Mors dag. Fragment.

Morsdag bjöd på solsken, härliga timmar i köket med mina köksassistenter som gjorde jordgubbstårta, picknick i parken med solen som värmde ryggen så där underbart, humlesurr och barfota-barn. Mina, plus ett låne-barn för extra mycket guldkant. Franska jordgubbar och sen, någon som bevisligen tänkte på mig.
Barn som tröttats ut av luft och sol och lek, och en lite ledsen mamma. Ledsen över allt som liksom inte blev, men samtidigt... lite lycklig i allt det ledsna.
Mina dagar är så vackra ofta.
Och mina älsklingar, jag menar inte att rasera er barndom och få eran värld att skälva.
Men jag bär med mig vissheten om att ni en dag kommer att förstå. Om 30 år kommer ni att titta på mig och säga: Mamma, jag förstår nu.
Jag bär med mig vissheten, och jag bär er med mig. I hjärtat, i tankarna, och kring halsen.

That Friday-feeling (I have you like ah-oh baby baby).

Helgdag i morgon. Youpi. Ska njuta till fullo även om det för en ragazza med en sådan genuint socialdemokratisk uppfostran i bagaget skaver lite att inte klättra upp på barrikaderna och skandera något klämmigt så är det ganska skönt att bara, ja, relaxa också.

Var till stormarknaden efter jobbet för att panikhandla pga att samtliga stormarknadspersonal kommer att gå i första maj-tåg i morgon (yeah right) och kom hem med:

- Sammetsbeklädda galgar i shocking pink
- Hello Kitty-servetter (till festmiddag på fredag när sessorna kommer)
- glossiga mags (för att fördriva tiden tills sessorna kommer hem)
- 3 paket smör
- 12 muffinsformar i silikon i shocking pink (för att göra muffins med sessorna)
- Kakmix (sweet jesus, I'm losing it)
- Pennvässare till Vera eftersom jag kom på att hon önskat sig en egen
- Hjärtformat strössel (till muffinsen vi ska göra när sessorna kommer)
- Hello Kitty-makaroner, ett paket
- Alfabetsmakaroner, ett paket

Jättebra storhandling: Verkligen. Har fortfarande varken mjölk eller yoghurt.
Oh well. Varav hjärtat är fullt skvallrar varukorgen.

When in doubt, ask a tea-bag.

Orden på min tepåse: Without wings I fly about looking for you. 
Looking for whom? Hm.
Men lustigt det där med tecken och signaler. Looking for something someone someplace är ju en del av mig. Och min bloggtitel, som nara var en blinkning till filmen om Cantona som kom för några år sedan... Den stämmer.

Är en liten bit på väg, men har insett att den där tillfredsställelsen jag springer efter förmodligen bara kan komma inifrån mig själv. Att försöka göra en annan människa lycklig leder inte automatiskt till egen lycka. Att hemma kanske inte är en konstant plats. Hemma är där hjärtat är.

Att det är vägen som är mödan värd och att att man kan flyga utan vingar.
Att en del människor har vingar. Och lyckan i att försiktigt placera mina händer där en annan persons vingar borde finnas. 

Dagens visdomsord signeras Steve Jobs: If you havent found it yet, keep looking. Do not settle. As with all the matters of the heart, you will know when you find it.

If this aint love (why does it feel so good).

Älskar mina solitära kvällar. 

De är alldeles utsökta. 

När småttingarna är badade, utfodrade, kramade och lästa för. 

Och kvällen ännu är ganska tidig och allt är tyst och stilla. 

Och ingen vill ha eller kräver något av mig. 

Bara min egen. 

*

Äta ost i soffan, okynnessurfa, läsa ikapp i bloggosfären, fundera, dricka te, smörja in fötterna, strunta i telefonen.
Ingen som invaderar min tystnad, mina tankar, min sfär. Mitt utrymme.

Mannen med den vackra profilen och den eviga solbrännan ville alltid veta vad jag tänker på. 

Jag fick panik av det. Kände mig snärjd, låst, fick ingen luft.

Han kände sig inte riktigt sedd, när jag lämnade hans sfär så totalt otrampad.

Jag ville vara två, han ville kanske att vi skulle vara ett.

Jag ville vända mig utåt, han ville att vi skulle vara vända mot varandra. 

*

Vill inte vara någons till hundra procent. 

Funkar inte så.

Jag är en kontaksökande ensamvarg. En sällskapssjuk solitär.

Behöver min ensamhet ibland. Vårdar den.

Kanske är det nyhetens behag, kanske passar det mig väldigt bra. 

Jag njuter nu. Jag njuter av varenda sekund. 

Jag andas. Andas och läker. 

Att slita sig loss från den man växt fast i river djupa sår. 

Det är som det ska vara.

*

Och det här var ju lite förvirrat Dear Diary-dravel.
I morgon ska jag till kontoret igen, det blir nog bra att få fokusera på triviala grejer som pengar och people. Sedan är det helg.
Och jag vet inte varför, men jag känner mig så förväntansfull.
Kan vara våren. 

If you like it then you shoulda put a ring on it.

Jag läser om Elizabeth Gilbert's (Ni vet, Eat. Love. Pray.) bok Committed: A skeptic makes peace with mariage.

Snabb briefing: Gilbert skilde sig lite efter 30, en skilsmässa som hon benämner apokalyptisk, och strax före 40 visar det sig att hon mâste gifta sig med mannen hon älskar, trots att de lovat varandra att never ever ingâ äktenskap. Pâ grund av, eh, dâliga erfarenheter.

Gilbert tacklar sin äktenskapsfobi genom att dyka ner i historisk forskning, statistik, intervjua människor frân olika kulturer, reflektera och analysera över vad äktenskapet är - vad det blivit, och vad det borde vara. 
Det är intelligent och roligt, och identifikationsnivân för mig är hög.Gilbert och jag gifte oss i samma âlder, kring 25. Sâ här skriver hon (pâ ett ungefär) och det hade jag velat formulera för mig själv: 

It was not until I reached my thirties, when my ex-husband and I had ruined our mariage for good, and when my life (as well as the life of a few very good men, others not so good, and also those of a handful of innocent spectators) was completely turned upside down that I finally cut the power. I got out of the car, I looked at the burnt-out landscape around me, I fluttered my eyelids and I asked: 
- You're not insinuating that I have got something to do with this mess, are you?

Hennes tankar kring relationer och äktenskap är universella, ödmjuka och tänkvärda. Problemet med ett äktenskap - ett socialt kontrakt - ingâtt för kärleks skull är att det är sâ oerhört, hopplöst ömtâligt. 

Det är roligt, det är sorgligt, och det är trösterikt pâ nâgot vis. Att tro att kärleken ska kunna institutionaliseras är kanske det allra mest förmätna? Och att vâga tro pâ kärleken är kanske det allra mest mänskliga?

I västvärlden lever vi med den yttersta friheten: Den att välja. Vi gör hundratals val varje dag. Därför att vi kan. Och vi har friheten att välja att stanna, eller att gâ. I dag eller i morgon eller tills döden skiljer oss ât. Och den friheten mâste respekteras. Och accepteras.



.

Dance me to the end of love (L. Cohen)

Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, we're both of us above

Dance me to the end of love, dance me to the end of love

Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic till I'm gathered safely in
Touch me with your naked hand or touch me with your glove
Dance me to the end of love, dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Älskade hjärtat. Fem.

Min förstfödda blir fem âr idag.

Min passionerade, tâlmodiga och vackra skorpionflicka. Född när sommartid blir vintertid, precis som sin lillasyster. Vintertid, Véra-tid. Min vackra fina med konfetti i fickorna och tusen klippta pappersbitar under kudden. Saker man hittar i spâren efter Vera.
Hon som är i ständig rörelse, i vars ögon det bor glitter och vars värld befolkas av féer och fjärilar.

(Lât det alltid vara sâ, snälla, lât det alltid vara sâ.)

Men det är lite hemligt eftersom vi inte firar henne förrän vi har fâtt hem henne frân höstlovssemester i ett sommarvarmt Montpellier.

Älskade lilla liten. Fem âr. Mamma älskar dig till mânen och tillbaka, mycket mycket mera än jag nâgonsin kan förklara. Och ja, jag grälar och blir arg. Och ângrar mig alltid djupt efterât. Ibland grâter jag. Och man fâr det, ocksâ. Och trots att jag grälar ibland, och blir arg sâ är du alltid min glittrande.

Dig ska jag älska tills tiden tar slut.

Don't threaten me with love baby let's just go walking in the rain.

Oh fuck oh fuck oh fuck.

En till kväll i samma anda och jag går under.

- Mamma, varför är dina tårar svarta? 

Det är svart ända upp till les yeux-en-brune (hennes variant av ögonbryn, får mig alltid att skratta).

Leendet genom de där svarta tårarna.

Fina ungar. Älskade, älskade.

Jag gör det här eftersom jag är övertygad om att det är bäst för oss alla.

Jag vill inte att ni ska växa upp i ett hem med ilska och dåliga energier. 

Vill ge er glädje och ljus.

Ska göra det.

Mitt i tårarna och skärvorna av mig när jag inte håller ihop längre så står jag ändâ fast i övertygelsen om att det bara finns en enda väg att gå, en enda utväg, inte två.

Den enda vägen ut är framåt och igenom.

Jag ville skydda dem mot detta, så klart jag ville. 

(Jag bär er framåt och igenom)

Vad hände med respekten? Med välviljan, med kärleken, med generositeten, med att vilja den andras bästa? 

Vad hände med din lycka är min, min lycka är din och gråten är min när du gråter? 

Mitt hjärta är ditt och aldrig du lämnar det åter?

Fuck.

Hur kunde det bli så fult? Var vi inte bättre, större, godare och visare än så? 

Show some grace. Let go.

Framåt och igenom.
Jag bär er.

Scener ur ett äktenskap

Kunde inte somna. Det sprakade av tankeverksamhet från andra sidan sängen. Den signifikanta andra som låg och tänkte så det slog gnistor. Sprak sprak. Knaster knaster. Tänk tänk tänk.
Omöjligt att sova. Plats för kast med huvudkudde.

- Sluta.
- Va? Med vad?
- Sluta... tänk! Det är som att försöka sova bredvid... en snurrande tvättmaskin! Du ligger och tänker och ältar och... tänker! Sluta!
- ...?
- Har jag fel?
- Nej.
- Sluta tänk så mycket. Nu sover vi, okej?

Alltså. Detta med att ha levt med en person som i mångt och mycket ändå är ett mysterium, att ändå kunna honom utantill. Läsa hans tankar. I alla fall avläsa tankeverksamheten.

Dans le Bel-Ebat.

Vi har en fantastisk park tre minuter frân där vi bor. Där finns rosenbuskar och päronträd, ekorrar och koltrastar, gungor och bänkar.
Vi tillbringar redan lediga eftermiddagar där och planerar sommarens lata söndagar utsträckta pâ gräset.
Gräs! Det hade vi inte pâ vâr Medelhavsö. Tänkte att jag skulle visa er vâr vackra park, men det enda som min kamera riktade sig mot var de där som fâr mitt hjärta att svämma över.

Hemma!

Alla nöjda med nytt arrangemang. Smulorna var superglada över att hitta alla sina saker uppackade i nya rum och Vera tycker att det är stort med eget rum.
- Elle est grande ma maison, mamma!

Jag var mest tårögd och trött. Det har varit mycket med mamma som blev hastigt sjuk, och nattliga timmar på akuten. Oron och dagar och nätter som aldrig tar slut.
Nu kommer K inflygande från Sverige - Force Majeur - mamma mår bättre och allt verkar ordna sig.
Plus att jag har hjul, i form av väldigt gammal Volvo för att kunna transportera mig snabbt om det behövs. Fått låna av chefen.

Och tjejerna är hemma. Liv och rörelse och solsken. *suckar belåtet och lättat*

TIden. Barnen. Jaget.

Har överhuvudtaget inte mycket att säga eller berätta. Men gick igenom bilder - måste tömma hårddisken, min dator är så jäkla andfådd. Trillade över dessa. Véra hade precis fyllt 3, Mimmi var någon vecka gammal. 
Drygt ett år sedan, alltså. Och det känns som tio år sedan, eftersom det är oändligt mycket saker som hänt under den här tiden. 
Utanför skolan idag, när jag hämtat Véra, så skuttade hon fram som vanligt. Minou tultade bredvid vagnen, och plötsligt började hon... att springa.
På toddler-vis, men ändå, sprang hon stapplande efter sin syster. 
Och Véra ropade glatt till mig: 
- Mamma, titta, Romy SPRINGER!
Och jag nickade eftersom det var så mycket som stockade sig i halsen. 
Av tacksamhet, mest. Över de här åren som jag allra mest har varit mamma. Vikt dessa år enbart till dessa individer. Stått bredvid - eller gått bakom - och inte missat ett ögonblick. Inte missat ett enda första. 
Och som jag känt mig eländig och overksam och omodern och usel och tappat bort mitt självförtroende och mig själv och oroat mig över orangea kuvert och jämställdhet och att inte ha en månadslön och vara överflödig och onödig och ur fas med hela jäkla samhället. 
Allt det där spelade ingen roll. 
Skulle göra om det om jag så fick leva om mitt liv tusen gånger. Det vet jag nu. Inte förra året, och inte förrförra. Men nu. 
Romy springer. Och tiden, mina vänner, har ett märkligt beteende. Kort och lång, på samma gång. Tänjbar. Växlande. 

Dessa fina.

Romy 14 mânader & Véra 50 mânader. Stora lilla, sâ lik mig, och lilla lilla, sâ lik sin pappa. Dessa är det bästa som hänt mig nâgonsin. Nâgonsin. Om jag tillbringar en dag utan dem saknar jag dem rent fysiskt sedan. Igâr ägnade vi hela dagen ât dem, vi var bara föräldrar, och smâttingarna fladdrade runt oss som lyckliga smâ fjärilar. När man ger tid till sina barn fâr man tillbaka hundrafalt. 

A little child, a shining star. Christmas feelings.

Love.

Angående inlägget nedan så är det ingen skilsmässa i faggorna. Vi har bara surat. Det avblåstes när jag såg bilden den signifikanta andra har som bakgrund i sin mobiltelefon. 
Yours truly, med vindbitna kinder, kameran runt halsen och glödande hjärtan. åh.
Hm.  
Och när vi ändå håller på att prata gulligheter så är vår förstföddas sötaste ord: Petit-liten. Alltså pytte-liten, för en liten franco-suédoise. 
Over and out.

Dearest.

Lyckan över att få veta att man är en efterlängtad och önskad gäst på en so called tjejmiddag - on va se faire un petit restaurant entre filles -  blandas med besvikelsen över att inte kunna.
Hell, jag hade behövt en lite förfriskad helkväll med en handfull kloka och roliga och nästan okända kvinnor, alltså, sådana där bekanta som man längtar efter att lära känna bättre. 
Oh well, ska njuta av sen middag i soffan, framför finalen av masterchef. Det duger också.

När man har flyttat runt så mycket som jag har gjort har man liksom lämnat så många bakom sig, och de man har kvar har ju ingen daglig koll på vad man har för sig, eller mår, och avståndet spelar ju roll, det gör ju det. 
Jag är en supersocial ensamvarg, solitär men kontaktsökande, och nu, efter 30, har jag insett att jag behöver en flock. Ingen mänska en ö, ni vet?

Liten gallup, hur har ni det på vänfronten? Kommer de från barndom, student-period eller har ni raggat upp dem vid dagishämtningar eller på jobb?

C-day.

En till födelsedag: Idag fyller mannen i mitt liv, mina barns far och min bättre hälft år. Vi ska fira med utflykt och lunch i random pittoresk sydfransk by. Promenad längs platankantade, höstlövsprasslande vägar och kanske ett museum. Ikväll: Favoritmaten andouillette (no comments, things you do for love) och äppelpaj (min man har hyfsat rustik smak, utan fluff och krusiduller).

Sorry...

Kan inte låta bli att hänge mig åt en liten tripp down memory lane: Första gången Sockergrynet fick se bebisen, denna mytiska lilla varelse som befunnit sig i mammas tjocka mage en hel sommar. 
Hon var, eh, måttligt imponerad. Det där knytet bara sov ju. Och inte hade man bytesrätt heller. 
Men nu, idag, älskar hon sin syster. Och älskar att hon är den större, snabbare och smartare.  
Haha. Mina fina tjejer.