Vaknade alldeles för tidigt för en söndag. Har så jäkla svårt att slappna av.
Gör saker utan att registrera, känner mig förvirrad och lite
on the edge.
Lite som vore jag berusad trots att jag är spik nykter.
Som den förlorade plånboken. Som passen som jag letade efter i flera dagar - vände upp och ner på en lägenhet som precis fixats - och som mamma sedan hittade i verktygslådan.
Känslorna av ensamhet som är ömsom underbara, fulla av lugn och frihet och luft att andas och ömsom skrämmande och får mig att tappa fotfästet och famla famla famla efter någonting att hålla mig i.
Lära mig att älska den. Ensamheten, att vara själv. Världen blev helt plötsligt så mycket mer kravlös och fri samtidigt som det krävs så mycket mer av mig själv nu. Detta är en process som måste få ta tid - men tid tar tid och jag har så bråttom nu, brått att leva mitt liv.
Ensamheten förresten. Ensamheten är så oändligt mycket vackrare när man är själv, än ensamheten man kan uppleva i en relation. Aldrig var jag ensammare än när jag var med någon som kanske inte var rätt.
De tomma rummen är fyllda nu. Med möbler, böcker, kläder, leksaker och alla dessa saker man samlar på sig, bär omkring. Jag älskar mitt nya
chez moi. Det är första gången jag har ett alldeles eget chez moi, för mig och mina små. Att komma hem och stänga dörren bakom mig: Berusande. Det är vitt och vackert, ljust och fint.
April 2011. Då jag osäkert och med andan i halsen, hjärtat i halsgropen sade till mannen
formerly known as the man of my life jagvillintelängredettajagvillskiljas. Vill skilja mig. Dig. Oss. Separera, slita sönder. Slita sig loss, komma fri.
Så länge kan det ta, att trassla sig ur.
Att utföra det där kirurgiska ingreppet utan bedövning.
Oh well. Nu är jag här. Här.
