To all queen mothers and everyone else.

Era meddelanden? Så rörd, berörd, glad och häpen. Det blir ett nytt kapitel. Eller kanske en helt ny historia. Med en helt annan utgångspunkt.
Jag har massor att berätta. Stora saker, små saker. Insignifikanta - ny hårfärg, och fullkomligt världsomvälvande - ... - men nästa kapitel blir någon annanstans. Watch this space.

Hasta la vista baby.

Ni har följt mig så länge. Kanske sedan Taiwan, kanske sedan Montpellier, eller Skönhetens Ö, där i det turkosglittrande Mare Nostrum? Kanske sedan strax söder om Paris? Kanske sedan första bebisen, kanske sedan andra? Kanske genom jobbyten, flyttar? Jag har utvecklat mitt sätt att skriva, jag har lärt mig att fotografera.
Separation och skilsmässa, recept och resor, funderingar och reflektioner, stunder av lycka, stunder av frustration, La vie, quoi.
Det har ju runnit en del vatten under broarna.
Och kanske är det dags att faktiskt sätta punkt här, börja på ett nytt kapitel, någon annanstans.
Inte för att glömma allt det andra, men kanske för att ett nytt, oskrivet blad kanske är det mest fantastiska man kan ge sig själv.
Det har varit Rocky Road hit, det har det ju. Men jag har känslan av att det inte kommer att bli tråkigare, bara annorlunda.

Men jag vill veta, vad är det bästa? Vad är det intressantaste? Varför är ni här?

Mvh fröken nyfiken

The Frenchies.

EN annan svenska som jag känner, som är gift och har barn med en fransman, frågade mig nyfiket:
- Men när du lämnade din exmake, tänkte du verkligen att du skulle vara tillsammans med en fransman igen?

Berättigad fråga. Hon hade nämligen i alla stunder när hon tänkte lämna sin man (för det tänker vi nog alla från och till, om vi ska vara ärliga) tänkt att aldrig mer.

Far be it from me att generalisera, men det finns gemensamma drag hos fransmän som kan driva vem som helst up the walls. Lättstöttheten? Fatalismen? Le "faut étudier la question avant"- mentaliteten? Svårigheten att erkänna att de eventuellt kan ha fel. Förmågan att kunna skratta åt sig själva, ni vet som britterna? Sarkasmen när de känner sig trängda?


Och svaret är nej. Jag hade verkligen tänkt att kanske skulle det vara mer komplikationsfritt att vara ihop med en... skandinav?

Kulturskillnaderna är väldigt reella, och stora. Och jag minns så väl vad en klok finländska sagt till mig för några år sedan: Det funkade jättebra tills vi fick barn ihop. Men ju äldre barnen blev, desto större blev våra uppfattningar om barnuppfostran.

Oh well. Jag som aldrig skulle vara ihop med en fransman igen, jag som skulle leva ensam i alla fall i några år, jag som skulle vara singel och fri som en fågel... Livet ville annat. Och jag också, om jag ska vara ärlig.

Stay open. Stay open.

Can't take my eyes off of you.

Men sanningen att säga var jag inte så ointresserad under gympatävlingen. Jag kunde nämligen inte ta ögonen från min förstfödda, som var så koncentrerad, så disciplinerad och noga i allt hon gjorde.
Jag visste faktiskt inte hur mycket hon har lärt sig under de här två terminerna med gympa, och jag var så stolt att jag nästan sprack. Laget kom dessutom tvåa av sju Paris-lag.
Är så himla övertygad om att det är fantastiskt att vara en del i ett lag, i synnerhet ett gäng av starka, viga, modiga tjejer som dessa. Plus att jag är övertygad om att redskapsgymnastik är en ypperlig sport för min dotter. Styrka, disciplin, kontroll, snabbhet, elegans...
Alla måste ju hitta sin grej, men Véra älskar det.

Tvåa!!!

To be a queen mother.

Eller jo. Har ju en grej planerad.
Sockergrynet har sin första gymnastiktävling idag, och klart jag ska dit.
These things come with the territory of being a queen mother.

Jag säger skämtsamt till min mamma att det väl handlar om att gäspande titta på andras ungar under fyra timmar, sedan gör din egen unge en femtonsekunders-apparition, du tar ett kort, sedan är det nån timme med andras ungar igen i överbefolkad gymnastiksal.

Mamma ba: "Jo. Så är det. Jag har ju varit på en del gymnastiktävlingar i mina dar."

Engagemanget. Entusiasmen.

Oh well. Comes with the territory. Är så himla glad att hon inte simmar i alla fall. Simtävlingar med andras ungar måste vara värre.

Sömnen.

 

En defekt som jag har är det där med sömnen. Eller, defekt och defekt. Det är bara det att det ställer till trubbel ibland.
Jag vaknar alltid före sju. Alltid. Även om jag - som igår - var ute på trevlig soirée i franska huvudstaden, med konstutställning och middag och kommer hemtrillande kring midnatt.
Halvsju: Klarvaken. Omöjligt att somna om. Kan inte.

Enda sättet att komma till rätta med det är örtte, bok och godnatt vid halvtio nästföljande dag. Eller nio. Ibland går jag och lägger mig samtidigt som tjejerna (yeah, the party animal), och vaknar irriterande utvilad 06.20 nästa morgon.

Men det där med sena kvällar... Det tåget verkar ha gått för min del.

Oh well. The bloke är i Tyskland för lika delar nytta och nöje, prinsessorna är med sin allt gladare pappa och jag är ... all by myself. Yeah.

Krämig avocado- och spenatsås.

 

Det viktigaste är förstås att denna sås är sanslöst god. Men vill gärna nämna att man förmodligen lever frisk, hälsosam och vacker i hundra år om man äter lite mer sånt här. 

Ingrediens ett: Avocado.  

Avocadons hälsofakta: Nyttigt fett (inflammationshämmande!), vitamin K, folater, en handfull B-vitaminer (håret!), lutein (synen!) och den magiska E-vitaminen (huden!. 

Ingrediens två: Spenat.  

Spenatens hälsofakta:  Förutom mängder av vitaminer, betakaroten, klorofyll (eh... ej säker på detta) så kan antioxidanter och flavonoider i spenat förhindra att kolesterol oxiderar i kroppen.

Jag är inte särskilt noga med mängder, ni får ta det på en höft efter vilja och behag, men varsågoda: 

• 2 vitlöksklyftor
• 1 avocado - mogen!
• Färsl spenat (en påse)
• Solrosfrön, mandlar, pecannötter eller valnötter
• En bukett basilika
• Pressad lime (eller citron)
• Olivolja (en skvätt, avocadon är så fet i sig att det egentligen inte behövs)
• salt och peppar. 

Mixa allt. Tillsätt vatten tills såsen har bra konsistens. Servera till pasta och parmesan. Njut. 

Spenat & avocado- pasta.

Be still my heart, be still.

Maj månad.
Här, strax söder om Paris existerar inte mellan hägg och syren, det är allt på en gång. Hägg, syren, äppelblom, ängsblommor, vildrosor, magnolia.

Det är också regn och sol, frostmorgnar och heta eftermiddagar.

Confusing. 

Jag flyter lite ovanpå. Befinner mig i en bubbla, inte riktigt närvarande. Grälade på tjejerna igår kväll, plus mycket moget slängde en soffkudde i golvet, och smällde i dörren, sedan världens guilt trip, kramar på soffan och glasstrut till efterrätt.

Sköna maj välkommen, och strax borta. Tiden går så fort ibland, och ibland så outhärdligt långsamt.

LOL

- Mamma, de äter inte.
- De kanske inte är hungriga, bara. De kanske är stressade efter transporten, allt sånt?
Hon funderar.
- Ja, eller så äter de EFTER att de druckit upp allt sitt vatten!

Kan inte sluta skratta. Min yngsta som liksom är primary care giver teoriserar kring guldfiskbeteende.

Jo.

Expecting.

Tillökning i familjen.
Ska lägga upp bilder.
Vi är lite nervösa - ansvaret - och lite skärrade. Hoppas allt går bra.
Nä, planerat var det inte, men vi får hantera detta på bästa vis.

Edit: Har alltså adopterat 2 guldfiskar. 

The best ever play-thing.

Såpbubblor. Kan blåsas i timmar. Aldrig, aldrig, aldrig tröttnar man. Min yngsta blåser hela vägen till skolan, sen stoppar hon bubblorna i ryggsäcken, hela vägen från skolan, i badet, lite hemma.
Och vi får gärna fånga, springa efter, försöka nå...  Magiskt bra grej ju.

Weekend.

Well well well. En långhelg läggs till handlingarna.
Och jag har, ja, mest softat. Nothing special, at all.
Lite av detta:

1. Skogen. Lummig lövskog i timmar. Klipporna, sanden. Stigarna. Solen som till sist letade sig ner och molnen som drog bort efter regnen. Alltså, jag dödade en spindel och köpte en bikini i onsdags, så regnet var som beställt.

2. Restaurangen vid Seines västra bank, i en picture perfect by söder om Paris. Regnet som en ridå utanför fönstret, och vinet, maten, hålla händerna inne i en ganska tom restaurang, en ascensionis Domini, och regnet som föll och föll.

3. Joggingturen efter vilken jag fortfarande känner konsekvenserna. 5 km 25 minuter, 8 km 40 minuter. Sen tog det tvärstopp. Tvärstopp I tell you. Inte en meter till.


4. Chokladtårta på arty café i Barbizon, le village des peintres, så himla värt ett besök om man är i krokarna. Missade med en hårsmån Carl Larsson-utställningen som precis varit, men hey, en kan ju alltid åka till Sundborn i Augusti.

5. Att överraska trollen på tågstationen söndag eftermiddag när de kom tillbaka från Paris. De hade varit på Centre Pompidou, på cinéma, pá Jardin de Plantes, på zoo, åkt karusell, ätit glass, haft picknick, etc etc.

Ja. Långhelgen som var ett ögonblick lång. Turbulent, moody, regnig, känslosam och fin.

Fontainebleau by night.

Les champs.

Prisoner swap at Champs-Elysées.

Igår kväll tog jag och de här brudarna tåget från provinsen där vi bor och in till Paris. Vi klev av metron på Georges V, mitt på Avenue de Champs-Elysées. Inte ens en marknadssöndag i Fontainebleau är det så mycket folk hos oss på vishan. Still played it cool though, please refer to image above.

Långhelg med fyra dagar hos pappa och K? Så motiverade. Ni vet, allt som bara är roligt som man gör med varannanhelg-föräldern?

Plus att de ju har så himla mycket att berätta, allt de gjort, allt som hänt sen sist. "On était a la mer!" Eh, nej, vi badade i Seine. "Titta mina nya skor!" "Kommer K på gymnastiktävlingen?" etc etc.

MEN KOMMER HAN INTE? Och jag tänkte på en gång i Taipei, när jag letade efter samma man i en folkmassa i en asiatisk huvudstad och jag tänkte att bland tusen miljoner människor så känner jag igen denna enda på en fraktion av en sekund. 

Sen var han där. Och prio ett var att visa Frost-klisterböckerna och gäspa lite av ren känslourladdning. Sen pratade vi om vädret och om barnen, och kanske för första gången på ett år (prick, sen vi separerade) vågade vi titta på varandra. Nästa gång kanske vi frågar hur vi mår?

Sen gick de. De skulle kolla på bilutställning och sen åka hem till pappa och K. Och mitt hjärta brast inte den här gången. I början, när jag var tvungen att sitta på en trottarkant och gråta en timme efter överlämningarna trodde jag nog inte att det skulle kunna hända. Jag såg när de gick, sen gick jag uppför Champs-Elysées, sedan ner hela vägen igen. Livet. Så himla utmattande, frustrerande, underbart, vibrerande. Vackert.

Ketchup-marinerad kyckling.

Blanda: 

1.5 dl ketchup
0.5 dl olivolja
2 msk honung
3 msk soja
salt 
peppar
eventuellt oregano, timjan, basilika... mina barn flippar ur av gröna små gryn i maten så jag skippar, men är absolut inte emot. 

Marinera kyckling (eller ribs, eller vad man har till hands) några timmar. Tillaga.

Jag hade 3 små lyckliga tjejer (och 2 lyckliga vuxna) till middagen igår, som ville ha mera mera mera (ja, om ni äter grönsakerna också). Då vet man att det är gott. Tried and tested for you.

Let them eat cake.

Bois-le-Roi (Outside Fontainebleau South of Paris).