Tear ducts wide open every time I hear this (Reminds me of my own crash-landing).

The quote.

Hej helgen.

Fredag kväll. Lång lunch med för mycket champagne och vin fick mig liksom in i ett eftermiddagstöcken. Mycket trevligt, men ej så effektiv på kontoret sedan.

Hämtat barn, fick skjuts och en kram av en god vän. Fantastiskt eftersom min energi var noll och jag hade för höga klackar för att orka traska hem i underkylt regn med ett barn i varje hand.

Fredag kväll igen. Vad hände med min vecka?

Helgen. Ska springa långt och länge. Behöver det. Har knappt rört mig alls på flera veckor och bara tanken på det får mig att vilja gråta. För att inte tala om hur mina skinny jeans känner inför detta.

"For the love of God, woman, try to get some exercise". Så säger dem, jeansen.


Oh well.

Behöver också arbeta på min självkänsla.

Post-divorce thoughts.

Breaking news: Det är jättetufft att ta sig igenom en skilsmässa.

Min var dessutom en synnerligen långdragen och mentalt krävande process. Men jag är igenom.

Är det då happy happy på andra sidan?

Ja. Och nej.

Det är fantastiskt att se vad man är kapabel till. Att lära känna sig själv, att redogöra för sig själv vad man vill.

Men det är tufft att vara ensam förälder. Ni vet, när man är två, och kan luta sig mot någon, eller att den andra kan ta vid en stund när man kraschar? När man är ensam kan man inte det.

Ett tips till alla nyskilda: Ha inte bråttom. Andas. Lev i nuet. Lev i den där speciella zonen (som lite liknar den när man fick barn) där nätterna och dagarna går ihop, där du flyter ovanpå (eller under, du är inte säker), där allt är hudlöst och odefinierat och nytt och du har ingen aning om du gör rätt eller fel eller om du klarar det här.

Tänd ljus, drick vin, gör dig fin för ingen alls eller för dig själv, krama dina barn, ring din mamma, andas djupt och öppna kuverten med räkningar, ät vitlök och ingefära, passa på att gråta när det januariregnar ute, bläddra i böcker utan att läsa, ignorera ditt bekräftelsebehov (inte läge, du är för ömtålig just nu), sov så mycket du kan, var öppen mot världen utanför. Den vill dig gott.

Men ha inte bråttom.

Vad jag inte gör.

Jag filar inte fötterna. Jag kollar inte posten varje dag. Jag pratar inte i telefon på offentliga platser. Jag dricker inte öl, jag använder inte sköljmedel, jag cyklar inte. Jag följer inga serier, jag badar inte badkar, jag stänger inte fönsterluckorna om natten, jag äter inte kebab, jag gör inte egen salladsdressing och jag fönar inte håret.

Peppe gör inte detta.

Tvåspråkigheten.

Jag träffade en svenska med 2 barn i söndags, och det var jätteroligt. Och det fick mig, återigen, att fundera på detta med tvåspråkighet. Hon och jag har lite olika förutsättningar, tror jag för att få det att funka med svenska för barnen.

Hennes lille kille som snart är 3 pratar svenska med henne. Min 3-åring säger inte ett ord på svenska, men förstår (inbillar jag mig) och min 6-åring svarar konsekvent på franska trots att jag pratar svenska med henne.

Katarinas fördel i detta är att hon inte pratar franska, vare sig med barnen eller sin man. Vårt "hemma-språk" har ju alltid varit franska, eftersom jag har pratat franska med barnens pappa. Och barn är ju så pragmatiskt lagda att när de inser att även minoritets-föräldern går att kommunicera med medelst första-språket, tja, då använder man det. Enklast så.

Véra är jätteduktig på franska, har stort ordförråd, är absolut på samma nivå - eller bättre - än franska jämnåriga. Och jag börjar tänka att jag måste injicera mer svenska i hennes liv nu, så att inte franskan tar över helt, med skola och kompisar.

Det som är positivt nu är att vårt nya "hemma-språk" är svenska.

Och att Vera är mycket motiverad. Hon tyckte att det var så roligt att se mig interagera med en annan person på svenska (det händer ju jättesällan) och inte på engelska eller franska, och sade när vi kom hem på kvällen efter att ha pratat svenska (jag, barnen sa inte ett knyst): "Mamma, det är så roligt, Oskars mamma pratar svenska, som du, och Oskars pappa pratar franska, som pappa".

Identifikationen.

Men som sagt så tror jag att jag i min iver att bli jättebra på andra språk handikappar mina barns svenska. Läste att barn för att bli tvåspråkiga ("på riktigt" utan brytning) ska exponeras för minoritetsspråket 30 procent av sin tid, eller cirka 25 timmar i veckan. Det är ganska mycket, och jag är ju inte så "aktiv" i min utlärning av svenskan till mina barn, utan babblar mest på lite vardagligt, vi sitter liksom inte och "studerar", men kanske ska jag bli lite radikalare i det här så att mina små über-fransyskor ska bli lite svenskare?

Weekend mode.

Denna helgen var så full från början till slut att jag knappt hunnit sitta på soffan och okynnesblogga en enda minut. 
Träffat folk - alldeles nya i mitt liv, som de som funnits ett tag, och de som funnits ändå kortare - och jag behöver det just nu, input utifrån, andras infallsvinklar och annat att tänka på.
Hann också med att betala många hundralappar för att en frissa skulle platta till mitt hår så pass mycket att det tog mig en halv förmiddag att bli mitt vanliga ostyriga jag igen.
Ägnat mig från morgon till kväll åt tjejerna, som varit med på alla dessa dejter och happenings. Plus exemplariska hos frissan. De satt där i varsin fåtölj och bläddrade i varsin Paris Match en timme tills jag var färdigklippt. Och i lördags kväll kom vi hem efter midnatt, och de hade inte ens gäsåat en gång. Satt där och åt chark-bricka och drack apelsinjuice och lyssnade på vuxensnack. Guldklimparna.

My crew.

Jo.

Oh well. 
Fredag.
Dricker kaffe i soffan. Har fått sån himla rutin med allt, så att kvällarna helt plösligt blivit längre.

Bra grej: Varken jag eller tjejerna har varit sjuka på ett helt år. Det är prima i ett land utan vabb - semesterdagarna kan användas på roligare sätt än att hänga med febriga och snoriga smulor.
Jag trycker i oss så mycket bra mat jag bara kan, vädrar varje morgon, och ser till att vi sover mycket.

*tar i trä*

Helgen blir rolig, bjuden på middag i morgon, och på söndag har jag blind-date med en svenska som

1. heter sammar efternamn
2. bor en kvarts promenad från mig
3. har två små barn

Spännande.

Annars. Skulle ha velat klämma in tid med L, men det är svårt, svårt just nu. Tid är dyrbart. Och ska ni nödvändigtvis slösa bort den, queridas, så se till att det är värt det. 

Never sweat the small stuff.

Ungefär nio månader som singel-mamma och jag har lärt mig att man aldrig har tillräckligt med tid och energi för att älta onödiga grejer, att lägga fokus på sånt som inte är absolut nödvändigt hinns inte med, och vet ni vad? Det är en bra grej.

Det gäller allt. Det gäller även personer som vill diskutera sånt som vi diskuterat fjorton miljoner gånger tidigare,  det gäller "nöjen" (vem fan har tid att "gå i affärer"), det gäller vardagens små irritationer och sånt som inte funkar som man vill.
Häpp, häpp, okej. Vad är plan B?

Att oroa sig, det gör man ju. Men just nu har jag ej heller något annat val än att vägra se på framtiden som annat än ljus. Annars orkar man ju inte.

Och att sovra i sitt liv och slänga en hel del skit i the fuck it bucket... Det är bara bra.

Post divorce dating: Single parents.

Alltså. Att  jag "träffat någon" efter att ha varit gift sedan tidernas begynnelse gör ju inte mig till någon expert i post-divorce dating-djungeln, men rent generellt har det sina fördelar när man som singelförälder träffar annan singelförälder. Förutom det uppenbara att man aldrig har tid att träffa någon och möjligheterna till socializing är begränsat till hämtning och lämning vid skolan. Och där är det ju uteslutande andra föräldrar. Singlar eller inte. The pros, as follows:

1. Singelföräldern blir ej skrämd eller perplex av nyss så väluppfostrat barn som nu skrikande ligger på golvet och sparkar och gråter.
2. Han gillar förmodligen barn. Eftersom han har.
3. Han fattar att han aldrig kommer att hamna på plats nummer 1 på din lista av VIP:s. Och du aldrig på hans heller.
4. Förståelse för att grejer får ställas in när det skiter sig med barnpassning. Eller att man dyker upp med två little extras.
5. Andra singel-föräldrar vet ungefär hur du har det i vardagen - det som så fint kallas att jonglera - och kan krasha med dig på soffan en fredagkväll för att bara stirra ut i luften en stund.
6. En annan singel-förälder är van umgås med barn. Det kan vara bra att det ej är första gången han sett någon nysa ut sin tuggade spaghetti, välta ut en liter mjölk eller gnugga in nutella i ögonfransarna.
7. Han har ett barnvänligt hem.
8. Han fattar att detta är ett package deal. Du är 3 personer, varken mer eller mindre.

Out of office.

När jag kan tar jag kompledigt onsdagseftermiddagar när barnen inte har skola (pga att kompensera - antar jag - för 10-timmarsdagar alla andra dagar).
Det är så lyxigt att hämta vid 13, sedan hänga hemma några timmar innan vi går med Vera till gymnastik-träningen, sen går jag och Romy till bageriet och lilla affären, lite sånt.
Sen bad, middag, läxor, läggning. Slut på onsdag. 
Mysigt.

Smulorna.

No such thing as "too late for coffee"

Some Things Never Seem to Fucking Work

Oh well.

I övrigt kan vi väl vara överens om att body attack och såna tränings-former ej är för kvinnor som fött ett par ungar?

"jumping jacks"

Ni som ej fött barn vet ej vad jag talar om, men hysteriska jumping jack i 45 minuter-tåget har nog gått.

Däremot: Inget är bättre för bäckenbotten och den muskulaturen än hederliga deep squats och djup muskelträning. Jo.

The rock and roll-girl.

Beklagar mig inför mina några kollegor om mitt oklippta hår och säger att frisör-besök no longer can wait.

Reaktion på det:

-Ja, men Sara, you're our rock and roll-girl!

Eh. Tror att detta kan tolkas som att jag alltid ser ut lite som om jag sovit i tält en vecka på glastonbury-festivalen.

Det är inte ens utstuderat negligerat, det är lite min naturliga uppsyn, tror jag. Men har jag lyckats få någon att tro att det är "en stil" så får jag vara nöjd med det.

Almost.

Post divorce-relationship: Meet the ex-wife.

Oh gosh. 

Okej. Så du är nyskild, ej on the rebound, och nyförälskad och svävar på lite rosa moln, men jag tänker ta ned dig på jorden genom att berätta om ett skärseld-moment: Mötet med din nya killes ex-fru.

Det måste ju hända. I synnerhet som du träffar hennes barn oftare än vad hon gör. Men självklart är du nervös inför detta möte. Kan hon vara farlig (you never know). Kommer hon att vara trevlig mot dig (hard to say), kommer hon att tycka om mig, kommer hon att gilla vad hon ser?

Eh, nej. Inte en chans.


Hon kommer inte att gilla dig. Och hon kommer ej heller att säga till sina lady-friends att du är så rar och gullig och snygg dessutom. Never ever.  Det kan man nog utgå ifrån.

Tips för detta möte mottages tacksamt (obs frågar åt en kompis).

Random quote: 

You are not second choice, you are not second best, and you have every right to be treated with respect by whomever you come in contact with on this new journey.  Expect it.  Demand it. And Settle for nothing less.  But always remember, SAFETY FIRST.

*insert nervous lol*

Räkor med saffran & mynta på kronärtskocksbotten.

Queridas,

Jag har glömt att tipsa om denna festliga förrätt ju: Räkor med lite oväntad smak-kombo, fantastiskt gott. Och enkelt, man skalar sina räkor, sedan steker man dem i het stekpanna tillsammans med krossad vitlök, färsk mynta, ett kuvert saffran och lite chili. Serveras i kronärtskocksbottnar.

Erkänner skamset att jag använde mig av bottnar på burk på grund av har ej tid att skala tusenbladiga kronärtskockor. Oh well.

Receptet finns här.

I try to give you a little more space to grow (White lies, I don’t wanna be around anymore)

Alive, awake. Blessed.

Adagio act beautiful performance.

Jo.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls angående terroristövervakningen.

- Det finns brister helt klart. När 17 personer är döda, då finns det brister.

Jo. 

Hamleting.

Lite varierad info: 

Har sabbat min telefon for good. Skärmen i miljoner bitar. Är kapad från omvärlden. Minns tårfyllt epoken då man hade Nokia 2310. Indestructible. Den kunde slängas i asfalten upprepade gånger, köras i tvättmaskinen, tuggas mellan labrador-tänder och klivas på. Ej en skråma. Dessa nya håller ju en knapp vecka? Ej så slittålig.

Min 3-åring kallar mig ej längre "mamma" eller "maman". Hon säger "Sara". Hade väl anat att den dagen skulle komma, men kanske inte nu? "insert sound of heart breaking"

Skrev ett sorts kärleksmail igår. Ibland blir jag helt låst, folk tror att jag är utåtriktad och bär hjärtat i mina öppna händer framför mig. Det är inte sant, jag är super-introvert stundtals. Och lite snål och klinisk i talspråk. Var tvungen att få ur mig vad jag kände på ett eller annat sätt. Fick ett lyckligt svar tillbaka. Har insett att folk är så himla dåliga på att läsa mina tankar och känslor annars. 

Robert Glasper Experiment - Consequence Of Jealousy (Feat. Meshell Ndege...

Oh no.

Shit, tappade bort min unges nytappade tand. Sånt gör man bara inte. Alla andra mammor har typ sparat sina ungars mjölktänder i fina små askar, som de har i ett skåp någonstans och spar hela livet.
Jag tappar bort min unges mjölktänder.

Tror att jag lindade in den i en näsduk, och sen slängde jag förmodligen näsduken utan att reflektera.

Mina tankar och fokus just nu är lite fraktionnerade. Har svårt att få tag i dem, samla ihop. Är ej helt närvarande och mindful.

Oh well. Utfordrade barnen makaroner och sardiner på burk (kulinarisk höjdpunkt) sedan sjöng vi julsånger så det ekade i lägenheten, och nu stirrar jag apatiskt och uppgivet på julgranen och önskar att den skulle försvinna av sig själv.

Januari, babes, januari.

And then.

Eiffel tower goes dark as France mourns.

Here's to freedom of speech.

På 3-åringens skola: Till yttrandefrihetens och Charlie Hebdo's ära: Barnen har idag rätten att säga nej till fröken. Påminnelse: Uttrycksfriheten gäller direkt från La Maternelle (franska skolans lågstadie, där barnen börjar när de är 3 år fyllda).
Annars var alla grindar till skolområdet dubbellåsta, endast en grind var öppen, och det påminde mig om närheten till detta som hänt. Och vikten av allt vi lär våra barn.

They too, are Charlie.

Vid middagen: 

- Mamma, vi hade en tyst minut före lunchen i dag.
- Ja, älskling, det hade vi på jobbet också...(Här har man tänkt att det är lika bra att skydda sina små från ond information, men tänker om nu).
Min sex-åring spänner ögonen i mig och berättar:
- Det har hänt något très, très dangereux et très, très grave á Paris. Två messieurs dödade flera stycken illustrateurs, maman, och det var inte bra!
- Nej... Har ni pratat om det?
- Ja, men vet du, maman? Även om man inte tycker lika som någon annan, så får man inte slå dem, eller döda dem! Man ska låta dem tycka vad de tycker!

Word på det. Och ytterligare credit till dessa varma, fina pedagoger som lär mina barn humanistiska, demokratiska värderingar, solidaritet, och att bli fina människor.

My rythm and blues (the reason to my rhyme).

#‎jesuischarlie‬

Galette des rois.

Så här års i Frankrike gör man egentligen inte så mycket annat än trycker i sig Galettes des Rois, skäljer ner med champagne, och önskar varandra gott nytt år. 

Hela januari ut. 

Jag har gått ut ganska hårt i galette-säsongen och är inne på min fjärde dag då jag lyckats bli bjuden på detta ganska heavy bakverk. 

To hell with healthy new year's resolutions?

Oh well. Fallen angels and others.

Okej. Jag vet vad ni tänker. 

Ni tänker: 

"Jaha, pepparkakor, det bakade vi redan efter Allhelgona?"

"Jaha, aluminiumfolie? Ska man inte ha bakplåtspapper?"

"Ser de inte lite... eh... mörka ut i kanten?"

 "Jaha, rinnig glasyr som hon liksom doppat pepparkakorna i? Vi hade vacker vit kristyr som vi spritsade ut i vackra mönster?"

Jo. 

Men vi hade i alla fall roligt. 

2015. Pace&Salute.

2015 ska jag

fortsätta att vara stressad singelmamma och ha som paramount prio mina små dyrgripar

skriva - men för närvarande glömma de där dammiga skrivbordsmanuskripten jag har

- vara mer koncentrerad och fokuserad på jobbet . med mindre skit som tär på mig privat - 

umgås mer med den där astrofysikern som hanterar både romantiska middagar och nödutryckningar med briljans - släppa tankar på saker som jag ändå inte kan kontrollera - sluta försöka förstå mig på folk, ibland är det liksom bara ingen idé - läsa mer poesi, det finns det alltid tid för

Kommer inte att hinna lära mig italienska, så groddar, eller yoga varenda kväll

ej heller läsa de ryska klassikerna eller baka kanelbullar eller vara snygg i håret eller få mina barn att äta fem portioner frukt och grönt varje dag - 

Men jag hoppas på att dansa mer, resa mer, dricka mer champagne, nutellakyssar varje söndag, att tjejerna fortsätter att trivas och blomstra i skolan, att den här nya lilla dynamiska familjekonstellationen konkretiseras, vara uppmärksam på årstidernas skiftningar, sova mer, sova så ofta jag kan - lära mig att hitta i Paris, eller gå alldeles vilse i Paris, det är också fint

Året kan bli alldeles fantastiskt

Potentialen.

Romantiska middagar, dyra drinkar och kyssar mot en kuliss av glittrande Eiffel-torn i all ära. Men alltså, när man är sjuklig och jobbar hemma och han kommer förbi med kaffe plus toapapper och tandkräm som han handlat för att bespara dig att kliva ur pyjamasen och snora iväg till affären? Då vet man att detta har potential. Vara där när det glittrar är så himla easy. Stå utanför dörren med näsdukar precis när de behövs är annan femma.

01.01.2015 Paris.

Den första dagen på ett alldeles nytt år åkte vi in till Paris, kollade in lamorna på botaniska trädgården...

Somnade på vägen till Pont Alexandre III, i ren utmattning. Jäkla besvärligt långa gator i den här staden när man är 3 år.

Njöt av ett Paris som var så levande, lediga människor överallt, solsken... och ja, Paris är ju alltid Paris.

Hade dessutom sällskap av någon som bar runt på mina barn en hel dag, haha

Paraden på Champs Elysées var ju fantastisk tyckte vissa...

Särskilt konfetti-regnet, som snöflingor på världens vackraste aveny. Eller längsta. Eller vad den nu är. Whatever.

Hur som helst var det fint att kunna gå där, mitt i vägen, från Pont Alexandre III och upp mot Triumfbågen och den okände soldatens grav, tillsammans med tusentals personer som firade in det nya året.

Sen var vi tvungna att äta spröda, luftiga våfflor med nutella för att värma oss lite...

Spanade in folk, gjorde vi också...

Det är alltid lika roligt.

Precis som att se Paris lite ovanifrån, från axlarna på en lång och ståtlig karl. Ej överskattat nöje. 

Vackra, vackra Paris. Älskar att promenera i den här staden. I solsken, det är ju inte alltid man kan räkna med det på en plats som är känd för sin poetiskt grå himmel.

Ja. Sen. Mulnade det liksom på, och vi tog tåget mot Fontainebleau, trötta, kalla och nöjda.