Paris (Friday).

Paris i oktober - 50 shades of grey - kallt och kyligt, men det gjorde ingenting eftersom jag fick träffa Jenny, med man och barn (nâgonstans längs vägen blev vi oundvikligen vuxna), käka middag, dricka vin, och prata.
Det är aldrig tillräckligt mycket, som tur är ska vi ses i morgon igen. Och Paris en fredagkväll är alltid Paris en fredagkväll. Man kan definitivt ha sämre utgângsläge.

Château de Chenonceau (Loiredalen).

Weekend away (Vallée de la Loire).

En handfull slott, sagolika trädgârdar, ljuvlig hotellfrukost, local wine och yummy mat.

Vi hann med ett smakprov av Loire-dalen, men det gav mersmak. Frankrike när det är som bäst, kanske?

Sorry för mobil-pics, orkar ej leta fram sladdar och grejer. 

Är slut som artist efter att ha vandrat runt i 1500-talet en helg.

La plage d'Espiguette. Port Camargue.

Jag vet inte om jag ska tjata mer om vilda, vackra Camargue. Men stunden jag tillbringade med the significant other, en eftermiddag i november, på la plage d'Espiguette, var så underbar. 
Eftermiddag, som såg ut som kväll. Molnen hopade sig, och vågorna rullade in på ett sätt som påminde mer om Atlanten än Medelhavet. Och jag älskar när Medelhavet är rått och stormigt. 
La plage d'Espiguette förvånar i sin storhet. En öken i vilken vi navigerade med ögonen fästa på fyren, för att inte komma fel. Enorma vidder, och dyner som hålls fast med trästängsel. Yta. Rymd. 
Regnet innan det faller. Lycka. Vi var nästan själva, de enda man möter är hästar och ryttare. Vi är ändå i franska cowboytrakter, i vilda, vackra Camargue. 

Aigues-Mortes (Dead waters), Camargue, France.

Aigues-Mortes, en muromgärdad medeltidsstad i hjärtat av Camargues träskmarker är en pärla. En oslipad pärla, i ett kargt landskap, där vattnet skiftar rosa och purpur och där saltbergen ser ut som snöhögar i horisonten. Där svarta tjurar vandrar bland vita hästar och rosa flamingor. Ett sagolandskap, en Astrid Lindgren-berättelse.

Aigues-Mortes, Dead Waters, dött vatten. Staden är omringad av nästan 2 kilometer fästning, intakt. Varje sten viskar en historia, och i tornet som användes som kvinnofängelse för protestanter för flera århundraden sedan kan man se vad dessa kvinnor ristade in i stenväggarna. 

Här kan man vandra gata upp och gata ned, besöka små boutiques, eller marknaden (extra-muros), och äta sydfranska specialiteter. Ostron odlas inte långt bort, men jag som inte äter ostron nöjer mig med moules marinières istället... Och aïoli. Allt serveras med aïoli, denna ljuvliga vitlöksmajonnäs som jag älskar. Jag har glömt namnet på fisken jag åt, minns bara aïolin.

Vintertid är Aigues-Mortes synnerligen magiskt, när himlen är grå och ovädersmolnen hotar. När de vita hästarna ställer sig med svansarna mot vinden och fladdrande manar. När luften ändå är ljum, och man kan äta ute, på torget. 

När man kan ta en lång promenad på en vild och vacker strand på eftermiddagen. När man kommer hem, och håret är strävt och kinderna saltstänkta. Till och med luften är speciell i Aigues-Mortes.  

Le Cirque de Mourèze, Languedoc.

 

 

Jag har redan tipsat om sagolikt vackra cirque de Mourèze, som utflyktsmål. Här är några bilder från en vacker novemberdag. Mina lår värkte i tre dagar efter klättringen upp på bergskammen, där vi åt matsäck med oslagbar utsikt över sjön Salagou, en av alla vackra sjöar som skapats av människohänder. Tack för det franska elbolaget, ni gjorde en del picture perfect landskap på femtio- och sextiotalet!

Morgonjogg. November, södra Frankrike.

Ett par soliga morgnar i Montpellier åkte jag till stranden, och sprang eller gick från Le Petit travers till La Grande Motte. Stränderna på Korsika är vackra, men de är små - om än paradisiska - och det finns inga möjligheter att gå eller springa, om man inte vill springa fram och tillbaka sextiotre gånger. 
Dessutom är det så ljuvligt med vidsträckta, nästan öde stränder, ljudet av vågorna, och vintersolen i ansiktet. Försökte passa på att stretcha också, jag är dålig på det, och vig därefter...
Bliss!