Château de Chenonceau (Loiredalen).

Weekend away (Vallée de la Loire).

En handfull slott, sagolika trädgârdar, ljuvlig hotellfrukost, local wine och yummy mat.

Vi hann med ett smakprov av Loire-dalen, men det gav mersmak. Frankrike när det är som bäst, kanske?

Sorry för mobil-pics, orkar ej leta fram sladdar och grejer. 

Är slut som artist efter att ha vandrat runt i 1500-talet en helg.

From Paris with love.

I lördags åkte jag in till Paris för att träffa Alex, hon plockade upp mig på Gare de Lyon, sedan lunchade vi i Marais-kvarteren. Drack en kanna Chablis (fruktig, med vaniljton, var det inte så), och löste världsproblemen under några timmar.

Värmen ligger över Paris, som ett lock. Kring 35 grader, det krävs lite vätskepauser. Notera att kyparen gav oss rosa sugrör eftersom vi var tjejer. <3 br="">

Strosande längs Les Tuileries, älskar les Tuileries.

Parisarna hänger i Jardin de Luxembourg, Jag söker mig till skuggan, men de soltörstande parisarna lapar sol allt vad de orkar.

Shopping på Mariage Frères. Skitdyrt te, men värt ett besök enbart för försäljarna. En trupp snygga och belevade unga män, som fick mnig att tänka att jag är nog mitt i prick målgruppen för detta. Trots att jag lika ogenerat sitter och metar med märkeslös te-påse, typ simpelt Earl Grey.

Louvren. Alltid Louvren. Och Tokyos halva befolkning på semester.

Har jag sagt att jag älskar den här staden? Men vem älskar inte Paris? Jag kan förstå att man inte älskar Bangkok, eller Stockholm, eller Manchester, men Paris? Man måste älska Paris.

Alexandra tog med mig till Gare du Nord, till Indiska kvarteren. Där jag hittade en perfekt papaya, för en spottstyver. Har ej hittat en sådan perfekt papaya sedan jag lämnade Taiwan. Ytterligare en anledning att älska Paris.

Say a little prayer.

Hur jag känner inför det faktum att vi kanske ska sätta vår nästan 2-åring i katolsk privatskola?

Ja, lite förvirring eventuellt.

*Försöker se from ut*

Men mest en JÄVLA STOR LÄTTNAD inför det faktum att det kanske löser sig med barnomsorg när Chris börjar jobba. En dagmamma skulle kosta oss tolvtusen pix i månaden (men hallå, inklusive mat och underhåll*, ett kap!) och det statliga bidraget till detta skulle vara max en tiondel, eftersom vi kommer över någon sorts magisk gräns vad gäller inkomst. Den katolska privatskolans "mini-första klass" kostar inte ens femtonhundra euro. Vi ba: Taget!

Håll tummarna nu, för Romsan, så kanske jag slipper säga upp mig för att ta hand om mitt barn.

*korkar upp champagnen*

*Osäker på vad "underhåll" är, kanske våtservetter? Kanske sådant mineralvatten från Evian på sprayflaska som är den franska mammans absoluta must sommartid. Att utan restriktioner spruta ned sin bebis med, i tid och otid?

Vaux-Le-Vicomte (Seine-et-Marne)

Egendomen Vaux le Vicomte är en 500 hektar magisk plats som vittnar om en mans stora passion för trädgårdsarbete  Nicolas Fouquet, som var finansminister under den unge kungen Louis XIV, samlade några av Frankrikes största talanger till att skapa denna pärla, inte långt från ett annat av Frankrikes vackraste slott, det i Fontainebleau.
Arkitekten Louis Le Vau, målaren Charles Le Brun, och trädgårdsarkitekten André Le Notre (som ju också var inblandad i en annan av Frankrikes vackraste slottsparker, den i Fontainebleau) slog sina huvuden samman i detta projekt som ägde rum någon gång på 1600-talet. Byggherrarna i Versaille lät sig sedan villigt och ogenerat inspireras av detta.
En underbar plats, en grönskande oas, där man kan tillbringa många timmar. 
Vi besökte inte slottet, utan valde att stanna i trädgården, men eftersom vi på rak arm bestämde att hit kan man åka många gånger så gör det inte så mycket. 
Under våren har de gryningsöppet i trädgården, så att man kan se när solens allra första strålar smeker liv i statyer och slott, och under sommaren nattöppet varje lördag. De tänder tusentals ljus över hela egendomen när solen sänker sig, sedan kan man ta en drink på terrassen, känna doften av rosorna - varför doftar rosor mest om natten? - och rysa av välbehag när kvällen avslutas med fyrverkerier som speglar sig i fontänerna. 
Låter det inte underbart?

Monochromatic Larzac.

Märklig avsaknad av färg i detta vinterlandskap. Femtio toner av grâ - nej, tusen. Min kamera tar vanligtvis färgbilder, men efter att ha sett detta var jag nästan tvungen att kontollera inställningarna. Monokromt. Vilsamt. 

Skogen&slottet.

I taxin från Orly till Fontainebleau hade jag tid att betrakta Paris gråa himmel, med vidöppna ögon. Efter en sömnlös natt vågar man inte ens blinka, av rädsla för att somna. 

George, min chaufför, som bott i trakten sedan 1962, frågade om jag kände till denna vackra förort, och jag svarade nej, varpå han tog mig på en sightseeingtur för att se det vackra slottet. Sagolikt fint, men vad som är vackrare: Skogen. La fôret de Fontainebleau i höstskrud med dimman som en väv mellan de gyllene löven var kanske det vackraste jag någonsin sett. I alla fall en dag som denna.

Aigues-Mortes (Dead waters), Camargue, France.

Aigues-Mortes, en muromgärdad medeltidsstad i hjärtat av Camargues träskmarker är en pärla. En oslipad pärla, i ett kargt landskap, där vattnet skiftar rosa och purpur och där saltbergen ser ut som snöhögar i horisonten. Där svarta tjurar vandrar bland vita hästar och rosa flamingor. Ett sagolandskap, en Astrid Lindgren-berättelse.

Aigues-Mortes, Dead Waters, dött vatten. Staden är omringad av nästan 2 kilometer fästning, intakt. Varje sten viskar en historia, och i tornet som användes som kvinnofängelse för protestanter för flera århundraden sedan kan man se vad dessa kvinnor ristade in i stenväggarna. 

Här kan man vandra gata upp och gata ned, besöka små boutiques, eller marknaden (extra-muros), och äta sydfranska specialiteter. Ostron odlas inte långt bort, men jag som inte äter ostron nöjer mig med moules marinières istället... Och aïoli. Allt serveras med aïoli, denna ljuvliga vitlöksmajonnäs som jag älskar. Jag har glömt namnet på fisken jag åt, minns bara aïolin.

Vintertid är Aigues-Mortes synnerligen magiskt, när himlen är grå och ovädersmolnen hotar. När de vita hästarna ställer sig med svansarna mot vinden och fladdrande manar. När luften ändå är ljum, och man kan äta ute, på torget. 

När man kan ta en lång promenad på en vild och vacker strand på eftermiddagen. När man kommer hem, och håret är strävt och kinderna saltstänkta. Till och med luften är speciell i Aigues-Mortes.