Top 20. An omnivore's favorite foods.

1. Geggan av olja, balsamvinäger, parmesansmulor och sista biten italiensk lufttorkad skinka på botten av tallriken. Skrapas med fördel upp medelst bröd.
2. Stekt bacon, som gått över gränsen från "krispigt" till "förkolnat".
3. De första vildhallonen.
4. Chokladöverdraget på en Magnum Mandel.
5. Första klunken småbubblig champagne.
6. Taiwanesiska friterade dumplings med soja.
7. Cantaloupemelonhavla fylld med dessertvin.
8. Mitten på en nyrostad skiva formfranska där smöret smält och gjort brödet mjukt.
9. Den där mytiska pizzasalladen man alltid får på svenska pizzerior som italienare aldrig hört talas om.
10. Stracciatella di burrata med olivolja och peppar.
11. Surkål.
12. Glace stracciatella också.
13. Resterna av barnens chicken nuggets i resterna av barnens ketchup och majonnäs.
14. Torkat älgkött, bitar utkarvade med jaktkniv.
15. Koreansk bibimpap.
16. Trattkantarellsoppa med sherry.
17. Ädelostgratinerade kastanjer.
18. Konserverade gröna ärtor med stekta ägg och parmesan (en gammal gravid-craving jag aldrig kom över).
19. Min fredagskyckling i balsamvinägersky med parmaskinka.
20. Kyckling.
21. Balsamvinägersky.
22. Parmaskinka.
23. Toast Skagen.
24. Gåsleverpizza.
25. Campbell's tomato soup.

The accidental runner.

Nytt från jogging-fronten:
Jag och L skulle ut på moderate run i går. En underbar kväll, vårsol filtrerad genom lindblomsgrön lövskog, de mjuka dunsarna av löparskor mot Fontainebleauskogens via sandstigar, slottet, svanarna på Seine som högdraget lät sig flyta förbi, våra diskussioner etc etc. När telefonen meddelade 10 kilometer på knappa 53 minuter - som bara flugit förbi - så hade vi ingen aning om var vi var. Fontainebleauskogen är 25000 hektar stor, med stigar all over the place.
Vi hade ingen aning alls. Fick lite panik när solen sänkte sig, och en trupp rådjur kom springande mot oss, tvärvände och sprang åt andra hållet samtidigt som göken gol (eftersom jag inte kan några väderstreck så hoppas jag alltid att det är från väster), lite ödesmättat sådär.

När vi äntligen klev in genom dörren hade vi klarat av 18 kilometer.
Slutade aldrig äta igår, sov som en prinsessa, och kunde ej äta mig mätt till frukost idag.
Lite living on the edge, lite push my limits. Lite underbart.

Även om det eventuellt dröjer innan jag ger mig ut igen, haha.

RIse & shine.

Wish list & to do list för de sista dagarna i april

1. Att få mitt namn bytt i porttelefon (avd. mitt rafflande liv)

2. Att få till ett sorts föräldramöte med mina barns andra förälder. "planering"

3. Fixa födelsedagspresenter till upcoming kalas.

4.Fixa. Pass. Och. Körkort. Innan. Jag. Ej. Längre. Kan. Identifiera. Mig. I put the pro in procrastination. "Postponing-queen"

5. Handla innan smulorna kommer tillbaka. I min kyl just nu: Parmesan, torkad mango, två flaskor vin, grädde, potatis som börjar grodda sig, en burk svarta oliver och torrjäst. Frågade Veris vad hon allra, allra helst vill äta när hon kommer hem: "Des pâtes". Okej, det finns.

6. Dejt med vin och prat på bästa Italienska i Fontainebleau. 

7. MOMA San Fransisco-utställningen i Paris.

8. Försöka lösa problemet med barnens lediga onsdagseftermiddagar till hösten. Logistiken.

9. Avboka resan till Tyskland på grund av att mina barns pappa "ej kunde" och "har mycket just nu". Försöker att inte vara besviken, det kommer fler chanser.

Reparation.

De senaste nätternas sömn alltså.

Förundrad över hur djupt jag sover.
Vanligtvis sover jag lätt, ytligt, vaknar av minsta hostning eller dröm från barnens rum. För att inte tala om när någon ropar och jag gör the zombie walk för att lugna, trösta, klappa. Eller när någon tassar över vardagsrumsgolvet och klättrar upp i min säng för att krypa tätt intill? Ni vet?

Vaknar vanligtvis av mig själv strax efter sex för att packa ryggsäckar, gympaskor, läxböcker, mellis, fixa frukost, leta fram kläder, kolla mailen innan vår halvtimmes-promme till skolan. Alltid ha marginaler för 3-årstrots eller oförutsedda händelser, typ nutella över rena t-shirten eller pengar till skolutflykten man glömt eller vart är högerskon och har ni bibliotek idag och är du säker på att du lagt boken där?

Nu har jag haft svårt att kämpa mig upp till ytan när klockan ringer. Sover djupt, djupt. Drömmer tydligt och detaljerat, kristallklart. Slowly surfacing, rising up from deep under-water. Upp till ytan.


Sover ut. Repareras. Känner mig lugn och glad och utvilad. Sömn alltså. Underskattat som globalt mirakelmedel. När smulisarna är tillbaka från lovet kommer de att hitta en utvilad, lugn och fin mamma. Som alltid kommer att vara organiserad och fixa ryggsäckarna kvällen innan och hänga upp små kläder på galgar vid sängarna och bakar bröd till frukosten med hemgjord marmelad, och aldrig förlägger någonting och ... nä, skojar bara. Men mer utvilad i alla fall.

Weekend.

1. Beundrade skyskraporna vid La Defense i Paris, under dramatisk, tung åskhimmel.

2. Lunchade very French med köpemackor på bänk i Le Marais, i sällskap av romantisk fransman.

3. Handlade sommarklänningar till smulorna - när jag för en gångs skull "går i affärer". Kände mig alldeles förväntansfull av tanken på hur glada de kommer bli.

4. Kurade hemma lördagkväll, med åskan utanför. Hade folkskyggt tackat nej till en fest där jag inte kände någon. Ibland får man vara eremit. 

5. Vilsepromenad i hällregn med L. Allt gick fel. Vi var så vilse, och blöta, och kalla och trötta. Och skrattade galet mycket. Vi har så roligt ihop. Skrattar så vi gråter. Bra tecken.

6. Plus de där armarna som känns som de går minst två varv runt mig. Bra tecken två.

7. Lagade middag och drack vin söndagkväll. Halva flaskan vin i musselgrytan, halva i glasen. 

8. Påskchokladen is no more. 

9. Försovning på måndagmorgon. Förundrad över detta. Har aldrig försovit mig i vuxen ålder.

Eyes to the ground We watch our feet We’re a little bruised and battle-worn But the walls they built to keep us Cannot shield our storm

Cause if I don't walk then I'll get caught out

Paris mon amour. Bastille a la Défense.

Oil love. Argan oil.

Så. Eftersom jag är en kvinna i min bästa ålder "in my thirties" och börjar att misstänksamt titta på de där fina linjerna kring ögonen (de där i pannan har allt med oro och närsynthet att göra, ganska lite med ålder, tror jag) och eftersom jag är galen i krämer, oljor, produkter så kan jag dela med mig av min nya grej.

Som inte alls är min. Men eftersom jag en dag slängde mig över min vän Kath, som är 50 och supervacker, och misstänksamt skärskådade hennes släta uppsyn och frågade vad hon använde och hon avslöjade att det inte alls är en tusenkronorskräm från Parisiskt kosmetikhus, men en flaska 100-procentig arganolja som hon köper för en hundring på vårt lokala Biocoop så får även ni ta del av denna info. Varsågoda.

My findings:

1. Babymjuk hud. Att användas med fördel på kvällen, och att behärska sig vid 3 droppar kan göra hela skillnaden mellan "glowing goddess" och "grilled chicken".
2. Funkar även att ta bort smink med.
3. Som hårprodukt funkar den finfint till min yngstas tjocka medelhavslockar. Till mitt eget tunna hår räckte en droppe för att ge mig det fetaste håret söder om Paris. Nej tack.
4. Som bodylotion: Perfekt. Man får vänta lite bara, medan den sjunker in efter duschen. Passa på att skrubba badkaret eller nåt under tiden.
5. På flaskan står att man kan use it internally och spraya den på sin mat. Har ej testat. Återkommer.
6. Som skrubb. Blanda olja och socker. Skrubba. Baby-skin, promise. Jag brukar använda olivolja, men fördelen med arganolja - upptäckte jag - är att man inte luktar oliv efteråt.
7. Att googla denna olja är att få veta att A och E-vitaminerna i den reducerar rynkor och linjer. Vore det sant misstänker jag att den skulle kosta mer än en hundring på ditt lokala BioCoop, men kanske kan den förebygga?

Oh well. Det bästa för att förebygga hade ändå varit att ej sola och festa i sina yngre dagar - och det säger ni NU?

I alla fall. Älskar denna. 

Maybe I don't know how to love but maybe I do

Smulorna är vid Medelhavet.
Älskade, älskade barnen. Fyra dagar sen de åkte och jag blir lite lösare i konturerna på något sätt, utan dem. Kan göra vad jag vill, och det är värt miljoner men ändå inte värt tiden med dem.

Våren har kommit till Paris igen. Förra våren var så galen, så helt utan marginaler, så helt gränslös, som ett handlöst fall rakt framåt ut i tomma intet. Nu är jag back on track igen skulle man väl kunna säga.

Förra våren sade jag upp lägenheten, sålde mina möbler, hyperventilerade hos advokaten, lämnade min man, använde alla mina pengar till skilsmässa och flytt, dejtade fel sorts män etc. (Non exhaustive list of things you do not want to do every year).

Vad vill jag med den här våren? Njuta av solen. Måla om hemma hos L. Utflykter med barnen. Umgås med min brady bunch. Köpa en cykel. Grilla i trädgården, se mexikansk apelsinblom snöa ner i gräsmattan. Flanera i Paris, bada i floden (förmodligen radioaktivt men ändå).

But why.

Snudd på ångrar att jag bytt namn. Snudd på ångrar att jag inte anammat franskt medborgarskap när det erbjöds. 

Tidspressen att byta körkort och pass - som går ut i sommar efter som jag skulle firat 10-årig bröllopsdag och bytte allt sånt för tio år sedan - ligger över mig.

Och att byta ut sånt när man är utlänning i främmande land och man måste bevisa med fyra miljoner papper att man faktiskt bor här och har rätt att göra det plus att svenska ambassaden måste utföra en prövning av mitt svenska medborgarskap?

Skoj. Plus att jag tänkte att, äsch, struntar i svenska passet och byter ut körkortet mot ett franskt istället? Men på prefekturen tyckte de att det var så jäkla suspekt att jag på mitt körkort heter ett namn och på l'acte de naissance och personbevis ett helt annat att de inte ville.Trots att jag snällt bett Skatteverket att stämpla mitt personbevis med alla official-looking stämplar de hade (franska myndigheter älskar stämplar).

Suck. Problemet är att man i Frankrike aldrig byter bort sitt flicknamn när man gifter sig. Man forstätter att heta Mme Skog Olsson gift Thibault (eventuellt Mme Skog Olsson skiljd Thibault).

Jaha. Bara att snällt bege sig till ambassaden dårå. Som givetvis har ohemula öppettider och styckepris på pass som får en att sätta morgonkaffet i halsen.

Skötselråd för träd och annat.

Jag bar hem ett mexikanskt apelsinblommeträd till L igår.
Det bär tusen små vita blommor, och tanken är att det ska bära frukt.

Det är litet, och i en kruka, men bär liksom med sig löften om sol och värme och andra platser långt från la région Parisienne,  om sommarskugga och kravlöshet, om äventyr och sorglöshet.

Sen. Lika mycket som jag vet allt om sol och värme, och hur underbart och utmattande det kan vara så vet jag ingenting om blommor. Vet ingenting om kravlöshet. Vill så gärna att denna lilla mexikanska apelsinblomma ska växa och klara sig. "Frodas".

*googlar skötselråd för mexikanskt apelsinblomsterträd*

Hey pesto!

Älskar pesto.
Och nu när man hittar fantastiska persilje- och basilikabuketter i grönsaksdisken... då blir jag pesto-fanatiker.
Gör på måfå, på persilja, basilika, vitlök, parmesan, olivolja eller annan olja, citronsaft eller vinäger, pinjenötter eller mandel eller valnötter eller solrosfrö, ärtor och broccoli...
Allt blir bra. Allt blir gott.
Och passar till allt dessutom.
Miam.

I'm enough.

Trött.
Parerar tröttheten med choklad, kaffe - två gånger bryggt på grund av besvärligt filter - alla nattliga tankar, all oro.

Min värsta känsla: När jag känner mig missförstådd.
Vi har trampat runt på lite osäker grund, jag och L.
Missförstånd. Jag kämpade för lite mera plats, utrymme, tid att andas, han såg det som att jag backar undan och flyr. Han känner sig osäker och blir krävande, jag känner mig osäker och utsatt och blir defensiv.


Vi kommer från olika platser och har svårt ibland att se var den andra kommer ifrån.



Det är konstruktivt, vi lär oss. Vi tar oss framåt. Det är okej. Det är bra.

Trött är också okej ibland. Fnurror på tråden är okej. Accepterar tröttheten, accepterar våren. Förlitar mig på att allt kommer att bli bra till slut. Allt ordnar sig till det bästa, det är vad jag tror.

Dagens affirmationer: Jag är trygg, älskad och lycklig. Jag tar mig framåt. I'm enough.

Annars: Våren.

Den där siffran.

Nu ska vi prata vikt.
Och det faktum att en siffra - som egentligen inte säger någonting alls - kan få oss att helt tappa fotfästet.

Tänk på sista gången du klev upp på en våg? Gillade du siffran den visade? Blev du himlastormande glad om den låg under någon sorts gräns du satt upp för dig själv, eller gråtfärdig om den var för hög?

Det där har hänt mig. Nu har jag inte vägt mig på ett par år, tror jag. Den där siffran... Den säger inte så mycket om oss. I vuxen ålder har jag vägt allt mellan 35 och 55. Under flera års tid var det något försäkrande och lugnande att väga under 50 kilo.

Och nu. Jag vägde mig i helgen. 54 kilo påklädd. Som höggravid med mitt första barn vägde jag 56, for reference. För några år sedan skulle den siffran ha gjort mig ledsen. På allvar, alltså. Och varför? Därför att vi nästan alla tar en siffra och håller fast vid den som om det gällde livet, trots att det är nästan omöjligt att hela tiden väger lika mycket.

Min vikt fluktuerar mer än den globala aktiemarknaden. Faktiskt. Jag väger några kilo mer nu än för ett par år sedan. Men kommer i samma tröjor. och toppar. Jeans däremot, från tiden "under 50" finns det inte en chans att jag kommer i. Jag har nämligen benmuskler nu. Och axlar. Och rumpa. Och lite mer av mig, lite överallt.

Vikt är bara en siffra. Och att vara för tunn, och inte ha muskler kan vara okej på en 20-åring. Jag är över trettio,  och då behöver man jobba med sin muskelmassa - som är på nedgång - och sin styrka.

För mig var det en lättnad att kunna väga mig utan att kasta mig ut i en sorts emotionell berg- och dal-bana. 54 kilo. Jaha?  Sedan, av ren nyfikenhet, och eftersom jag kunde, så vägde jag mig morgonen efter igen. 52. Say what? *Har gått ner två kilo på en natt, efter middag med vin och efterrätt* Såg jag mycket annorlunda ut? Var jag lyckligare? Var jag mindre "tjock" än kvällen innan? Nix.

Detta konfirmerar bara min tanke att vikt är bara en siffra. Som inte säger alls särskilt mycket.

George Harrison - Got My Mind Set On You (Full HD)

Sweet Saturday (our leaps of faith).

Somnade om, trots våren utanför fönsterluckorna, och trots två små knubbiga armar som höll mid huvud i ett skruvstäd. Projekt "alla i egen säng" börjar om igen efter vårlovet.
Hämtade mina små på skolan igår kväll och fick springa hem under århundradets åskväder och hällregn. Som om himlen öppnat sig.
Aldrig har vi varit så blöta, inifrån och ut. Sedan film - pga fredag, middag, på tre man hand, bok, packa resväskan...

Var så glad och stolt över betygen de fått med sig hem också, de bryr sig inte så mycket, Romse inte ett smack, och Véris har inte heller de referensramar som krävs för att kunna avgöra om de där bokstäverna i häftet är bra eller inte... men jag är stolt. De har inte haft ett så lätt år heller, mina små. Plus flera inbjudningar till födelsedagskalas i vår. Kanske är vi integrerade nu?

För två år sedan hade vi precis kommit hit, och kände inte någon. Inga inbjudningar någonstans, varken för stora eller små. Ingen visste ju om oss? Nu har vi nog funnit vår plats här. Barnen har vänner, jag har vänner. Vi blir igenkända, folk vet vem jag är i vårat område, på skolan, i våra kvarter.

Inte så där osynliga längre. Jag andas lugnare än på länge. Vågar lita på att allt även i fortsättningen kommer att gå bra. Vardagen är full av mirakel, hela tiden. Visst går saker fel ibland, men 99 % av alla sekunder varje dag går alldeles, alldeles rätt. Det tar vi för givet att det gör. Men är så tacksam över detta.

Jag tog ett leap of faith för två år sedan när jag lämnade Korsika för någonting jag inte visste någonting om. Sedan ett leap of faith igen, när jag lämnade Christophe för någonting jag inte visste någonting om.

 Och idag är det helg, åskmolnen försvinner i horisonten, himlen blir blå, jag ska krama mina älsklingar hejdå och trycka ner solhattarna på deras små huvuden inför Medelhavssemestern, slänga mig in i en famn där jag är så älskad att jag inte upphör att förvånas över det och njuta på allvar över hur fint jag har det.

Disneyland highlights.

Höjdpunkterna på Disneyland var för denna Brady Bunch med 3 barn 3, 6 och 7 år gamla (plus 2 över 30)

1. Skjuta robotar i Buzz Lightyear Laser Blast
2. Alice i underlandet-labyrinten (förutom för yours truly som får lite svårt att andas av att inte hitta ut)
3. Få en kunglig vinkning av Snövit som hastade förbi på höga klackar
4. Äta matsäcksmackor på parkbänk i solen
5. Spökhuset
6. Åka båt och snurrande tekoppar och berg-och-dal-bana (Romse var ett par centimeter för kort men gjorde ingen stor sak av att få vara kvar på marken)
7. Over-prized Frozen helium ballonger som höll ungefär tågresan hem.
8. Robinsons trädkoja

Sen är det liksom så himla gulligt och fint att bara gå runt där, spana in amerikaner (men varför åker de till Paris för att gå på Disneyland?) och äta popcorn... För barn är detta en höjdare, rekommenderar varmt för alla som reser till Paris med minimänniskor. Plus så extra barnvänligt och service minded att man blir lite chockerad när man är van vid Parisregionen som ju varken är det ena eller det andra.

More Disneyland (I not only believe in magic, I rely on it).

Weekend. I get you like oh baby

Helgen som är beredd att trilla ner i armarna på oss vilken sekund som helst, wow.

Mina planer:

1. Pussa miljoner gånger på tjejerna som åker till Medelhavet på vår-lov, upphämtade av världens bästa farmor, jädrar vad jag kommer att längta
2. Middag hos L:s pappa (första gången, lite nervöst ju)
3. Springa : Årets andra löptur blev 10 kilometer på 53 minuter. Watch this space.
4. Njuta av att ha städat hemma pga punkt 1. Att städa med barn i huset är som att borsta tänderna samtidigt som man äter Nutella, that's a fact.
5. Hoppas på tu man hand-tid med L också, det skulle vara en bonus.
6. Och alldeles egen tid också. Med ingen annan. Ni vet, glas rött, ny bok, resterna av påskchokladen och salta nötter till middag (yeah. paus i upprätthållandet av näringsriktiga middagar för växande, kräsna minimänniskor), okynnessurfning och fotvård?
7. Våren. Den är här nu. Äppelträden blommar, humlorna surrar, nylonstrumpbyxorna lämnas i byrålådan etc etc. Sweet.
8. Betala av lite på sömnskulden. Sova ikapp.

Keep it simple.

Ayoub, tre och ett halvt år, cyklar fram till mig när jag kommer för att hämta min yngsta på garderiet. Han konstaterar följande:
- Romy är därborta. Je suis amoureux d'elle. Jag är kär i henne.


Alltså. Barn krånglar liksom inte till saker i onödan. Keep it simple and honest, liksom?

More Disneyland.

Sunday guess where

Kaleidoskop.

Jaha. Det är så här vi ser ut mest, jag och mitt crew. Tydligen. Man är ju alltid så kritisk när man ser sig själv på bild, så där oregisserat, men alltså om jag för en gångs skull slutar att vara så jäkla självkritisk (om ni bara visste)... whatever. Man ser ju att vi har det så fint. 

Nota bene: Det saknas alltså en i vår personliga Brady Bunch och det är L:s lilla tjej som var hos sin mamma den här helgen. Alltid i rörelse, som ett kaleidoskop, denna konstellation. Vi är nog oftare fyra än tre, och oftare fem än två.