Going all controversial on you.

Fick en fråga om tevetittande och barn för ett tag sedan, om mina teve-restriktioner.

Min förstfödda, som nu är fem, såg nog ingenting på teve före nästan 3 års ålder. Studier visar att teve före tre års ålder ej är positivt och varken Vera eller jag hade något behov av att hon skulle se på teve. Med andra barnet är det ju svårare att vara restriktiv med något som det äldre redan gör.

Från studie:

1. The critical time for brain growth is the first three years of life.That is when babies and small children need to interact with their parents, eye to eye, and not with a screen.

2. The American Academy of Pediatrics has also issued guidance, saying "media – both foreground and background – have potentially negative effects and no known positive effects for children younger than 2 years". The Canadian Paediatric Society says no child should be allowed to have a television, computer or video game equipment in his or her bedroom.

Kontroversiellt? Helt säkert. Precis som när föräldrar är restriktiva med socker och sötsaker för sina barn. Men ju fler studier som visar att tevetittande är skadligt för barns utveckling (googla detta, finns massor) plus att denna passiva sysselsättning har negativa effekter på kroppsvikt och hälsa, desto mer positiv blir jag till att mina barn gör andra saker.

Svenska småbarn spenderar upp till 4 timmar varje dag framför skärmar. Det är mycket, tycker jag.

Tevetittande hos oss: 

På morgonen får de titta på barnprogram en liten stund, medan de dricker sin choklad ur spillsäker mugg och vaknar till liv. Passar på att klä dem här, när de är passivt stillasittande. Sina smörgåsar och resten av frukosten måste de däremot äta sittande vid bordet.

Under dagen och efter skolan finns det ju aldrig tid för teve. Hur får man till fyra timmars tevetittande? Vi gör så mycket annat, parken, promenader, bakning, lek, plockar, donar och fixar... Noll minuters tevetittande får plats.

Kvällen: Aldrig teve. Det har nog faktiskt aldrig hänt? När vi kommer hem till slut vid kanske 18-19 så är det bad och mat (när jag lagar mat brukar de leka och varva ner på egen hand). Sedan bok i soffan, innan säng omedelbums. Godnatt.

Helgen: Då och då tittar de på film (försöker insistera på svensk version), om det är dåligt väder till exempel. Jag skulle aldrig förneka teven som edukativ metod också, men frågan jag ställer mig är: När skulle vi ha tid för teve? Plus att vi prioriterar andra grejer och jag uppmuntrar alltid, alltid aktiv lek och ute, före tevetittande och inne.

Det är min grej. Och det känns rätt för mig. Sen är det klart att de tycker att det är fest att vara hos mormor och morfar och få kolla på film massor (i synnerhet vintertid när det är natt och kallt hela tiden), och det är väl helt okej.

Mors dag. Fragment.

Morsdag bjöd på solsken, härliga timmar i köket med mina köksassistenter som gjorde jordgubbstårta, picknick i parken med solen som värmde ryggen så där underbart, humlesurr och barfota-barn. Mina, plus ett låne-barn för extra mycket guldkant. Franska jordgubbar och sen, någon som bevisligen tänkte på mig.
Barn som tröttats ut av luft och sol och lek, och en lite ledsen mamma. Ledsen över allt som liksom inte blev, men samtidigt... lite lycklig i allt det ledsna.
Mina dagar är så vackra ofta.
Och mina älsklingar, jag menar inte att rasera er barndom och få eran värld att skälva.
Men jag bär med mig vissheten om att ni en dag kommer att förstå. Om 30 år kommer ni att titta på mig och säga: Mamma, jag förstår nu.
Jag bär med mig vissheten, och jag bär er med mig. I hjärtat, i tankarna, och kring halsen.

Älskade hjärtat. Fem.

Min förstfödda blir fem âr idag.

Min passionerade, tâlmodiga och vackra skorpionflicka. Född när sommartid blir vintertid, precis som sin lillasyster. Vintertid, Véra-tid. Min vackra fina med konfetti i fickorna och tusen klippta pappersbitar under kudden. Saker man hittar i spâren efter Vera.
Hon som är i ständig rörelse, i vars ögon det bor glitter och vars värld befolkas av féer och fjärilar.

(Lât det alltid vara sâ, snälla, lât det alltid vara sâ.)

Men det är lite hemligt eftersom vi inte firar henne förrän vi har fâtt hem henne frân höstlovssemester i ett sommarvarmt Montpellier.

Älskade lilla liten. Fem âr. Mamma älskar dig till mânen och tillbaka, mycket mycket mera än jag nâgonsin kan förklara. Och ja, jag grälar och blir arg. Och ângrar mig alltid djupt efterât. Ibland grâter jag. Och man fâr det, ocksâ. Och trots att jag grälar ibland, och blir arg sâ är du alltid min glittrande.

Dig ska jag älska tills tiden tar slut.

Say a little prayer.

Hur jag känner inför det faktum att vi kanske ska sätta vår nästan 2-åring i katolsk privatskola?

Ja, lite förvirring eventuellt.

*Försöker se from ut*

Men mest en JÄVLA STOR LÄTTNAD inför det faktum att det kanske löser sig med barnomsorg när Chris börjar jobba. En dagmamma skulle kosta oss tolvtusen pix i månaden (men hallå, inklusive mat och underhåll*, ett kap!) och det statliga bidraget till detta skulle vara max en tiondel, eftersom vi kommer över någon sorts magisk gräns vad gäller inkomst. Den katolska privatskolans "mini-första klass" kostar inte ens femtonhundra euro. Vi ba: Taget!

Håll tummarna nu, för Romsan, så kanske jag slipper säga upp mig för att ta hand om mitt barn.

*korkar upp champagnen*

*Osäker på vad "underhåll" är, kanske våtservetter? Kanske sådant mineralvatten från Evian på sprayflaska som är den franska mammans absoluta must sommartid. Att utan restriktioner spruta ned sin bebis med, i tid och otid?

Baby Daily. Romy 20 månader.

Fast man får väl knappast kalla henne baby längre? Kring 20 månader gammal - vad hände? Man borde ju egentligen alltid ha minst en bebis hemma?

Helt nya fakta om stora damen efter andra shoten trippelvaccin hos doktorn:
85 centimeter lång (35 centimeters tillväxt på 20 månader)
14 kilo tung (men nu går hon ju både upp och ner i trapporna så det har vi knappt märkt)
Hon pratar mer och mer men fortfarande sitt alldeles egna språk, som ingen annan kan. Men hey, hon kommunicerar finfint, när hon är hungrig går hon och hämtar sin tallrik och sked, när hon vill gå ut tar hon på sig skorna.
De enda ord vi kan urskilja är "attends" "encore" "Lala" (Vera), "dodo". Non & pas la.

Hon kan hoppa jämfota, snurra, göra nästan kullerbyttor (som Lala förstås), klättra och springa fort.
Hon har sammetsögon, korkskruvslockar och är så jäkla gullig att vi bara smälter.

Och hon är 20 månader? Jag måste ha vänt ryggen till ett ögonblick, och mina bebisar var inga bebisar längre. Men herregud vilka ljuvliga bebisar de varit. Och vilka ljuvliga ungar de är.

Bebistiden, folks, ta vara på den. Blink and you miss it.

Les princesses.

 

 

Hemmafruar & hemmamän.

Pizzalunch.
Plus mail från syrran som fick mig att skratta högt, om det svåra i att vara hemma med barn. När ens signifikanta andra har ett nytt roligt jobb, samtalar spirituellt vid kaffeautomaten och åker på team building.
Och man går runt där hemma och torkar matrester från vardagsrumsväggarna, läser Max lampa och känner sig understimulerad och ospirituell och knappt vågar säga att man hatar lekparken och man tycker att det är ganska trist att stå och lyfta upp sin unge fyra miljoner gånger i rutschkanan. Även om man älskar sagda ungen till döds, liksom.

Min signifikanta andra hann avbryta sig mitt i en mening. Innan han hann säga att jag inte begriper hur det är att vara hemma en hel dag med två små oregerliga, uppmärksamhetskrävande och kärlekstörstande ständigt kivandes sockergryn och guldklimpar.

Fyra år var jag hemma. Inte på heltid, men nästan. Jobbade när jag kunde, men barnen var mitt allt, mitt projekt, min hobby och mitt heltidsjobb. Just nu är det min mest guldkantade period, min bästa investering, min kvalitetstid med de finaste jag vet. Jag kunde åka till Sverige långa perioder, och laga hemlagad mat och amma och inte en sekund av mina barns första barndom har jag missat.

För barnen måste det väl ändå vara det bästa, att få vara hemma med sina primära vårdnadsgivare och de som älskar dem till månen och tillbaka, högre än Eiffeltornet?
Men jag fattar att min man inte direkt går runt och strålar och bubblar av lycka just nu. Dels är det inte hans grej, att gå runt och stråla av lycka, dels är det inte helt lätt att hamna i den där rollen.

Inte alls. Men ändå, han är all in. Storkokar bönor och gör pajer och flätar hår och spelar spel och what not. Och om jag får vara egoistisk/pragmatisk så är det så mycket lättare med mycket när en är hemma. Att slippa barnflicka/hämtångest/semesterdagar när barnet är sjukt...

Hm. En oändlighetsdiskussion och evighetsdilemma detta. Hur har ni haft det, har ni gått hemma och strålat och varit i perfekt symbios och harmoni med er partner under sådana här perioder?

Hon

Hon som bestämt att hon inte skulle vila middag. Alls. Hon som till ganska nyligen var en blid, gullig och medgörlig bebis, som mest satt och såg gullig och bild ut. Något har hänt. Om hon nu gör något intressant... 

 ... till exempel läser bok, och någon kommer på att detta ska avbrytas för att exempelvis, säg... gå att sova...

...då förvandlas hon till någon med killer-blick och ilsken mun. Ögonen mörknar och blir lite... fientliga. Så skakar hon långsamt och tydligt på huvudet några gånger, innan hon släpper en med blicken för att återgå till det hon föredrog att göra. Dismissed, liksom..

Och man ba: Jaja, men vid tillfälle kanske vi kan ta upp frågan med läggdags igen? Eventuellt? Och så backar man därifrån.
Eller så tar man helt sonika den lilla individen under armen, tar ifrån henne boken och går mot barnkammaren, men då har helvetet redan brakat loss. 
Idag försökte jag hjälpa henne att gå nedför trapporna, eftersom jag tyckte att det var lite olämpligt att gå ned framlänges med ena handen på ledstången när man inte ens är en meter lång. 
Jäklar vad rasande hon blev. 
Men sen, när hon sov i min famn på en stenbänk under regnvåta körsbärsträd... Då var hon lite bebis igen. 

Romy Flora 18 månader.

Lillan blir 18 månader i dagarna. Helt knäppt vad fort det går. Och länge sedan ni fick en baby-daily rapport.

Nytt:
Går upp för trapporna själv. Tre trappor. Vill gå ned men blir ofta hindrad av stor person med hjärtsnörp och katastroftänk.
Nästan alltid glad, förutom när stor person vill hjälpa till i trapporna. Då blir hon så arg att hon exploderar.
Älskar mat och frukost och efterrätt och mellanmål. Hämtar sin egen tallrik i köket och ställer den på bordet för att signalera när hon tycker det är matdags.
Älskar sina familjemedlemmar så mycket att hon vill sluka dem hela ibland. Hennes sätt att pussas.
Hon pratar inte så mycket än, men gör sig väldigt väl förstådd med sina 3 ord: Mamma (i olika tonlägen, allt från gosigt till väldigt uppfordrande, ofta när hon vill ha någonting verkställt), Lämmelämme (universalord, kan betyda det mesta), och miammiam (När någonting är gott).
Så säger hon Lala, förstås. Vill väcka Lala. Var är Lala? Vill göra som Lala. Älskade Lala.
Storasyster, som är viktigaste personen för familjens yngsta.

My girls.

Så här mysigt hade jag det förresten för prick ett år sedan. Snufsorna! Vad små de var! Åh, längtar, längtar! De är ju mitt allt. Och här finns så fina parker och lekställen och skogen och tusen miljoner saker att upptäcka. 

Sedan ska jag bara lära mig att kombinera livet som mamma och heltidsarbetande på bästa sätt. 

Obs att det kommer att underlättas av att min mamma kommer i mars, och att Chris kommer senare i vår med planen att eventuellt bli hemmaman ett tag. Vilket passar bra, då kan vi skaffa flera stycken till, haha.

Utan detta skulle det vara en omöjlig ekvation, faktiskt, inte pigg på att ha barnen i någon form av omsorg fler än tio timmar om dagen. 

Par i brott.

Ni vill inte ens veta vad som kan hända med 80 kvadrat om man vänder ryggen till en stund, den tid det tar att ringa sin tvillingsyster i Umeå och snacka lite. Glad och tacksam över att man fick prata ostört. 
Så vänder man sig om och ser förödelsen. 
Men då orkar de inte mer, utan har kasat ner längs väggen och sitter och ser söta ut. Och hur fasiken fick hon tag på mina solglasögon? Och, eh, nagellack på cashmeretröjan?
Mina små.   

From Mademoiselle Van Bel.

Sitter och äter chokladnötter, och surar över att det korsikanska eviga vinterregnet förhindrar min planerade löptur. Detta regn, som vräker sig, som letar sig in under jackkragen, som förintar paraplyer på sekunders sekunddelar, som sköljer bort dina kontaktlinser om du inte är försiktig. 
Jäkla skit. Ingen jogg. Oh well.
Man kan bloggläsa istället.
Min vän Shani har en utmärkt blogg, och detta var så träffande att jag måste dela med mig: 

"An advanced warning; if you don't have breasts you may find this blog tedious.

When I turned eighteen I thought that I would suddenly acquire all the knowledge necessary to be an adult. Likewise, when I had a baby I thought that the clouds would part and a beam of light would appear dropping a giant box of information necessary for the care and safe handling of a baby from the sky. Metaphorically I was only half wrong. The giant boxes came in smaller boxes of pamphlets delivered by several health and maternal institutions. Unfortunately it is necessary to sort the information from the adverts, and research based information from old wives tales. The larger boxes came in the form of parents. These are so large and painful when they hit you that they could contain a piano."

Haha. Det var ju sådär det var. När man själv var en förvirrad, osäker förstagångsmamma, och bara väntade på att all kunskapen skulle landa i ens ens inre, tillsammans med modersinstinkterna. Och frustrationen över att den inte gjorde det. Och att alla människor man träffade, bekanta eller främmande, bara förvandlades till experter inom ämnet "How to raise a child". Gosh.

TIden. Barnen. Jaget.

Har överhuvudtaget inte mycket att säga eller berätta. Men gick igenom bilder - måste tömma hårddisken, min dator är så jäkla andfådd. Trillade över dessa. Véra hade precis fyllt 3, Mimmi var någon vecka gammal. 
Drygt ett år sedan, alltså. Och det känns som tio år sedan, eftersom det är oändligt mycket saker som hänt under den här tiden. 
Utanför skolan idag, när jag hämtat Véra, så skuttade hon fram som vanligt. Minou tultade bredvid vagnen, och plötsligt började hon... att springa.
På toddler-vis, men ändå, sprang hon stapplande efter sin syster. 
Och Véra ropade glatt till mig: 
- Mamma, titta, Romy SPRINGER!
Och jag nickade eftersom det var så mycket som stockade sig i halsen. 
Av tacksamhet, mest. Över de här åren som jag allra mest har varit mamma. Vikt dessa år enbart till dessa individer. Stått bredvid - eller gått bakom - och inte missat ett ögonblick. Inte missat ett enda första. 
Och som jag känt mig eländig och overksam och omodern och usel och tappat bort mitt självförtroende och mig själv och oroat mig över orangea kuvert och jämställdhet och att inte ha en månadslön och vara överflödig och onödig och ur fas med hela jäkla samhället. 
Allt det där spelade ingen roll. 
Skulle göra om det om jag så fick leva om mitt liv tusen gånger. Det vet jag nu. Inte förra året, och inte förrförra. Men nu. 
Romy springer. Och tiden, mina vänner, har ett märkligt beteende. Kort och lång, på samma gång. Tänjbar. Växlande. 

Dessa fina.

Romy 14 mânader & Véra 50 mânader. Stora lilla, sâ lik mig, och lilla lilla, sâ lik sin pappa. Dessa är det bästa som hänt mig nâgonsin. Nâgonsin. Om jag tillbringar en dag utan dem saknar jag dem rent fysiskt sedan. Igâr ägnade vi hela dagen ât dem, vi var bara föräldrar, och smâttingarna fladdrade runt oss som lyckliga smâ fjärilar. När man ger tid till sina barn fâr man tillbaka hundrafalt. 

Whatever else you give to your children, give them roots and give them wings.

- Mamma, nu leker vi att du är min fröken!
- Okej.
...
- Börja dâ!
- Vadâ?
- Men LÄR mig saker!

Hon ser sâ uppgiven ut ibland, min unge.
Är ingen lekexpert, C leker bättre. När jag leker, leker jag att jag leker. Är inte i det liksom. Men tänker ofta pâ citatet ovan, min uppgift: Att ge dem rötter, och ge dem vingar. De där smâ törstande: De fâr aldrig tillräckligt mycket uppmärksamhet, kärlek, kunskap. De kräver det.

Franska skolan. Guldstjärna.

Älskar franska skolan. Sockergrynet kom hem med arbete + utvärdering av terminen.
Det slog totalt omkull mig att se den rudimentära huvudfotingen hon gjort som självporträtt i början av året och jämföra med de detaljerade personligheter hon ritar idag med ögonfransar och tumnaglar och näsborrar.
Uppskattade enormt att läsa om alla "kompetenser" - känna igen sitt namn, skriva bokstäver, räkna, färglägga utan att rita utanför, rita vågor, kuber, cirklar, sniglar... - småttingarna har uppnått eller är på väg att uppnå, att lära sig att noggrannt följa instruktioner, dansa, idrotta, och bli självständiga människor.
Véra har lärt sig massor, och lika skeptisk som jag till en början var till det franska, disciplinerade, "hårda" och elitiska skolsystemet, lika övertygad är jag nu om att det är bra. Alltså, 3-åringar älskar ju att ha uppgifter, att lösa problem och känna sammanhang och mening? 
Obs att "bestraffningarna" som får svenska föräldrar att förfasa sig handlar om att de barn som inte är snälla, som slåss eller är dumma eller på något sätt inte följer de sociala reglerna, blir "utvisade" en stund. Helt okej tycker jag? Skulle gärna ha utvisningssystem på vuxennivå ibland?

Oh, plus att la maitresse vill ha receptet på mina pepparkakor. Véra nästan exploderade av glädje och stolthet och fröken kramade henne länge. Alltså, dessa fröknar och magistrar som är på precis rätt plats i samhället, som har en speciell blick för var och en av de där små kärlekstörstande individerna... De är värda guld. Plus också att de lär mitt barn att göra en struttomte och glittergran. Finaste pyntet.