Monday you can fall apart Tuesday, Wednesday break my heart Thursday doesn't even start It's Friday I'm in love

Men denna veckan. From hell.
Eller är det 2 veckor jag varit sjuk?
Minns ej.
Min huvudvärk är utomjordisk och jag knarkar aspririn, socker och kaffe. Jag besparar er detaljerna om vad jag har och hur det tar sig uttryck, det är mest äckligt.
Försöker sova bredvid en liten som blâser bubblor med näsan och vill ligga pâ min redan ganska sönderhostade bröstkorg.

Huvudvärken gör att jag mâste röra mig försiktigt, varje liten häftighet fâr mig att gâ i tusen bitar.
Kompade ut efter lunch.
Och det var en sâdan ljuvlig liten eftermiddag, sittandes i Véras klassrum, pâ ett liten stol med tennisbollsprydda ben, med ett tjog nyfikna sötisar som ville kramas, frâga, sjunga, skratta. De tyckte Sverige verkade superhäftigt. De har även hört talas om Spanien, Kina, Marocko, England och Madagaskar eftersom att ha utrikisk förälder lite är legio. Luciakronan gjorde succé.

Sedan obligt läkarbesök för Sockergrynet, med skolläkaren. Hon växer sâ det knakar - lite tunn bara, men jag kan ej mer än att mata henne med kinderägg och lasagne, se nedan - och allt är tiptop.
Jag var sâ himla koncentrerad pâ min huvudvärk, men härligt att bara vara i Veras värld en fredag.
Till mellis drack vi chokladmjölk och ât kinderägg.

Nu har jag gjort lasagne (sâ himla lättsamt om man har köttfärssâsrester plus bechamel pâ tetra), vi ska äta - alltsâ aptiten är märkligt nog ej borta, gissar att det är ett tecken pâ att jag överlever -  sedan ska jag ägna 48 timmar ât att inte röra mig ur fläcken.
Och ingen ska fâ hoppa i min säng när jag ligger där och inte rör mig ur fläcken. Ingen. Ingen ska helst tända och släcka sänglamporna fjorton miljoner gânger när jag ligger där och ingen ska skrika att jag mâste komma nu nu nu. You know  who you are.

Nu. Fredag. Jag har aldrig längtat mer. Nu kraschar jag.

Dehumanize it.

Jag snubblade över klippet inne hos Cecilia Blankens. 
Det där med att avhumanisera kvinnor stannade nâgonstans i halstrakten.
Flickor har bra självförtroende och gillar sig själva i allmänhet tills de är tio, elva, tolv.

Sedan?

Helvete, alltsâ. Och vi har pratat om det i 40 âr? Och har det inte blivit bättre? Nä, inte alls.
Det är värre. Idealen blir allt omöjligare. Yngre, smalare, slätare, muskulösare, vackrare delas kvinnor upp i kroppsdelar. Och sâ, babes, kommer vi inte att rädda världen. 

Killing Us Softly 4: Advertising's Image of Women

Cookies&Milk

Det här var precis vad jag inte hade energi till. But a woman's gotta do what a woman's gotta do, och i morgon ska jag och Sockergrynet prata om Sverige och Santa Lucia de Syracusa et tutti quanti. Och dâ bör man ju bjuda pâ nâgot som âtminstone avlägset liknar pepparkakor.

Sâ trött nu. Om jag blinkar somnar jag, och det var precis vad som hände i gâr kväll efter läggning av de smâ. Vaknade till sans vid midnatt, hade sovit gott i flera timmar pâ soffan.

Oh well. Fyra plâtar smâkakor i hamn, och hur gott var det inte att äta nybakta kakor och dricka mjölk innan sagobok och tandborstning?

Nu ska jag ta min värkande kropp och snoriga näsa och sova. Allt annat är överflödigt.

Statusuppdatering.

Jesus christ. Kommer från apoteket med - I kid you not - Aroma Force Biologisk nässpray.
Hundra procent kemotypade essentiella oljor plus propolis och salt från Himalaya. Eucalyptus, geranium och myrten.Yeah.

Vad mer? Ska jag sniffa rökelse och inhalera limeskal?

Varför varför varför ger de mig inget effektivt, som allt det där ni pratade om i kommentarerna nedan? Eller bara starka sömntabletter?

Biologisk geranium? Att jag skulle spruta upp aromatiska oljor med namnet Pranarom aromaforce (det är ett aroma too many) i näsan? They have got to be kidding me? Känns skitotäckt ju. 

Plus har ont i bihålor, öron och har fläskläpp sedan min yngsta damp ned pâ mig med en bok i högsta hugg. Grät jättehögt och fånigt en stund, ni vet, "det är ingenting, mamma är bara tröhöhöhött, buhä, ingen fara" och barna går och hämtar hushâllspapper och torkar blod och man är bara så jäkla otillräcklig. Och har ej ens nässpray.

Skitdag på jobber ocksâ.  Och kraschat äktenskap och har ej sovit på två veckor. Hm, är vi på en ledtråd här?

Yoga for cold.

Är beredd till allt för att bota denna förkylning jag dragits med i veckor nu. Och eftersom franska apotekets alla arsenaler inte hjälpte ett jota fâr vi ta det ett steg längre. Hur kan jag bo i ett land där hederlig nässpray inte finns utan där man tipsas om havsvatten eller citrusolja när man beklagar sig över nästäppa? Och jag fâr dödsângest pâ riktigt av att inte kunna andas ordentligt, tycker det är urjobbigt. Kvällens happening pâ vardagsrumsgolvet: Förkylningsyoga.
Bästa positionerna för att bota förkylning och snuva enligt min ovetenskapliga googlerunda:

Standing forward bend
Bridge pose
Legs up the wall pose
Lion pose
Sun salutations

Plus skippa ris, mjölkprodukter och kött tills frisk.
Âterkommer i morgon bitti, förhoppningsvis fräsch som en daggvât ros och frisk som en nötkärna.

Over & out.

Och nu: Reklam. (How ace?)

Tips (You're welcome).

Sockergrynet&svartsjukan.

De där bägge. Passionerat svarstjuka pâ varandra. De kämpar om uppmärksamhet, kärlek, tid och leksaker varje vaken minut.
Plus varje soven minut om de har chansen och sover i samma säng vid bortasovande.
Det gör mig utom mig.
Totalt, hopplöst, utom mig. Att de inte bara kan uppskatta varandra?
Véras life project är att aldrig lâta det gâ mer än 3 sekunder ifrân det att hennes lillasyster tar ett objekt - vilket som helst, detta objekt kan vara en dammrâtta eller en knapp, värdet i sig har ingen betydelse, men det är totalt essentiellt för Véra att Romy aldrig fâr ha nâgonting. Ingenting. Som om hennes liv beror pâ detta. 
Detta händer fyrtiotusen gânger varje dag.
Och varje gâng, cue Romy: Avgrundsvrâl.

Jag blir galen. Jag liksom bara... förlorar det. Jag blir galen av kiv och gnäll och avgrundsvrâl. Pâ riktigt.
Och när jag är trött och ledsen och superförkyld och snorig och febrig dâ är min toleransgräns för detta noll.

Scenario att upprepa hur mânga gânger som helst under dagen: 
Det minsta barnet tar upp ett objekt hon hittar pâ golvet.
Det större barnet kastar sig som ett rytande lejon över det mindre barnet och tar objektet.
Det mindre barnet gallskriker.
Det större barnet lämnar rummet, med objektet samt ett triumferande fnitter.
Mamman tar ett steg till närmare vansinnets brant.

Idag föll jag ned pâ knä framför det stora barnet, slet mitt hâr och ropade men varför varför varför varför
 Véra gör du sâ här? Men varför?

Varpâ barnet blev sâ ställd inför denna teatrala reaktion att hon för en gângs skull tyckte sig vara skyldig mig ett svar.
Hon ba: Men mamma, jag älskar att ha sakerna som Romy har. Jag älskar det.

Don't look back you're not going that way (throw me back).

 

Kitchen Therapy (Come healing of the body, Come healing of the mind).

Dagens höjdpunkt var eventuellt att komma hem och snitsigt ta fram redan gjord lasagne ur kylen till hungriga - utsvultna - barn.
Kände mig som en husmorsstjärna. En riktig.

Annars har jag idag frusit i opraktiska skor, jobbat. Ätit en chokladkaka och en dosa tic-tac till lunch (jojo, man kostcirklar). Oh well. Morgnarna är vackra och vädret är milt. Jag hostar inte längre och läslusten är tillbaka. Orden däremot, och meningarna. De sviker mig.

Det är kanske just vid sâdana tillfällen som det är sâ handfast underbart att ägna sig ât att göda sina smâ hungriga? De behöver inga ord, endast handling. Endast näring, kramar, sömn och sol. Kärlek och vitaminer.

Yeah let's do something crazy, Something absolutely wrong While we're waiting For the miracle, for the miracle to come.

Lördag.

Den här lördagen var lite märklig eftersom jag bara hade ett barn. Stora lilla var i Paris med Chris, för att se Frost pâ Champs Elysées, och jag och lillan hängde hemma.
Sâ otroligt stillsamt att ha ett barn.
Ingen medling, ingen akut konflikthantering. Inga diplomatiska ingrepp.
Lite tristare ocksâ.
Oh well. Har hunnit dricka te - jordgubb&champagne - nästan för vackert för att hälla i tekopp, läsa skvaller och annat samt ligga pâ soffan och äta praliner.

Jag&Jennifer.

Fick denna bilden skickad av en kollega. 

"Du är så lik hon i Hunger Games". 

Det roliga i detta är att det är en hel hoper people som sagt detta till mig däribland min frisör.

Och detta får mig nog övertygad om att jag ska fortsätta att vara mörkhårig plus anamma lite coolare attityd.
Hon är ju supersnygg ju, den där donnan. 

From Russia with love.

Det här är den ljuvligaste dessert jag vet, kanske för att den talar till hela mitt ursprung, de där tranbären? De som samlas ihop, ett efter ett på norrländska myrar när frosten lagt sig, inte före.
Man kan stövla runt i mossan och se var de finns, men inte före frosten lagt sig på förhösten kan man plocka dem.
Sedan serveras de, halvfrysta, med tjinuskisås, rysk kolasås. Det söta och varma, mot det bittra, frysta?
Matpoesi.

Tjinuskisås:

• 2 dl vispgrädde
• 1 dl strösocker
• 1 dl ljus sirap
• 100 g smör

Koka ihop allt utom smör, lât koka sakta i tjugo minuter. Tillsätt smör (eller låt bli), krydda med ingefära, calvados eller vanilj (eller låt bli). Häll över halvfrysta bär. Dö lycklig.

Favorit i repris.

Soundtrack of my Friday.

The power of magic.

När livet bara rasar samman och allting går fel.
Marken skakar, och jag med.
När man inte tror att någonting mer kan hända.
Och man står under duschen med planetens mest otvättade hår och  man inser att the usual suspects har tömt samtliga flaskor på badkarskanten?
Och man tvättar tveksamt och motvilligt håret med Cinderella-badskummet Socerkgrynet fått i julklapp. Jordgubbsdoft. 
Och man tänker att nu är botten nådd.

Så kliver man upp nästa morgon och inser att man aldrig - never ever - haft mer shiny, glossy hår? Som liksom vågar sig inåt i topparna?

Måste vara ett gott tecken?

Somehow I never saw it coming I'm caught And it has set me free

Oh baby baby it's a wild world, it's hard to get by just upon a smile. Oh baby baby it's a wild world. I'll always remember you like a child, girl.

Okej. We need to talk. 

I förrgâr föddes hon. 

I gâr lärde hon sig läsa.

Och idag har hon en lös tand.

Ungen tänker börja tappa tänderna. 

Freaks me out.

Vad hände här egentligen?

JAG ÄR INTE REDO FÖR DETTA.

And how in the world can the words that I said Send somebody so over the edge That they’d write me a letter Sayin’ that I better shut up

Vietnam-style sockergryn

 

Har man mormor & bonus-morfar som reser jorden runt kan det hända att man har vietnamesiska festdräkter som pyjamas. Svidade i siden en tisdagkväll, vem vill inte vara det?

Namaste.

Down to Chaturanga (exhale), up to cobra (Inhale), push back and up to the Downward dog and breathe breathe breathe. 

Det var hundra år sedan jag yogade. Det var underbart men säkert inte vackert. Oh well. Kommer att sova som en baby efter mina trettio minuter vardagsrumsyoga. 

Antecknar noga: Yoga varannan dag den här veckan. Andas in bra saker, andas ut dåliga medelst ett par downward facing dogs och djupa inandningar, utandningar.

Glitter & Glimtar

Karma, baby, karma.

1. Ej hyperventilera över högarna på jobbet efter semesterveckorna (men obs har fuskat med att hålla mailboxen i schack). En sak i taget.
2. Easy on the kaffe; easy on the sugar.
3. Låta ungarna landa i vardagen igen, med så mycket tid som krävs. Sena nattningar är ej katastrof.
4. Hinna förbereda Sockergrynets föredrag om Svensk Lucia på skolan.
5. Ta tid varje dag till eftertanke och visualisering.
6. Och ja, hålla ögonen pâ mina reaktioner och motiv. Alltid jäkligt intressant med lite vardaglig psykoanalys.
7. Räkna upp tio saker varje kväll att vara tacksam över. 

Men nu: Sova.

Death by: Le Nôtre.

If you like it then you shoulda put a ring on it.

Jag läser om Elizabeth Gilbert's (Ni vet, Eat. Love. Pray.) bok Committed: A skeptic makes peace with mariage.

Snabb briefing: Gilbert skilde sig lite efter 30, en skilsmässa som hon benämner apokalyptisk, och strax före 40 visar det sig att hon mâste gifta sig med mannen hon älskar, trots att de lovat varandra att never ever ingâ äktenskap. Pâ grund av, eh, dâliga erfarenheter.

Gilbert tacklar sin äktenskapsfobi genom att dyka ner i historisk forskning, statistik, intervjua människor frân olika kulturer, reflektera och analysera över vad äktenskapet är - vad det blivit, och vad det borde vara. 
Det är intelligent och roligt, och identifikationsnivân för mig är hög.Gilbert och jag gifte oss i samma âlder, kring 25. Sâ här skriver hon (pâ ett ungefär) och det hade jag velat formulera för mig själv: 

It was not until I reached my thirties, when my ex-husband and I had ruined our mariage for good, and when my life (as well as the life of a few very good men, others not so good, and also those of a handful of innocent spectators) was completely turned upside down that I finally cut the power. I got out of the car, I looked at the burnt-out landscape around me, I fluttered my eyelids and I asked: 
- You're not insinuating that I have got something to do with this mess, are you?

Hennes tankar kring relationer och äktenskap är universella, ödmjuka och tänkvärda. Problemet med ett äktenskap - ett socialt kontrakt - ingâtt för kärleks skull är att det är sâ oerhört, hopplöst ömtâligt. 

Det är roligt, det är sorgligt, och det är trösterikt pâ nâgot vis. Att tro att kärleken ska kunna institutionaliseras är kanske det allra mest förmätna? Och att vâga tro pâ kärleken är kanske det allra mest mänskliga?

I västvärlden lever vi med den yttersta friheten: Den att välja. Vi gör hundratals val varje dag. Därför att vi kan. Och vi har friheten att välja att stanna, eller att gâ. I dag eller i morgon eller tills döden skiljer oss ât. Och den friheten mâste respekteras. Och accepteras.



.

Stockholm Arlanda.

Lika ful och outhärdlig som Charles de Gaulle, lika vacker och vilsam är Arlanda.
Sâ gullig och chic och übertrevlig jämfört med Paris primära flygplats som är lite som är flygplatsernas Inferno.
Plus att jag har bästa ressällskapet. De är sâ duktiga, fattar vad som gäller och kommer ej bort.
Snart fâr Sockergrynet resa själv. Men alltsâ denna mammans nerver gâr väl sönder dâ.