That Friday-feeling (I have you like ah-oh baby baby).

Helgdag i morgon. Youpi. Ska njuta till fullo även om det för en ragazza med en sådan genuint socialdemokratisk uppfostran i bagaget skaver lite att inte klättra upp på barrikaderna och skandera något klämmigt så är det ganska skönt att bara, ja, relaxa också.

Var till stormarknaden efter jobbet för att panikhandla pga att samtliga stormarknadspersonal kommer att gå i första maj-tåg i morgon (yeah right) och kom hem med:

- Sammetsbeklädda galgar i shocking pink
- Hello Kitty-servetter (till festmiddag på fredag när sessorna kommer)
- glossiga mags (för att fördriva tiden tills sessorna kommer hem)
- 3 paket smör
- 12 muffinsformar i silikon i shocking pink (för att göra muffins med sessorna)
- Kakmix (sweet jesus, I'm losing it)
- Pennvässare till Vera eftersom jag kom på att hon önskat sig en egen
- Hjärtformat strössel (till muffinsen vi ska göra när sessorna kommer)
- Hello Kitty-makaroner, ett paket
- Alfabetsmakaroner, ett paket

Jättebra storhandling: Verkligen. Har fortfarande varken mjölk eller yoghurt.
Oh well. Varav hjärtat är fullt skvallrar varukorgen.

Guilty pleasures (The ultimate re-feeding).

Hoppsan, leptin-projektet går inte fläckfritt. Haha, nä, men alltså, man får göra avsteg när man har en skvadron påskkycklingar i choklad i köket, och när man dessutom måste fixa hemvändarparty för pysslingarna med chokladtårta och pannkakor! Läser recept, tuggar choklad, och funderar på menyerna för mina små gourmeter.
Åh, vad jag längtar nu. På fredag, amigas, på fredag kommer mina små medelhavsbrudar hem igen. 

Briefing på the Leptin-project.

Efter en dag. 
Det svåraste : Skippa all frukt. Trodde att det skulle vara en omöjlighet att gå en dag utan en enda frukt, men det funkade fint. Och... utan min dagliga dos av coke zero. 

I morse vaknade jag 04.15. Hungrig, trots ordentliga måltider igår, med fett (olivolja, smör och kokosolja, just det, en skvätt sesamolja också, ganska många nötter och mandlar), protein (torsk, ägg, skinka) och inga snabba kolhydrater (förutom några chokladägg som jag kände mig tvungen att offra mig på).

Omöjligt att somna om, att slappna av. Har lite att jobba med här.

The body issue, part 348. (Going all scientific on you)

En grej jag är stolt över: Att ha kommit tillrätta med obalanserade hormonnivåer och vara reglerad till nästintill sekundprecision vad gäller mens. Har aldrig hänt tidigare, never ever. Hurra, haha. Men ärligt, detta gjorde mig intresserad av hur hormonerna i kroppen fungerar, eftersom vi - i synnerhet kvinnor - är slavar under dessa egenproducerade molekyler.

Nu har jag läst på ordentligt om ett viktigt hormon, a master hormone, Leptin, som till stor del reglerar fertilitet, immunförsvar, libido, kroppsvikt, humör, hunger och mättnad, etc etc.
Leptinet är ett master hormone eftersom det, när det fungerar väl, reglerar andra av kroppens hormoner. Överviktiga, anorektiska och människor med diabetes är ofta leptin-resistenta. I mitt fall, efter år av självsvält och fucked-up ätbeteenden, har jag haft alla symptom på leptinresistens.

Och:

If leptin is off, every single hormonal response of the brain is off. When you’re leptin resistant, it’s like throwing mud on your windshield and driving on the Long Island Expressway. The brain has no way of knowing precisely what is going on in those 20 trillion cells. — Dr. Jack Kruse

Under flera års tid har jag stressat min kropp mer än jag gjort den en tjänst med min livsstil och ätbeteende. Alltså denna tekniken: Timslånga löpturer för att återhämta mig medelst att äta ett äpple. Kroppen svarar vanligtvis på detta med att driva upp nivåerna av kortisol (stresshormon nummer ett), och sänka (eller blockera) leptinet, vilket leder till högt blodsocker och nedsatt immunförsvar. Kortisol utsöndras av binjurarna (leptinet produceras i dina fettceller) och dessa bägge hormon påverkar även varandra.


Mitt hälsoprojekt: Att balansera dessa hormoner och omprogrammera mig. Det låter ganska galet att man skulle kunna "bio-hacka" sin egen kropp men egentligen handlar det bara om... vanligt sunt förnuft. Detta är vad man behöver göra:

1. Begränsa fruktosintaget. Fruktos gör att kroppen inte kan identifiera leptinet, även om det finns där. Fruktos används ofta som billigt sötningsmedel i processad mat, plus, givetvis finns i frukt. Jag har varit storkonsument.
2. Cut the simple carbs. Det här vet förmodligen alla vid det här laget, att raffinerat socker, vitt bröd, alla dessa smaskiga grejer i fönstret på bageriet (Va? Allvarligt?) får insulinet (ytterligare hormon som får glukosnivåerna i blodet att öka) att drivas upp. Undvik även sötningsmedel.
3. Undvik till varje pris kalorirestriktion. I'm found guilty. Har ofta under perioder gått på alldeles för lågt kaloriintag i relation till verkligt behov. Leptinet produceras även i fettcellerna, och utan fett, noll leptin, inga konstigheter.
4. Ha påfyllningsdagar. Detta kallas re-feeding. Att, om man undviker till exempel kolhydrater och hamburgare och pizza, och är noga med hur man äter, att då och då ordentligt fylla på systemet med kolhydrater, för att hjälpa kroppen att ladda om. Plus att man signalerar till sin kropp att den ej är utsatt för svält. Anorektiker har ju satt sin kropp under väldigt hård stress, eftersom allt man gör i princip är livshotande. Att då och då verkligen fylla på lugnar kroppen och hjälper den att reglera hormonnivåerna. Plus att det allra bästa knepet för att motverka frustration är att faktiskt falla för frestelsen. Rebooting!
5. Utsätt dig inte för konstiga dieter och banta inte. Detta kan lämna permanenta spår på ämnesomsättningen, och rör till det ordentligt med hormonerna. Hjälp kroppen, ge den vad den behöver istället.
6. Proteiner till frukost. Jepp, baguette med jordgubbssylt och nutella är inte helt bra.
7. Fet fisk. Det vet ju också alla vid det här laget, att omega 3 är bra för oss.
8. Undvik stress, som också rör till det för hormonerna, i synnerhet genom att frigöra kortisolet. De-stress, med yoga, meditation, lugna promenader i naturen, och vila. Om du inte minns hur man slappnar av, eller inte tillåter dig detta, måste du lära dig det. Jag är skyldig även här.
9. Sov tillräckligt. Leptinet utsöndras när du sover, och om du inte får tillräckligt med sömn så ökar istället nivåerna av "hungerhormonet" ghrelin. Om man googlar ghrelin får man veta att "De som lider av anorexia nervosa verkar ha höga plasmanivåer av ghrelin". Lite paradoxalt, kan tyckas, men ett tecken på hormoner i kaos.
10. Träna inte för mycket.  För mycket cardio ökar kortisol, oxidativ stress, inflammation i kroppen, sänker immunförsvar och fettförbränning. Enkelt; det skadar kroppens celler. Träning i måttlig mängd däremot, är bra för dig, så länge du tycker att det är roligt och när det inte är en stressfaktor. Och hellre kortare och intensivare träningspass än långa löpturer (skyldig till detta också).

Egentligen handlar det ju bara om att jobba med sin kropp, och inte emot den. Att veta hur kroppen fungerar för att kunna ge den vad den behöver för att fungera optimalt. Om någon hade berättat allt detta för mig under perioderna då jag som mest stressat och misshandlat min kropp, då hade jag eventuellt gjort annorlunda? Vi måste vara rädda om oss själva, som sagt, och ta hand om oss.
Så. Detta projekt börjar... i morgon. Enligt dessa tio punkter som ju ser alldeles lätta och logiska och självklara ut, med för mig handlar det om att lära om.

Re-feeding.

Edit.

Eh. Mitt lexikon vill översätta "pyssling" med "leprechaun". 
Om ni bildgooglar detta, vänligen notera att dessa leprechauns inte har något med mina pysslingar att göra.

Devotedly yours,

S

I only miss you when I'm breathing.

Gud alltså, jag längtar så att det värker i kroppen efter de där två. Som tar en veckas extra semester pga alla helgdagar och sånt. Mina älsklingar. Mina vildungar med kramgoa armar och sammetsögon. De, med aptit som veritabla vargar efter mat, kunskap, kärlek, stimulans, lärdom... allt.
På telefon säger jag givetvis inget annat än att jag är så nöjd och glad över att de har det så bra och gör så mycket roliga saker, men hela mitt väsen skriker: KOM HEM KOM HEM KOM HEM Längtar ihjäl mig efter er! Hjärtat värker och ögonen svämmar över när jag hör era röster eller ser er på bild. Ni är mitt allt.

Men jag kan liksom inte ösa detta över pysslingarna.
Rent generellt tycker jag att man i utövandet av föräldraskap bör undvika emotionell utpressning och guilt tripping så långt det är möjligt.

En vecka till. En vecka är uthärdligt. Så säger jag mig. 

*playing it cool*

Take a minute.

Min mood board idag. Som får avslutas med doftande bougainvillea och en av min förstföddas vackra och uttrycksfulla teckningar. Tänker på det första citatet. Människor som inte får mig att känna mig som mitt bästa jag är människor jag förmodligen inte ska lägga min tid på? Människor som får mig att känna mig fel och obekväm, de kan jag faktiskt välja att inte ge min tid. Och vice versa. De där personerna som får er att känna er fantastiska, mer av dem!

Lyssnar ni till er själva så? Vi har all rätt i världen att välja. We are totally allowed to.

Och att titta på min dotters konstverk - att få en glimt av hennes värld - det är ren och pur energi. Men så har det varit sedan hon föddes, hon är min virvelvind, mitt truliga yrväder, i ständig rörelse i ständig opposition i ständig flow.

They call it PMS because "Mad Cow Disease" was already taken.

No further comments on that.

Food for body, food for soul.

Uppdatering på nedanstående. 

I går kväll var jag hungrig som en varg, förmodligen efter att ha fuskat med maten under helgen. 

Jag åt nästan en hel grillad kyckling. Nej, inte åt, slet i mig, utan att lämna mer än benen. Avslutade detta med några hundra gram mörk choklad.

Noll samvetskval. 

Läste tårögt ett vackert och klokt mail jag fick av vacker, klok person, som fick ett par bitar att falla på plats. Undvek ett sms-gräl med framtida exmake (han älskar att gräla) och sov gott som ett barn i nästan åtta timmar.

The body issue.

Och så den här personen igen. 
Som säger:
- Sara, du har gått ned i vikt. Det är inte bra.
Konstaterande.

Och jag, som aldrig har någon koll på min kropp, inser att det är sant. Och inför det där konstaterandet inser jag att jag har noll ursäkter för detta.

Har man en gång varit nära att svälta sig själv till döds har man inga ursäkter att inte hålla sin förbannade vikt över 50-kilosstrecket. Inte en enda ursäkt.

Att allt är jobbigt, att man är i någon sorts skilsmässa, att man har råkat ut för en psycho-bitch på jobbet, att man har det stressigt, att man tappat bort sig själv, att man är ledsen, att man gör misstag, att det regnar, att man missade tåget... So be it. Det är ingen ursäkt.

Och så hen. Som säger att hen inte vill se mig så. En person jag knappt känner - inte alls - men som ser bakom min välpolerade yta - jag polerar den noga så att inte sprickorna i fasaden ska synas - och konstaterar.

Drar undan min välpolerade yta som vore den ett draperi och kikar nyfiket bakom. Och jag som ville göra intryck. Avtryck. Och mina försök att vara söt och rolig och smart... funkar inte. Kan bara vara mig själv. 

Men hen fick mig att inse att jag aldrig har några ursäkter. Det är en enda person som lever mitt liv. Inga ursäkter eller omständigheter ändrar det. Mitt mantra, det japanska talesättet, får avsluta dagens funderingar. Fall down seven times, stand up eight. Det här var nog den sjunde gången.

Dessutom: Jag är värd det. Glömmer ofta det. 

*ler och lyssnar på vårregnet som faller faller faller*

Soundtrack of my tvättstuga.

Man joddlar iväg till gymet (The Sound of Music).

Pleasures (nothing feels as good as glossy).

Denna damen har ej satt sin fot hos en frisör sedan augusti månad (ja, jo, 2013 i alla fall), och smet in i en salong i Fontainebleau vid sex för att bli räddad från mitt bad hair-life. 
Turligt nog hade de tid och liksom bara svepte in mig i en sådan där prasslig kimono, tog ifrån mig allt jag bar på, hjälpte mig av med jacka och scarf. Drog ut stolen åt mig och bara tog sig an mig och mina slitna testar med obestämbar nyans. 
Svepte in mig i ett moln av väldoft och professionella händer, swept me of my feet. 

Primo: Schamponeringen. Massagen. Älskar, älskar. Den där beröringen i hårbotten som fortplantar sig neråt och som får det att gå vågor ända ner till tårna och man vill bara ta hem schampoflickan (nota bene: joke). Alltså, de är huvudmassage-pros. Det är bättre än allt annat. Jag utmanar er till att komma på något som är bättre, jo, varsågoda, kommentarsfältet är ert.


Secundo: Champagne. Detta händer ej varje gång, men hade nog extra tur idag. De hade dessutom en pryo som fyllde upp mitt glas flera gånger. Fina bubblor som exploderade mot gommen. Hade de sagt att jag borde raka mitt huvud eller färga mitt hår blått hade jag sagt ja.

Tertio: Att gå ut från salongen sedan, nymasserad, bubblig, och som en lite glamourösare version av mig själv med mjuka vågor - så babymjukt och silkeslent - och all gammal färg i topparna bortklippt. Min egna, naturliga färg och fall kom fram. Brukar känna mig alldeles för groomad och inte riktigt hemma i mitt nya hår när jag är nyklippt, men detta... De hade precis begripit mig.

All that? 50 pix. Euro, alltså men värt varenda centime. 

And do not worry, babes: Fotot är taget med min mobil plus filter glamour-glow. Inte en fräken syns.

Oh. Nu ska jag njuta av detta, för det är inget varaktigt pleasure. Måndag morgon senast är jag mitt vanliga oglamourösa jag. 

I've overheard your theory "nostalgia's for geeks". Oh well.

This Easter Bunny...

... kastar in handuken.
Och önskar er en underbar påskhelg.
Med kärlek och choklad och kramar och vårsol. God mat och gott vin.
Personligen blir det cirka noll påskfirande och hundra procent ego-tid. Inte heller vårsol, tror jag. Eventuellt blir det bara jag och en gosig pyjamas. Läsning och sömn.
Har varit lite out of line recently.
Tre dagars helg, sedan back on track. 

Ha det gott, fina. 

SLeeping beauty bor inte här längre, del 683.

Har ätit två av dessa plus en liter kaffe för att bota min sömnbrist. 

Har aldrig sovit mindre.

Oh well, en 3-dagars långhelg som väntar.

Välförtjänt, kanske inte, men ska vägra alla idéer till utgång.

Du och jag, soffhörnet, du och jag. 

Faith.

Uppdatering: Bara ben-premiär.

Inte bara jag som har vårkänslor. 


Handlade ekologiskt kaffe och ekologiska ägg på affären när random handsome young man passerar förbi och säger på ett mycket artigt och ej påträngande vis:
- Mademoiselle, si vous permettez, vos jambes sont superbes. Vous êtes ravissante.

Sen var han borta.



Det var så oväntat att jag började skratta. När jag gick där och tänkte på hur hopplös jag är på många sätt. Älskar faktiskt detta med Frankrike, att fransmännen i nyktert tillstånd kan strö komplimanger omkring sig utan att nödvändigtvis ha baktankar med det och se sig själv dricka ditt ekologiska kaffe nästa morgon, haha.

Helt klart gör vårblommig kjol stor succé i vår. 

Premiär: Bara ben.

Lite förvirrad av vårkänslor och att det nästan är påsk kanske. Invigde officiellt årets bara ben-säsong.
Problemet: Att gräsmattorna var vita av frost när jag gick till jobbet. Oh well, säkert bra för cirkulationen att kyla ner benen så där kraftigt. The weather man har lovat nästan 20 grader i eftermiddag, får tina upp då.

Botox&silikon.

Grej som gjorde mig nedstämd igår: 
Den yngsta i vårt sällskap, en vacker 30-something, berättade att hon varje dag ägnar ett par timmar om dagen åt att massera sina - begynnande - pannrynkor med kräm plus att hon köpt en sorts maskin för att massera sina lår ett par timmar om dagen för att få bort sina celluliter. Förutom det tveksamma i att häva ur sig detta i ett sällskap när man är yngst och mest orynkig, celluliterna har jag svårt att bedöma - blev jag som sagt lite ledsen. Ska det bli norm med släta pannor och silikonbröst?

Väl investerad tid? Så himla sorgligt, den här rädslan för att faktiskt bli äldre. Så underbart när jag pratade med min fina vän Jenny häromdagen, som glatt och helt utan oro meddelade att hon längtar efter att bli neurosfritt medelålders.

Det fick mig att tänka på hur Hanna L skrev om the subject matter för ett tag sedan, jag tog det till mig. Jag vet också hur jag vill jag se ut i framtiden.

The joys of a gin&tonic.

Noel Coward sa: “A perfect martini should be made by filling a glass with gin then waving it in the general direction of Italy.”

Personligen kan jag skippa the vermouth, men vill gärna ha tonic och lime i min gin. 

Anyways, det får inte bli för ofta, är totalt oförmögen att somna sedan. Mer om detta senare. Så himla ovärt att inte sova på nätterna, så himla lite konstruktivt. Inget bra kan resultera av sömnlös natt. Snyggare blir man ju inte heller. Känner mig globalt lite vulnerable idag.

*gnuggar mig i ögonen och rusar mot kaffemaskinen för en trippel espresso*

Are you happy now?

Please see above för dagens kommunikation med C. Heureuse?

Svarar: Att förnya varannan timme plus efter bad. 

mvh hönsmamman som alltid spelar coolare än vad hon är

Ingen annans än sin egen.

Njuter av saker man kan göra när jag bara är min egen ett litet tag.

I går gick jag och tränade efter jobbet.

I dag ska jag ut och ta ett glas. Eller två.

Ingen som väntar på mig - även om det är ljuvligt också, när någon väntar på dig någonstans.

Men att inte ha det ger en berusande frihetskänsla. Faller lite fritt, utan de som är min tyngdkraft, fasta hållpunkt och universums medelpunkt. Min verkliga raison d'être.

Skönt också att inte stressa hem från jobbet. Skönt med tystnaden. Skönt att hinna avsluta sina tankar. Skönt att sova längre än till sex, ovant att inte ha flera personer att klä på och fixa frulle till och borsta håret på och leta skor till på morgonen.

Tid att fundera. Det är inte så dumt faktiskt. Att hinna sortera i alla dessa otänkta tankar, att låta allting komma ikapp. Har en jäkla back-log i detta just nu.

La belle vie.

De bara hänger på plagen, mina pysslingar. Och jag textar C formerly known as mannen i mitt liv SOLKRÄMEN HERREGUD DU HAR VÄL INTE GLÖMT SOLKRÄMEN och han påminner mig om att barnen vi har tillsammans har olivfärgad hy och att det är april, och jag paniktextar tillbaka MON DIEU & POUR L'AMOUR DU CIEL SOLKRÄMEN.

Längtar redan efter dem. Tänker på gångerna jag grälade på dem innan de åkte. Borde verkligen inte ha grälat så, men ibland blir jag bara trött på matrester intryckta i stolsryggarna och vattenfast tuschpenna på halltapeten och sönderklippta örngott och what not.

Min yogi-tepåse (when in doubt, read a teabag) visste att säga: Know separation so that you can yearn for union.

Och visst, så är det. Och att jag kommer att uppskatta ändå mer allt de fyller mitt liv med när de kommer tillbaka, de där små. Alldeles solbrända och guldlockiga kommer de att komma hem till mig igen, ju.

*textar ytterligare meddelande om att pappan ej ska glömma solkräm/d-vitamin-droppar/tandborstning/fem portioner grönsaker om dagen/klippa naglarna och de MÅSTE HA INPACKNING EFTER VARJE HÅRTVÄTT annars blir det där tjocka rufset omöjligt att reda ut. Spraybalsam också, GLÖM INTE att handla spraybalsam och R behöver NÄSDROPPAR IBLAND om hon låter tjock i näsan och INTE GODIS VARJE DAG och och och... Ad infinitum et ultra. *

Han: Stänger telefonen och raderar yours truly formerly known as la femme de sa vie från sin adressbok. Med rätta, kanske.

Montpellier. BIts & pieces.