Island of beauty.

Jag sov. Vaggad till sömns av vågorna. Det fanns en tid när jag var rädd för att somna ombord på en båt.
Tystnaden omkring. Havet, bara mörker under oss.
Himlen, svart och osynlig.
Men stjärnorna syns bra i mörkret, och vågorna tröstar och renar.
Stjärnorna och novemberhimmel. Only thing missing is northern light, tänkte jag när vi lade ut från Toulon.

Frustrationen över att komma tillbaka, en gång till, till den plats där jag inte vill leva, är intakt. Eventuellt inspirerande, men yet irriterande.
Buongiorno Isula Bella, bonjour mon Alcatraz.
Att leva på en ö kräver sin hjältinna. Instängd. Vatten åt ena hållet, berg åt det andra, och på andra sidan bergen, mera vatten. Ni fattar?

Jävligt vackert och så, vackert indeed, men så begränsat. Och jag vill inte. Älskade möjligheten till en ö en gång, men jag kom över det.

Oh, så hade vi inget varmvatten i morse. Kokade upp vatten till barnens bad och kände mig förgången på något sätt. Nu ska jag dricka en liter kaffe och använda min frustration till något vettigt och skapande.

Lunar effect.

Vet inte om det är fullmånen, men jag känner mig stingslig och orolig. 

Minsta har inte sovit, och liten vaknade med rynkade ögonbryn.

Jag har inflammerat tandkött och känner mig lite hormonell, minst sagt.

Kanske bara en effekt av de senaste dagarnas tårt- och champagnediet, inte helt lyckat för en sån som jag, med undertryckt sockerberoende och gamla ätstörningar i bagaget. 

Men det är okej. Hela familjen är ledig och ska gå ut och sparka höstlöv i solen. 

Det är en helt oslagbar må bra-kur.      

 

 Läste till morgonkaffet att vi blir mer och mer bildstyrda, med sociala medier och instagram och facebook och bloggar. Att vi inte längre vet hur vi ska finna orden för att kommunicera. 

Att vi - kvinnor - fotograferar oss själva, lite snett uppifrån, i ett förminskande perspektiv, som vore vi ständigt barn, fotograferade av våra föräldrar. Vi förkrymper oss och lever genom att kabla ut bilder på Internet. Att världen blir mindre skrämmande och mer hanterbar på det viset. Vi kvinnor fotograferar oss själva, och män - som definierar sig genom action och handling, inte genom utseende - fotograferar graffiti i tunnelbanan. 

Jag försökte med det där ett tag, att fotografera mig själv, på klassiskt bloggvis. Ville passa in, kanske. Men lyckades aldrig. Trivdes inte med den bilden av mig själv. 

Dessutom slutade det alltid med ganska osmickrande close-ups av mina näsborrar. 

Glamouröst.  

Kanske trivs jag bättre som betraktare av annat än mig själv. 

Storknar ibland av alla självtagna bilder på bloggar. I synnerhet bilder av kvinnors skrev när de ska visa upp nya skärp. Men det är bara min reaktion på all konsumtion, tror jag.

Oh well. Nu blir det solig promenad, och doft av höstlöv och mogna persimoner, och doften av min lilla tribus hår. De doftar lika, alla tre. Som nygräddade croissanter bakom öronen. 

Mer än att vara bildstyrd och visuell är jag styrd av mitt doftsinne. Ingenting får mig ur balans som doftminnen. Och där har Internet och sociala medier strikt ingenting att sätta emot.

Man ger sig in i hen-debatten.

Jag fick en kommentar, om att jag kursiverat ordet hen.
Hoppsan, nu gjorde jag det igen. 
Och jag gör det nog eftersom det inte känns naturligt för mig att använda detta könlösa ord. 
Nej, nej, innan ni blir alldeles tokiga, låt mig förklara. 
Jag är inte emot ordet per se. Dessutom är jag en person som älskar kursivering, men hade kanske negligerat kursiveringens kraft att provocera. 
Det är lite idén, med hen, jag vänder mig emot. 

Att använda ordet hen, för att neutralisera och avköna individer, är inte det något som befäster rådande paradigm och könsroller? Att vi fastslår vad som är lämpligt för hon och han, vi bygger vattentäta murar kring dessa könsroller, men att vi låter individerna - hen - röra sig fritt emellan dessa könsrollsboxar. 

Den feminism som jag står för vill ju bryta ner de här könsrollsmönstren, och bygga nya. Göra tvärtom. Låta individerna vara så hon eller han som de bara vill och orkar, och lyfta bort könsrollsboxarna ur detta diagram, så att individerna rör sig fritt i ett samhälle där de får lära sig redan som barn att de väljer och bestämmer själva över sina liv och vad de vill göra, så länge som detta sker med stor respekt, empati och förståelse för alla andra han och hon i schemat. Att feminint och maskulint är kompletterande och behövs för balans, precis som yin behöver yang. Och att det lika gärna kan vara en hon som står för maskulinitet och vice versa. 

Okej, hit me.  Använder ni hen eller inte?

Regndropparna.

Regndropparna mot fönstret viskade höst i natt. Ska iväg tidigt, strax, redan innan solen stigit över bergen som omringar den vackra Ajacciobukten. Jag ska till natursköna Prunelli, efter vindlande bergsvägar. På tusen meters höjd tappar man tio, femton grader av de ljumma kusttemperaturerna. 

The significant other har varit på dåligt humör hela helgen, hans jobb är nog som en dålig relation. Det tar all energi. Och min också. 
Annars svävar grynet omkring här i rosa balettdräkt med vippig kjol - jag föreslog en svart, enkel, med svart omlottkjol till, men grynet vägrade ens titta på denna outfit i provrummet. Så det blev rosenrosa och på onsdag börjar hon dansa. Evigheters evigheter för en individ som sov med knutna nävar och dansdräkt som ad hoc-pyjamas. 
Den andra, lilla, uppnår oanade möjligheter med hur mycket damage man kan uppnå med en bit baguette och ett köksgolv. 
Och jag, jag dricker upp mitt kaffe och ska strax kyssa rufsiga huvuden, ta väskan och hasta ner för trapporna. 

Fågelunge.

Fönsterluckorna, de slitna, blågrå, slår och slår i vinden. Samma färg som duvorna som ibland brukar sitta på fönsterblecket och stirra dumt på mig, när jag sitter vid datorn och lillan sover, trots smällarna från luckorna. Mina fönsterluckor är i italiensk stil, tvådelade, med spanjoletter i samma färg som träet i de breda lamellerna. 

Så trött på det där smällandet, som mistralvindarna orsakar så här års. 
Så trött på mistralen. Så trött på helikoptrarna som far över Ajaccios takåsar stup i kvarten, lågt, och väcker alla små som sover siesta med blöjbakarna i vädret och svettiga lockar i pannan, däribland min.

Jag sprang på en bekant i morse, en brittiska som jag jobbat lite med. Hon beundrade min lilla tjocka dotter, och sade att hon såg ut att vara i fin form. Sedan tittade hon på mig. 
- Men du, ma belle, du är inte i form! Je suis désolée, men det är sant!
- Nä... va? Varför säger du så? 
- Sara, vi är vana att du bara gnistrar av energi, du är alltid, alltid så levande och energisk! Nu liknar du mest... en fågelunge som lämnats ute i regnet. 

Ah, okej. (Man inkasserar komplimang på komplimang). Men hon satte fingret på någonting där. Det är så jag känner mig. Urlakad. Platt. Tömd. 
Och det är den här platsen som tömmer mig på energi. Det är oväsendet, trafiken, solen, attityderna. Det är mammorna i parken med blankfönat hår och decimeterklackar, det är de ständigt flirtande männen, det är les apparences, det är ytligheten, det är att havet glittrar turkost precis som om ingenting hade förändrats, och det är så vackert att mitt hjärta brister om och om igen eftersom jag ser att det är vackert, men jag älskar det inte längre. Och det tömmer mig på energi, att befinna mig på fel plats. 


Oh well. Nu vet jag i alla fall att det inte är björkjuice-detox som är svaret på alla mina problem, svaret fanns inom mig. Det gör ju ofta det, om man bara vågar ställa frågan. Nu försöker jag återetablera mina energinivåer med lokala vindruvor - det är skördetid, på vingårdarna är det årets arbetssammaste månad - och en balja kaffe. Snabbkaffe, förstås. Hell, det är kanske det som lakar ur mig? Kanske är det en hederlig dubbel espresso som botar den här dränkta lilla fågelungen som verkar ha flyttat in i mitt bröst?