China.

Annan ljuvlig grej att bli överlycklig av: Hittade även (strax intill Gare du Nord, i Bollywood-kvarteren) små, fina kinesiska auberginer. Har saknat dessa sedan vi flyttade från Taiwan, och hade kunnat göra vad som helst för att få sätta tänderna i dessa igen. Till och med flytta tillbaka till Zhong-Li.

Och så visade det sig att jag bara behövde flytta till Paris, ouf!

De här auberginerna är inte alls som de stora och klumpiga europeiska varianterna, som man hackar upp i bitar och vårdslöst slänger ner i en ratatouille. De här är delikata, mjuka och vackert violetta.

Jag delar dem på hälften och tillagar dem i stekpanna (hälften olja, hälften vatten, några matskedar av varje). När de är mjuka rakt igenom och vätskan är borta häller jag på en rejäl dos balsamvinäger. Reducera. Salta och peppra. Ät.

Eller så kan man go all chinese, och satsa på sesamolja. Whatever works.

B-Day.

Middag ute i går, med härliga kollegor.

Supergott Croze-Hermitage, en perfekt sommarkväll, en crème brulée absolument demente till efterrätt...

En sån jäkla trevlig kväll, det gör galet gott.

Idag: Trevlig dag på jobbet.

Alltså, bara detta mänskliga utbyte jag har av mina kollegor... Det kan göra mig alldeles euforisk.

På min arbetsplats är vi en brokig skara av egentligen superlitterära, superfilosofiska och kreativa personer, varav ingen hade sitt sikte utsatt på finansvärlden.

Jag... passar in, liksom.

Trettio plus.

No denying it. 34 barre. Oh well. Ska gå ut och begrunda detta över lite vin och thai-käk. 

Låter ändå som en bra ålder för en som har 2 barn, är Senior Research Analyst, har bott i 4 länder och landat i Paris? Samt kan stå på huvudet i flera minuter? 

29e juli (Frida&Sara).

För 34 år sedan såg två små flickor dagens ljus på Huddinge Sjukhus. Den första hette Frida, vägde 1800 gram, och den andra hette Sara, 2300 gram. På bilderna ser vi ut som små fågelungar i Tillhör Landstinget-filtar. Pappa har mustasch och träskor, och mamma ser trött och lycklig ut.

Vår födelsedag i dag alltså.

Jag har en önskelista, i huvudet, i hjärtat. Ska dela med mig av den sen.

Hittills har födelsedagen bjudit på mycket: Mitt team hade fixat fika med tårta, och under den skamlöst långa fikapausen passade de på att upplysa mig om allt skvaller och alla intriger som hänt på företaget före min tid.
Lovely.

Ikväll, middag ute med några kollegor.

Annars ska de mina fira mig in due form när jag kommer ner till Medelhavet. Får man ha det så här bra?

From Paris with love.

I lördags åkte jag in till Paris för att träffa Alex, hon plockade upp mig på Gare de Lyon, sedan lunchade vi i Marais-kvarteren. Drack en kanna Chablis (fruktig, med vaniljton, var det inte så), och löste världsproblemen under några timmar.

Värmen ligger över Paris, som ett lock. Kring 35 grader, det krävs lite vätskepauser. Notera att kyparen gav oss rosa sugrör eftersom vi var tjejer. <3 br="">

Strosande längs Les Tuileries, älskar les Tuileries.

Parisarna hänger i Jardin de Luxembourg, Jag söker mig till skuggan, men de soltörstande parisarna lapar sol allt vad de orkar.

Shopping på Mariage Frères. Skitdyrt te, men värt ett besök enbart för försäljarna. En trupp snygga och belevade unga män, som fick mnig att tänka att jag är nog mitt i prick målgruppen för detta. Trots att jag lika ogenerat sitter och metar med märkeslös te-påse, typ simpelt Earl Grey.

Louvren. Alltid Louvren. Och Tokyos halva befolkning på semester.

Har jag sagt att jag älskar den här staden? Men vem älskar inte Paris? Jag kan förstå att man inte älskar Bangkok, eller Stockholm, eller Manchester, men Paris? Man måste älska Paris.

Alexandra tog med mig till Gare du Nord, till Indiska kvarteren. Där jag hittade en perfekt papaya, för en spottstyver. Har ej hittat en sådan perfekt papaya sedan jag lämnade Taiwan. Ytterligare en anledning att älska Paris.

Say a little prayer.

Hur jag känner inför det faktum att vi kanske ska sätta vår nästan 2-åring i katolsk privatskola?

Ja, lite förvirring eventuellt.

*Försöker se from ut*

Men mest en JÄVLA STOR LÄTTNAD inför det faktum att det kanske löser sig med barnomsorg när Chris börjar jobba. En dagmamma skulle kosta oss tolvtusen pix i månaden (men hallå, inklusive mat och underhåll*, ett kap!) och det statliga bidraget till detta skulle vara max en tiondel, eftersom vi kommer över någon sorts magisk gräns vad gäller inkomst. Den katolska privatskolans "mini-första klass" kostar inte ens femtonhundra euro. Vi ba: Taget!

Håll tummarna nu, för Romsan, så kanske jag slipper säga upp mig för att ta hand om mitt barn.

*korkar upp champagnen*

*Osäker på vad "underhåll" är, kanske våtservetter? Kanske sådant mineralvatten från Evian på sprayflaska som är den franska mammans absoluta must sommartid. Att utan restriktioner spruta ned sin bebis med, i tid och otid?

Vad jag åt.

Eftersom ni säkert undrade vad jag åt till lunch?

 

Förrätt: Waldorfsallad (eller något som liknade)

Huvudrätt: Lax & dressad broccoli

Efterrätt: Persikopaj

 

Mycket mätt och belåten efter detta som jag betalar cirka 30 kronor för.

Hur bra?

Plus att jag inte ställer mig och lagar trerätters hemma nu när jag är ensam, så jag passar på att få i mig hela kostcirkeln vid lunch.

Brukar skippa efterätt oftast, men hey, det är fredag och sömnig semester-feeling på jobbet.

Flow.

Åskan i natt höll mg vaken. 
Bland det tyngsta, mest kraftfulla åskväder jag upplevt. Eller om det var för att det kändes så nära, och jag är ensam.

Fast jag gillar ensamheten. Jag är en ensamvarg. En tidvis otroligt social och sällskapsjuk ensamvarg, men ändock en solitaire. Fast längtan efter barna, alltså, när jag har dem i telefonen... Hjärtat brister. Längtet!

Funderade massor. På livet & allt det där. Kom fram till att saker och ting ändå är rätt bra. Att det finns ett flow just nu, att det är mycket som är positivt. Det känns så, som att det rör sig framåt. Att jag genom att helt plötsligt välja en annan väg än den tänkta i ett av livets alla vägskäl, satte stenarna i rullning. Rörde upp vattnet under broarna och skakade om.

Flöde. Det skapar vi nog själva. Det är vi som rör oss framåt.


Att fundera på: Vad vill jag ha i mitt liv, och vad behöver jag inte? Ingen annan kommer att göra det åt dig. Det kommer aldrig någonsin att dyka upp en hjälpsam person som bara: Vi har hört att du är less på dina destruktiva beteenden/ditt jobb/din relation/dina ätstörningar/din stad and what have you? Så nu fixar vi det åt dig. Chop-chop, fixat.

Sedan är det klart att man inte kan göra allt i en handvänding. Men en av principerna i den positiva visualiseringen är också tålamodet. Det du vill kommer att ske, men kanske inte just nu. Inte i dag, och inte i år. Optimism & tålamod. Mycket bra egenskaper rent generellt.

Fredagsfrulle.

Tar singellivet på allvar. Kylskåpet är snudd på tomt och frukosten hemma bestod av, eh, svart kaffe.
Tur man har dessa varje fredagmorgon. Eller, tur och tur. Oh well.
Fredagsfrulle på mitt jobb i alla fall.

Ceasar salad.

Dagens totalt retoriska fråga: Finns det någonting överhuvudtaget som är så gott som en riktigt krämig ceasarsallad? Någonting?
Och vi kan väl vara överens om att det är dressingen man vill åt? Tillräckligt god för att man skulle kunna dricka den ur flaskan, men det känns ju lite bättre att hälla den över sallad. Och parmesan? Herre gud, parmesan! Denna ost kan göra mig tokig!
Yum.

A nos actes manqués.

35°, hagelstorm strax söder om Paris. Inga begonior överlevde detta. Ej heller min Dahlia.
Oh fuck, min dahlia. Plus missade tandläkaren pga hade noterat annan tandläkares adress.
Un bel acte manqué, indeed.
Plus trasig klack på favvo-pumps. Går och lägger mig nu. Innan något annat händer.

P.S Saknar smulorna. De gör livet så jäkla roligt och fantasifullt. Chris tog med sig Vera på utflykt till en stalaktit-grotta. Hon samlade cikada-skelett (vänligen se bilden) och sedan ramlade hon ned i fontänen på torget när Chris precis satt sig ned med iskall öl på kafé.

Hon fick plockas upp av en hoper turister och vridas ur innan hon kom hem. Alltså, ingen annan i min närhet gör såna där grejer, trillar ner i fontäner och stuff. Plus bär upp sina solbrillor med så jäkla mycket stil. Älskar den här bilden. D.S

SKinny fats.

Ouf! Alltså, jag var inte tjock. Jag bara hade något fel med min hormonbalans.
*suckar lättad*

Efter att min mens kom i gång så har min mage - som jag har haft probelm med i flera år - liksom försvunnit.
De senaste veckorna (månaderna?) har jag varit så svullen att jag haft ont i kroppen. Skvalpat runt, liksom.  Har varit alldeles öm i kroppen, i allt det där.

Nu: Mina kläder... passar. Under allt det där svullna fanns höftben och lite magmuskler om man tittar noga.

*kastar upp armarna i luften i segergest*

Jag känner mig så smal och smärt. Efter att ha sett lite smått pregnant ut och mest velat gå runt i stora skjortor (vilket i och för sig gör att man spär på misstankarna om baby in the making) så är jag alldeles häpen. I min inner posse är man medveten om dessa problem, och de flesta i min innersta krets kan bekräfta att jag kan se helt oproportionerlig ut på en dålig dag.

Kanske kan jag sluta brottas med olika dieter/magövningar/detoxdrinkar/promenader/anticellulitkrämer (har ej celluliter men har varit desperat)? Ingenting hjälper ju? Kanske är det bara ett problem med hormoner?

Nu har jag varit totalt koncentrerad på fett ett tag. Hällt linfröolja över allting, plus kokosolja. Linfröolja är jätteäckligt. Men jag har varit en kvinna med ett uppdrag: Mindre socker, mera fett.

Svårt, givetvis, att stryka socker. Men att äta med måtta funkar. *wise of experience*

Whatever works honey.

Regnet! Sommarregnet som fick det att ryka om asfalten. Så befriande efter denna tryckande värmen. Det varade cirka tre minuter, men ändå. Kvällen ska tillbringas på balkongen, som igår. Med fikon, getost och sött vitt vin. Whatever works.
Älskar dessa dagar av ensamhet. Rår mig själv, kommer och går som jag vill. Är absolut ingens just nu och det är... frihet.
Obs att jag längtar efter mina små, men all denna tid bara för mig själv... den är oemotståndlig. Plus att sova sju timmar i sträck utan att bli väckt av random liten varm och knubbig.

Vera har oftast ej tid att prata med mig i telefon, men igår frågade hon om exakt hur många dodos jag kommer?
- Det är ganska många "sova" kvar mitt hjärta, men snart!
- Om en minut?
Haha. Jag säger ofta "en minut" när hon ber mig om någonting. Kan vara allt från en evighet till... en minut, antar jag?

Namaste.

Namaste peeps!

Denna värmen, wow! Minns ni vad jag längtade, och klagade, och nästa gick under den här vintern? Våren i Paris har jag fortfarande inte upplevt, det blev aldrig någon vår i år.

Men en het sommar, med 33, 34, 35 grader i flera veckors tid strax söder om Paris.
Nu dansar jag till Dixie Chicks, tittar på foton av mina smulor, och ska ut i skogen på långpromme innan det blir för varmt.

Ska även ägna mig åt att grooma lägenheten. Insikt: Det blir stökigt och rörigt så fort när man är själv?
Tolkas: C tar så stor del av hushållsarbetet vanligtvis, men jag ser aldrig detta plockande, städande, vattnande. Han kan inte gå och lägga sig om saker och ting inte är på sin plats, jag vaknar upp till spåren av mig själv och vad jag ägnade gårdagskvällen åt: Tekopp, yogamatta, böcker, stekpanna, nagellack på balkongbordet etc etc.

Men efter min vitaminspäckade frukost säger jag som min mamma/pappa/mormor/moster alltid brukade säga när vi var små och ville hänga inne: Ut i solen och rör på er! *executing*

Saturday Night Fever.

Sweet Jesus, mina grannar har grälat på sin Jack Russel-valp hela dagen.
Non, Aya, non. Tusen miljoner gånger. Aya bryr sig inte ett smack.

Sitter på balkongen. Snart 22, över 30 grader varmt. Förvånad över denna värmen i Paris.
Och ljuset! Det är ljust ute! Inte alls som de mjuktassade, svarta Medelhavsnätterna.

I morgon funderar jag på att göra som parisarna, lägga mig i random park och sola lite, men alltså, har man blivit van vid de Korsikanska stränderna som gynnade detta syfte rätt bra, så känns det lite sådär att lägga sig i parken i bikini?

Har nog tröttnat på att sola, det blir så jäkla varmt?

Och för er som oroar sig för mitt tillstånd kan jag meddela att jag eventuellt överlever detta. Läget är under kontroll, men jag ställde av blotta chocken in alla sociala begivenheter och har ägnat dagen åt mig själv och åt att lyssna på grannarna.

Ytterligare en rafflande berättelse ur mitt liv.

Over & Out.

Fredagkvällen. Wild & crazy.

This just in:

Fredagkvällen och det lyckliga singellivet slutade med att undertecknad sitter i soffan i svåra plågor, käkar godis och tycker oerhört synd om sig själv.

Kände mig lite weird igår. Har varit sjukt svullen och öm i kroppen - alltså vattenansamlingar deluxe - i säkert ett par veckor.

Surat lite över att jag är så tjock och svullen och beställt vattendrivande björksavsjuice och te på körsbärsavkok via nätet. Jättebra att slösa tid/pengar/energi på detta.

Vaknade i natt. Svåra buksmärtor. Tänkte först att jäkla skit, jag visste att vi inte borde käkat indiskt, sen visade det sig att det rörde sig om mensvärk. Blodbad, I tell you.

Detta är andra gången jag har mens det här året och hell, det är ju ett framsteg, absolut. Bra där, kroppen! Förra gången innan dess var i december 2007, så man kan nog lugnt säga att jag har världens längsta cykel.

Det känns som att detta är ungefär 7 års utebliven mens som kommer på en enda gång. Kommer eventuellt behöva transfusion och som sagt, det är mycket mycket synd om mig.

Fick i alla fall liten goodie med bindorna, en liten bind-burk designad av Yves Saint Laurent (why did he do that?), säkert mycket användbar. Eh.

Over & Out.

On holiday.

Mina smulor verkar ha det mycket bra på sin semester. I går var de på stranden med storkusinerna.

Rapporterades att de hade det underbart.

Min första reaktion:

Sunblock! T-shirt! Solhatt! Vatten! Försiktigt! Akta djupt! Akta sol! Akta vatten!

Sedan: Oh, ha det nu underbart mina små. Simma, spring, busa så mycket ni bara orkar!

Mamma längtar.

Sugar rush.

This just in: Åt en stor, sötsliskig glass med mina kollegor pga över 30 grader och det är lite festligt.
Gott, jo. Men ej värt efteråt.
Sedan ett tag tillbaka försöker jag begränsa mitt intag av raffinerat socker, och har till och med besgränsat mitt fruktintag till max fyra frukter om dagen. Eftersom jag har - erkänner - ett utvecklat sockerberoende som jag dolt bakom excessivt frukt- och småätande.
Och denna glass som säkert gick loss på 100 gram rent socker... Hur jag mår?
Precis som efter utförd glukosbelastnings-test när jag var gravid.
Spännande och lite otäckt hur kroppen reagerar: Hjärtklappning, illamående, lite berusningskänslor?

Oh well. Det händer inte ofta?

Fortsätter tema onyttigheter/gravid med kvällens aktiviteter: Till sjukhuset för att hälsa på kollega som lagts in för havandeskapsförgiftning, för att sedan gå ut och dricka vin, ta en bit mat med annan kollega.

Over & Out.

Sommarmorgon.

Vackra, vackra sommarmorgon.
Vaknade tidigt av fåglarna som sjöng så deras små fågelbröst nästan inte förmådde längre.
Vattnade blommorna lite tafatt på balkongen. C kommer aldrig förlåta mig om de dör underhans bortavaro, men det kommer inte naturligt för mig, det här med blommor.

Hur ljuvlig är inte sommaren här? Inte alls Korsikas brutala hetta och sommarnätter. Inga cikador, ingen soft-pawed kolsvart sammetsnatt.

Promenerade en lång omväg till jobbet, genom parken. Bytte sedan ut morgonens espresso mot en kopp örte, mynta-kamomill. Ångrar detta nu. Koffeinabstinens.

Dagens outfit as above. Fyndade klänningen för en hundring på rea. Den är superfin, midnattsblå med bar rygg. Har även skor på mig till.

Soft.

På jobbet har vi världens behagligaste ljus på damrummet. Man ser alltid så ljuv och soft ut i spegeln. Skulle önska att hela livet ibland var lite så där röktonat?

Nu: Jobb, eller hur? Eller har ni... semester?

The South (Le Midi)

The diffused magic of the hot, sweet south had withdrawn into them
the soft-pawed night and the ghostly wash of the Mediterranean far below
a sea as mysteriously coloured as agates and cornelians of childhood
green as green milk blue as laundry water, wine dark.

Så säger F. Scott Fitzgerald om Le Midi, södra Frankrike. En plats han aldrig kunde få nog av. Mitt i prick. Tycker att det är absolut genialiskt att beskriva medelhavsnatten som soft-pawed. Says it all.

Mot Medelhavet.

 

Smulorna är tryggt framme i Montpellier.

Tågresan de 800 kilometerna var superspännande, Véra hade fått hänga i baren med farfar och Romy hade inte sagt ett knyst.

I morse åkte min signifikanta andra, och det känns helt surrealistiskt att komma hem till en tom lägenhet efter jobbet. Kanske sova på jobbet? *översköljs av ensamhetskänslor*

 

Här är det 30 grader. Vi vaknade tidigt, av tystnaden hemma.

Åt frukost och hann prata.

Så åkte han mot sitt älskade Medelhav.

 

Såg att bara tanken fick honom att glittra lite i kanterna.

De kommer att ha det så fint i sommar.

*skriker rakt ut*

Också: Är.så.jäkla.trött.på.mina.svärföräldrar att jag snart begår harakiri.
*skriker rakt ut*

Droppen, i morse: Yours truly har varit uppe med lillan sedan 05.15 (svärföräldrarna tassar upp i tofflor och bäddjacka precis när yours truly äntligen satt sig ned med kaffemugg och tanken på lugn och ro med den lilla lugn och fin bland plastklossarna). Då kommer de tassande och undrar varför jag inte har bitsockret på samma ställe som de har bitsocker. Svar: Har ej bitsocker. Vem använder bitsocker? Vem använder bäddjacka? Har man en svärmor vid namn Jacqueline så fick man bäddjacka och klackade morgontofflor på köpet.

Halvnio, typ. Och jag vill väcka barnets ömma fader så att jag kan stänga ögonen i fem minuter.
- Men Sara! Inte ska Ni väcka Chi-Chi! (Detta är sant). Stackars ChiChi. Mon Chi Chi? Jesus.
Är hemsk människa som vill väcka denna stackars man.

Stackars man. Som lever med en människa som vill ha egentid. Som klär sig konstigt. Som äter konstigt. Som dricker te klockan 18 och klockan 22. Vilket lustigt beteende! Som tvingar sin man att flytta till strax söder om Paris och lämna sitt jobb och allt som var viktigt för att leva med denna bisarra varelse som... dricker te och ej heller pratar perfekt franska. Svärmors kommentarer när jag uttalar något fel? Haha, Ni pratar så lustigt? 

Dessutom kanske jag är socialist och ej katolik och storknar av att äta kött två gånger om dagen och inte lämnar smöret framme över natten och som tycker att barnen kan ha pojktröjor och som inte stryker sin mans kläder. Ej heller sina egna trosor eller barnens - omaka - strumpor.
*skriker rakt ut*

Ge fan i detta hem, ge fan i att flytta runt mina orkidéer, ge fan i mina trosor, ge fan i mitt smör. Ge fan i min brytning. Och mina barn får ha hur stökigt de vill på sina rum, det bestämmer jag. Och vill de inte tvätta håret på fyra veckor slipper de. Så.Det.Så.
(Detta är ej sant, men ni ser hur de driver mig mot gränsen?)

Alltså. Det har gått sex dagar. Och jag är på gränsen till harakiri. De är världens bästa farföräldrar till mina barn, I grant them that. Men hur mycket kan en människa gå på en annan människas nerver?
*skriker rakt ut*

Ah. Men det känns bättre nu. Så fort de åkt ska jag slänga ut bitsockret de köpt.
*skrattar i mjugg och gnuggar händerna*

Kärlek.

 

Har eventuellt förlorat omdömet totalt när det gäller hur mycket bilder av sina barn man egentligen kan visa för andra än den andra föräldern/far- och morföräldrar. 

Men de åker ju nu! På semester! Till staden som såg dem födas, till Medelhavet där de tagit sina första steg... Jag åker ner och hämtar dem i mitten på augusti, säkert solblekta och pepparkaksbruna. 

Älskade barnen, min sommar blir mindre magisk utan er. 

Vem ska jag kasta blomblad med? Titta på nyckelpigor och kittla med grässtrån under fötterna? Vems hår ska jag plocka kvistar ur om kvällen och vilka ska krypa upp i min famn när de är sömniga? Vem ska ropa på mig mitt i natten när jag är den enda man kan komma på att ropa på och vem ska hjälpa mig att välja persikor på marknaden? 

Vad gjorde jag innan ni fanns här?

Har glömt. 

Eller vänta.

Läste böcker. Gick på bio. Plockade ögonbrynen. Drack kaffe länge - sittande - på morgonen med tidning.

Sov hela nätterna. Sov länge på helgerna. Det var eventuellt mer... party?

Det blir nog bra detta, den här sommaren. 

Men längta ihjäl mig mitt i all denna ljuva egentid, ja.

Bastille Day.

Obs att jag skulle vilja säga att det var underbart att hänga i den vackra palatsparken, men jag tror att jag blivit allergisk mot gräs efter ett par år  på Korsika där inga gräsmattor finns. Efter att ha legat i gräset en kvart med minst en unge klättrandes på mig fick jag klia mig i ögonen en hel kväll. Såg ut som en ledsen kanin.

Jäkla skit. 

Oh well, undrar om vi ska fira den här nationaldagen - Bastille Day - med lite storstädning? Champagne drack vi igår, och fyrverkerier och militärparader är inte riktigt min tekopp.

Les Thibault the weekend way.

Baby Daily. Romy 20 månader.

Fast man får väl knappast kalla henne baby längre? Kring 20 månader gammal - vad hände? Man borde ju egentligen alltid ha minst en bebis hemma?

Helt nya fakta om stora damen efter andra shoten trippelvaccin hos doktorn:
85 centimeter lång (35 centimeters tillväxt på 20 månader)
14 kilo tung (men nu går hon ju både upp och ner i trapporna så det har vi knappt märkt)
Hon pratar mer och mer men fortfarande sitt alldeles egna språk, som ingen annan kan. Men hey, hon kommunicerar finfint, när hon är hungrig går hon och hämtar sin tallrik och sked, när hon vill gå ut tar hon på sig skorna.
De enda ord vi kan urskilja är "attends" "encore" "Lala" (Vera), "dodo". Non & pas la.

Hon kan hoppa jämfota, snurra, göra nästan kullerbyttor (som Lala förstås), klättra och springa fort.
Hon har sammetsögon, korkskruvslockar och är så jäkla gullig att vi bara smälter.

Och hon är 20 månader? Jag måste ha vänt ryggen till ett ögonblick, och mina bebisar var inga bebisar längre. Men herregud vilka ljuvliga bebisar de varit. Och vilka ljuvliga ungar de är.

Bebistiden, folks, ta vara på den. Blink and you miss it.

Fragment av en stad 2 (Paris).

Fragment av en stad (Paris).

Sommarnyanser (pastell)

Man blir ju mer sugen pâ pastellfärger när sommaren är här, man blir ju det.