Champagne&Tennyson.

Ni fick ingen ârskrönika frân mig, inga tillbakablickar, inga highlights eller best of 2012. 

Vill se framât. Bokslut, avslut, brända skepp och brända broar har kantat vägen hit, nyârsafton 2012. 

Jag är 33 âr gammal, 2-barnsmor och i mina öppna händer finns ett erbjudande att tacka ja till, ett erbjudande som ligger mellan mig och en nystart.

Där. Bara att sträcka ut handen, sluta den om framtiden och föra den tillbaka till närmast hjärtat. Lyfta den slutna handen till läpparna, trycka dit en lycko-kyss och kasta upp innehâllet i luften. 

Det gnistrar och glittrar, 2013, visst gör det? 

Jag räknar med skratt och târar, framgângar och misslyckanden, dagar som gnistrar av sol, och de som kommer med hagelstorm. 

Allt det där som är livet. 

Nu väntar ostron och champagne. Pilgrimssnäckor och chokladmousse. 

In memorian 2012, nu lämnar vi dig med Tennysons klockor. 

Allt det jag skulle vilja säga... Poeten säger det bättre. 

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light, 

out wild bells, and let him die. 

The year is dying in the night. 

Ring out the old, ring in the new. 

Ring out the false, ring in the true. 

Ring out the grief that saps the mind, 

Ring in redress of all mankind. 

Ring in the nobles modes of life. 

Ring in the thousand years of peace. 

Ring in the valiant men and free

The larger heart, the kindlier hand, 

Ring out the darkness of the land

Sâ. Trevlig kväll, fina. 

Véra.

Dessa fina.

Romy 14 mânader & Véra 50 mânader. Stora lilla, sâ lik mig, och lilla lilla, sâ lik sin pappa. Dessa är det bästa som hänt mig nâgonsin. Nâgonsin. Om jag tillbringar en dag utan dem saknar jag dem rent fysiskt sedan. Igâr ägnade vi hela dagen ât dem, vi var bara föräldrar, och smâttingarna fladdrade runt oss som lyckliga smâ fjärilar. När man ger tid till sina barn fâr man tillbaka hundrafalt. 

Aux gorges d'Héric (Languedoc).

Obs att vâr vackra lângpromenad började likna The Blair Witch project när dimman kröp nära. Den varma duschen och goda middagen efterât var välförtjänta belöningar, tro mig. Nästa gâng ska vi kolla väderleksrapporten innan vi ger oss ut i ödemarken, lovar!

Aux Gorges d'Héric.

Dimman sänkte sig snabbt över oss, sedan kom regnet, och mörkret. Sammanfattningsvis var det kanske inte helt rätt dag för att ge sig ut i skog och mark, men tjugo kilometer senare hade vi samtliga blöta skor och iskalla fingrar... vilket vägdes upp av skönheten i naturen. Faktiskt. 

Very bad things.

Brukar vara ganska sansad med sötsaker, men kan inte sluta. Inte en smörkola finns kvar i detta hus. Lade band pâ mig för att inte ocksâ äta grynets kinderägg, det hade varit höjden av skamlighet. 

Socker, alltsâ. Evil. 

Lever ocksâ med man som inte tycker om. Inte äter en bit. Nâgonsin, liksom, eller bara om man trugar omsorgsfullt och länge för att inleda i frestelse och pâ sâ vis fâ partner in crime. 

Känner mig ganska bad i min tête-à-tête med smörkolorna.

Jaja, i morgon är en ny dag dâ man till exempel kan äta sallad. 

The holiday boredom.

Äsch, ingen alltigenom tillfredsställande semester, detta.
Kanske för att inget är klart, det nya âret som hägrar alldeles för nära, alldeles för fort, är fortfarande oskrivet.
Allt kan hända.
Eller inget.
Är vi redo för förändring, nu äntligen, och varför irritationen?

Hans, mest. Och min, oförklarliga. Dränker sorger och irritation i mina döttrars famnar. Tog med 4-âringen till en skogsdunge igâr och lekte länge. Prozac. Det var fint.

Hemma hos svärföräldrarna kvävs jag lite just nu. Rastlösheten, ofriheten. Och det som kväver är att vänta. Att stâ vid ett vägskäl och vänta pâ grönt ljus. Plus att jag lite känner mig som en gödkalv, inbillar mig att jag har ett kaloriintag pâ 50 000 kalorier om dagen, cirka.

Längtar efter nytt, kallare vindar och luft under vingarna. Längtar efter uppgifter och deadlines och tillfredsställelse. Kryper ur skinnet av otâlighet.

Torsdag kväll, La Vieille Ville, Montpellier.

Profiteroles.

Efterrätten som avrundade torsdagskvällens middag: Profiteroles. Vi ât grillspett med Joël och Samya.  Joël är en av Chris bästa vänner - den eviga singeln - och hans ganska nyblivna hustru. Jag är stensäker pâ att det är bebis pâ gâng, noll alkohol, fantastiskt hâr och stora gäspningar strax efter 21. Plus att de förhörde sig noga om kliniken där vi fött vâra barn... 

Säkert tecken?

Annars verkar det vara brytningstid för mânga i vâr vänskapskrets: Fler separationer än giftermâl och bebis. Det gâr i vâgor, i cykler. 

Kände mig lite sentimental ocksâ, efter att ha tillbringat en kväll med dessa ganska nyförälskade, nygifta. Det är inte samma sak efter 10 âr tillsammans. Inte fôr oss. För nâgon? 

Vi hade lite känslan av att snart fira guldbröllop. 

Oh well. 

Holiday boredom.

Drabbad av lättare holiday boredom. 

Svârt att koppla av och mer än lovligt rastlös. 

2012 är snart slut, hörni. Ett âr av lugn, vila och utan större känslomässiga haverier och fysiska förändringar. Inga lânga resor, inga galna projekt. 2012 var âret jag stillade mig. Kanske.  

Lugnet före stormen? 2013 kan bli turbulentare, jag känner det. 

Löften har jag inga än, önskningar nâgra stycken. Ska försöka formulera dem sen. Visualisera. 

Jardin des plantes (Montpellier).

Different shades of green.

Pâfâgelfjädrarna i den tusenâriga katedralen i Maguelone. 

Snustorr champagne till jullunchen. 

Olivlunden i Valmagne. 

Whatever else you give to your children, give them roots and give them wings.

- Mamma, nu leker vi att du är min fröken!
- Okej.
...
- Börja dâ!
- Vadâ?
- Men LÄR mig saker!

Hon ser sâ uppgiven ut ibland, min unge.
Är ingen lekexpert, C leker bättre. När jag leker, leker jag att jag leker. Är inte i det liksom. Men tänker ofta pâ citatet ovan, min uppgift: Att ge dem rötter, och ge dem vingar. De där smâ törstande: De fâr aldrig tillräckligt mycket uppmärksamhet, kärlek, kunskap. De kräver det.

Perfekta menyn.

Alla klappar gjorde succé: Stora lilla fick 4 klänningar i prinsessmodell (alla tomtar hade prickat rätt) plus trollspö plus krona, och lilla lilla fick saker som lät och blinkade.
Perfekt alltsâ.
Jag fick en pyjamas, ullpläd och en bok som fâr vänta pâ perfekta tillfället att bli läst.
Och maten? Detta var juldagsmenyn:

Toasts med gâsleverpaté. Champagne.

Paté pâ anka (hemgjord) med tranbärschutney. Champagne.

Grapefrukthalvor med räkor. Vitt vin.

Plat de résistance: Kastanjefylld pärlhöna med rostade kastanjer och haricots verts. Rött vin. 

Ost, fem sorter. Valde endast grönmögelvarianten. Älskar det.

Jultârta, tre sorter: Mörk choklad och päron med moussefyllda chokladjulgranskulor, en caramel au beurre salé och kastanj och en moelleux au chocolat. 

Kaffe och praliner nedsköljt med korsikansk myrtenlikör för de som ville. Inte jag, jag slutade vid champagnen, blir sömnig annars. 

Det var nog allt? 

Pics.

Suddigt, oskarpt och överexponerat. Den här familjen sâg helt galen ut pâ samtliga kort som togs under julfirandet. Oh well, vi har andra kvaliteter än att vara fotogeniska? Kanske? Vi har i alla fall ätit, umgâtts, druckit champagne och skrattat. Surat lite ocksâ, vissa. 

Höjdpunkten.

Blue christmas.

Julgodis: Tryfflar med mörk choklad och rom.

Ingen jul utan tryfflar. Dessa superenkla med den mörkaste chokladen som gick att fâ tag pâ, ganska ordentligt med rom, och espresso, blir perfekta till efter maten-kaffet. 

Att rulla tryffel är inte min favoritgren, men döljer skavankerna med guldsocker och ordentligt med kakao. 

Miam.  

Julafton.

Noll sömn med mina smâ prinsessor, men idag är det julafton, i natt kommer tomten vid midnatt och lägger klappar under granen. Min mission: Trötta ut de smâ sâ mycket som möjligt idag, sâ att vi i lugn och ro kan njuta av übersen fransk julvakmiddag: Vi sätter oss till bords vid 22, dricker champagne och äter goda, lyxiga, politiskt inkorrekta grejer (ni vet vad), orkar man âker man till katedralen och midnattsmässan, men den här damen nöjer sig nog med att ställa fram öl och skinkmacka till papa noël och sedan stanna i soffan med sagda champagne. Mysigt. 

Frân oss till er, en riktigt god jul med värme och ljus och lycka och kärlek och hopp. Det är de enda julklappar ni fâr av mig, det är endast mina smâ som fâr klappar i âr. Endast de som tror ovillkorligen pâ tomten och julen och magin. 

God jul. 

Palavas-les-Flots, 16.56

Okej. Belle-maman har raderat alla bildhanteringsprogram ur datorn. Sâledes fâr ni här en helt naturlig solnedgâng pâ ârets allra längsta dag. De svarta prickarna i mitten är de flamingor som man aldrig kommer nära. Jäkla flamingor att vara folkskygga. 

Tvillingar&telepati.

Och denna frâgan som vi enäggare alltid fâr:
- Oh, är ni telepatiska?
- Nä.
- Men när hon är ledsen, eller bryter benet, dâ känner du det, va?
- Nä.

Besvikelsen detta skapar! Vi ser likadana ut, har lika röst - fast hon pratar umemâl och jag mest franska - och säkert samma digitala avtryck och usla rytmikkänsla, men det är nog allt.

Min dubbla.

Jag har ju en syster. En allrakäraste, men det är pâ grund av att vi râkat födas samma dag, med tio minuters mellanrum som vi utsätts för Karolinska Institutets forskning. Sverige har ett av världens mest omfattande tvillingregister, och med jämna mellanrum pumpar de oss pâ info om ätstörningar, beroenden, hälsa, livsstandard och fan plus moster för att komma med intelligenta pâstâenden om arv kontra miljö och medicinsk epidemiologi i vetenskapliga tidskrifter. Antar jag.
Och tvillingregistret är som CSN, vart jag än i världen befinner mig sâ hittar de mig. Jag har ställt upp pâ mycket, men den här gângen gick de för lângt: Att göra rytmiktest pâ Internet till priset av en biobiljett. Eh, tack, men nej tack? Jaha, tar det bara 2 timmar att göra säger ni?
Gör gemensam sak med min allrakäraste syster i detta:

Bästa Karolinska Institutets forskare och professorer,
Jag är inte ert privata försöksdjur, och  jag har ganska mycket annat för mig nu i juletider än att min rytmikkänsla (driver ni med mig?) ska bli förevigad och gâ till svensk forskningshistoria. Men stort grattis till forskningspengarna, verkligen viktigt detta, den musicerande människan. Eh.

Högaktningsfullt.

Paris is always a good idea (Audrey Hepburn).

Bilder frân Paris förra vintern. Himlen, silhuetterna, magin. Vad var det Charles Dickens sade? What an immense impression Paris made upon me. It is the most extraordinary place in the world!

Och mademoiselle Hepburns odödliga ord, Paris is always a good idea.