Det här är ju ingenting som kommer att uppmuntra kvinnor att föda barn, precis.
(Bra där, forskningen)
Häpnadsväckande att 40 procent av kvinnorna i studien (oknipande urval, antar jag?) blivit inkontinenta av att ha fött barn, och att många kvinnor väljer kejsarsnitt för att de är rädda att bli det.
Som att kroppen efter det att man fött barn bara blir någonting man helt tappar kontrollen över?
Och som boende i Frankrike är det ju överhuvudtaget svårt att förstå att kvinnor negligerar sin bäckenbotten, här betalar ju staten tio sessioner hos sjukgymnast eller barnmorska för intensiv bäckenbottenträning sedan man fött barn. Det är givetvis frivilligt, men alla jag känner gör det.
Det varierar ganska mycket i tekniker, men där jag går är det övningar som sker på yogamatta eller pilatesboll, och det känns som att det är effektivt, även om det i ärlighetens namn ska erkännas att jag är mer motiverad av att få en plattare mage än att drabbas av urinläckage.Så ytlig är jag, men det känns intressantare att tänka på beach 2012 än på vad som ligger 20 år framåt i tiden.
Det är klart att man direkt efter förlossningen knappt vågar harkla sig av rädsla för att samtliga organ ska hamna i oordning, men några månader senare vaknar man upp en morgon och känner igen sin kropp igen.
Personligen tycker jag att jag är både starkare, snyggare och har bättre kondition efter att ha burit och fött två barn. Kanske för att jag uppskattar min kropp mer, och är mer stolt över den efter att ha sett vad den är kapabel till?
Anyway, mamas, se till att knipa lite nu. Före, under, och efter graviditet. Det är viktigt. Bäckenbotten är endast muskler, som bär upp alla våra inre organ, och eftersom det är muskler så går det att träna upp.Men det verkar inte alls vara relevant för den här studien?
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gravid. Visa alla inlägg
onsdag 14 mars 2012
torsdag 10 november 2011
Förlossningen. Del III: Epiduralen, himmelriket & de nylackerade tånaglarna.
Narkosläkarens ankomst innebar inte ögonblicklig lindring; Det var en noggrann doktor, och trots att jag bara ville skrika att det inte var så noga med detaljerna (just shoot me) så tog det honom flera hundra år att sätta epiduralen. Trots att Pierre-Marie hängde över hans axel och repeterade att vattnet skulle gå vilken sekund som helst, och då skulle det definitivt vara för sent med ryggbedövning. Men narkosläkaren var orubblig i sitt lugn.
Desinfection: 100 år.
Lokalbedövning: 100 år.
Lokalisering av lämplig stickplats: 100 år.
Klippande, klistrande och pysslande i mitt ryggslut: 400 år.
Så förklarade han för mig att det var så tätt mellan värkarna att det var svårt att hitta en lucka när han kunde placera nålen, eftersom det ska göras mellan sammandragningarna.
Jag mest gnydde. Vid det här laget var jag varken verbal eller social.
Så äntligen.
Anestesisten och Sophie hjälpte mig att lägga mig på rygg mot kuddarna för att bedövningen snabbare skulle sprida sig
Det sker inte på ett ögonblick, men nästan. Så är det det som händer när alla muskler slappnar av: Man skakar. Och kan inte sluta. Christophe och Pierre-Marie fick hålla fast mig från varsin sida för att jag inte skulle trilla ner från sängen. Jag ville berätta att det inte var någon fara, allt var totalt kanontoppen, men jag kunde inte för alla dessa frossbrytningar. Jag skakade och hackade tänder i en kvart, men hann tänka:
1: Att det är förbannat märkligt att uppfinnaren av epiduralbedövning inte fått nobelpriset
2: Att livet helt plötsligt var totalt fantastiskt och underbart
3: Att jäkla skit, undrar om jag blivit förlamad?
Det var paradiset. Smärtan bara försvann. Precis som min förmåga att röra mina ben. Det var Sophie som fick lyfta mina ben, och böja mina knän när det behövdes.
Men jag svävade. Det var helt otroligt underbart. Och helt plötsligt ser jag Christophe, där vid min sida. Och jag börjar berätta för honom allt som hänt sedan jag kommit till kliniken, och vill presentera Pierre-Marie och och redogöra för vad alla sagt. Varpå min man säger:
- Cherie, jag vet. Jag var med.
Och jag inser att hela tiden, när jag varit helt ensam med min smärta, så fokuserad på vad som hände med min kropp, totalt upptagen av mina värkar, så fanns han vid min sida - hela tiden hade han funnits vid min sida - tryckte min hand, kysste mig på pannan och letade fram mitt läppglans när jag bad om det. Oj.
Det fina med epidural är i alla fall att man helt och hållet kan börja ta vara på det fantastiska i att föda barn, och varje gång narkosläkaren kom tillbaka fôr att titta till mig och fråga hur jag mådde så log jag lyckligt och svarade:
- Underbart. Fantastiskt. (Snacka om tacksamt yrke, att lägga ryggbedövning på kvinnor i födslovåndor).
Där låg jag och svävade på mitt epiduralmoln, småpratade med Christophe och försökte vifta på mina fuschiafärgade tånaglar (men det kunde jag ju inte). Det enda molnet på min himmel var ett irriterande tjut som återkom då och då och som föranledde att Sophie eller Pierre-Marie kom in, skruvade lite på min droppställning, klappade mig på kinden och frågade mig saker som de mycket väl kunnat läsa i min journal. Det irriterande pipet betydde tydligen att mitt blodtryck sjönk för mycket, så de ville mest kolla att jag fortfarande var i form.
Plötsligt drabbades jag av en ond aning: Hade hela förlossningsarbetet stannat av?
Skulle de skicka hem mig nu, när jag hade det så mysigt?
- Chris... Jag har inga värkar längre. Vi kanske inte ska föda barn?
Och denna intelligente, tålmodige man pekar på skärmen bredvid mig där värkarna fortfarande registrerades. Varje minut, tätare och tätare, och kraftigare och kraftigare. Jag hade ju verkligen ingen koll på vad som hände under solar plexus, men jag har svårt att tro att jag skulle ha klarat mig igenom de värkarna utan bedövning. Och jag är ändå ganska tuff, så där, och inbillar mig att jag har hög smärttröskel. Hehe.
Klockan var strax över sju, den här sommartidens sista dag. Precis som när Véra föddes, dagen när sommartid blir vintertid. Tid att födas?
Desinfection: 100 år.
Lokalbedövning: 100 år.
Lokalisering av lämplig stickplats: 100 år.
Klippande, klistrande och pysslande i mitt ryggslut: 400 år.
Så förklarade han för mig att det var så tätt mellan värkarna att det var svårt att hitta en lucka när han kunde placera nålen, eftersom det ska göras mellan sammandragningarna.
Jag mest gnydde. Vid det här laget var jag varken verbal eller social.
Så äntligen.
Anestesisten och Sophie hjälpte mig att lägga mig på rygg mot kuddarna för att bedövningen snabbare skulle sprida sig
Det sker inte på ett ögonblick, men nästan. Så är det det som händer när alla muskler slappnar av: Man skakar. Och kan inte sluta. Christophe och Pierre-Marie fick hålla fast mig från varsin sida för att jag inte skulle trilla ner från sängen. Jag ville berätta att det inte var någon fara, allt var totalt kanontoppen, men jag kunde inte för alla dessa frossbrytningar. Jag skakade och hackade tänder i en kvart, men hann tänka:
1: Att det är förbannat märkligt att uppfinnaren av epiduralbedövning inte fått nobelpriset
2: Att livet helt plötsligt var totalt fantastiskt och underbart
3: Att jäkla skit, undrar om jag blivit förlamad?
Det var paradiset. Smärtan bara försvann. Precis som min förmåga att röra mina ben. Det var Sophie som fick lyfta mina ben, och böja mina knän när det behövdes.
Men jag svävade. Det var helt otroligt underbart. Och helt plötsligt ser jag Christophe, där vid min sida. Och jag börjar berätta för honom allt som hänt sedan jag kommit till kliniken, och vill presentera Pierre-Marie och och redogöra för vad alla sagt. Varpå min man säger:
- Cherie, jag vet. Jag var med.
Och jag inser att hela tiden, när jag varit helt ensam med min smärta, så fokuserad på vad som hände med min kropp, totalt upptagen av mina värkar, så fanns han vid min sida - hela tiden hade han funnits vid min sida - tryckte min hand, kysste mig på pannan och letade fram mitt läppglans när jag bad om det. Oj.
Det fina med epidural är i alla fall att man helt och hållet kan börja ta vara på det fantastiska i att föda barn, och varje gång narkosläkaren kom tillbaka fôr att titta till mig och fråga hur jag mådde så log jag lyckligt och svarade:
- Underbart. Fantastiskt. (Snacka om tacksamt yrke, att lägga ryggbedövning på kvinnor i födslovåndor).
Där låg jag och svävade på mitt epiduralmoln, småpratade med Christophe och försökte vifta på mina fuschiafärgade tånaglar (men det kunde jag ju inte). Det enda molnet på min himmel var ett irriterande tjut som återkom då och då och som föranledde att Sophie eller Pierre-Marie kom in, skruvade lite på min droppställning, klappade mig på kinden och frågade mig saker som de mycket väl kunnat läsa i min journal. Det irriterande pipet betydde tydligen att mitt blodtryck sjönk för mycket, så de ville mest kolla att jag fortfarande var i form.
Plötsligt drabbades jag av en ond aning: Hade hela förlossningsarbetet stannat av?
Skulle de skicka hem mig nu, när jag hade det så mysigt?
- Chris... Jag har inga värkar längre. Vi kanske inte ska föda barn?
Och denna intelligente, tålmodige man pekar på skärmen bredvid mig där värkarna fortfarande registrerades. Varje minut, tätare och tätare, och kraftigare och kraftigare. Jag hade ju verkligen ingen koll på vad som hände under solar plexus, men jag har svårt att tro att jag skulle ha klarat mig igenom de värkarna utan bedövning. Och jag är ändå ganska tuff, så där, och inbillar mig att jag har hög smärttröskel. Hehe.
Klockan var strax över sju, den här sommartidens sista dag. Precis som när Véra föddes, dagen när sommartid blir vintertid. Tid att födas?
tisdag 8 november 2011
Förlossningen. Del II. THe man mid-wife, kimonon & jakten på bedövning.
Framme vid kliniken.
Jag slänger mig fram till disken, och säger till barnmorskan som tar emot att vattnet inte har gått, att jag inte har någon aning om hur många värkar i timmen jag har men att jag bara har väldigt, väldigt ont. Och tillägger:
- Och ni får inte skicka hem mig, det klarar jag inte!
Barnmorskan tittar på mig och säger:
- Behöver ni besöka toaletten? Det är lika bra att passa på, sedan finns det nog inte tid.
Uppenbarligen hade hon fattat vad jag fortfarande inte begripit: Att här kom en kvinna som alldeles snart skulle föda barn. Jag går bort till toaletten, och C lämnar fram min dossier de grossesse och ser till att jag blir inskriven.
Inne på toaletten får jag panik. Jag blöder. Jag skyndar mig tillbaka till barnmorskan, som hette Sophie, fick jag veta och säger att jag inte kunde kissa (lite skamset, nu när hon varit så snäll och erbjudit mig) men att jag blöder. Och hon säger att det nog inte är någon fara, det är bara ett tecken på att det satt igång.
Där någonstans gick det upp för mig att okej, det är nu, den här morgonen som jag ska föda barn.
Förlossningssal, direkt. Inget jidder med pilatesbollar eller vankande i korridoren. Jag är lite perplex, i min sinnesvärld tar det 20 timmar att föda barn, vadan denna brådska? Ska jag bli snuvad på den där ryggmassagen som C fått instruktioner om att utföra? Tydligen.
C hjälper mig av med kläderna och på med en tjusig midnattsblå engångskimono, i papp. Sedan vill Sophie att jag ska kliva upp på den där höga sängen och lägga mig. Jag ber om ursäkt och säger att jag tror inte att det går. Mission impossible. Igen. Det är lite så där, att fôda barn, att folk begär det omöjliga av en stup i kvarten.
Sophie och C hjälper mig upp, i mini-pausen mellan 2 värkar, och pallrar upp mig på stora, mjuka kuddar. Hade varit ganska trevligt om det inte vore för att jag hade så ont. Och sedan: Along comes Pierre-Marie, the man mid-wife. Alltså, ha överseende med en kanske inskränkt barnaföderska i midnattsblå pappkimono, men jag tror inte att jag träffat någon manlig barnmorska förut?
Han är ung och mörk och lång och ser inte alls illa ut. Men han vill undersöka mig. Han må vara charmig, men jag säger att jag hemskt ogärna vill bli undersökt, däremot vill jag hemskt gärna ha spinalblockad. Epidural. Eller vad som helst. Han säger:
- Vi får se om vi har tid, men jag tror inte det.
Jag spänner ilsket ögonen i honom, det var enbart för epiduralen jag kom till kliniken. Enbart den. Men Pierre-Marie är obeveklig och jag fattar dealen: Ingen undersökning, ingen bedövning.
Problemet är att jag inte riktigt kontrollerar min kropp. Inte alls, faktiskt. Jag bara skakar och varenda muskel i min kropp är spänd till max. Jag kan inte slappna av, kan inte vara stilla. Men Pierre-Marie undersöker försiktigt vad barnmorskor brukar undersöka och meddelar:
- Ni är öppen 8 centimeter. Vi hinner ingen bedövning.
Jag (primalreagerar):
- SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! Je la veux, je la veux, je la veux!
- Äsch, strunta i epiduralen, så är det här klart på 10 minuter.
Lite som att hey, jag går av mitt skift om en halvtimme, vore skoj att förlösa ännu en kvinna.
Men då kommer Sophie, som verkar kunna hela min journal utantill till min räddning:
- Hon måste nog ha epidural. Om det blir snitt.
Jag blänger triumferande på Pierre-Marie, som anropar närmaste narkosläkare.
Sedan följde några evighetslånga minuter i väntan på bedövningen, under vilka Sophie och Pierre-Marie sätter vätskedropp och antibiotikadropp i min vänsterarm, elektroder på magen, och en blodtrycksmätare på högerarmen. Jag slänger ett öga på kurvorna. Jag har värkar lite oftare än varannan minut, och varje gång de kommer slår de igenom taket på kurvan. Det som jag trodde var en enda lång värk utan slut var många, många värkar.
Lilla smulans hjärtslag låter som en galopperande häst och jag försöker fokusera på dem, trots att jag bara ligger på sidan, ihopkrupen, och gnyr. Jag hör mig själv gny,och även om jag glömde bort all upplevelse av smärta tre sekunder efter förlossningen så vet jag att jag tänkte att jag klarar inte mer. Jag ville bara ha en liten paus mellan värkarna, tillräckligt för att hinna samla kraft, men det gick inte att stoppa.
Nu blundar jag, 10 dagar senare, och kan höra ljudet av en galopperande häst, min dotters hjärtslag, och mitt eget gnyende.
Och jag minns ögonblicket min riddare i skinande rustning klev in genom dörren: Narkosläkaren.
- Det verkar som om ni hade bråttom att träffa mig, säger han, och drar på sig handskarna.
- Ja, ni har ingen aning om hur lycklig jag är över att ni är här, ler jag, damen i nöd.
Pierre-Marie ser butter ut och säger:
- Så där sade hon inte när jag kom in.
- Men det kan jag absolut förstå, säger narkosläkaren och utsätter mig sedan för flera hundra års väntan medan han förbereder epiduralblockad.
Klockan har passerat sju på morgonen den 29e oktober.
Jag slänger mig fram till disken, och säger till barnmorskan som tar emot att vattnet inte har gått, att jag inte har någon aning om hur många värkar i timmen jag har men att jag bara har väldigt, väldigt ont. Och tillägger:
- Och ni får inte skicka hem mig, det klarar jag inte!
Barnmorskan tittar på mig och säger:
- Behöver ni besöka toaletten? Det är lika bra att passa på, sedan finns det nog inte tid.
Uppenbarligen hade hon fattat vad jag fortfarande inte begripit: Att här kom en kvinna som alldeles snart skulle föda barn. Jag går bort till toaletten, och C lämnar fram min dossier de grossesse och ser till att jag blir inskriven.
Inne på toaletten får jag panik. Jag blöder. Jag skyndar mig tillbaka till barnmorskan, som hette Sophie, fick jag veta och säger att jag inte kunde kissa (lite skamset, nu när hon varit så snäll och erbjudit mig) men att jag blöder. Och hon säger att det nog inte är någon fara, det är bara ett tecken på att det satt igång.
Där någonstans gick det upp för mig att okej, det är nu, den här morgonen som jag ska föda barn.
Förlossningssal, direkt. Inget jidder med pilatesbollar eller vankande i korridoren. Jag är lite perplex, i min sinnesvärld tar det 20 timmar att föda barn, vadan denna brådska? Ska jag bli snuvad på den där ryggmassagen som C fått instruktioner om att utföra? Tydligen.
C hjälper mig av med kläderna och på med en tjusig midnattsblå engångskimono, i papp. Sedan vill Sophie att jag ska kliva upp på den där höga sängen och lägga mig. Jag ber om ursäkt och säger att jag tror inte att det går. Mission impossible. Igen. Det är lite så där, att fôda barn, att folk begär det omöjliga av en stup i kvarten.
Sophie och C hjälper mig upp, i mini-pausen mellan 2 värkar, och pallrar upp mig på stora, mjuka kuddar. Hade varit ganska trevligt om det inte vore för att jag hade så ont. Och sedan: Along comes Pierre-Marie, the man mid-wife. Alltså, ha överseende med en kanske inskränkt barnaföderska i midnattsblå pappkimono, men jag tror inte att jag träffat någon manlig barnmorska förut?
Han är ung och mörk och lång och ser inte alls illa ut. Men han vill undersöka mig. Han må vara charmig, men jag säger att jag hemskt ogärna vill bli undersökt, däremot vill jag hemskt gärna ha spinalblockad. Epidural. Eller vad som helst. Han säger:
- Vi får se om vi har tid, men jag tror inte det.
Jag spänner ilsket ögonen i honom, det var enbart för epiduralen jag kom till kliniken. Enbart den. Men Pierre-Marie är obeveklig och jag fattar dealen: Ingen undersökning, ingen bedövning.
Problemet är att jag inte riktigt kontrollerar min kropp. Inte alls, faktiskt. Jag bara skakar och varenda muskel i min kropp är spänd till max. Jag kan inte slappna av, kan inte vara stilla. Men Pierre-Marie undersöker försiktigt vad barnmorskor brukar undersöka och meddelar:
- Ni är öppen 8 centimeter. Vi hinner ingen bedövning.
Jag (primalreagerar):
- SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! Je la veux, je la veux, je la veux!
- Äsch, strunta i epiduralen, så är det här klart på 10 minuter.
Lite som att hey, jag går av mitt skift om en halvtimme, vore skoj att förlösa ännu en kvinna.
Men då kommer Sophie, som verkar kunna hela min journal utantill till min räddning:
- Hon måste nog ha epidural. Om det blir snitt.
Jag blänger triumferande på Pierre-Marie, som anropar närmaste narkosläkare.
Sedan följde några evighetslånga minuter i väntan på bedövningen, under vilka Sophie och Pierre-Marie sätter vätskedropp och antibiotikadropp i min vänsterarm, elektroder på magen, och en blodtrycksmätare på högerarmen. Jag slänger ett öga på kurvorna. Jag har värkar lite oftare än varannan minut, och varje gång de kommer slår de igenom taket på kurvan. Det som jag trodde var en enda lång värk utan slut var många, många värkar.
Lilla smulans hjärtslag låter som en galopperande häst och jag försöker fokusera på dem, trots att jag bara ligger på sidan, ihopkrupen, och gnyr. Jag hör mig själv gny,och även om jag glömde bort all upplevelse av smärta tre sekunder efter förlossningen så vet jag att jag tänkte att jag klarar inte mer. Jag ville bara ha en liten paus mellan värkarna, tillräckligt för att hinna samla kraft, men det gick inte att stoppa.
Nu blundar jag, 10 dagar senare, och kan höra ljudet av en galopperande häst, min dotters hjärtslag, och mitt eget gnyende.
Och jag minns ögonblicket min riddare i skinande rustning klev in genom dörren: Narkosläkaren.
- Det verkar som om ni hade bråttom att träffa mig, säger han, och drar på sig handskarna.
- Ja, ni har ingen aning om hur lycklig jag är över att ni är här, ler jag, damen i nöd.
Pierre-Marie ser butter ut och säger:
- Så där sade hon inte när jag kom in.
- Men det kan jag absolut förstå, säger narkosläkaren och utsätter mig sedan för flera hundra års väntan medan han förbereder epiduralblockad.
Klockan har passerat sju på morgonen den 29e oktober.
Förlossningen. Del 1.
Snärtig rubrik, eller hur?
Det är mest för mig själv jag vill skriva ner hur det var, för att inte glömma bort, men jag misstänker att den korta förlossningen ändå blir en lång historia, så vi tar det bit för bit. Det här är första, och det är egentligen bara preludiet.
På fredagen den 28e oktober åkte vi in till Clinique Clementville. Inte för att föda, utan för att det var vårt beräknade baby release-datum. Monitoring och undersökning visade att det inte fanns några tecken på att bebis var på gång. Ärligt, sedan maj månad har jag aldrig haft så få sammandragningar. Jag låg där med elektroderna på magen och försökte med viljestyrka tvinga fram en sammandragning, men kurvan var så när som platt. Vi bokades in för igångsättning söndag kväll, och fick åka hem. I Frankrike väntar man i cirka 3 dagar med igångsättning, eftersom man anser att det är stora risker med att gå över tiden.
Besvikelse. Och rädsla över igångsättning. Lite ilska mot min kropp som inte klarar av att sätta igång sig själv.
På kvällen skickar jag ett mess till min syster: Noll bebis. Men har liiiite ont.
Jag och C läste ganska länge på kvällen, och bebisen sparkade som aldrig förr i magen. Klockan 02.00 vaknar jag och har ont. Det var inte sammandragningar som jag upplevt dem under graviditeten, utan bara väldigt ont i en diffus zon mellan höfter, mage, lår och rygg.
Min reaktion (eventuellt ologisk): Tog en huvudvärkstablett, kröp ihop intill C... och somnade om.
04.00: Jag vaknar och har så ont. Det är som om det är en, enda lång värk som aldrig släpper taget. Panodil-tricket funkar inte, jag försöker andas så där som man får lära sig på kursen, men att andas när hela kroppen är spänd av smärta... är inte lätt. C vaknar av mitt vankande, och frågar om vi ska åka. Jag säger nej, och tänker att vi måste klocka värkarna, så där som man ska, men den här värken har inget slut, ingen början. Och så... upphör den.
- C'est fini!, viskar jag lyckligt till C.
Trodde jag. Och så sätter det igång igen. Misstänker att vi bör göra oss i ordning för att åka in till kliniken, men jag har tusen saker att göra först. Till exempel duscha och skölja ur hårinpackningen. Göra kaffe och leta reda på mitt blodgruppskort. Det stressar mig att jag inte klarar att klocka värkarna. Men att ligga still på sängen med tidtagarur i handen är inte ett alternativ just nu.
I duschen: Jag skakar. Jag har så ont. Mest i höfterna, och ner i låren, det är som att jag inte kan kontrollera min kropp som bara skakar och skakar. Står i duschen en kvart och försöker sedan uppskatta hur många värkar jag hade under den kvarten. Äsch, åt helvete med räkningen. I ett fåfängt ögonblick tänker jag på att sminka mig: Nä,det går inte. Äsch, åt helvete med sminket. Står dubbelvikt över handfatet och väntar på att få en liten frist, en halv minut bara, tillräckligt för att borsta tänderna och klä på mig.
Klarar inte att dricka kaffe, kan inte stå upp. Jag sitter ned och är helt i min egen värld. C hämtar väskorna - alla väskor utom just BB-väskan, den tar vi inte med, extrapoäng där - och jag undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig till bilen. Mission impossible. Så en till värk som får mig att vika mig dubbel och som helt paralyserar mig, och där får jag tillräckligt med motivation för att resa mig, och ta mig nedför trapporna och till bilen.
Jag har en enda tanke i huvudet: Epiduralbedövning. Morfinsprutor. Det är min raison d'être och det som får mig att åka. Och nästa tanke: De får inte skicka hem mig.
Det ljusnar över Montpellier när vi ger oss iväg. Himlen är rosa, staden vaknar och C kör försiktigt, försiktigt, med handen på min mage. Klockan är kvart över sex.
Det är mest för mig själv jag vill skriva ner hur det var, för att inte glömma bort, men jag misstänker att den korta förlossningen ändå blir en lång historia, så vi tar det bit för bit. Det här är första, och det är egentligen bara preludiet.
På fredagen den 28e oktober åkte vi in till Clinique Clementville. Inte för att föda, utan för att det var vårt beräknade baby release-datum. Monitoring och undersökning visade att det inte fanns några tecken på att bebis var på gång. Ärligt, sedan maj månad har jag aldrig haft så få sammandragningar. Jag låg där med elektroderna på magen och försökte med viljestyrka tvinga fram en sammandragning, men kurvan var så när som platt. Vi bokades in för igångsättning söndag kväll, och fick åka hem. I Frankrike väntar man i cirka 3 dagar med igångsättning, eftersom man anser att det är stora risker med att gå över tiden.
Besvikelse. Och rädsla över igångsättning. Lite ilska mot min kropp som inte klarar av att sätta igång sig själv.
På kvällen skickar jag ett mess till min syster: Noll bebis. Men har liiiite ont.
Jag och C läste ganska länge på kvällen, och bebisen sparkade som aldrig förr i magen. Klockan 02.00 vaknar jag och har ont. Det var inte sammandragningar som jag upplevt dem under graviditeten, utan bara väldigt ont i en diffus zon mellan höfter, mage, lår och rygg.
Min reaktion (eventuellt ologisk): Tog en huvudvärkstablett, kröp ihop intill C... och somnade om.
04.00: Jag vaknar och har så ont. Det är som om det är en, enda lång värk som aldrig släpper taget. Panodil-tricket funkar inte, jag försöker andas så där som man får lära sig på kursen, men att andas när hela kroppen är spänd av smärta... är inte lätt. C vaknar av mitt vankande, och frågar om vi ska åka. Jag säger nej, och tänker att vi måste klocka värkarna, så där som man ska, men den här värken har inget slut, ingen början. Och så... upphör den.
- C'est fini!, viskar jag lyckligt till C.
Trodde jag. Och så sätter det igång igen. Misstänker att vi bör göra oss i ordning för att åka in till kliniken, men jag har tusen saker att göra först. Till exempel duscha och skölja ur hårinpackningen. Göra kaffe och leta reda på mitt blodgruppskort. Det stressar mig att jag inte klarar att klocka värkarna. Men att ligga still på sängen med tidtagarur i handen är inte ett alternativ just nu.
I duschen: Jag skakar. Jag har så ont. Mest i höfterna, och ner i låren, det är som att jag inte kan kontrollera min kropp som bara skakar och skakar. Står i duschen en kvart och försöker sedan uppskatta hur många värkar jag hade under den kvarten. Äsch, åt helvete med räkningen. I ett fåfängt ögonblick tänker jag på att sminka mig: Nä,det går inte. Äsch, åt helvete med sminket. Står dubbelvikt över handfatet och väntar på att få en liten frist, en halv minut bara, tillräckligt för att borsta tänderna och klä på mig.
Klarar inte att dricka kaffe, kan inte stå upp. Jag sitter ned och är helt i min egen värld. C hämtar väskorna - alla väskor utom just BB-väskan, den tar vi inte med, extrapoäng där - och jag undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig till bilen. Mission impossible. Så en till värk som får mig att vika mig dubbel och som helt paralyserar mig, och där får jag tillräckligt med motivation för att resa mig, och ta mig nedför trapporna och till bilen.
Jag har en enda tanke i huvudet: Epiduralbedövning. Morfinsprutor. Det är min raison d'être och det som får mig att åka. Och nästa tanke: De får inte skicka hem mig.
Det ljusnar över Montpellier när vi ger oss iväg. Himlen är rosa, staden vaknar och C kör försiktigt, försiktigt, med handen på min mage. Klockan är kvart över sex.
fredag 4 november 2011
Morgonen du föddes.
Varje gång jag tänker sätta mig för att skriva min förlossnings-story kommer det något emellan. En nyfödd dam med sammetshuvud och långa ögonfransar till exempel. Men så här såg vi ut när hon funnits i femton minuter. Så låg vi, hud mot hud. Alldeles stilla. I 3 timmar tills vi fick komma upp på rummet. Tre timmar som är ett ögonblick, kortare än ett andetag, och som man aldrig glömmer.Andra gången jag får vila så med en alldeles nyfödd liten människa då ingenting annat räknas. Wow.
fredag 28 oktober 2011
I väntan på Pumpkin.
Det var ju beräknad baby-relase och dagen D idag.
Det magiska BF.
Och som jag stirrat mig blind på det datumet, 28e oktober.
Det fanns liksom ingenting efter 28e, det var mållinjen.
Det är 40 fulla veckor idag.
Det är 40 fulla veckor idag.
Och så går jag över tiden.
Hade inte räknat med det och känner mig lite vilsen.
Mer gravid än någonsin.
Well, well. Vi tror på en halloween-baby och har därför bytt arbetsnamn på lilla Smulan.
Nu får hon heta Pumpkin.
onsdag 26 oktober 2011
A baby in the making.
Dagen D - 2.
9 månader. 11 kilo. Säkert 16 kilo ost, 50 magnumglassar och många liter mjölk, drucken med huvudet inne i kylskåpet nattetid.
Min akupunkturdebut: Smärtan att få nålar instuckna i lilltårna var obeskrivlig (nu överdriver jag, jag ska föda barn om några dagar), men med en handfull nålar instuckna på strategiska ställen somnade jag sött som en liten vodoo-docka där hos läkaren.
Resultat: Jag kan inte längre gå. Har så ont i höfter, bäcken, ljumskar och nedre delen av ryggen att jag inte kan röra mig. På ställen där jag hade 0 nålar. Märkligt. Hoppas det är ett gott tecken. Lite som elchocker i bäckentrakten, om ni fattar?
Nu: Sängliggande en stund, sedan ska jag ta med min honungshumla på ponnyridning i parken.
måndag 24 oktober 2011
Preggo-kavalkad.
I väntan på Smulan ägnar jag mig åt en magbildskavalkad...
Vecka 20, den magiska veckan, den veckan då jag förstod vad fjärilsfladdret i bröstet, tröttheten och det lilla putet faktiskt var...
Vecka 21. Psykologen ville veta häromveckan vilken som var min och C:s reaktion på den här gömda graviditeten. Svar: Lycka. Öppna armar. En uppfylld önskan. Både hjärta och hjärna tog till sig nyheten omedelbart. En till dotter, så fantastiskt.
Vecka 24. Lyckan som lite grumlas av urnvägsinfektioner, blodbrist, streptokocker och massa ont. Och oro och skuldkänslor över att inte förstått tidigare att jag bar på ett barn. Stor lättnad att hormoncirkusen var över, och att jag och C blev som nykära. Njuter av Véra och sommaren.
Vecka 26. Tyckte jag var så stor, så stor. Girl, you aint seen nothing yet. Det där är vanliga byxor.
Vecka 31. Augusti. Jobbade mest. Och njöt av att vara riktigt rund och trind och trött och hungrig och ompysslad. Vi fann en harmoni, ett lugn. Vilade i det.
Vecka 34. Det är nog bästa tiden under graviditeten, jag stormtrides. Sockergrynet började skolan, jag var ledig och fokuserade helt på henne, Chris, och lilla bebisen i magen.
Vecka 36. En månad sedan. Dagen innan vi tog båten till fastlandet. Jag var orolig över att föda mitt på Medelhavet, men lilla Smulan hade ju verkligen inte så bråttom som vi trodde. Lilla Sockergrynet däremot, hade bråttom till Montpellier, men nu längtar hon hem och vill bara att bebisen ska komma så att hon får återse vännerna, skolan, parken och hemma. Älskade ungen!
Och nu. Beräknat release-datum är på fredag. Vecka 41. Fem dagar kvar. Summering: En ganska kort graviditet ändå, och underbar. Men nu får det räcka med navelskåderier. That's all, folks.
söndag 23 oktober 2011
The sea food diet.
Jag må ha gett upp hoppet om att den här graviditeten har ett slut (säger som Lisa, det är nog bara en skengraviditet). Men aptiten är det inget fel på. Jag äter så att jag skrämmer mig själv lite. I går delade jag och Marion på flera hundra gram ost, och när osten var slut åt jag upp själva skorpan kring osten. Gott? Nä. Men i alla fall i skuggzonen kring ätbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
