Me&myGirls.

Now that's some kinda love, I tell you.

Chambord (Fragments).

Weekend away (Vallée de la Loire).

En handfull slott, sagolika trädgârdar, ljuvlig hotellfrukost, local wine och yummy mat.

Vi hann med ett smakprov av Loire-dalen, men det gav mersmak. Frankrike när det är som bäst, kanske?

Sorry för mobil-pics, orkar ej leta fram sladdar och grejer. 

Är slut som artist efter att ha vandrat runt i 1500-talet en helg.

Easy does it (Pie Love).

Hösten, förresten, är ju pajtid. Vi älskar paj, i synnerhet eftersom man med hjälp av färdig pajdeg på rulle (ingen fransyska värd namnet ställer sig och gör egen pajdeg, välj, sablée, feuilletée, brisée eller till och med pizzadej. Herregud, vilken lycka, man behöver inte ens ha smörpapper på rulle hemma, vilket jag aldrig har hemma, det liksom ingår). Skär frukt, sockra, hyvla över smör. Lite kanel kanske, eller vaniljpulver, och klart.

Corsica, ti tengu cara.

Äsch, mina nya hoods är inte riktigt lika fotogeniska som mina gamla kvarter på Korsika. Och låt oss vara ärliga, septembervädret är inte likadant heller. 

Låt oss därför hänge oss åt en korsikansk tillbakablick. 

Turkosglittret, minns ni det? Solvarm hud och att sänka ner kroppen i mjukt, salt vatten?

No regrets, amigas, bara nostalgi.

Let's fall in love in this place (Paris)

Vi åkte till Paris igår. Hela söndagen i ett septemberljummet Paris. 

Varken sommar eller höst, varken varmt eller kallt. 

Våra döttrar hade fått åter sina fjärilsvingar och förmågan att fladdra runt oss hela dagen. 

Vi åt lunch i judiska Marais-kvarteren, satt där med en korg bröd och ett assortiment av orientaliska röror. 

En flaska vin. 

Vi är så trötta, orkar just ingenting.

Yours truly hade dessutom glömt både kamera, plånbok och våtservetter hemma. 

"Och du ska klara dig utan mig?"
Given replik från den vackre mörkögde man för vilken jag gjort det klart att jag lämnar honom nu.

Pratade en del om framtiden.
Skrattade högt åt Chris idéer om att vi ändå ska åka tillsammans till Marocko, eller Bora-Bora, eller Mont Saint Michel, kanske redan nästa helg?

Rosorna doftade i Luxemburgträdgården.

Jag nästan somnade på en parkbänk.

I nästa klipp stod vi mitt på Champs Elysées och stirrade på ett galet konsumerande flöde av människor. 

Förlorade hoppet om mänskligheten som man gör där på Champs Elysées, motströms i flödet. 

Oh well. Paris. Som söndagsnöje är du inte underskattad, ma belle.

A good man.

Efter veckor av diskussioner och - let's face it - en hel del stuff som behövde sägas, gick luften ur oss.
Chris ringde och sade att han behövde prata.
Jag:
- Orkar inte prata.
Han accepterade. Kvällen var Master Chef och en flaska vin. Noll diskussioner. Vapenvila istället för fredagsmys.

Sedan kollade jag mailen. Det där som min framtida exmake behövde prata om fanns där, i tre lânga mail.
Sista paragrafen i det andra:

Okej. Vi separerar. Vi skapar vâra egna liv. Vi gör allt för vâra döttrar i ett första steg, och sedan fâr vi se vad framtiden bär med sig för oss. Du vet vad jag önskar. (...) Vi är varandras bästa vänner, lât oss fortsätta sâ. Lât oss försöka att inte förlora det. Det är essentiellt.

En gâva. Och detta bevisade liksom det jag egentligen vet. Att detta är en väldigt bra man. Och att istället för att behöva slâss för min frihet och det jag vill... Sâ gav han mig den tillbaka pâ fredagkvällen. Det här kan nog bli bra.

Oh well. Because I'm bloody worth it.

Damn you, Lindt. Damn you.

Att komma igenom en skilsmässa med förståndet i behåll är nog svårt nog. Dessutom kommer jag att ha rätt mycket mindre manöverutrymme i mina slims. Damn you, Lindt. Damn you. 

I helgen blir det detox. Oh, vem försöker jag lura?

När det redan är för sent när man redan är på väg.

Förstår inte varför det nödvändigtvis är jag som måste ha fel i den här diskussionen.
Varför vi går i cirklar utan att komma någon vart. 

Varför argumenten tar slut, luften också. Varför jag försöker komma undan, kanske. 

Varför man ska försöka fyra miljoner saker och mota bort fyrtiotusen argument. 

Varför det känns lättare att hitta tusen undanflykter, ursäkter, omständigheter än att säga den enda enkla saken. Den som är så svår att argumentera bort. Den som inte lyssnar till logik, borde, måste, rationella argument. 

Att säga att man vet att hjärtat längtar ut. Att hjärtat inte längre vill. 

Så svårt. Kanske för att det är där man rör det som gör ont. Det är där tårarna kommer, och sorgen.

Vi ville ju. Allt ville vi. Och vi lyckades inte hålla liv i den här kärleken. 

Kalla det vad ni vill, jag kallar det ett misslyckande. 

Och att stiga ut på andra sidan, skakad, rufsig. 

Kantstött och sårig. 

Stigmatiserad också, det får vi inte glömma. 

Frånskild, är det det jag ska bli?

Ensam mamma?

Sorglig. 

Och ändå: Fråga mig hundra gånger om detta är värt detta - mycket mycket höga -pris. 

Och hundra gånger svarar jag ja. 

Med tvekan. 

Men, ja.

Hursomhelstförstårjagintevarfördetärjagsommåstehafelidenhärdiskussionen.

Paris imperturbable.

Hade inte ens kameran igår. Det här är gamla bilder. Men Paris åldras ju egentligen aldrig, förändras aldrig. Stilla och stolt står hon där. Våra personliga jordskalv rör henne inte i ryggen,

Paris mon amour.

Paris var så vackert idag att det gjorde ont.
Orkade inte tänka, klarade av läkarbesöket men höll på att somna i väntrummet.
Solen, regnet, hösten. Tuilerierna vackert som en tavla.
Och jag, helt tung.

Jag hade tagit ledigt hela dagen, pga Paris. Och hösten.
Men stegen ledde mig raka vägen tillbaka till Gare de Lyon och första bästa tåg hem.

Plockade upp tjejerna. Bageriet, affären.
Solen, regnet, hösten.

Vi gick hem, stekte fyra miljoner pannkakor.
Grej jag gör när jag vill vara en bra mamma och göra mina barn lyckliga. 
Badade bägge. Det oöverstigliga projektet att reda ut de tjocka hårmanarna.
En med korkskruvar som bara blir trassel om man inte är noga med inpackning och grejer.
En med veritabel hästman. Spikrakt och tjockt.
Vi har en balsam-budget som överskrider Burkina Fasos BNP, I tell you.

Mjuka pyjamasar, bingo på fem sorters grönsaker till middagen. 

Nu. Mörkret faller utanför. Jag undrar vad jag egentligen gett mig in på.
Känner mig ensam och liten och ganska rädd.

Reasons to love being alive no 324

When the butter melts on your toast.

Dew covered roses.

Sleepy Sunday mornings in September.

Sweet September.

A Sorta Fairytale

Fredagen.

Fredagen.

Lunchrasten gick ât till smärre krishantering av privatlivet.
Skakade hand med the significant other pâ att vi ska sköta detta snyggt. Försöka begränsa andras mer eller mindre önskade input. Stay friends for ever.

Lâng jobbdag. Sedan tre timmars föräldra/info-möte pâ Véras skola. Oh Gosh.
Tror att det kan krävas en livstid av föräldramöten för att begripa det franska skolsystemet?

Hey; vad kan vi utläsa av detta? 

Kontoret. Separation. Föräldramöte.

Jag antar att jag blivit vuxen pâ riktigt.

Fragment av en lunch.

 

 

Summering.

Vi har hunnit med så mycket. Tillsammans. Sedan vi träffades.
1 journalistutbildning.
1 Ph.D
1 bröllop
1 år i Taiwan
5 år i Frankrike
6 månader i Luleå
X antal resor
Barcelona
Tokyo
Hong Kong
Sienna
Lyon
Taipei
Florens
Osaka
Hudiksvall
Rom
Kyoto
Venedig
Paris paris paris et paris encore
Nice, Cannes, Monte Carlo, Monaco, Avignon etc etc etc
Korsika. Skönhetens ö, Island of Beauty, la montagne dans la mer, mitt Alcatraz.

In transit. Alltid i rörelse, kanske utan att någonsin ha landat.
I rörelse, framåt.

Två
små
barn
de
mest
efterlängtade
i
hela
världen
ett
sockergryn
en
smula

När ni föddes stannade världen tiden alltet och allt blev ljus och mening

Ni är summan av oss bägge och mycket mer ändå
I er ser jag mig själv, och honom och alla ögonblick tillsammans som lever i er, i oss
När ni föddes blev jag en helare version av mig själv
En bättre människa
Som visste mer vad hon ville

Ett par omgångar parterapi
Ett par omgångar individuell terapi
för att förstå och rensa

Alla dessa dagar nätter morgnar morgonkaffe stressiga dagar vackra dagar
skratt
och gråt
ovisshet
lycka
Vaknätter
Spaghetti i taklampan
Tuschpenna på tapeterna
Nagellack på kylskåpet
Uppkräkt mjölk på vänster axel (symbol för himlastormande kärlek)
Bära barn, mata barn, trösta barn, amma barn, söva barn, natta barn, promenera barn, para ihop strumpor, vika kläder från storlek 50 centilong och som bara blev större och större, koka nappflaskor, vispa välling, bita bebiskinder

Era kinder, era sammetshuvuden, era små händer om mina fingrar, era skratt
Våra barn
Ni ska vara så säkra på vår kärlek till er att ni aldrig ska behöva reflektera över den
Vila i den, tryggare kan ingen vara

Jobb också
Forskningsprojekt
Frilansprojekt
Undervisning
Turism
Finansvärlden
Universitetsvärlden
En skriven roman i en skrivbordslåda en hårddisk

Drömmarna & planerna
Besvikelser
Uppfyllda önskningar
Alla människor som kom och gick
Alla andra

Vi fyllde dem väl, dessa år. 
Hade vi tråkigt någon gång?
Never ever.
 
Din hand i min fast mindre och mindre ofta
Din blick i min fast mer och mer sällan
Du i din blick som kanske inte var där
Jag i din blick, hur jag bleknade och blev tråkigare

Men början av historien. Den såg annorlunda ut. Ända hit? Aldrig stannade vi upp du och jag.
Never ever.

Att spara. Med sidenband kring. Att aldrig glömma. Att alltid alltid alltid vårda.

Remember those walls I built

Sockergrynet&smulan. Skogen.

Äppeldoft&choklad.

Är så himla hungrig och stressad och en blandning av bägge. Hjärnan på högvarv hela tiden, kroppen spänd, själen orolig.
Ni vet.
Behöver varm lagad mat, bra fett, varma kramar och en hederlig kopp te istället för kontorets dammiga PGTips.

Loggar snart ut för att gå hem och inkassera kramar (Mamma MÅSTE du jobba VARJE DAG) och baka äppelpaj. Det är säsong, äppeldoft i krispig luft.

Höstlegender.

En vecka tog det. 

En söndag i Augusti, när vi satt i trädgården hos vänner och åt lunch i solen; och en söndag en vecka senare när hösten hade kommit. 

Och däremellan hann hela livet förändras. 

Oh well. My soul is wedded to the autumn. Love it. 

Dessutom kan man ha snyggare kläder.

Minou.

Bolognese Therapy.

Söndagen.
Jobbig.
Satt och huttrade på en bänk i parken.
Solen värmde och jag frös.
Mina döttrar hela tiden inom synhåll, hela tiden inom räckhåll.
De fladdrade inte som fjärilar kring mig den här söndagen. 
Som vore deras vingar tyngre.

Konversationerna. Ältandet. Alla saker som kommer upp till ytan trots att man kanske inte ville, men när det börjar bubbla och sprickorna vidgas och när man inte kan hejda sig?

Jag vet att det här är rätt beslut. Jag kan inte göra på annat sätt. Det är rätt, men det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Den signifikanta andra, arg och kall. Stängd och låst.
Tio år som jag bara vill kasta bort, sådär.

Nej. De tio åren som nyss passerat kastar jag inte bort. De sparar jag, i hjärtat, med sidenband runt. Det var tio år vi fyllt med allt vi kunnat. De kastar jag inte bort.

Det är de tio nästa jag inte vill ha. Söndagskvällen gjorde jag det enda rätta: Storkok spaghetti bolognese med parmesan. Terapeutiskt och värmande.

Vi flytt int.

Klargörande: Att jag lämnar min sedan länge signifikanta andra, att jag lämnar en man som av en händelse råkade vara en fransman... Det innebär inte att jag lämnar mitt land.
Att lämna Frankrike? Nu? Finns inte på kartan.
Vi får inte glömma att jag är mor till två vackra fransyskor.
De är tusen gånger mer franska än svenska. Att rycka upp dem med rötterna? Nej. Aldrig i livet.
Det får de klara av själva sedan, när de är flygfärdiga.
Jag lämnar en man, men inte ett land.
Det känns lite om att jag erövrat Frankrike. Att ha tagit sig igenom de första svåra åren som utlänning, till att ha... en plats. En kontext. Ett jobb, ett språk, vänner, en vardag.
Skulle jag ge upp det nu? Och börja på ruta ett någon annanstans? Mais non.

Haha, inser att det är nu mina norrländska rötter verkligen ger sig till känna, när jag tjurigt kan blänga på er och säga:
- Vi flytt' int'.

Noteringar.

Det är så mycket jag är osäker på i allt detta. Men nâgra saker vet jag alldeles säkert och jag försöker att fokusera på detta:

1. Det skrämmer mig mindre att leva ensam resten av mitt liv än att leva i den här relationen.
2. Man kan känna sig mycket mer ensam i en relation än ensam. Paradoxalt nog.
3. Man kan känna sig oändligt ensam i en dubbelsäng, trots att man egentligen inte är det.
4. Jag är skyldig mig själv och mina barn att vara den kvinnan som jag önskar att de en gång kommer att bli.

Baby Daily.

Hon pratar inte så mycket än. Förstår. Men orden har varit ganska få.
Men i går morse kom hon in till mig i köket, påklädd.
Nöp tag i sina byxor, såg mig i ögonen och sade:
- Pantalon. 

Cue mamman som storgråtande faller till golvet och kramar om sin dotter tills hon var tvungen att värja sig för floden av kärlek. 


Hennes stolthet reducerade mig till ett virrvarr av känslor. Stolthet, kärlek. Ödmjukhet.

Vid middagen sade hon med samma uppfordrande tydlighet:
- Jambon. Eau. Ballon. Mamanpapalala.

Fredag.

Är uttröttad men kan inte sova. 
Hungrig men borde kanske inte kunna äta?
Anyway, min aptit just nu är i princip omöjlig att hantera.
Tror att det är alla energier som är i omlopp, plus känslor och tankeverksamhet.
Detta uppbrott kan komma att vara det svåraste jag gjort i mitt liv.
Komma ut på andra sidan gör man nog, men i vilket skick? Till vilket pris?

Skrev ett långt mail till C igår. Med alla saker som sårat mig, alla gånger jag gråtit, varit arg, besviken. Allt. Alla dessa små taggar, alla små saker som gjort ont rann från ett vidöppet hjärta ner till tangentbordet.

Sedan: Delete.

Låt oss vara större än så. Låt oss vara tillräckliga för att släppa taget mjukt och fint.

Förstummad.

Herregud, i tisdags började hon franska trean. Kom hem och skällde på mig för att jag ej lärt henne att skriva skrivstil ("oroa dig inte, mamma skriver inte heller skrivstil") och hade helst velat sova på skolan. 

Oh well. Snart skriver vi in henne på the Business School Insead i Fontainebleau. 

Och angående dunvästen hade vi kanske inte samma uppfattning om huruvida det är ett bra plagg i den heta sensommaren, men, ni vet, den är ny.