Slut.

Att gå  ut och gå en mil i bergig skogsterräng kanske låter ganska hurtigt?
Men vill ni ha en lite större challenge kan jag tipsa om detta:
Ta med 2 barn, cirka 2-4 år, på  en femton kilo vardera.

Kånka, bär, lyft, spring, heja på. Lek kurragömma och klättra upp och ned för stenar.
Timme ut och timme in.

Det tog oss fem timmar att avverka detta. Nu är hela familjen totalt slut som artister, och de minsta kommer eventuellt att somna helt utan sedvanlig läggnings-cirkus.

Nu är 2 små i badet, en stor dammsuger (min man dammsuger 2 gånger varje dag, jag har större dammtolerans); och jag väntar på att middagsbaguetterna ska jäsa. Bageriet är stängt söndagar, det glömmer vi alltid.

Solig söndagkväll alltså, pyssel och mys, balkongdörrarna vidöppna mot en ännu tvekande sommar.

Godbitar.

Tour de France (Corsica)

Idag inleds Frankrikes största sportspektakel: Tour de France, 3400 kilometer cykling uppdelat på 21 etapper. Och om man händelsevis inte är intresserad av cyklism (räcker upp en hand) så kan det ändå vara fint att kika lite, här tipsar jag om etapperna man ej bör missa för landskapens skull. Tour de France 2013 börjar på Korsika, för första gången. Etapp 1 startat i bildsköna Porto Vecchio, för att gå över Bastia-Ajaccio-Calvi. Så vill man spana in La Corse så är det från och med idag.

Tredje etappen är Montpellier - Albi, mitt älskade bergiga och vilda Sydväst.

Sedan kan man eventuellt skippa, ända tills sista dagen, sista etappen. Den är granne med mig och börjar i Versailles, för att avslutas i solnedgången med spurten Louvren - Triumfbågen med glimtar av Eiffeltornet, givetvis.

Fredag

En vecka full av möten och intryck. 
Det har varit roligt och omtumlande, väldigt intressant och stimulerande.
Jobb och fester, jobb och fester. 
Men nu längtar jag efter - först och främst - en fredagkväll i soffan.
Spaghetti & köttfärssås.
Lite yoga. 
Tidig säng. Försöka smälta den här veckan.
Sedan en helg med de mina. Vila, frisk luft och noll alkohol och efterrätter. Overload.

Fragment.

Champagne&skratt.

Gårdagskvällen. 

Underbar mat, fantastiskt sällskap, och jag roade mig som en prinsessa. 

En underbar kväll, som började med champagne och hallon i hotellets rosendoftande trädgård, och slutade med att jag satsade allt jag ägde på rött på roulettebordet, och vann.
Jag har inte skrattat så mycket som jag gjorde i går på... jag minns inte.
Har ont i käkmusklerna idag av allt detta skrattande. Otränad?

Är trött men nöjd idag. Varit på jobbet sen före åtta, förresten, efter promenad i duggregnet och löften till döttrarna att tillbringa varje sekund med dem från klockan 17 ikväll. Den här veckan har jag ju sprungit på partyn varje kväll, vilket de i och för sig har tyckt varit spännande.

I går kväll sade Vera Tu es belle, maman, tu es superbelle, och sedan provade de alla mina klackskor och trippade runt i lägenheten, Minou i gröna mockapumps och Vera i silvriga sandaletter. Haha, de har ärvt min känsla för festliga skor.

Så. Veckans sista arbetsdag, nu kör vi.

A whiter shade of pale

Got you, rosa it is.
Nu måste jag bara acceptera att den korsikanska septembersolbrännan inte har någonting med den hy man har efter en vinter i Paris.

*nynnar a whiter shade of pale och sträcker mig efter l'autobronzant*

Sommarkväll (Paris).

Cocktailparty.

Oh dear.
Dagens mående är ett klassiskt exempel på att " må som man förtjänar".
Mitt företag, som är ett big american company, har toppmöte i pittoreska Fontainebleau.
Jag - och de allra flesta av mina kollegor - är inte det minsta inblandade i det som diskuteras, nämligen produktutveckling, så vi kan helhjärtat ägna oss åt att socialisera på cocktailparties och middagar.
Jag känner rätt tydligt att det blev ett par glas för många iskall chablis i vacker solnedgång, men det var värt det. God mat, fantastiskt sällskap. Ni vet, amerikaner, så lätta att ytligt umgås med.
Man får kämpa lite mer när man kommer till en fest med bara fransmän och fransyskor som står och ser svåra ut och röker, än när man ställs öga mot öga med amerikaner i rutigt leisure wear med ölbuteljer i händerna.
Smooth, liksom.
Men i kväll skippar jag de sociala förpliktigandena och tänker spendera kvällen i soffan.

Cannelloni med ricotta & spenat.

Att fylla cannelloni-rullar en regnig eftermiddag är otroligt trösterikt. Dessa fylldes medelst gaffelskaft med en röra bestående av spenat, ricotta och parmesanost.

Sedan fick de ett varmt och gosigt täcke gjort av hemgjord bechamel och mozzarellaost. Salt och peppar.

Och togs ut ur ugnen, gyllene, heta och doftande. Serverades med rött vin och bröd. How's that for comfort food?

Fragment av en söndag.

Helgen.

Helgens terapi-session: Fylla cannelonirullar. Tog en evighet, blev mycket bra.
Helgens väder: Ömsom sol, ömsom regn. Regnbågar.
Helgens projekt: Reda ut döttrarnas hår medelst spraybalsam, kokosolja och intensiv närande hårinpackning. Mina egna tunna strån ter sig så lätthanterliga.
Helgens bästa: Komma i säng kvart i tio söndag kväll. Sova till sju.
Helgens klokskap: Pappa som ringde - som har ett sjätte sinne för när han borde ringa.
Helgens överraskning: Smultronställena i vår skog. Vi plockade en halvliter.
Helgens läsning: La Redoute's höstkatalog. Måste komma igång med romanläsning igen.
Helgens dryck: Grönt te med vaniljsmak. Kör dubbla tepåasar och en skvätt mjölk.

2009 (caves me in)

Trillade som av en händelse - eller kanske rent undermedvetet målmedvetet - över bilder från en sommarkväll. Det stod 2009 på foldern.
Sedan började jag klicka mig igenom kort efter kort, mapp efter mapp. Sommarkvällar, höstkvällar, mjuka bebisdoftande, turkosglittrande bilder. Ljus och värme.
Och det vara... caved me in. 
Klarar inte sånt här.
Herregud, ta vara på dagarna, var rädda om varandra.
Gå inte runt och känn er otillräckliga och att saker fattas er.
Andas in nuet. Älska era nära så mycket ni orkar.
Det där glittret på havet när solen strax går ned, vi kan inte fånga det.
Aldrig någonsin.
Kan bara... försöka andas in det när det infaller.

It's a kind of magic.

Har inte hunnit med så mycket kreativ visualisering på sistone. Ni vet, dagarna går, vardagen tas vara på, man försöker fånga dagen, dagarna, ögonblicken.
Man trillar i säng kring 23-tiden och hinner fundera över om man har mjölk till morgonkaffet och var tusan man gjorde av de där formulären som skulle lämnats till skolan redan i april, och om man har någonting hyfsat corporate att ha på sig på jobbmötet på onsdag.

Den kreativa visualiseringen ryms liksom inte. Men så fick jag en påminnelse om den. I förrgår när jag lagt mig låg jag och funderade på Véra, och på hur mycket hon saknar sin klass i Ajaccio och sin mormor i Sverige. Hon hade pratat så mycket om dem. Om sin fina fröken på Korsika.

Och jag tänkte på det där, och önskade att min 4-åring skulle få ha det där lite närmare.

Så kom jag hem till brev från mormor i Sverige, med alldeles ny Hello Kitty-klänning och brev. Och samma dag: Rekommenderat brev att hämta ut på posten, ett stort, tjockt brev från fröken i Ajaccio med foton och teckningar från alla kompisar.

Magiskt, detta.

Guldkant.

Blev lite ställd (häpen) av en kommentar (komplimang) jag fick i början av veckan från lite oväntat håll (kollega), men den gjorde mig som sagt så häpen/ställd/glad/varm (valfritt) att jag tänkt på den sedan dess.

Vacker? Oh nä, inte alls, men ändå.

Alltså, så fint att höra detta när man känner sig alldeles hopplös och grå, trött, sliten, med galet hår och med en sömnskuld som ökar snabbare än marknadsvärdet på Norges Oljefond?

Sorteras under kapitlet Mina barns sleep-issues & Skönhetssömn (brist på)

Failure.

I går sade jag till mig själv: En vecka utan socker.

Jag brukar göra det ibland, i princip klarar jag det en halv dag.

Ja, business as usual den här gången, alltså.

Problemet?

Antingen lider jag total brist på disciplin och viljestyrka, eller så... är det inte tillräckligt viktigt och motiverande som projekt.

Gissar på andra alternativet.

 

*borstar smulor från kläderna*

Kommunalnytt.

Informerats om att det i min kommun i Parisregionens ytterkant finns 30 dagisplatser fördelade på 2 dagis.

Trettio platser.

Behöver jag säga att dessa är ganska åtrådda av alla flera tusen föräldrar i kommunen?

Ren idioti. Plus dyrt som satan.

Morr.

Sweet Sunday. Och sommaren som drabbade Paris.

Trocadero.

Happy fathers day.

Söndagen var fars dags-firande i Frankrike och vi firade Chris, världens bästa pappa till mina barn.

Paris, paris.

Man försöker undervisa sina barn under promenad i Paris. Och det man inte kan om Paris tänker man att man väger upp genom att vara något av en Napoleon-expert, efter några år på Korsika.
Man tar sin lilla i handen, pekar på random byggnad och säger vist:
- Här ligger Napoleon begravd.
Fyraåringen nickar. Så sabbar mannen i mitt liv detta genom att peka åt vänster, mot Invalid-domens guldblänkande kupol och säga att det är snarare därborta han ligger, Napoleon. Och att den trikolordraperade byggnaden rätt fram är L'école Militaire.

Man börjar om.Tar sin lilla i handen, pekar, och säger:
- Här gick Napoleon i skolan.

Eller, ja, kanske inte. Oh well.

Man ger sig an en staty:
- Titta hjärtat, där uppe på hästen sitter General de Gaulle! Det är papy's idol, vet du?

Mannen i ens liv frustrar och säger att det är Joffre, eller möjligtvis Foch, men definitivt inte De Gaulle.
Smartphonar detta och givetvis hade han rätt.

Oh well whatever. Man får syn på järnladyn som tornar upp sig, skir och bastant på samma gång, evigt uppåtsträvande och väl förankrad mellan Champ de Mars och Trocadero. Och man säger till sitt barn att titta där hjärtat, där står hon, ser du?

Och ditt barn tindrar med hela kroppen och säger, ja, mamma, där! Eiffeltornet.

Paris, alltså, Paris.

Les princesses.

 

 

Run baby run.

Älskar mina löpturer. Och nu märker ni att jag helt ogenerat gått från att ödmjukt säga jogga, till att springa. 

Det var tungt att komma igång med löpning efter bägge graviditeterna. Eller tungt är fel ord. Det var omöjligt. Att springa när varje liten rörelse gjorde att kroppens alla organ bytte plats med varandra och man inte har tillstymmelse till muskler kvar i bålregionen? Eh, nej.

Sen har jag kunnat springa långt och länge, uppe på Korsikas höjder, och längs stränderna. Älskar friheten i att springa, att orka.

Sedan kom Paris. Och detta: Löpturer längs asfaltsvägar. Trottoarer. Och jag har känt de där turerna i höftregionen, ibland i knäna. Men äsch. Sedan kom det onda i vänsterfoten. Smygande.
Men eftersom jag aldrig gjort någon större grej av att lyssna på min kropp så fortsatte jag att springa. Fast långsammare, och lite snedare.

Kanske 2 månader? Tänkte att det säkert går över. Om jag bara ignorerar det tillräckligt länge?
Nu kan jag inte springa. Alls. Kan inte ta avstamp med foten, kan inte gå nedför trapporna utan att grimasera. Kan inte stå på tå.

Det onda sitter: Utsida vrist, kring fotknölen, upp en decimeter i vaden, på utsidan, plus baksida vad. Men tror att baksida vad är bonus-ont, eftersom jag sprungit så konstigt.

Är mycket arg och ledsen över detta. Någon som har koll på vad man gör åt sånt här? Går det över av sig själv? Om hur länge? Mirakelkurer? Och det enda ni inte behöver säga är: Aldrig springa med smärta.
I know, I know. It won't happen again.

Kvällen so far.

Hämtar barn från skolan, leker i vackra parken. Blir lite mot min vilja involverad i lekandet.

- Mamma, du är drottningen, och jag är prinsessan Serena!
- Kan inte Romy vara drottning?
- Nä, Romy är... den lilla dvärg-älvan!

Skrattade ihjäl mig åt detta.

Sedan skrattade jag mindre när jag vände ryggen till ett ögonblick under småttingarnas middag, och prinsessan Serena passade på att clownsminka den lilla dvärg-älvan med den grekiska yoghurten.

Men snart är allt småfolk i säng, och då får drottningen pusta lite.

Fredag. Den enda dag man behöver.

Jobbar jobbar jobbar.

Sedan hämta Sockergrynet på skolan för en gångs skull. Älskar att göra det då och då, och få en guldkantad stund tillsammans, bara vi två.
När hon slipper konkurrera med främsta uppstickaren lillasyrran.

Kvällen blir underbar fredagkväll med rester av underbar gryta jag gjorde igår: Korall-linser, bladspenat, grädde, parmesan och penne.
Lite yoga-moves. 
Efter en vecka framför datorn skriker min kropp efter lite uppmjukning.

Helgen. Helgen blir fylld med saker man gör på helgen: Städning, läsning, gosning, högtflygande planer och timmar i köket, frisk luft och skogspromenader...

Plus Paris. Vi har inte bestämt än om vi ska prioritera promenad under Eiffeltornet, båttur på Seine eller karusellen i Les Tuileries än.

Men det är hela lyxen med att bo här, vi har alla möjligheter i världen att göra allt det där, när som helst.

Dessutom ska vi fira C på franska farsdag.

Feta love.

Älskar feta. Just nu äter jag ett paket om dagen. Men mina små älskar också, i synnerhet tillsammans med melon. Miam. Eller körsbär. Eller jordgubbar. Eller i en omelett. Eller i en sallad. Feta funkar till allt. Allt.