Plus mail från syrran som fick mig att skratta högt, om det svåra i att vara hemma med barn. När ens signifikanta andra har ett nytt roligt jobb, samtalar spirituellt vid kaffeautomaten och åker på team building.
Och man går runt där hemma och torkar matrester från vardagsrumsväggarna, läser Max lampa och känner sig understimulerad och ospirituell och knappt vågar säga att man hatar lekparken och man tycker att det är ganska trist att stå och lyfta upp sin unge fyra miljoner gånger i rutschkanan. Även om man älskar sagda ungen till döds, liksom.
Min signifikanta andra hann avbryta sig mitt i en mening. Innan han hann säga att jag inte begriper hur det är att vara hemma en hel dag med två små oregerliga, uppmärksamhetskrävande och kärlekstörstande ständigt kivandes sockergryn och guldklimpar.
Fyra år var jag hemma. Inte på heltid, men nästan. Jobbade när jag kunde, men barnen var mitt allt, mitt projekt, min hobby och mitt heltidsjobb. Just nu är det min mest guldkantade period, min bästa investering, min kvalitetstid med de finaste jag vet. Jag kunde åka till Sverige långa perioder, och laga hemlagad mat och amma och inte en sekund av mina barns första barndom har jag missat.
För barnen måste det väl ändå vara det bästa, att få vara hemma med sina primära vårdnadsgivare och de som älskar dem till månen och tillbaka, högre än Eiffeltornet?
Men jag fattar att min man inte direkt går runt och strålar och bubblar av lycka just nu. Dels är det inte hans grej, att gå runt och stråla av lycka, dels är det inte helt lätt att hamna i den där rollen.
Inte alls. Men ändå, han är all in. Storkokar bönor och gör pajer och flätar hår och spelar spel och what not. Och om jag får vara egoistisk/pragmatisk så är det så mycket lättare med mycket när en är hemma. Att slippa barnflicka/hämtångest/semesterdagar när barnet är sjukt...
Hm. En oändlighetsdiskussion och evighetsdilemma detta. Hur har ni haft det, har ni gått hemma och strålat och varit i perfekt symbios och harmoni med er partner under sådana här perioder?
