Decluttering: Make way for the new.

Grejen med rensning är ju också att livet ska bli lite enklare. Avskalat. Men när min signifikanta andra på tre minuter lyckades sälja våra badrumsmöbler på franska blocket så tyckte jag först att det var hysteriskt roligt - 3 minuter! - men nu kan jag tycka att det är lite... opraktiskt. Var ska vi lägga handdukarna? 

Oh well. Zen.

Mindfulness (of a full mind).

Confession time: Jag körde in i en annan bil igår. Mjukt och försiktigt, vid ett rödljus, ingen skada skedd etc, men alltså, hur pinsamt? 
Jag sade fjorton gånger till snubben i andra bilen hur oändligt ledsen jag var. Jätteledsen. Hyperledsen. 
Han:
- Jaja, Madame, ingen fara. Släpp mig nu! 
- Men jag är verkligen ledsen! Vraiment hyper-désolée, vraiment, vraiment navrée... Ultra-désolée!
- Det gör inget säger jag! Låt mig gå!

Lite så. 
Obs att det verkar som om något försöker säga mig någonting. Typ att vara medveten om vad jag gör just nu, istället för att trassla in mig i tankar om då och sen. Det är då man kör in i folk.

Breath in. 

Hello moment.

Breath out.
I'm here.

 

Söndagskvällen.Mindfulness för små.

 

När vi kan, försöker vi ge våra barn tystnad. En paus från trafik, stök, avgaser och cigarettrök på trottoarserveringarna. Vi bor mitt i sta'n, och ibland blir vi galna. 
Och barna. Ni vet, jag tror ju att till och med lekparken är stressmoment i barns liv. De måste vara så koncentrerade och lite krigiska. Hävda sig och höras. 
Jag är övertygad om att de behöver sitta i vattenbrynet om söndagskvällarna, lyssna på vågorna och tugga i sig sjögräs (lillan). Göra kullerbyttor och leka godisaffär med snäckskal (storan). Påminnas om att de är naturbarn och inga asfaltsblommor.

Den första klunken.

Och. Ibland glömmer jag hur man pratar svenska. Det märks i mina inlägg. Men jag noterar saker jag inte vill glömma, ibland på det språk jag tycker passar bäst:

Den första klunken beskt kaffe mot smaklökarna en alldeles för tidig morgon. Vill inte ha det på något annat vis.

Solen som känns brutal efter en katastrofalt regnig vår. Och med den: Inspirationen. Det visuella lämnar plats för orden. Längtat.Hur stunderna med Romy får mig att återuppleva stunderna med Véra. Dubbelt upp, déjà vu, déjà vécu. 

Nu ska jag promenera in till sta'n. Botanisera på Gilbert&Joseph där man kan köpa begagnade böcker för 50 centimes, om man har tur. Saker man aldrig hittar på flygplatsers bästsäljarhylla. Älskar begagnade böcker, förresten. Och har aldrig tagit mig igenom en hel Läckberg utan att bli sjukt uttråkad. Sorry.

Barbamama Daily. (Preggonytt)

Känner mig ganska zen. Lugn&fin.
Ljusår från den stressade, paranoida och oroliga blivande mamman jag var med Sockergrynet.
Ser fram emot förlossning, att få föda. Att få vara spädismamma igen. Att få vara ogravid igen.
Från tisdag ska jag sluta med allt värkhämmande, sade Madame le Docteur. Då kan bebisen få komma om den vill.
Ju tidigare hon (men hey, vi har ännu inte lyckats enas om ett namn) kommer, desto större chans att jag kan föda vanligt. Men efter allt spektakel kring den här graviditeten vore det typiskt, typiskt, om jag skulle gå över tiden.

Not even the rain can cut me into pieces.

Det har åskat en hel vecka.
Regnet fortsätter att vräka sig över oss.
Bara regn hos mig.
Vaknar varje natt när åskan rullar in, över oss. Nära havet går det inte att ignorera åskan. Havet i uppror, himlen är mörkt lila och söndersliten av blixtarna.

Kanske har åskan installerat sig på Korsika. Kanske kommer det att regna hela sommaren. Turisterna är skitsura, grönsakshandlarna på marknaden på prozac, färjorna ställs in, de seglarskoprydda snubbarna som tagit med någon blondin på sin hyrda lyxyacht sitter och häller i sig pastis på puben när regnet vräker sig, helt hämningslöst. Kanske kommer det aldrig att sluta regna igen.

Det gör ingenting. Jag slår upp fönsterluckorna, stänger dom lika fort igen och ler.

Bara ler.

Nirvana. Balans. Zenitude.

En vecka med företagsekonomi.
Och jag tänker att jag borde blivit ekonom, vilket ljuvligt yrke!
Att jobba med redovisning, bokföring, resultat och balansräkning...
Att klicka enter och uppnâ total balans och absolut harmoni är en enorm tillfredsställelse. När det inte diffar pâ en tusendel. När siffrorna till höger är som siffrorna till vänster.
Lite... ekonomernas nirvana. Lite sâ.
Och kanske komma dit, flera gânger varje dag.

Fast mest är det väl min önskan att livet skulle vara lite mera sâ ibland. Klicka enter och balansen är uppnâdd. I alla fall om du gjort allting rätt.

Gråa dagar.

Idag är en grå dag. Grå himmel, regntunga skyar. English breakfast och mandelkakor. Jag räknar förluster: Mina älskade jeans sprack idag (rent mentalt är det alltid en prövning), mina hörlurar slutade fungera, och min franska pressbryggare uppvisade sin första spricka.
Jag bör nog se över min karma.

Happy people don't give into Happy people don't give into That sinking feeling

Jag ringer till C och gråter.

Han, på ett stökigt, högljutt RER - mitt i mina drömmars stad Paris, men med allt det som är det sämsta med Paris runt i kring sig och vartenda ljud av allt det där stökiga, högljudda, påträngande, inkräktande, tröttsamma drabbade mig - hörde mig inte riktigt. Och inte jag honom.

Men jag grät redan. Jag satt under ett palmträd och tittade på Medelhavet och kryssningsfartygen som lade ut, och grät.

Och sade att jag accepterat den där eftertraktade platsen på den där utbildningen som ska vara så bra.
Och jag grät därför att jag inte vet om jag vill.
Och jag grät därför att jag ändå kanske måste tacka nej eftersom det inte är kompatibelt med dagistiderna och för att jag inte kommer att hinna med någonting annat, inget jobb, ingen roman.
Och jag grät därför att jag frös och för att hösten är här, redan här, trots att jag inte ville det.
Och jag grät därför att jag var tvungen att hämta Honungshumlan tidigare från dagis.
Och jag grät därför att jag ska prata spanska inför femtio personer under fyra timmar i morgon och det skrämmer mig. Det skrämmer livet ur mig.

Och jag är över trettio och borde inte sitta under ett palmträd och gråta.

Och så öppnade sig himlen.

Ett par glas vin med Mademoiselle van der B.
Tunga åskregndroppar mot het asfalt.
Orosmoln vid horisonten.
En alldeles för tidig morgon.
En kärleksförklaring. En sorts.

Bland annat, mes belles. Bland annat. Men det är så mycket jag inte kan skriva här.

Hur som helst: Höstregnen som faller mot varm, torr asfalt är fortfarande min favoritdoft.

Nu vräker det ned. Jag har sovrumsfönstren vidöppna mot gatan, regnet. Det regnar och det är ett befriande regn. Himlen öppnade sig just.

Endorfiner, tack.

Annan grej.

Mindfulness schmindfulness.

När jag inte hunnit träna på ett par veckor går jag upp tio mentala kilon, jag blir imaginärt slapp, tjock, enorm, jag inbillar mig celluliter, gäddhäng och fetma. Jag håller andan varje gång jag drar på mig ett par jeans, eftersom jag tror att de inte ska gå att stänga. Eller så undviker jag jeans helt sonika.

När de enda promenaderna som hinns med är überlångsamma promenader längs Avenue de Paris med ett Sockergryn på rultiga ben.

Då känner jag mig lite retlig. Och tjock.

Till helgen, mina vänner, till helgen. Då blir det jogga av. För att komma till rätta med de där mentala spökena. Sedan blir jag from som ett lamm.

Mindfulness på Avenue de Paris.

Ibland får man inte ihop det.
Livet. Vardagen.
Ibland är det själva vardagen som står i vägen, ibland livet självt som kommer emellan.
Någonstans är det ju vardagen som dödar oss. Lite så.

Ibland är det ett litet Sockergryn som vill gå själv som gör att det tar två timmar att springa ett ärende.
Det sätter ibland ens mindfulness-kompetens på prov. Men det bästa man kan göra är att njuta av den där überlångsamma promenaden, istället för att bli stressad, och tycka att det är ett slöseri med tid.
Det är ingen förlorad tid, den är vunnen.

Allt det andra, det man inte hann med, det kan vänta.
Jag kan inte alltid tänka så, ibland har jag så svårt att vara i nuet. Ältar det förflutna, oroar mig för framtiden. Allt sådant.
Men när jag kan det, när jag bara andas in min dotter, släpper stressen, skyndandet. Då är det fint, det där svårgripbara nuet.

En nästan 2-åring är nog den bästa mindfulnesscoach man kan ha.

Happy people don't give into Happy people don't give into That sinking feeling

Gårdagen bjöd på ganska mycket oinspiration och håglöshet.

De kallar det that sinking feeling, men det är snarare känslan av att ha en scarf för knuten alldeles för hårt runt halsen, och när du försöker lossa den för att få luft upptäcker du att du inte ens har någon scarf. Och hade du haft en hade det definitivt inte varit en från Hermès, för det har du inte råd med.

Vädret känns som höst, och jag får ingen ordning på mitt liv. Eller mitt hår. Jag är benägen att tro att mitt hår har jag fått för mina synders skull. A bad hair-life, ett liv jag inte får någon riktig struktur på.

Men dagen som helhet räddades av en trevlig middag hos ganska nyfunna vänner.
Så opretentiöst och underbart. Vi slängde ungarna i ett gemensamt bad, lät dem vara nakna och äta makaroner med ost och pretzels bäst de gitte (hey, makaroner med riven ost går alla gånger hem mer än broccoli och ångkokt torsk), lyssnade på fransk musikteve, åt färdigpizzor, bakelser från Grimaldi's och sköljde ned det hela med en flaska vin.
En perfekt söndagkväll.

Kalorierna.

Pyttelite ångest.
Över att det känns som om jag satt i mig ungefär 48 000 kilokalorier i kvarten de senaste tre dagarna.
Men bara pytte.
Det är okej.
Jag är zen*.

*Yeah well whatever hade jag varit total-zen hade jag knappast behövt skriva det här.

Game over

D är 21 år. Vilket kan ha med saken att göra. Hon:
"Alltså, om jag ser ut som du när jag är 30 och har fött barn... då kommer jag vara skitnöjd."

Jag tänkte att det var en komplimang - någon sorts - sedan såg jag hennes blick. Hälften fruktan, hälften ömkan. Och så en liten glimt av häpenhet. Motvillig beundran.
Och jag insåg att The big 3-0 + bebis... Det är liksom inte ens att stå med ena foten i graven. Det är mer än så, mes belles. Trettio plus bebis är liksom... game over.

Och jag tänkte på när jag var 21. Men det var liksom inte så mycket att hurra för: Det var lite ätstörningar, lite depression, lite meningssökande, lite ångest. Lite fyllor och lite hångel.
Jag är betydligt mer zen nu. Jag har ju knappt börjat, känns det som.

Self-respect is the root of discipline

Aaaah. Yum. *tillfredsställd suck*

Kom igen, tänker ni nu säga till mig att ni aldrig har ätit djupfryst chokladtårta direkt ur frysen? Klart ni har.

Ett annat självdisciplincitat: If we resist our passions, it is more because of their weakness than because of our strength.

En lycklig kvinna?

Vet ni, snart släpper den här vintern sitt grepp om oss. Snart blir himlen högre och luften ljum. Snart är enastående solnedgångar och varmt, kristallklart vatten. Snart är rosévin på terrasserna och snart är värme, ljus och medelhavshetta.
Men först: Italien. Firenze, Venezia. Avec mon homme, ma fille.
Sedan: Sverige. Mitt Dalarna, mitt Norrland. Mitt vinterland, mitt längtansland.
Så mycket att längta till gör att jag kvalificerar mig som en mycket lycklig kvinna.
Som just nu är förvirrad och osäker och undrar vart vägen för mig. Men förr eller senare får man veta.
Snart släpper vintern sitt järngrepp om mig.

Oh, jag bara kom att tänka på en sak: Den största resan är livet självt. Och det man måste akta sig för under resans gång är alla snart, och alla sedan. De stjäl vår tid. Vår dyrbara resetid.

Fel fokus

Jag ska ta tag i mitt liv. Nyårslöftenas om hopar sig. Jag har projekt. Drömska och mindre drömska.
Jag har min familj. Min man, min dotter. Jag bor på Korsika. Jag intalar mig att det i teorin inte finns någonting som hindrar mig från att göra vad jag vill göra.

Jag har gått upp flera, flera kilon och det är helt okej. Vi har accepterat varandra, jag och normalvikten. Men. Det är den där detaljen. Som egentligen har följt mig i hela mitt liv och som inte borde spela någon roll. Ingen roll alls. I synnerhet inte när världen brinner och folk dör på Haiti. Men ändå: Putmagen. Och ärligt talat, en graviditet + yoyovikt+ ingen som helst magträning har gjort att den där putmagen som jag har och som egentligen är helt harmlös, tar fokus från allt annat. Som borde vara viktigare.

Ytligt som tusan, men jag har alltid tänkt mig att mitt liv skulle bli mycket enklare bara jag inte hade den där rundade putmagen, utan en som var mer konkav. Felfokusering, jag vet, men vad svårt det är att ta sig ur det där.

Tankar i ett skumbad med ett glas merlot. Osorterat.

Så länge vi kan få varandra att skratta så är det bra. Jag bara kom att tänka på det.

Ni vet, jag tar ingenting för givet. Det får man inte.

Och det är bara en gissning att vi alltid kommer att vara tillsammans. Trots att vi har lovat varandra det. Inför alla våra vänner vid en spegelblank sjö en svensk sommardag som aldrig gick över i natt. Regn i brudkronan och bubblande champagneskratt. När vi var på väg dit, i häst och vagn ville vi skrattande vända om. Hålla in hästen och ångra oss. Göra någonting helt annat, åka tillbaka till hotellet, slänga oss på sängen, dricka champagne och aldrig gifta oss. Men det gjorde vi.
Och det är min trygghet, min gravitet, min fasta punkt.

When somebody loves you there's no comfort like that. En gammal skiva jag måste leta fram. Bara jag kommer på vem, var, när?

Véra behöver mig så mycket nu. Hon söker mig hela tiden, vrider på huvudet, vrider nästan nacken ur led när jag går iväg, registrerar mina rörelser, ser hela tiden till att hon vet var jag är. Och jag ser till att hela tiden vara i hennes blickfång. Hon ska aldrig behöva undra. Jag är här. Mamma är här. Alltid alltid alltid.
Hon lyser upp när hon ser mig, lugnar sig i min famn och vi tillbringar största delen av dygnet med inget avstånd alls. Trots förnumstiga kommentarer om att hon kommer att bli manipulativ och lynnig om hon alltid är i min famn, aldrig ensam. Jag struntar i det, jag vill att hon ska känna sig trygg.
When somebody needs you, there's no drug like that. Jag ska skydda dig mot allt. Jag kan inte skydda dig mot allt. Det är en vetskap som gör ont. Min otillräcklighet skrämmer mig. Jag ska inte ens försöka.
Natten när hon föddes, när vattnet gick, var min enda tanke att jag inte var redo. Jag var inte beredd, det var för tidigt, jag ville bromsa tiden. Backa tillbaka. Vända om och stanna upp. Jag var inte redo och jag var livrädd och vettskrämd.
- åk du, sade jag till C som ville åka till kliniken. Jag är inte klar, men åk du. Jag ville duscha, tvätta håret, jag var inte färdig. Och inte redo.

En sång som jag knappt kommer ihåg, en text som betytt något en gång. Nothing falls like London rain. Nothing heals me like you do. En sång jag trodde att jag glömt.

Osorterade, trötta tankar. Som kanske inte hör hemma här. Men som flöt ned i fingerspetsarna här där jag sitter framför datorn. Det lugnar mig. Egentid, egoskriverier.