Ah, röda knutar, orörd natur och vilda djur. Bliss!

Jo, men alltså. Med Medelhavet långt borta (out of sight, out of heart) njuter vi av de sista skälvande sommardagarna i Sverige. Luften är iskall och doftar äpple, vinbärsbuskarna dignar av bär, rådjuren skuttar nedför täkten på ett vis som är rådjurs eget... Och vi drömmer om att kanske ha en liten stuga här någonstans, en oas med frisk luft som ger en välbehövlig kontrast till värmen, intensiteten och det retroitalienska kaoset på l'île de Beauté... Jag behöver kanske åsynen av lite Falu Rödfärg och ensilageplast emellanåt, det skänker relief åt mitt turkosglittrande, skimrande Medelhav.

Yummissimo

Avancerade desserter i all ära... Men det här är den bästa efterrätten av alla, och dessutom helt egenplockad från pappas trädgård. Miam.

Good morning Toftbyn!

Fortfarande nästan ingen sömn, men vi är vid gott mod. En femte liten tand har sett dagens ljus, och det firades med rejäl flingfrukost och dubbla koppar kaffe. Bör jag dra ner på koffeinintag, i linje med mitt nya hälsosamma, giftfria liv? När jag är i Sverige dricker jag säkert 5-6 koppar om dagen... Ooops. Och med en bebis som inte sover... Jag vet ärligt talat inte hur det skulle gå utan kaffe?

Nu ska vi gå långpromenad i skogen. Med ett niokilos gryn på magen blir det ganska sportigt.

Comme á Paris. Enfin, presque.

Är den här metron nedlagd, eller är det strejk?

Vi blev förvånade men mycket glada när vi såg en metrostation, men tågen verkade inte gå så ofta. Annars känns det precis som att vara i Paris. Jo, precis.

På begäran: Min (nästan) nyttiga detox morotskaka.

Tricket med morotskakan - som blev syndigt god, fast den var ganska osyndig - var att klämma in så mycket nyttiga saker som möjligt i smeten, och öka på de nyttiga ingredienserna och minska de mindre nyttiga. Ett experiment som blev en sagolikt saftig kanel- och ingefärsdoftande gateau á la carrotte.

So here we go! Receptet:

Skala och riv fem morötter, grovt. Skala och mosa två bananer (då måste man minska sockret mycket, eftersom bananerna är så söta). Blanda 2 dl vetemjöl med 1msk bakpulver, 2-3 tsk ingefära (världens nyttigaste krydda), 3 tsk kanel (världens näst nyttigaste krydda). Vispa 2 ägg och drygt 1 dl råsocker jättefluffigt. Vispa vispa vispa länge med elvisp, annars är det knappt mänskligt möjligt. Vänd ned mjölblandningen i äggfluffet. Tillsätt 1 dl olja (raps för omega 3 och omega 6) morötter, banan och 1 1/2 dl riven kokos eller kokos blandat med hackade valnötter (världens nyttigaste nöt). Blanda. Smörj och bröa (med kokosflingor) en form. Häll smet i form och grädda 40 minuter på 175 grader.
Dekorera med creamcheeseglasyr och valnötter, eller inte alls. Koka kaffe. Fika.

Jag är dessutom fullt kapabel att misslyckas med sockerkaka, men det här är en foolproof kaka som även vi kakmarodörer klarar.

Lite mer av mig

Idag har jag bakat morotskaka med kokos och banan och jag börjar misstänka att det kommer komma lite mer av mig tillbaka till Korsika sedan, efter mycket fika, mycket goda middagar i trevligt sällskap och ja, lite mer fika...
Men det känns okej. Min nya grej vad gäller diet är att leva enligt devisen min kropp är ett tempel (och inte acceptera att min kropp är en kemisk gifthärd) och jag lovar härmed att försöka undvika sötningsmedel, tillsatser och konstiga saker (e-nummer, färgämnen, too much konserveringsmedel) och äta mer naturligt. Svårare än man kan tro, men jag ska försöka.
Min morotskaka är i alla fall helt fri från kemikalier och tillsatser, och proppfull med nyttigheter som rapsolja, ingefära, kanel och inte ens gjord på vitt socker. En detox-kaka, snudd på. *intalar jag mig med ett ovetande leende på läpparna*
Vad tror ni om den här utmaningen?

Singoalla lakrits och kulinariska konstigheter

Lite gastronomiska äventyrligheter jag ägnat mig åt i dagarna:

Singoalla lakrits. Med svart lakritssylt. I kid you not, lakritssylt.
Soyghurt. Laktosfri yoghurt på sojamjölk. Nja. Konstig bismak.
Blåbärsjuice. Med bifidus och probiotiska bakterier eller något sådant hälsosamt.
Tuggummi med choklad och kolasmak. Hm. Tuggummi bör nog smaka tuggummi.

Och så surströmming ikväll. Det är ingen hejd på allt spännande.

Surströmmingsterror

De har hotat med surströmming till kvällen. Jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Bli plötsligt sjuk?

Charmen med landet

Pappa undrade om jag och C inte ska göra någonting. Till exempel åka in till Falun, eller besöka någonting eller... Vad som helst?

"Näpp." sade vi. Vi ska ingenstans. Vi stannar i Toftbyn."

"Men ni som har härjar i Taipei och Tokyo och Paris... Vad ska ni göra här? "

"Åh... Inte mycket. På sin höjd gå bort över Storsveden och se om det finns blåbär.

Alltså: Kaffe. Hundpromenad. Mer kaffe, och... en liten promenad, kanske? Charmen med landet är ju just att man inte kan göra så mycket, man tvingas slappna av. Sweet.

Queen. En oumbärlig tidning.

Till fikat bläddrade jag i ett ex av en glossy jag inte visste fanns, och inte visste att vi ville ha: I give you Queen. Som svensk damtidning fast för en yngre målgrupp, tror jag. Bakom kulisserna med kungaparet, obskyra artiklar om prinsessor i kungadömen jag inte visste existerade och en hel massa tips för att få lite royal quality på sitt liv.
Jag saknar möjligtvis någon rojalistisk ådra eftersom det här inte intresserar mig ett dugg, men det känns som om vi börjar bli lite nästan brittiskt hysteriska vad gäller kungafamiljen.
Eller är det så att vi alla hyser hemliga sess-drömmar om Ascothattar, prinsesspumps och Daniel Westling?

Sleepless in Toftbyn

Sockergrynet höll oss vakna större delen av natten, vilket är lite ovanligt, och vi kan bara gissa vad det beror på:

Hungrig?

Ont i magen?

Mardrömmar?

Ledsen?

Förkyld?

Hemlängtan?

Tänder?

Med små sockergryn är det inte lätt att veta, men hon är den som verkar garanterat piggast av oss alla tre idag.

För övrigt fyllde hon 10 månader i går: Åtta och ett halvt kilo nattlig terrorist med pärlande skratt, gosiga fötter och glittrande gröna ögon. Vårt lilla Pyre som matvägrar svenska puréer, älskar baguette och som till sina föräldrars stora skräck precis har utvecklat ett intresse för stage diving - från soffan eller från sängen.

Och eftersom det var extremt outhärdligt länge sedan ni fick en dagens bebisbild så får ni tre. Varsågoda.

Superbären med extra allt, la gourmandise ultime.

Jag formligen frossar i bär här i Sverige: Hallon, blåbär, vinbär, sommarens absolut sista jordgubbar, smultron, björnbär... Jag äter bär i frukostyoghurten och till efterrätt med grädde, glass eller grekisk yoghurt. Är det något jag verkligen saknar med Sverige så är det att kunna gå ut utanför huset och bara plocka; att sätta ned sina bara fötter i daggvått gräs och ge sig in i hallonsnåren med sin frukosttallrik, det är någon sorts livskvalitet ändå.

Och. Bär är något av det absolut bästa man kan äta. De är så knökfulla av antioxidanter, flavonoider och vitaminer att det nästan inte är möjligt. Det verkar ha forskats mycket på bär, och vinnaren i bärligan är blåbäret som skyddar mot - jag tar ett djupt andetag - cancer, alzheimer, dåligt kolesterol, blodfetter och är antiinflammatoriskt samt bra för synen. Läser man artiklar om blåbär är det lätt att tro att en näve om dagen skulle få oss alla att leva i hundra år. I toppform. På delad andraplats kommer svarta vinbär och björnbär, men som sann gourmande måste jag säga att mitt favoritbär är hallonet. Sockergrynet däremot har lite annan smak, hon spottade ut hallonen och såg ut som om jag försökt få henne att svälja fiskleverolja, men åt nävar av de röda vinbären med ett stort leende på läpparna. Bizarre.

På Korsika kommer det i och för sig vara full vindruvssäsong när jag kommer tillbaka, och vindruvorna - i synnerhet de svarta - är sydeuropéernas motsvarighet till blåbär, vad gäller hälsoeffekter. Men lika gott är det inte...
Så vi njuter av bär med vispad grädde med vaniljsocker, eller, la gourmandise ultime, vispad grädde med riven mandelmassa. Miam.

Nota bene: Easy on the cream, heavy on the berries.

Rapport från fikats förlovade land

Vi är konstant proppmätta och i synnerhet fransmannen är lite kulinariskt kulturchockad. Vi som sällan äter middag före 21-tiden är inte riktigt hungriga klockan sex... I synnerhet inte efter eftermiddagsfika.

I Frankrike är det närmast en dödssynd att äta mellan måltiderna, men här bullas det upp för fullt för varje gång vi kommer på besök hos någon. Och att tacka nej går ju liksom inte. Min man börjar se lite plågad ut bara jag nämner ordet fika, bulle eller macka. Eller kaffe, vilket ju inte alls bara är en liten café express, utan stora muggar brygg med sju sorters kakor. Och min släkt är champions i sporten truga.

Till och med Véra får en lite annan rytm här men accepterar med ett lite häpet ansiktsuttryck att bli serverad något så märkligt som gröt (hon var MYCKET skeptisk i början) redan vid halvåttatiden.

Men vi acklimatiserar oss rätt bra. Fika, någon?

Dalakitch

Här sitter jag i någon sorts folkloristisk folkhemsidyll och tänkte att det är precis vad jag behöver för att känna mig inspirerad.

Och visst infann sig inspirationen. Någon sorts.

Inspiration till att köpa en rosa dalakitchig trähäst till exempel. Och en liten hätta med dalahästar till Sockergrynet. Och att äta min egen vikt i syltkakor och att gå runt i leriga gympaskor hela dagen.

Med andra ord så går det bara utför. Skärper jag inte till mig så kommer jag att komma tillbaka till Korsika i kurbitsmålade träskor, nynnandes Äppelbo gånglåt och utan tillstymmelse till färdiga projekt.

Sundborn

Paltkoma, I tell you

Jag, C och Véra åt lunch på Hyttstugan i Sundborn i går. Oxrullader, Janssons frestelse och blåbärscheesecake.

Vi rullade därifrån. Rullade, tro mig.

Och orkade inte ens med Carl Larsson-gården. Det får bli en annan dag.

Dalecarlie, la belle

Une lectrice invetérée

Obotlig bokmal. Otrogen läsare som alltid håller på med tre, fyra böcker samtidigt. Kan välja en kväll i soffan med en bok istället för att gå ut. Läser i bil, på flyg, i sängen, vid bordet, på caféer, överallt. På svenska, franska och engelska.
Men jag har även perioder när jag inte läser, när jag inte kan koncentrera mig, fokusera eller uppbåda något som helst intresse. När jag vänder blad och rör ögonen över orden, men utan att läsa.
Och nu känner jag att jag har svårt att hitta bra böcker. Jag öppnar dem, bläddrar, läser lite, men tröttnar efter ett par kapitel. Och jag hatar att säga det här, men hjälp vad mycket dåliga böcker det finns.
Och nu behöver jag boktips. Tips på bra böcker, och jag är ingen anhängare av vare sig chick-lit eller svenska dussindeckare. Gäsp. Marklund och Läckberg göre sig icke besvär. Men kom inte heller med Hundra år av ensamhet, den har jag börjat på hundra gånger men aldrig tagit mig igenom. Den är mitt ständiga dåliga samvete.

Bra, underhållande litteratur, för guds skull, ska det vara så svårt? Som får en att gråta och skratta och som man inte glömmer bort redan när man läst sista sidan. Jag vill ha en bok som jag vill öppna på en gång igen sedan jag stängt den. Men det var väldigt länge sedan jag hittade en sådan bok.

Sommaren klamrar sig fast en stund till

Singin' in the rain

Det regnar och är ruggigt. Vi fryser så vi huttrar och tänkte lämna vår pittoreska lilla by för att åka in till Falun och spana in förändringar. Samt handla:

Svenska veckotidningar

Lösgodis (mon peché mignon, tur att det bara finns i Sverige)

Handla h&m (som vi inte har i Ajaccio, men det kanske också är tur)

Varma byxor till Sockergrynet

Och så ska vi fika svenskt: Kaffe latte och bulle (kanske tur för figuren att det bara finns i Sverige, tänk om de späda fransyskorna skulle äta kanelbullar hela dagarna, då skulle vi ju få ompröva hela vår världsbild).

Une petite gourmande

Mitt sockergryn har ätit smultron för första gången, med stor förtjusning.

Och med lika stor förtjusning satte hon sedan i sig ett par nävar hundmat, innan vi han lyfta bort henne från skålen, under större protester än när vi lyfte bort henne från smultronsnåren.

Welcome bristningar. Bye bye släta lår.

Jag har ju proklamerat högt och klart att jag minsann inte fått ens den minsta lilla bristning, detta jävelskap som bara väntar på att få sätta sig på gravida kvinnors lår och magar. Nix, inte jag, inga bristningar, inga celluliter, slät och obrusten. Vadå, vad pratar ni om, bristningar? Gropar?

Under graviditeten smörjde jag in mig minituöst med mandelolja, så till den milda grad att jag i princip halkade av skrivbordstolen och lämnade kladdiga avtryck överallt, men mot bristningar finns inget bättre hade jag fått höra av en vän som är esthéticienne. Jag smörjde.

So far, so good.

Och nu. NU - när jag sedan länge slutat vara på min vakt - hittar jag bristningar på insidan av låren. Vilket förmodligen beror på att mina lår i vinterfärg kamouflerar bristningar väldigt bra. Men sommarvarianten av min hud - som jag gillar att kalla rivierabrun - får bristningarna att liksom framstå med all önskvärd tydlighet. Tydliga, I tell you.

Men jag försöker se det positiva i det här:

* Det hade varit värre att ha dem på utsidan låren
* De är en utmärkt solbränneindikator
* Euh... Jag kommer nog inte på något mer.

Bolt Schmolt

Det var ett väldigt tjat om den här springande jamaicanen. Som förvisso satt världsrekord, men jag vill bara göra er uppmärksamma på att Sockergrynet idag började ställa sig upp. Helt själv. Bolt schmolt. Véra rockar.

Jour 1

Blåbärsmuffins
Dagg

Skogspromenad

Kofta

Singoalla

Middag i trädgården

Regnblöt border collie

Ett sockergryn med gräsfobi och fleeceoverall

Tänd kamin

Deckare

Hög, krispig luft

Leverpastej och smörgåsgurka

Corsica mi amore

Förresten. När vi åkte hemifrån i går morse var gryningen alldeles ny. Det doftade ljuvligt från bageriet som ännu inte öppnat dörrarna och när vi åkte ut mot Campo dell'Oro gick solen upp bakom bergen och färgade himlen rosa. Fiskebåtarna var på väg in och allt var ljus och värme och doft och solens strålar som av guld.
Det tog andan ur mig och jag ville stanna. Som om Ajaccio ville hålla mig kvar.

På väg upp mot Dalarna i den mörka sommarnatten. Utanför fönstret fanns fält, ängar, skogar. Mörka sjöar och fler barrträd än man kan räkna. Solen hade redan gått ned och himlen var fortfarande ljus och allt annat var mörker. Som om ljuset bara försvann.
- Men visst är det vackert?, frågade jag C. Som vore jag osäker på att det verkligen var det.

Och jag insåg att någonting förändrats.

Tjugo timmar senare

Jag har skrivit tidigare om resandets oändliga olidlighet... Men tjugo timmar senare var vi framme, men då snittade C på en hastighet kring 140 km/h från flygplatsen och jag kved inombords vid anblicken av fartkameror.

Det är märkligt att vara här. Inte bara temperaturchocken: Vi åkte från Ajaccio och sommaren med 37 grader varmt till snålblåst, kastvindar och hällregn. Och mörker; jag har nog idealiserat den svenska sommaren och är förvirrad över att det är mörkt vid åtta, em tid då vi fortfarande ligger på stranden och funderar på om man kan skippa solkrämen så dags...

Vägen hem är alltid lång, och jag är förbi av trötthet. Och fryser gör vi, folk tittade egendomligt på oss på flygplatsen när vi klev ut, barbenta, barärmade och huttrande.

Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande

Så skimrande var aldrig havet som när man vet att man ser det för sista gången... på ett tag. Jag som har längtat efter Sverige tittar på vattnet, de mogna persikorna på marknaden, njuter av 35° värme för fullt. Eftersom jag vet att jag står inför en smärre köldchock och inte får se mitt Medelhav på länge...
Så skimrande är aldrig någonting som när man vet att man är på väg ifrån det. Och stranden aldrig så befriande som när man återser den efter ett tags bortavaro. Kanske.

Du är vad du äter. Jag är en macaron.

Ja, just det. Så en ask macarons, bara till mig. Och les macarons motstår jag inte. Och eftersom kylskåpet i morse var nästan tomt, eftersom vi inte handlat innan sverigeresan så blev det kaffe och franska makaroner till frulle.
Det är lite fritt fall med matvanorna nu, som det verkar (säger jag förskräckt och stoppar belåtet i mig en kaka till).

Sockerchock

M-J hade med sig bakelser till ett helt kompani, och vi fyra tog utmaningen på stort allvar... Liten sockerchock, och ganska mycket onyttighetskänslor. Bakelseorgier gör man nog bäst i att hålla sällsynta, trots att jag givetvis vet att man kan unna sig ganska mycket, bara man äter bra i övrigt. Right?

Plockmat

C:s moster och morbror kommer på middag ikväll, men eftersom a) det är alldeles för varmt för att laga mat b) vi inte har någon lust c) mostern alltid bantar (sig och honom) så blir det lite plockmat. Godast och enklast, så Chez Thibaults kan man till aftonen vänta sig:

Insalate Caprese (vanlig simpel, tomat-mozza med olivolja-balsamvinäger-basilika)
Sallad med vattenmelon, feta och svarta oliver
Två sorters kallskuret
Små "galetter" (minirårakor) med crème fraiche, stenbitsrom och en klick Kalles kaviar. Imponerar alltid.
Parmesantärningar

Och så ett gott rött, som omväxling. Och jag ska strax sätta in det i kylen, eftersom augustirumstemperatur inte ens gillas av rödvin.

De tar med sig efterrätten (en trevlig fransk vana, istället för blommor eller vin, så besparar man värdinnan sömnlösa nätter i dessertvåndor), och jag räknar med att det blir något extremt fett och kaloririkt, eftersom mostern gärna göder upp andra och själv hävdar att hon är mätt.

Well, well. Blir nog trevligt!

Packa kappsäck

Vad jag förstår kan man lämna bikinin och minsta sommarklänningen hemma när man åker till Sverige, Dalarna och Norrlands inland? Kanske till och med om man ska till den Kungliga Hufvudstaden?
Hm. Frågan är om jag måste idka klädtillvänjning med bebis innan vi åker? Sockergrynet har knappt haft strumpor i hela sitt liv och går helst iklädd bara blöja. Men det har inte oroat mig, det kommer nog en dag då hon inser värdet av en äkta chanelkavaj.
Äh, jag har överhuvudtaget inte mycket varma, tjocka, vattentäta kläder, och jag räknar med att folk i min omgivning lånar ut ylletröjor och regnställ när jag börjar huttra av köld och bli blå om läpparna.

Attans att jag slängt min taiwanesiska regn-poncho!

La veste chanel

Om jag fick önska mig ett enda plagg till hösten - och alla andra höstar som kommer - så skulle det vara La Veste Chanel. Jackan som alltid är rätt, men snyggast till jeans, förstås.
Jag tycker att det är så fint, och très, très classe, men då jag inte har vad som krävs (frilansjournalister som låtsas vara mammalediga är inte så täta) att lägga ut på äkta vara så tänkte jag leta en snygg kopia istället. Jag har hört att Etam ska ha en fin tweedkavaj i höstkollektionen, och andra budgetmärken hänger säkert på... Crise financière oblige!

Bilder från elle.fr!

Breakdown

Vår gamla dator hämtade sig aldrig efter incidenten med kaffekannan, men C har precis fått en jobbdator med massa minne, rymlig hårddisk och mängder med funktioner.

Och vi har flyttat dokument och jobb till den nya. Som självdog i morse. Och vi kan bara stirra på varandra. Det är liksom för hemskt för att ens säga det.

Alla C:s forskningsresultat, hans studenters projekt från i somras, undervisningsförberedelser, papers till kongressen i september. Han vill dö.

Och alla mina dokument. Kladdar, artiklar. Oviktiga saker. Och så mitt stora punktdok. Sextio sidors bearbetat material. Sextio sidor framvärkt, tät, niopunkters, enkelt radavstånd text. Knappt jag gjort indrag, ens. Jag vill dö.

Det är så många timmars jobb i den där datorn att tanken på att det skulle gå att göra om inte ens finns.

Dessutom. Innan jag skriver någonting har jag det i huvudet. När jag sedan skrivit det finns det bara på papper, och det skrivs bara en gång. Så roligt att skriva är det inte att man kan roa sig med att göra om det.

Vi stirrar tomt och blankt på datorn som stirrar tomt och blankt och svart tillbaka.

Pardon my french men fanhelvetesjävlaförbannadejävlaskit.

Nej, det känns ändå inte bättre. Datorhelvete.

Dubbelhelg

Den 15e augusti är helgdag i Frankrike eftersom man inom katolska kyrkan är noga med att fira La Madonne, och idag hedrar man jungfruns himlafärd.

Men samma datum firar man Napoléon Bonapartes födelsedag på Korsika, med minst samma frenesi.

På ena sidan gatan: Svartklädda kvinnor som tänder röda ljus utanför katedralen som pytts med blomsterkransar.
På andra sidan: Medelålders män i Napoléonkostym med sådana där tunna, sladdriga, vita leggings. Utan passform, men det ska vi nog bara vara glada över. Militärmarcher och gevärsskott.

Jungfru Maria eller Napoléon, firande à la carte. Tyska turister med guide mumsar våfflor med nutella och tittar nyfiket på processionerna.

Jag sitter bakom stängda fönsterluckor och sörjer min hårddisk.

Taiwan mon amour

Jag är tagen av bilderna fran Taiwan. Efter att ha bott i ett land och tagit det till sig så ser man det på ett helt annat sätt. Bilder som tidigare skulle flimrat förbi i nyhetsflödet bland andra får ett helt annat genomslag, går rakt in i känslocentrum.

Hundratals döda, hela byar förstörda. Radiotystnad från vänner och bekanta därborta.

Vi var under vår tid på Taiwan ganska skonade. En tyfon svepte in över ön i oktober, men vi hann med sista planet till HongKong innan flygplatsen i Taipei tvingades stänga. Regnet var ett syndafall, och vi packade våra väskor i kolmörker efter att elektriciteten försvunnit. Men det här, det är tusen resor värre.

Jag tänker på Taiwan, och mitt hjärta gör lite ont. En fantomsmärta i den del som jag lämnat på en liten ö mitt emellan Stilla havet och Sydkinesiska sjön.

Ordet tyfon kommer för övrigt från kinesiskans Da Feng - Stor vind.

Om att tappa baby-kilon

En månad innan Véra, i slutet av september förra året!

Jag läste ytterligare en inte så banbrytande artikel om att banta bort gravidkilona under rubriken "Osunt att späka sig efter graviditeten". Att späka sig är väl alltid osunt, postpregnant eller inte, skulle jag vilja säga.

Jag gick upp knappt tio kilo med Véra, och två månader efter graviditeten hade jag gått ned 13, vilket definitivt inte var bra. Utan reserver är det svårt att amma, men det insåg jag alldeles för sent. Det är tydligen bra att ha tre, fyra kilo i amningsreserv som inte bör bantas bort.

Och jag tror nu, att man inte behöver oroa sig så mycket. Kroppen fixar det mesta själv, bara man låter den. Drygt 9 månader efter graviditeten ser jag ungefär ut som innan. Magen är lite mjukare och rundare och lite... veckigare, bysten lite mindre (nix, man fick inte behålla den tjusiga preggo-hyllan), men annars... ungefär som innan.

Och det trots att jag inte har särskilt mycket tid att träna. Men å andra sidan har jag ingen tid att ligga på soffan och äta praliner heller. Två faktorer som tar ut varandra.

Mammas pyre

Chockhöjning

Att elpriset ska höjas med 20 procent låter ju bara som ett dåligt skämt. Det är inte som att Frankrike inte har elektricitet nog, de har kärnkraftsgenererad el till export så att det räcker och blir över. När vi bodde i Taiwan var det samma franskproducerade el som här. Så 20 procent låter lite... mycket.

Det blir stearinljus i vinter för att parera hur franska EDF hanterar finanskrisen. Om det nu är det de gör.

Bildbyline. Nästan.

Jahaja. Kristina mailade en bild som får statuera exempel på hur det går när man länkar till sidor utan att tänka på konsekvenserna och det faktum att man lämnar spår efter sig. Man hamnar på Bloggportalen med en osmickrande, gammal bild på sig själv. Nygravid, blek och illamående.
Note to self: Byt till solbränd, ogravid och pigg bild.

Skippa

Okej, les copines. Precis som vi var rörande överens om att stringbaddräkten är en no go-zon så låter vi bli att spara ut tånaglarna för att göra fransk manikyr på fötterna. Fransk pedikyr, alltså.

La belle vie, quoi

Nu har en undersökning bekräftat det jag länge misstänkt. Fransmännen och fransyskorna ägnar mycket mer tid åt att äta och sova än övriga människor i västvärlden.

Inte konstigt att jag tycker det är svårt att få någonting gjort här.

Dessutom vinner de ligan "lägst BMI i Europa" och föder till råga på allt flest barn. Och allt detta genom att äta och sova? Hur paradoxalt som helst, eller så ljuger de om att de bara äter och sover, när de egentligen är fullt upptagna med att inte äta och sova.

Annars har jag precis ätit lunch, och nu är det väl dags för...siesta?