

En grej jag är stolt över: Att ha kommit tillrätta med obalanserade hormonnivåer och vara reglerad till nästintill sekundprecision vad gäller mens. Har aldrig hänt tidigare, never ever. Hurra, haha. Men ärligt, detta gjorde mig intresserad av hur hormonerna i kroppen fungerar, eftersom vi - i synnerhet kvinnor - är slavar under dessa egenproducerade molekyler.

Nu har jag läst på ordentligt om ett viktigt hormon, a master hormone, Leptin, som till stor del reglerar fertilitet, immunförsvar, libido, kroppsvikt, humör, hunger och mättnad, etc etc.
Leptinet är ett master hormone eftersom det, när det fungerar väl, reglerar andra av kroppens hormoner. Överviktiga, anorektiska och människor med diabetes är ofta leptin-resistenta. I mitt fall, efter år av självsvält och fucked-up ätbeteenden, har jag haft alla symptom på leptinresistens.

Och:

If leptin is off, every single hormonal response of the brain is off. When you’re leptin resistant, it’s like throwing mud on your windshield and driving on the Long Island Expressway. The brain has no way of knowing precisely what is going on in those 20 trillion cells. — Dr. Jack Kruse

Under flera års tid har jag stressat min kropp mer än jag gjort den en tjänst med min livsstil och ätbeteende. Alltså denna tekniken: Timslånga löpturer för att återhämta mig medelst att äta ett äpple. Kroppen svarar vanligtvis på detta med att driva upp nivåerna av kortisol (stresshormon nummer ett), och sänka (eller blockera) leptinet, vilket leder till högt blodsocker och nedsatt immunförsvar. Kortisol utsöndras av binjurarna (leptinet produceras i dina fettceller) och dessa bägge hormon påverkar även varandra.


Mitt hälsoprojekt: Att balansera dessa hormoner och omprogrammera mig. Det låter ganska galet att man skulle kunna "bio-hacka" sin egen kropp men egentligen handlar det bara om... vanligt sunt förnuft. Detta är vad man behöver göra:

1. Begränsa fruktosintaget. Fruktos gör att kroppen inte kan identifiera leptinet, även om det finns där. Fruktos används ofta som billigt sötningsmedel i processad mat, plus, givetvis finns i frukt. Jag har varit storkonsument.
2. Cut the simple carbs. Det här vet förmodligen alla vid det här laget, att raffinerat socker, vitt bröd, alla dessa smaskiga grejer i fönstret på bageriet (Va? Allvarligt?) får insulinet (ytterligare hormon som får glukosnivåerna i blodet att öka) att drivas upp. Undvik även sötningsmedel.
3. Undvik till varje pris kalorirestriktion. I'm found guilty. Har ofta under perioder gått på alldeles för lågt kaloriintag i relation till verkligt behov. Leptinet produceras även i fettcellerna, och utan fett, noll leptin, inga konstigheter.
4. Ha påfyllningsdagar. Detta kallas re-feeding. Att, om man undviker till exempel kolhydrater och hamburgare och pizza, och är noga med hur man äter, att då och då ordentligt fylla på systemet med kolhydrater, för att hjälpa kroppen att ladda om. Plus att man signalerar till sin kropp att den ej är utsatt för svält. Anorektiker har ju satt sin kropp under väldigt hård stress, eftersom allt man gör i princip är livshotande. Att då och då verkligen fylla på lugnar kroppen och hjälper den att reglera hormonnivåerna. Plus att det allra bästa knepet för att motverka frustration är att faktiskt falla för frestelsen. Rebooting!
5. Utsätt dig inte för konstiga dieter och banta inte. Detta kan lämna permanenta spår på ämnesomsättningen, och rör till det ordentligt med hormonerna. Hjälp kroppen, ge den vad den behöver istället.
6. Proteiner till frukost. Jepp, baguette med jordgubbssylt och nutella är inte helt bra.
7. Fet fisk. Det vet ju också alla vid det här laget, att omega 3 är bra för oss.
8. Undvik stress, som också rör till det för hormonerna, i synnerhet genom att frigöra kortisolet. De-stress, med yoga, meditation, lugna promenader i naturen, och vila. Om du inte minns hur man slappnar av, eller inte tillåter dig detta, måste du lära dig det. Jag är skyldig även här.
9. Sov tillräckligt. Leptinet utsöndras när du sover, och om du inte får tillräckligt med sömn så ökar istället nivåerna av "hungerhormonet" ghrelin. Om man googlar ghrelin får man veta att "De som lider av anorexia nervosa verkar ha höga plasmanivåer av ghrelin". Lite paradoxalt, kan tyckas, men ett tecken på hormoner i kaos.
10. Träna inte för mycket.  För mycket cardio ökar kortisol, oxidativ stress, inflammation i kroppen, sänker immunförsvar och fettförbränning. Enkelt; det skadar kroppens celler. Träning i måttlig mängd däremot, är bra för dig, så länge du tycker att det är roligt och när det inte är en stressfaktor. Och hellre kortare och intensivare träningspass än långa löpturer (skyldig till detta också).

Egentligen handlar det ju bara om att jobba med sin kropp, och inte emot den. Att veta hur kroppen fungerar för att kunna ge den vad den behöver för att fungera optimalt. Om någon hade berättat allt detta för mig under perioderna då jag som mest stressat och misshandlat min kropp, då hade jag eventuellt gjort annorlunda? Vi måste vara rädda om oss själva, som sagt, och ta hand om oss.
Så. Detta projekt börjar... i morgon. Enligt dessa tio punkter som ju ser alldeles lätta och logiska och självklara ut, med för mig handlar det om att lära om.

Bliss balls.

Raw food bliss balls är en favorit, som jag i och för sig inte gör så ofta, eftersom det ska vara så mycket grejer i dem, och eftersom min mixerstav börjar bli lite slö.
Men i alla fall, det är ju ljuvligt gott, plus att detta är näring i koncentrat. Energirikt och knökfullt med vitaminer och mineraler. Vill man kör man en helt sockerfri variant, men jag brukar alltid ha i russin, torkade aprikoser eller dadlar.
I övrigt: Mandel, cashewnötter, valnötter, linfrö, pumpafrö, solrosfrö. Kokos & Kakao. Plus - det viktigaste - virgin coconut oil. Bra för hy, ögon, hjärta, lungor och what not? Allt, tror jag.
Förvara dessa godbitar i frysen sâ att de inte härsknar. Detta bör också förhindra att man äter alla på en gång, även om frystricket inte lyckas hindra mig från att äta någonting, bara jag är tillräckligt sugen.
Oh well.

36 timmar.

Insâg precis att jag sovit i 36 timmar. Bortsett frân kort makaronkoknings-brejk plus läkarbesök.
Inte konstigt att jag känner mig bättre. Hela min organism har ej haft annat att göra än att fighta virus och bakterier. Plus antibiotikan förstâs, min kropp har alltid svarat blixtsnabbt pâ detta. Som smâ barn, som typ blir friska en kvart efter första shoten.

Oh well. Nu ska jag vara sjukskriven ett par dagar. Hur jag känner över det? Please see above. 
Väldigt skamsen och osäker. Alltsâ, varken universum eller mitt företag snurrar kring min person, men har jäkligt svârt att banalisera detta med att vara sjuk och inte jobba. Som att man typ kommer pâ nâgon black-list bara för att man blir sjuk?

Kan sättas i relation till att jag, när jag var über-anorektisk och mitt hjärta hotade att sluta slâ, kämpade med näbbar och klor för att ej bli sjukskriven (sedan blev det ett och ett halvt âr) plus att jag skämdes över all fin hjälp jag fick eftersom jag misstänkte att andra mâdde sämre? Och hey, jag vägde ju drygt 34 kilo (köpte kläder pâ h&m:s barnavdelning, finfint) och stod fortfarande pâ benen, sâ jag hade ju kunnat köra  pâ ett tag till? Ner till 30, och sedan vad? Jag vet vad, och det skrämmer mig fortfarande, plus lättnaden att ha blivit pâtvingad hjälp eftersom jag själv inte var förmögen att säga att jag behövde den.


Gud vad dumma vi är ibland? Att vi driver oss själva sâ hârt, riktigt slavdrivare är vi. Nu fâr vi bli snällare mot oss, och gosa ner oss bland filtarna och sova 36 timmar samt äta en burk nutella om det är vad vi behöver.

On beauty.

Det här är bara en tanke.

Kanske inte ens en särskilt politiskt korrekt tanke.

Det är det här med kvinnligheten, och skönheten.

Jag har två döttrar. Och jag ser hur de badar i komplimanger. Från födseln har de fått höra hur vackra de är. Hur fina. Hur ovanligt vacker färgskala - den där honungstonade - de har i ett samhälle där de flesta är mörkhåriga med olivfärgad hy (så jäkla konstigt uttryck, olivfärgad, har ni någonsin träffat någon som har samma färg som en oliv?).

Hur fina de är. Jag och deras pappa har varit mer noga med att - politiskt och samtidsmässigt korrekt - betona hur duktiga och starka och smarta de är.

Men de solar sig i komplimangerna från omvärlden. Och de tycker att de är så fina. Min nästan 5-åring tycker att hon är supervacker. Det är så skönt, för mig som är så totalt komplexfylld.

Jag diskuterade det här med två väninnor, en är från Kina och en är från Holland. Bägge har döttrar. Vi hade alla tre lite samma uppfattning och tanke: Att fransyskorna får höra detta från barnsben, hur vackra de är, är det inte det som gör att de sedan blir kvinnor som är så bekväma i sin kvinnlighet, i sin skönhet på ett sätt man inte ser i norra Europa? De växer upp med tanken att de är vackra. De är vackra. De växer även upp i en kultur där maten och näringen är viktig, och ingenting man mixtrar med. Att man äter för att njuta och för att må bra, men där maten i mindre utsträckning används som belöning eller bestraffning. Matkulturen har ingen relation till vårt känsloliv, tröstätande eller belöningsätande har mindre plats här.

Min kinesiska väninna växte upp i en värld där skönhet var fult och där man inte kunde vara intelligent och vacker samtidigt. Kort hår, uniform. Aldrig smink. Hon tyckte att det var så skönt att flytta till Frankrike, där hon upptäckte att hon kunde vara vacker, och inte behövde skämmas för sina bröst, som var mer framträdande än det kinesiska idealet tidigt nittiotal.

Min holländska väninna vars döttrar är i tonåren är också förbryllad och glad över sina döttrars självklarhet i sin skönhet. Hon själv vågade varken vara vacker eller kvinnlig förrän hon fyllt 40.

Och jag tänker att jag hoppas att mina döttrar ska våga vara vackra. Våga ta plats. Att de aldrig ska behöva dras med komplex som ju faktiskt begränsar oss, begränsar vårt rörelseutrymme. Att deras kroppar ska vara en källa till glädje (och inte som för mig som förlorat många år eftersom min kropp aldrig var ett glädjeämne utan ett problem), att de är starka och vackra.

Jag har också börjat säga till mina döttrar att de är de vackraste jag sett. Någonsin.
Inte för att det är viktigt att vara vacker i andras ögon. Men för att det är viktigt att vara vacker i sina egna ögon.

SKinny fats.

Ouf! Alltså, jag var inte tjock. Jag bara hade något fel med min hormonbalans.
*suckar lättad*

Efter att min mens kom i gång så har min mage - som jag har haft probelm med i flera år - liksom försvunnit.
De senaste veckorna (månaderna?) har jag varit så svullen att jag haft ont i kroppen. Skvalpat runt, liksom.  Har varit alldeles öm i kroppen, i allt det där.

Nu: Mina kläder... passar. Under allt det där svullna fanns höftben och lite magmuskler om man tittar noga.

*kastar upp armarna i luften i segergest*

Jag känner mig så smal och smärt. Efter att ha sett lite smått pregnant ut och mest velat gå runt i stora skjortor (vilket i och för sig gör att man spär på misstankarna om baby in the making) så är jag alldeles häpen. I min inner posse är man medveten om dessa problem, och de flesta i min innersta krets kan bekräfta att jag kan se helt oproportionerlig ut på en dålig dag.

Kanske kan jag sluta brottas med olika dieter/magövningar/detoxdrinkar/promenader/anticellulitkrämer (har ej celluliter men har varit desperat)? Ingenting hjälper ju? Kanske är det bara ett problem med hormoner?

Nu har jag varit totalt koncentrerad på fett ett tag. Hällt linfröolja över allting, plus kokosolja. Linfröolja är jätteäckligt. Men jag har varit en kvinna med ett uppdrag: Mindre socker, mera fett.

Svårt, givetvis, att stryka socker. Men att äta med måtta funkar. *wise of experience*

Run baby run.

Älskar mina löpturer. Och nu märker ni att jag helt ogenerat gått från att ödmjukt säga jogga, till att springa. 

Det var tungt att komma igång med löpning efter bägge graviditeterna. Eller tungt är fel ord. Det var omöjligt. Att springa när varje liten rörelse gjorde att kroppens alla organ bytte plats med varandra och man inte har tillstymmelse till muskler kvar i bålregionen? Eh, nej.

Sen har jag kunnat springa långt och länge, uppe på Korsikas höjder, och längs stränderna. Älskar friheten i att springa, att orka.

Sedan kom Paris. Och detta: Löpturer längs asfaltsvägar. Trottoarer. Och jag har känt de där turerna i höftregionen, ibland i knäna. Men äsch. Sedan kom det onda i vänsterfoten. Smygande.
Men eftersom jag aldrig gjort någon större grej av att lyssna på min kropp så fortsatte jag att springa. Fast långsammare, och lite snedare.

Kanske 2 månader? Tänkte att det säkert går över. Om jag bara ignorerar det tillräckligt länge?
Nu kan jag inte springa. Alls. Kan inte ta avstamp med foten, kan inte gå nedför trapporna utan att grimasera. Kan inte stå på tå.

Det onda sitter: Utsida vrist, kring fotknölen, upp en decimeter i vaden, på utsidan, plus baksida vad. Men tror att baksida vad är bonus-ont, eftersom jag sprungit så konstigt.

Är mycket arg och ledsen över detta. Någon som har koll på vad man gör åt sånt här? Går det över av sig själv? Om hur länge? Mirakelkurer? Och det enda ni inte behöver säga är: Aldrig springa med smärta.
I know, I know. It won't happen again.

Oh well.

Blä. 
Haha, det är lite ordet som bäst beskriver min sinnesstämning just nu.
Poetiskt.
Alldeles förintad av trötthet.
Less pâ att ha svärisarna i hemmet.
Längt efter att hitta mina vanor, mina rutiner.
Hinna med mig själv, och barnen;

Over all, dagen var mysig. Har legat pâ soffan/golvet och haft tjejerna liksom klättrandes över mig.
Förbi av trötthet.
Har inte ens orkat ta mig utanför dörren. Dâ är det illa.

Oh well. Ska käka middag, sedan lägga mig pâ soffan igen. Sover där nu.

Oh, har haft sâ ont i kroppen ett tag, känt mig alldeles... inflammerad. Men det börjar släppa.
Ljuvligheten i detta att vara frisk, att inte ha ont. Fast det tänker man ju inte pâ förrän man inte längre är välsignad med det.

Gravity and ginger to keep mind steady.

Svårt att somna, svårt att komma till ro. 
Känner igen de där symptomen, känner igen det där stadiet hos mig själv, när jag svävar runt och känner mig så otroligt frukansvärt inte alls grounded eller förankrad.
Det kommer då och då, och det är jättejobbiga perioder.
Faller fritt, blir lite hyperaktiv och får svårt att prioritera.

Jag är rutinjunkie, älskar vanor och rutiner. Struktur. Nu är jag lite på noll vad gäller allt detta och det stressar mig.

Letade uppgivet efter mina insomningstabletter igår, sedan kom jag på att jag slängt dem eftersom jag inte längre behövde dem. Fick dem när Mimsan föddes eftersom jag inte stängt ögonen på 72 timmar.
Har följt detta mönster upprepade gånger. Förtjust över att inte behöva slänger jag av glatta livet. Tills nästa gång. Oh well.

Det behöver inte vara negativa förändringar som sker, men det sätter min mat- och sovklocka ur spel.
Och kraschar mitt immunsystem. 

Botemedel för detta är följande:

Äta mer fett
Mindre socker
Vitlök & ingefära
Mer te
Mindre kaffe
Många promenader utan i-pod i närheten av träd och vatten.
Plus mys och gardinprat med mamma som kommer på söndag

Har ni andra tips på saker man kan göra för att, jag vet inte, det låter knäppt, men hitta tyngdkraften igen? Landa.
Obs gillar inte droger. *skojar*

Dieten&träningen.

Nu tror ni att jag inte gör annat än äter onyttigheter, och ni är inte helt fjärran sanningen.
Men:
Jag har sprungit ett par mil i veckan ett tag, och tro mig, det förbränner massor med energi.
Plus att jag bär mina barn plus vagn plus matkassar plus sparkcykel plus väska plus flyttkartonger uppför fyra trappor utan hiss flera gånger om dagen.
Plus att jag känner mig själv ganska väl vid det här laget, och jag vet att jag kan komma att behöva lite reserver första tiden i det nya livet.
Jag kommer att vara alldeles ensam, jobba häcken av mig och kanske inte direkt kommer hem till lägenheten - förutsatt att jag har en - och ställer mig för att laga potatisgratäng. Detta att hitta en jul-bûche i frysen händer inte heller varje dag.
Thus: Vägrar ha dåligt samvete över detta.

Powermaten: Broccoli.

Äsch, nu glömmer vi den där chokladkakan och ägnar oss åt andra godsaker istället: Broccoli. 
På min marknad är broccolin både billig och vacker just nu, så vi wokar broccoli som hade vi betalt för det. 
Broccoli är - precis som alla kålsorter - någonting man bör försöka få i sig så ofta som möjligt. 
Och en kostrådgivare jag känner säger att den behöver inte vara dyr, ekologisk och totalt skuldfri, det viktiga är att man faktiskt äter den regelbundet. Vilken budgetbroccoli som helst funkar och djupfryst är perfekt.

Broccolin innehåller vitamin C, vitamin A, kalcium, folsyra och fibrer, plus dessa superviktiga phytokemikalier som ökar aktiviteten hos vissa grupper av enzymer i våra kroppar som bryter ned cancerceller. 

Jag älskar broccoli, men min 4-åring vägrar. Men jag lurar henne genom att hacka den fint och röra ned den i hennes stuvade spenat, som hon älskar. Listigt. 

Anyway, vad sägs om sesamoljesvängd broccoli med pinjenötter, rejält med svartpeppar och fetaost? Inte så dumt, va?

The Fling Boogie.

Det här med detox efter helgerna är ju poppis, men man kan detoxa mycket mer än bara sin kropp.
Man kan till exempel ägna sig åt total utresning av hemmet, något som skapar rymd, lugn, plats för tankar och som rent symboliskt är viktigt: Rensa ut, bort med gammalt jox. Dessutom ger det mer värde till de föremål man har kvar.

Det nya: The Fling Boogie. Känner ni till det? Det handlar om att hitta 27 saker man kan slänga bort. 
Det tar emot i början, men när man väl börjat kan man inte sluta. 
Vi har idag samlat ihop femton sopsäckar med saker vi inte behövde. En del ska slängas, annat ges bort, till vänner eller välgörenhet.

Man kan även jobba efter tema: 
27 saker som faktiskt bara är skräp (typ tom vinflaska på diskbänken
27 saker som man kan ge till Röda Korset/hemlösa/hjälporganisationer
27 saker som man kan sälja på nätet
27 saker som hör hemma hos dig men som råkar befinna sig i fel rum eller på fel plats
27 saker som ska hängas upp/vikas ihop/läggas undan

Låter det mycket? Prova. 

Hemma hos oss känns det härligt decluttered, även om det var med viss ångest och nostalgi jag sade hejdå till a) min studentklänning som jag inte använt på x antal år b) nattskjorta från hotell i Tokyo som jag mycket accidentally råkade få med mig hem c) paket hårtoning i fel nyans som jag aldrig kommer använda igen, köpte eftersom det var 2 för 1. Ja, lite mindre nostalgi i denna sista.

Ajaccio.

Det är möjligt att min löprunda hör till de vackraste. Lite svettigt att springa uppför, men belöningen är utsikten. Där nedanför ser ni Ajaccio, med den palmkantade strandpromenaden och Saint François plage med citadellet höger om spetsen. På andra sidan golfen ligger Porticcio, med hotell och stränder, och flygplatsen ligger alldeles i vänstra hörnet av bilden. 
Och där uppe på kammen kan man springa en runda och betrakta det stora blå, och tänka att detta kommer jag att sakna en dag. 
Detta är dessutom kvalitetstid med mig själv och mina tankar. Chris och tjejerna sitter i soffan och kollar tecknat. Helglyx.

Längtar löpning.

Hoppas att jag kan få till en löptur inom snar framtid. Fokusera, rensa tankarna. Samla tankarna och fokusera, springa fram idéer och lösningar på problem... Universalmedel. Och visst är det som de säger, det svåraste är att sätta på sig skorna och gå ut genom dörren?

Baby daily.

Dagsfärska siffor:
12 månader
75 centimeter
11,5 kilo
7 tänder

Visade färdigheter som att gå, applådera och peka på önskat objekt. Det enda vi inte fick guldstjärna på var synen. Pytte fick remiss till bébé-visio, babykoll hos ögonläkare, efter att le pédiatre tittat misstänksamt på mina flaskbottnar till glasögon. Hoppas inte.

The look (SATS-reklamen)

Hela den här debatten kring SATS reklam har jag egentligen inte reflekterat över särskilt mycket, förutom att det ju är en riktig medial älskling med stereotyper i e bitchen (Katrin Z) och det goda offret (tjejen i reklamen). 

Folk har förfasat sig över modeller i reklamannonser fyra miljoner gånger tidigare, på grund av en - oftast kvinnlig - kropp. För smala, magra modeller får man säga precis vad man tycker om, eftersom det är politisk och medialt korrekt att tycka att för smal är fel. Men tjock är känsligare. Ingen kvinna tvekar inför att säga till en annan kvinna att hon är för smal eller för mager och att det inte ser bra ut.

Men den kvinna som på precis samma sätt säger till en annan kvinna att hon blivit för tjock och att det inte ser bra ut... Det gör man inte. 

Intressant. Annars hoppas jag att tjejen i reklamen fick bra betalt för att ställa upp, men det kan nog tyvärr handla om att hon sålde bilden av sig själv, gratis. Till SATS som förfogar över rättigheterna över den. Och SATS som liksom får massa goodwill på den här grejen eftersom de framstår som snälla och goda as opposed to the bad person (Katrin Z). Och SATS har ju inte gjort den här reklamen av ren godhet, de har ju givetvis en affärsidé bakom. I ett land som Sverige, där statistiken säger att snart varannan person är överviktig är det ju jättebra för ett företag om de kan locka 4,5 miljoner kunder till sig genom att vara ett företag där man får se ut som man gör. Och alla annonsörer som drog öronen åt sig och inte längre vill synas på bloggen hos kvinnan som attackerade en person som väger för mycket... Det gör de ju förmodligen inte av godhet och för att de tycker synd om tjejen i reklamen - som motvilligt antar jag, hamnar i rampljuset - de är ju rädda för att förlora klienter. Förstås.

Och i mediehanteringen av detta framställs tjejen i reklamen som offer, och liksom måste gå ut i resumé för att värdigt förklara hur hon känner inför "angreppet"... Och att det finns massa personer som tycker att hon är modig som ställde upp - trots att hon ser ut som hon gör - det känns inte helt bra. 
 
Sedan tycker jag ju att det är synd att Katrin Z får så mycket medialt utrymme överhuvudtaget.

Morgonjogg. November, södra Frankrike.

Ett par soliga morgnar i Montpellier åkte jag till stranden, och sprang eller gick från Le Petit travers till La Grande Motte. Stränderna på Korsika är vackra, men de är små - om än paradisiska - och det finns inga möjligheter att gå eller springa, om man inte vill springa fram och tillbaka sextiotre gånger. 
Dessutom är det så ljuvligt med vidsträckta, nästan öde stränder, ljudet av vågorna, och vintersolen i ansiktet. Försökte passa på att stretcha också, jag är dålig på det, och vig därefter...
Bliss!

Man vårdar sin inte gudinna (host host).

Okej. Man går några mil och andas ren, klar luft. Man duschar, peelar, smörjer och vårdar sig (sånt där som man inte alltid tycker sig ha tid med), sedan äter man en ljuvlig middag, med grönsaker och proteiner, ett glas vin, och oresonliga mängder vitaminfylld fruktsallad. 
Sedan sover man till kvart i nio (denna kursivering kan bara förstås av småbarnsföräldrar).
Äter en ljuvlig frukost bestående av fransk yoghurt, fruktsallad och färska valnötter. 

Ni fattar. Sedan ser man sig i spegeln och förväntar sig att se en gudinna med strålande hy och glittrande ögon - det är ju lite så man känner sig. Men man ser ganska precis ut som vanligt. Besvikelsen.

Nähä. Men känslan, känslan, är underbar.   

White.

Jag brukade vara en hängiven rödvinsförespråkare. Valde alltid rött framför vitt, och det med gott samvete, eftersom vi ju har lärt oss att polyfenolerna i rött vin skyddar hjärtat. Men nu, när jag har insett smakbredden och nyanserna hos de vita har jag konverterat till lika hängiven vitvinsälskare, trots rödvinets sagda hälsoeffekter.
Men senare års forskning har visat att vitt är minst lika bra som rött, de antioxiderande effekterna i rödvinets reservatrol motsvaras av tyrosol och hydroxytyrosol i det vita.
Det intressanta i detta: Mixen av antioxidanter i vitt vin ligger mycket nära den kombination som finns i olivoljan, som är berömd för skyddande eegenskaper vad gäller hjärta och kärl. 

Men det duger inte med vilket vitt vin som helst för att kunna njuta av den hälsosamma antioxidantblandningen. Vinet ska helst komma från Frankrike eller Tyskland. So eat your heart out Napa Valley, et à nous les riesling et les chablis! 

Oh, max ett glas om dagen, det är vi överens om, eller hur?