How we recycle.

Velour one-piece upplaga 2009 (Véra)

Velour one-piece upplaga 2011 (Romy)

Velour one-piece upplaga 2014 (Lydia)

Ett så kallat icke-problem.

Jag till smulorna: 
- Vi måste prata om en grej... Som kanske är lite jobbig.
Dom:
- ...
Radiotystnad. De svarar oftast aldrig direkt på tilltal, om man inte inleder med direkt fråga med instant gratification typ "Vill ni ha glass?".

- I alla fall... I nya lägenheten, där kommer ni vara tvungna att dela rum.
- YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!
- Alltså, inga varsina rum, ETT tillsammans.
- Yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay!

Allmänna glädjeyttringar. Vet inte vad jag förväntat mig?

Oh well. Det problemet ur världen.

Look at the way you`re tearing me apart, baby. Go on, go on, go on (and see if I care).

Sommarregnet. 
Som faller faller faller.

Nu är det är snart över fast kanske är det aldrig över.

Jag säger ingenting. Är så jäkla gun shy och konflikträdd. Har alltid varit.
Det också anklagas jag för. Förutom mitt psyke, mitt utseende, min kropp, mitt sätt att tala, mitt sätt att interagera med andra människor, mitt förflutna, min familj, mitt sätt att vara tala äta älska skratta klä mig ljuga eller tala sanning... Ingenting som inte kan kritiseras, ingenting som passerar.
Minerad mark. Vrider och vänder mig i alla riktningar, börjar ljuga i ren förvirring.
För att komma undan. Har ej någon killer instinct, vill bara bli lämnad i fred.  

Jag bär skulden för allt. Allt. Situationen i Syrien, go on, tar på mig skulden för den också i samma rena förvirring.

Blir igelkott på utsidan. Zombie kallar han det. Men då syns det inte när man rämnar på insidan.

Men jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här
Till varje pris, jag ska gå hel ur det här

Det är Peter Lemarc. Vet ej vilken sång.

Mitt mantra, min affirmation: Ska gå hel ur det här.

Cause I can't help falling in love with you.

Sista kvällen med gänget. Mina vildungar, trasseltroll, solstrålar, mitt småfolk tar sommarlov en vecka i förväg och åker till Montpellier i morgon. Det blir skönt för dem med lugn och ro och sol och bad. Och att slippa flytten. De vet om det dock, att när de kommer tillbaka blir det till ett annat hem. Igen. En ny plats vi måste bo in oss på.
- Du vet det, va, Véra? Men det kommer att bli så bra...
- Jaja, mamma, jag vet.
Sedan fortsatte hon att läsa ur sin bok. Högt, för sin lillasyster. Hon läser det där nu. Knappt utan att staka sig.

Jag gav choklad och ett kort till hennes fröken, eftersom Véra börjar franska primärskolan till hösten, ny skola, ny fröken. Lågstadiet är avklarat med fina betyg. *stolt*
Skrev på kortet att jag är så tacksam över det här fina året som Véra haft i skolan, med skolan som en fast punkt, en konstant i all turbulens. Och hur hon blivit säkrare, modigare, stadigare och hur hon liksom slagit ut, ändå mer. Utvecklats. Och att hon längtar efter hösten och skolstarten, och det, skrev jag, är tack vare dig, Cathrine.

Ikväll fick jag ett mail av Cathrine, som var så rörd, och som bara ville säga att det gett henne minst lika mycket att arbeta med min dotter.
Och känslosam som jag är just nu var jag tvungen att gråta igen. Allt är lite rått just nu, öppet.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här rafflande inlägget? Oh well, att mina barn är så fina, och att det finns så mycket fina människor också. 

HOard no MOrE. DeClutterInG.

Slänger soppåse efter soppåse med saker jag aldrig behövt.
Saker jag inte har någon användning för eller finner vackra. 
Ska bli minimalist och ägna mig åt en zenbuddistisk, avskalad existens.

1.Klänningar jag haft i åratal men aldrig riktigt trivts i. Som jag sparat på grund av man vet aldrig. 
2. Baby-leksaker som jag sparat på grund av man vet aldrig och undertryckt ständig längtan efter bebis.
3. Ståltrådsgalgar som helt tappat formen. I am better than that. Jag är värd shyssta galgar.
4. Ledsna underkläder som inte gör någon glad. Hellre färre och fina. The power of snyggt under trots att ingen ser.
5. Skor. Men varför har jag så många skor jag aldrig använder? Är ej Imelda Marcos. *happily chucking'em away*
6. Alla strumpor utan partner. Typ 38 stycken på tre personer. Misstänker dock att de 38 long lost tvillingarna kommer dyka upp tre minuter efter att jag burit bort dem. Typiskt.

7. Billiga bestick. Helst de med lite halvsmälta plasthandtag.
8. Vem behöver 5 osthyvlar?
9. Fyra miljoner tuschpennor utan kork.
10. Blomkrukor utan blommor. Just, det kommer ej ha balkong. Slänger alla blommor också, förutom orkidéerna. "There goes the begonias".
11. Alla nakna barbiedockor. Allt som är trasigt, eller saknar någonting, eller inte fungerar.
12. Fyra par gardiner som föredettasvärmor kommit hit med. Lila tyll med palmbladsmönster, but why?
13. CD-fodral utan skivor.
14. Jeans storlek 25, Let's face it, jag kommer aldrig, aldrig mer kunna trycka ner min rundare body i dem. Att ha dem kvar som något sorts löfte och vetskap att jag är kapabel att hålla en steady weight på 47 kilo? Till vilket pris, för vem? *happily gettting rid of that part of life*
15. Barnvagn, barnstol, bebiskläder. "The end of an era". (Sound of my heart that breaks)

To be continued. 

There's a firefly loose tonight. Better catch it before it burns this place down.

Just one more Warsan Shire (who made you feel so worthless?).

“how far have you walked for men who’ve never held your feet in their laps?
how often have you bartered with bone, only to sell yourself short?
why do you find the unavailable so alluring?
where did it begin? what went wrong? and who made you feel so worthless?
And what about the others that would do anything for you, why did you make them love you until you could not stand it?
how are you both of these women, both flighty and needful?
where did you learn this, to want what does not want you?
where did you learn this, to leave those that want to stay?”

Sleep, yeah, got a solid two hours.

Blev lite sent igår. 

Take me home countryroads (to the place I belong).

Tajt schema. 
Snart sommarlov.
Jag går ut hårt med att kidsen transporteras ner till Medelhavet för att lämna mig med kartonger, utflytt, inflytt, advokatmöten och lägenhetstömning asap.
Jobba också.

Sedan kommer mina små brunbrända medelhavs-donnor tillbaka och då packar vi inte ens upp, vi ställer bara om kompassen och drar norrut. Hemåt. Och där ska jag låta allt komma ikapp. Då kommer allt vara gjort, alla broar brända, band klippta. Kriget kommer att vara över och jag ska omsluta mig av vackra landskap och varma famnar och läka ihop.

Thanksgiving of the day: Att jag har detta att återvända till. Det tar ingen ifrån mig.
Bilder från två somrar sedan.

Tonight I'm all in for France. All in.

Och ni minns väl världscupen 2006? Matchen som fortfarande ger mig gåshud. Zidane's sista sortie. Storartad. Hela Frankrike som skanderat "Zizou président" och glädjeyrat en sommar tystnade i ett slag. 

Annars är det ganska klart att Frankrike inte tror på sitt lag, inte alls. Men jag vill se les bleus i alla fall i kvartsfinal. Minst. 

Vi skulle behöva en spelare som honom ikväll, för övrigt. 

Come back Zinedine, we forgive you everything.

Dör.

Dör av detta mail, som visar med all önskvärd tydlighet vilken jäkla tur man ska ha i Paris-regionen om man lyckas med konstycket att få hyra en lägenhet:

"På uppdrag av hela teamet för vår byrå X vill jag be att få gratulera till detta hyreskontrakt, och ber Er att acceptera denna försäkran om min utmärkta högaktning."

Wow. Lite som att... vinna på lotto? Annars är de ju gärna lite högtravande när de skriver, fransoserna.

Smak av sommar. (En kärlekshistoria)

Object of desire.

Me, myself & I.

En ljus sommarkväll. 
En soffa, en bok.
En film, ett glas vin.
Lite facebook för att ändå känna ett sammanhang och vara virtuellt social.
Mamma i telefon. Min mamma är en superwoman by the way, hon kan allt.

Tankar om viktigheter. Framtiden gör mig både hoppfull och totalt förstenad.
Vill både kasta mig ut, dyka ner, dra in allting i djupa, ohämmade andetag samt krypa ner under täcket och stanna där för alltid.

Känslan av att ha förlorad tid att ta igen, och ingen mer tid att förlora. Och ändå. Slösar bort en söndagkväll på... ingenting.

Ingenting alls. Ingen alls. Ingen annan. 

 

It will be good to meet you again, Miss Skog Olsson.

Men att byta efternamn nu, innan all formalia är avklarad vore förmodligen att skjuta mig själv i foten. Eller bägge fötterna. Nu ska det krånglas med elabonnemang, telefon, Internet, flytt etc etc etc ad infinitum...
Och jag är nybörjare. Har alltid lutat mig mot och förlitat mig på någon annan i.e. C, formerly known as man of my life and soon-to-be ex-husband.
Efternamnsbytet får bli sista steget i allt detta. Strävar ditåt.

This chick...

... fick veta att den "dossier" med fyra miljoner dokument som krävdes för att ens bli påtänkt som hyresgäst har gått igenom.
- Va? sa jag.
- När vill du flytta in?, sade Sylvie. Och vill du ha gasspisen, den är ny?

Hell, mina gasspis-referenser är ju mer Sylvia Plath än Jamie Oliver, men visst, klart jag ska ha gasspis?

Jag har hunnit åldrats hundra år de här veckorna. Varit så ledsen, arg, frusterad, sorgsen, apatisk... allt. Men egentligen har jag ingen tid för att känna efter, nu börjar det svettiga. Flytten. Hell on earth.

Igår var jag utbjuden på middag, och skrattade tills magen värkte.

Någonsomdessutomkallademigvackerochlyssnadeintresserattillvadjagsaejbortskämdmeddetta.

Det är vad jag behöver. Skratta mer.

Oh well. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Så jäkla lättad, sade jag det? Jag och prinsessorna har någonstans att bo, och allt kommer att bli bra och fint.

*gråter lite av ren lättnad igen*

Mantra: I accept chaos I accept chaos I accept chaos...

De stökar till så jag blir totalt absolut skogstokig. 
Galen.
Utom mig.

*tar 100-liters sopsäck och hotar med att slänga alla deras leksaker som ej är på rätt plats*

- Men mamma, du får inte slänga våra saker!
- Men har ni sett hur det ser ut här? Jag slår vad om att ni inte får göra så här på skolan!
- Jo...
- Jo?
- Mm. Men sedan måste vi städa upp.
- Aaaaaaaah, ok. Men varför städar du när fröken säger det och inte när jag säger det?
- För att fröken skriker högre än du.

Ah. Ok. Haha. "Franska skolans charm". Manu militari och millimeter-disciplin.
Men hell, om det funkar.

I will only have these eyes for you (On repeat).

MOrning gloRy.

Well I thought I was over you but I guess maybe I'm not (what could have been?).

Annan grej: 

Så märkligt. Att sitta på en perfekt plats, en perfekt kväll, med ett glas fint årgångsvin framför sig.
Att vädret, musiken, omgivningen, temperaturen, stämningen inte kunde vara bättre.
Och att allt är fel. Hur säger man det? När allt är perfekt?

- Du, du är perfekt, vinet är fantastiskt, allt så fint... Och jag vill bara springa fort härifrån och känna mig som ett enda stort brustet löfte. 

När du hellre skulle dricka tveksamt vin med fruktsirap med någon annan. En kväll som inte alls skulle vara lika perfekt, där du sprang åt fel håll efter att ha tagit dig upp ur metron och underjorden, men där eiffeltornet glittrade och Seine svalde allt ljus i Paris bara för att sedan reflektera det överallt i lila och grönt, och en kväll då du... inte längtade bort.

En kväll när du bara ville närmare. Bara luta dig närmare, falla in.

Och man tänker att det är ingen idé att tänka så.

Absolut ingen idé alls.

Och ändå. 

Tiden, barnen, jaget.

Kom inte till jobbet förrän vid nio idag, men hann med lite kvalitetstid med kidsen.
Plus har haft dem bägge två i min säng inatt.
Trasslade loss mig från deras starka små armar och sömndoftande hår - kom fri - vid halvåtta och klädde på dem innan de vaknat.
Sedan gick vi till bageriet och kom till skolan med croissant-smulor över hela oss.
 Måste försöka begränsa stressen i deras liv så mycket jag kan.
Tid, det betyder ganska lite för barn. Så jäkla abstrakt. Hur lång är en minut, en stund, ett ögonblick?
Hur långt är snart, hur långt är "länge kvar"?

Hur gör ni för att slippa skynda hela tiden och dra med barnen i vardagsstressen? Svårt, tycker jag. Känner ofta att jag hela tiden är på väg i alla måsten och tider att passa.  

Aumônières de pêches caramélisées & glace á la vanille.

På tal om softness, sweetness and sugar-sugar så gjorde jag dessa krispiga, varma, myntadoftande persikoknyten som serverades med hemgjord (yes, home-made, våga ej kalla mig annat än tip-top husmor) vaniljgräddglass.

Och så enkelt dessutom, men säg det inte till någon, det stannar mellan oss?

Skölj och skiva mogna persikor. Stek dem försiktigt mjuka i generöst med smör och socker, som fått smälta på förhand till något kolasåsliknande. Mot slutet lägger man i färsk mynta (easy does it, färsk mynta ger jättemycket smak) och häller över en skvätt (vas-y, don't be shy) vitt vin.

Sedan paketerar man detta i filodegs-ark och gräddar i ugnen tills alldeles krispiga. Servera med hemgjord vaniljglass. Eller grädde. Eller whatever.

Njut. Drick resten av vinet och gör mojitos av myntan som blev över. *joke*

Nota bene: Squaschen som agerar grön backdrop till persikorna har ej någonting med efterrätten att göra. Den blev gratäng.

The year of sugar softness sweetness honey.

Min karma tepåse häromdagen please see above. 
Jag: Hey, little teabag, don't you dare make fun of me, my life's a mess.

Och igår när jag träffade på en person jag inte träffat på ett år:
- You look wonderful, life must be treating you well!
Jag:  ...?
(Getting divorced, probably homeless in a months' time, haven't slept for weeks, totally losing ground, people getting mad at me, i.e life's great, right?).

Och samtidigt. Alla bitar som faller på plats, en efter en. För att skapa något mer förståeligt, vackrare. Det är det som händer i år. Förra året var bara preludiet. Det är nu det händer. Det är nu jag skalar bort det jag inte vill ha. Demolerar för att rekonstruera. Det är nu jag lär känna mig själv. Jag gör tusen misstag, hela tiden. Det vet jag om. Men jag rör mig framåt. Kanske den svåraste resan i mitt liv (nej, den svåraste har jag redan klarat av, det ger mig styrka, den gången backar upp mig nu), men kanske den bästa.

Warsan Shire again:

The year of letting go, of understanding loss. 
Grace. 
Of the word "no" and also being able to say "you are not kind". The year of humanity/humility. 
(...)
The year I broke open and dug out all the rot with own hands, the year I learnt small talk and how to smile at strangers. 
(...)
The year of sugar, everywhere. Softness. Sweetness. Honey honey. The year of being alone and learning how much I like it. The year I made peace and love, right here.

The power of things (bye bye baby).

“The power of things inheres in the memories they gather up inside them, and also in the vicissitudes of our imagination, and our memory--of this there is no doubt.” 

Orhan Pamuk 

En graverad vigselring i guld. Den symboliska kraften i någonting så litet.
Ett streck av guld på ett ringfinger, eller inte. Taken or not taken. 
Lite statusmarkör också kanske.

Kontraktet bakom. Att ta av sig den, inför personen som bär en likadan. Den kraftiga symbolhandlingen. Maktförskjutning, kanske. Stigmat i att inte längre bära den, visst finns det fortfarande. Disgrace.

En blick på min tomma vänsterhand där inte ens den bleka markeringen av hud som aldrig såg solen finns kvar, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera min frihet.

Behöver någon sorts solid botten och stabilitet först. Behöver bottna. 

Men att modigt och slutgiltigt kasta denna skönhet Titanic-style i närmsta hav... Nä. Denna skönhet får ligga i en låda, tillsammans med andra saker fulla av minnen.

So in love with this writer (Warsan Shire)

When you're standing in deep water and you're bailing yourself out with a straw, you're drowning in deep water and you wake up making love to a wall

Noll energi. 
Verkligen noll.
Det enda jag orkar göra är att publicera, och ta tillbaka inlägget nedan. Publicera, ta tillbaka. Publicera, ta tillbaka.

Vet ej om det är fel eller rätt.

Vet ingenting om fel och rätt. Spontant vill jag retirera från hela världen nu, som kommit lite nära.

Ska ta tjejerna till parken igen. Det gjorde jag igår också. Sedan låg jag i gräset tre timmar utan att röra en muskel. Stirrade på ett grässtrå nära vänsterögat och det var allt jag mäktade med. Samma idag. Ta mig samman och fixa fika och filt, sedan gå till parken och krasha lite diskret. Alla ligger på filtar sådana här fina dagar. Ingen fattar att jag bara gör det eftersom det är allt jag orkar.
Ingen fattar att jag fixerar grässtrån med blicken eftersom det är något att hålla sig fast i.

Skriva också. Jag orkar skriva.

England - Italien (Ok, the Italians look hotter).

England - Italy
Sunglasses: 0-13.
Long hair: 0-8
Suit from the 80'ies: 25-0
Ability to organize a photo-shoot: 1-0
Ability to look good in a photo-shoot: 0-19
Missing Mum already: 0-19

Penne Caprese.