Le chateau de Fontainebleau.

Viktigt.

Ja, vi har tillbringat en helg med min kusin Erik som bor i Schweiz och är pilot och som visade sig bli mina barns idol. De ville liksom aldrig släppa iväg honom över gränsen igen, så till den milda grad galna i honom att Romy tog med honom till skolan i morse för att visa honom för sin fröken.

Bra med en stor-kusin som är nästan två meter lång och som orkar bära långt i Paris, som kan prata svenska, och som liksom är... släkt sådär.

Viktigt. Kolla Veras blick, på Trocadero-bilden. Den säger allt.

Paris mon amour.

Sara&Ludo.

Happy humble-bee.

Veris.

Sen gick vi förbi stora skolhuset också, där dem stora går. De som är sex och sju och har svarta dunjackor och för stora tänder och som kan läsa och hjula och räkna och allting.
Verisen har ju sin inner posse, sitt lilla gäng, de är alltid ihop. Och när dessa unga damer fick se mig fick jag nästan en hel skolklass kring halsen - så coola är dem inte - "C'est la maman de Vera elle est suédoise et très gentille et belle!".
Wow. My star quality? Men de gillar att jag försöker komma ihåg vad alla heter och så.
Ja, där på bilderna har ni min förstfödda vackra. Som definitivt ej är någon bebis längre, det kan vi ju vara överens om.

Romse på karneval

Karnevalen alltså. Tema: Kina.
Så himla modiga de är i skolpersonalen, som med berått mod tar med typ hundra 3-åringar på promenad? Jag kan flippa ur totalt ibland med två. Stressen?Ansvaret?
Vid ett givet tillfälle saknades två, varav ett var mitt, men jag hade fullt upp med Diego och Lilou och Romeo. Anledningen var lite dålig sikt under hatten, ej helt lätt att se var man gick.
Oh well. Ingen tappades bort en längre stund, alla hade roligt, alla sjöng, stolta föräldrar klappade händerna och vädret var fantastiskt.
Romse var så otroligt lycklig över att jag var där, så himla stolt.  Sen var det lite dramatiskt när hon insåg att jag skulle tillbaka till kontoret, men jag lämnade henne i hjälpfröken Melanies varma famn för att tröstas. Älskar mina barns skola.

Happy parents are better parents.

Funderar så mycket kring skilsmässa och att vara ensam förälder - privilegium och ett sjujäkla ansvar - till världens bästa barn.

Det tar tid att hitta terra firma efter skilsmässa och uppbrott och jordskalv och världskrig. Men man landar. Eventuellt. 

Och man har ett hem där barnen kan ägna sig åt att vara barn istället för att försöka navigera runt gräl och ilska och frustrerade, olyckliga föräldrar. Man ger sina barn ett lugn. Man lär dem vikten av att kompromissa, av att anpassa sig till nya situationer, av att kämpa sig genom svåra saker för att det är bättre på andra sidan.

Man lär dem att de alltid har ett val. Man lär dem att de bär ansvaret för sin egen lycka. Man lär dem resilience - att livet kan vara tufft ibland,men man klarar det - och man lär dem att välja lycka.

Man lär dem att stanna i situationer där man inte mår bra och är olycklig is not an option. 

Hoppas jag. 

Wistful.

Just nu vill jag ha:

1. Fred på jorden och människor som vill varandra väl. Så himla obegripligt allting.
2. En fond de teint med ton som matchar min egen mjölkvita. Svårt att hitta det i Frankrike tycker jag, fransyskorna är väl i regel lite mer solkyssta än vi skandinaver som tenderar att bli genomskinliga på vintern.
3. Fortfarande det där snygga Cadloff-printet. Blaze.
4. Vackert väder till skolkarnevalen i morgon förmiddag. Goddam it, har ej tagit halv semesterdag för att stå och frysa.
5. Date nights. Vi behöver det. I denna galna veckovardag med barn, jobb, allt, allt, allt... Man hinner liksom inte byta många ord i bland?
6. Glitterballerinaskor till mina tjejer. Äsch, what the hell, ett par till mig med.
7. Sverigesemester i sommar. Men klarar inte att kolla flygbiljetter just nu. Klarar inte.
8. En sån där rib-breaking, breath-taking hug som gör allting bra.
9. Tid att ta mina små - och mig själv - till frissan. Vi ser ut som penntroll, snart.
10. Kärlek, lycka, skratt och kanske, kanske... sch.

The heartache and the thousand natural shocks that flesh is heir to.

Oh well. 

Försöker vara lite mer chill these days. Ingen håller räkningen på alla obäddade sängar jag lämnar efter mig när jag rusar iväg med smulorna på morgonen, ingen som kommenterar alla smulor under frukostbordet, ingen som ens kommenterar att jag ändå håller ihop och kommer leende - oftast - till jobbet.

Försöker ibland tänka - som en vän sade - att jag är ju mera änka än frånskild. Då blir det lättare att hantera det faktum att jag har noll hjälp från mannen jag valde att skaffa barn med.

Läste detta någonstans - om att dejta skilda pappor:

I have also learned that men with kids love that much more deeply. I have completely fallen for a guy or two simply by watching him with his kids and the undying love and support he has provided them. I have felt this love carry over to me, as well. These men seem to love much more unconditionally. 

Och så tänkte jag att det är sant. Totalt, helt sant. Pappor är män som har lärt sig att våga älska handlöst och utan restriktioner. Som tar ansvar, som leker, som sätter sina barn före allt. Och som också har förmågan att på samma sätt älska en annan vuxen person och lyckas prioritera och utan förbehåll falla för henne och ösa love & support över henne på samma sätt.

Och sen tänkte jag igen på mannen som för så många år var min signifikanta andra, som är mina barns... far. Och så tänker jag att, oh well. His loss. På så många sätt.

No dreams.

Helgen. Jag och L var ute och svirade på allvar - obs mannen på bilden har ingenting med oss att göra - vi var på bjudning i en sån där picture perfect parisisk takvåning med utsikt över skorstenarena i latinkvarteren, drack korsikansk rödvin till alldeles försent och kom med nöd och näppe med sista tågen hem till oss i provinsen.
Sovit alldeles för lite på grund av uteliv alltså, men det var värt det.

Dreams.

I natt. En hel, lång natts oavbruten sömn. Var så utslagen av feber och allt att jag längtat hela dagen efter att få krypa ihop i svala lakan och mjuka kuddar och sjunka in i oblivion. 

Och drömde. Om min moster Britt och stort hus med mängder av böcker och vackra trägolv. Om en igelkott som vandrade in och ut ur drömmarna, som den röda tråden i allt.

Och Korsika. Drömde om kristallklara vatten och en sol som värmde ryggen, och varm sand mellan fingrarna, och solreflexerna i vattnet, och den där tiden som ändå var så lättsam och troublefree.
När jag bara var mamma till mina små, tillbringade tidigar morgnar på öde sandstränder med lekande bebis, mina små som lekte i vågorna och vi som vaktade på dem som lata, uppmärksamma lejon från vår plats i sanden.

Den där tiden när barnen var riktigt små och vi levde i ett sorts paradis, utan vardag. Det drömde jag om i natt. Och det var ju ingen dröm. Det hände ju. Skulle vilja ta med mig Vera och Romy till Skönhetens ö en dag, och visa dem var de kommer ifrån. Egentligen.