J'aime Paris.

Älskar Luxemburgträdgården, Latinkvarteren och Tuilerierna.

Kanske ett alltför klassiskt Paris, men hell, så fint det är att promenera i parisvintern. 

Stanna till här och där. Andas storstadsluft och känna hur Paris lever, vibrerar, flyter. Ajaccio är stillastående och förutsägbart, Paris är en fest, eller som Hemingway sade, a moveable feast. 

Paris dansar. 

Jag njuter.

Birthday in Paris.

Idag blir lilla Smulan 3 månader. 
Kan vara världens mysigaste bebis som storögt betraktar Paris ifrån sin utkiksplats i bärselen.
Och tänk vad dåligt jag mådde och vad jag oroade mig under hela graviditeten över att något skulle vara fel, eftersom det tog mig 20 veckor innan jag förstod att jag bar på ett barn. Som visade sig vara alldeles, alldeles underbar. 
Hur som helst, månadsdagen firas i världens vackraste stad, med fika the parisian way.

Sockergrynets Paris:

Pommes frites på Champs Elysées
Prinsessklänningar i Disney-butiken
Karusellen i Jardin Du Luxembourg
Eiffeltornet, anytime, anyhow

Fredagsmyset.

Lite snabbt fredagsmys med riktig vitaminkick, sedan blir det tidig säng, vi tar första planet i morgon bitti. Morgonkaffe får det bli på Charles de Gaulle, tror jag. En liten smula sussar redan i sin säng, och den andra lilla smulan skriker ganska högt på mig från sin pappas famn... Gotta go. 
Vi hörs kanske från Paris, men det är ett stort och kraftigt kanske, eftersom jag är en sådan där omodern typ som inte har Internet i telefonen. 

Paris is always a good idea.

Vi försov oss. Halvåtta vaknade jag och trodde förvirrat att det var mitt i natten. Sedan totalt kaos en halvtimme där med frukost, påklädning, bebis (är det normalt för en bebbe att sova 10 timmar i sträck, utan att röra en fena?) och det livsviktiga, oumbärliga kaffet. Yoghurt och havregryn, honung på grovt bröd. Jag är inkapabel till det mesta före frukost.

Dagens projekt: Packa inför långhelg i Paris. Paris är alltid en bra idé, som Mademoiselle Hepburn sa.

Tagliatelle al funghi.

 

 

C kom hem sent efter att ha varit i Corte hela dagen, och det blev sen middag. Men god.
Lite skåpmat, men pastasåsen på svamp, paprika, bladspenat, nästan en hel hackad vitlök, mycket svartpeppar, och en hel burk crème fraiche, blev fantastisk. Dessutom piffades middagen upp av ett färskt lantbröd och ett varsitt gott mustigt, spanskt rött vin, och riven lagrad ost. 
Vi enades om att: 
a) äta mer vegetariskt
b) äta pasta oftare, i synnerhet färsk tagliatelle
c) äta just den här såsen lite oftare
Så gott var det.  

Det magiska fettet.

Min status: Knaprar nötter och torkad frukt som om jag hade betalt för det. Vilket jag inte har, men det är en del i min plan att äta mycket mer nyttigt fett, och för att få i mig alla mineraler och vitaminer som min kropp behöver för att fungera optimalt. 
Alltså äter jag nötter och mandlar varje dag, några hundra gram fet fisk i veckan, skippar lightprodukterna och blandar den heliga olivoljan med rapsolja.
Försöker även se till att Véra får i sig mycket omega 3- och fleromättade fetter, det är extra viktigt för barn och deras hjärnor och ögon, men hon gillar både fisk och räkor så det är inga större problem. Eftersom jag ammar är det viktigt för Romy också, att mjölken innehåller bra och nyttig näring, och just hälsosamt fett. 

Mitt eget energiintag måste ha gått upp ganska mycket med mer fett på menyn (jag var en inbiten lightare), och inga lättprodukter, men jag tror inte att det gjort någon skillnad på vågen, men det är svårt att säga eftersom jag ganska precis fött barn och har lite extra stoppning här och där. 
Däremot känns hår och hud friskare och finare, humöret är jämnare och det känns som ett ganska bra projekt. 

Dessertkocken.

Det är ju ganska trist att höra om andras nattliga drömmar, men inatt drömde jag så tydligt och klart, som en liten film, att jag var dessertkock på ett värdshus i svenska fjällen, inte långt från norska gränsen. 
Jag gjorde fantastiska efterrätter och var enormt lycklig och nöjd. Min rostfria arbetsyta var oklanderligt blank och utanför gnistrade snön. Det doftade av smält choklad och timjan, och allt var vitt och ljust och liksom... fluffigt.
Vaknade upp* med en lycklig känsla i kroppen. 
Har jag kanske missat mitt kall här i livet? Och min plats?  Jag skulle kunna tänka mig det, att stå där och göra Fauchon-inspirerade chokladtårtor åt fjällresenärer. 

*Jag vet att det är lyxigt att säga så när man har ett spädbarn i familjen, men hon är mer som en pytteliten tonåring. Jag går in och väcker henne vid sjusnåret, när jag börjar läcka mjölk. Hoppsan, ett till sådant där ögonblick när ni stelnar till och undrar varför ni läser här. Men det är ju just för att ni gillar glamouren i mitt fascinerande liv. Och när jag berättar om mina drömmar. 

Bebis.

Det nya är att bebis dreglar floder, jollrar och intresserar sig mer och mer för vad som händer utanför den sfär som är min famn. Annars är hon ruskigt lik C, hårfästet, ögonfransarna, munnen... Helt klart sin pappas dotter. Jo, och så har hon fått såna där croûtes de lait över hela huvudet (det är vid sådana här tillfällen ni frågar er varför ni egentligen läser min blogg, eller hur?), som man ska smörja in med olivolja eller annat fett, men det är så opraktiskt med en kladdig, olivdoftande bebbe (i synnerhet på fårskinnsfäll eller fuskpälspläd). Vi låter det vara.

A photo a day: Makes me smile.

 

Det får mig att le. Inte just för att det är en kakifrukt av den där sorten som man inte hittar överallt, och som dessutom är extremt säsongsbunden, och dessutom dyr. Mon dieu, är det försvarbart att köpa frukt för femtio kronor kilot? Det som fick mig att le var att någon sett den, tänkt på mig, och köpt hem. Eftersom han visste att jag skulle bli förtjust över både kakifrukt och omtanke.

Mums.

Det är bara jag i den här familjen som äter gröt ibland på morgonen. De andra rynkar på näsan, men fransmän kommer aldrig att förstå tjusningen med vattenkokta gryner till frukost. De är trop croissant + café au lait. 

A photo a day: Something I wore.

Äsch, så här såg jag ju inte ut idag. Alls. Men min jeans plus tennissockar plus rutig, skrynklig skjorta (Oh yes, the glamour) kändes tristare än en härlig sommar-outfit. Min favoritsommarkjol som tålmodigt väntar på varma dagar. Jag har haft den där kjolen i över 10 år, tror jag. Tröttnar aldrig.

Ail mon amour.

Älskar vitlök. Och vad jag än lagar så börjar jag med att hacka vitlök och fräsa den mjuk i olivolja. Vi har alla våra köks-feticher, antar jag. 

The weekend. (It's been a cruel December now we're waiting for the sun)

Vi åkte ut till Les îles Sanguinaires, udden där Ajacciogolfen öppnas upp mot det stora blå, som ter sig oändligt härifrån. Medelhavet var egendomligt uppretat...  

 ... och vi njöt av saltstänk i ansiktet och lite sol på kinderna. 

 Fredagskvällens middag var carpaccio med olivmarinad, mycket olivolja och färskt bröd.

 Och vi hade planerat att slänga ut julen, men det hanns inte med. Nästa helg, kanske. Den får glittra lite till. 

 Ingen helgmorgon utan besök på bageriet...

 

Och ingen helgeftermiddag heller...

 Det var sol, sol, sol, efter en höst där himlen tycktes ständigt grå.

 Och Medelhavets turkosa färg kunde anas där under vågorna. Vi hoppas alltid få se delfiner, men det har vi bara gjort en gång.

Och det gör ingenting, det är vackert ändå.Ute på udden byter Korsika skepnad, man kan nästan tro att man befinner sig vid atlantkusten, i Bretagne eller Normandie.

 

 

 Söndagskakan var till hälften midnattsblå, hjärtbeströdd och smaksatt med rivet apelsinskal. Sockergrynet dekorerade... 

 

 Den andra halvan - vuxenversionen - var indränkt i en väldigt spetsad rom-sockerlag. Perfekt i kombination med apelsinsmaken.

I övrigt myste vi mest.

Och avslutade helgen som det sig bör med en riktigt smarrig hämtpizza med tonfisk, aubergine och ansjovis. Vi delar alltid på en sådan, och njuter av extra mycket ost och extratunn, frasig botten. Ja, det var ungefär vår helg: Sol, mat och mys med barnen.

The big blue.

Förresten.

Och småbarnsforäldrar tycker att det är nästan party att dricka ett glas vin i soffan innan man somnar framför nyheterna. 
Vi är ganska lättroade, kan man säga.

Dagens outfit: THe OnePiece.

 

Morgongympan: Försiktig uppvärmning med bensträck och nackböj... 

  

... sedan lite halvkullerbyttor och magövningar (Om mamma gjorde de här med mig skulle hon snabbt komma i form) ...

  

... mer bensparkar, det gäller att sparka av sig strumporna, to knock one's socks of, liksom (Kom igen mamma, släpp kameran och rör på dig!)... 

 

... och man avslutar med lite lugn stretch och meditation. 

Dagens baby-outfit, ett av de finaste och gosigaste plaggen Smulan har. Min kusin Emma virkade (eller stickade? Hm?) den här till Véra, och nu har lillan fått ärva den. 
Sådana här plagg vet man redan innan man börjar använda att man kommer att spara i all evighet, amen. Den är så mjuk och fin, och passar utmärkt till morgongymnastiken på fårskinnsfällen. Dessutom ska ju sådana häringa onepieces vara très fashion just nu, till och med moderedaktörerna på the front row klär sig i sparkdräkt, men ingen i lika fin som min smula.

Listat. Livet&kärleken.

Den här listan norpade jag härifran.
Man tänker efter och inser att tiden går, man är inte 20 år längre, och man fyller hela tiden på livet med erfarenheter och upplevelser. Att ta vara på. 

Vad gjorde du för 10 år sedan? 
Jag läste media- och kommunikationsvetenskap vid universitetet i Uppsala. Jag hade ganska precis avklarat en lång behandling för min anorexi, och jag funderade lite skakigt på att sluta äta antidepressiva mediciner. 
Jag hade börjat försöka leva igen, men det var svårt, jag hade glömt hur man gjorde. Men det var en mysig tid, jag pluggade som en idiot, drack rödvin och pratade med fantastiska tjejer som visste hur man levde, de inspirerade mig. Jag jobbade extra på Landings konditori (Jamen alltså, rätt plats för en tillfrisknande anorektiker, att stå där och andas in semmelångor, fatta ångesten), i Carl Larsson-förkläde, hånglade en del, brottades med min ångest, och samma höst skulle jag åka till Montpellier där jag skulle komma att träffa C och bli - för första gången i mitt liv - så där handlöst förälskad att jag skulle glömma bort mig själv. Men det visste jag förstås inte i början av år 2002.

Vad gjorde du för 5 år sedan?
Jag hade precis slutat jobba som lokalreporter på GävleDala, och flyttat till Taiwan, där C skulle  forska på framtidens bilar, och jag skulle undervisa i engelska och läsa kinesiska. 
Kulturchocken. Frustrationerna. Ljuden, dofterna, språket. Vi kom till Taiwan lagom till det kinesiska nyåret, Grisens år. Jag var blond och nyfiken, skrämd och glad över att ha gjort en avstickare från den väg som annars kanske skulle ha varit ganska rak. Jag var tagen helt ur mitt sammanhang, landade på en plats i världen jag inte visste någonting om, och det är en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja vara utan. Vi försökte göra en bebis, också, mitt i allt det där. Vi pratade och fantiserade om hur det skulle vara att vara föräldrar. Vi hade en lång lista med namn på barn, och planerade vad vi skulle göra som familj. Så vi försökte göra en bebis, där i landet som inte var vårt. Det gick inte så bra, och när vi sedan åkte tillbaka till Europa tyckte vi att det var skönt att lämna det vibrerande, pulserande, unga Asien bakom oss. En vecka efter att vi landat på Charles de Gaulle var jag gravid med Véra. Men det visste jag givetvis inte då, där i den omvända kulturchocken. 

Vad gjorde du för 1 år sedan? 
Jag  var mitt uppe i en intensiv utbildning, gick tidigt, kom hem sent. Mitt äktenskap och min världsbild skakade, ingenting kändes rätt. Jag var på väg, tror jag. Ville fly från mitt dåligmående, som jag projicerade på min kärleksrelation, staden jag bodde i, kläderna jag bar. Kroppen jag befann mig i. 
Mina nyfunna kursare var trevliga, men inte mer, och dessutom i helt andra faser i livet än jag. Kände mig ensam, vilsen, och ganska rädd. Skulle börja äta prozac igen, kändes som ett personligt misslyckande, ett gå tillbaks till gå. 
Om en vecka skulle livet ta en ny vändning. Jag skulle vara gravid med Romy, ett till litet kärleksbarn. Men det skulle jag inte inse förrän i maj månad, och det fanns nog en anledning till det. För precis ett år sedan skrev jag: 

Det här gâr jag förbi varje dag. Havet. Le grand bleu.
Det om sommaren turkosglittrande som pâ vintern skiftar mellan kinesisk jade och djupblâ.

I gâr sâg jag förresten att körsbärsträden slagit ut, helt utan att jag märkt det.

Vintern drar sig tillbaka här vid vârt Mare Nostrum, mitt Medelhav.

Och  så var det, vintern drog sig tillbaka, livet spirade, alltså bokstavligen, under mitt hjärta. Trasslet skulle redas ut där, under året. Men skakigt var det.

Blommigt.

Jag är helt såld på... kål. Av alla sorter. Förra veckan var det brysselkål, den här veckans kålrätt var kvällens blomkålscurry (okej, ingen särskilt fotogenisk mat, I give you that), som jag faktiskt fick tips om här på bloggen för hundra år sedan, och har gjort många gånger sedan dess. Quinoa till, och pricken över i... ett glas iskallt gewurstraminer. Något av det godaste man kan dricka till rätter med curry och kokosmjölk, jag svär. Tja, andra tips på hur man hottar upp blomkål? Det är ju så nyttigt att det nästan är kriminellt, dessutom.

Storm på intåg.

Att föda barn.

Två dagar i stället för i snitt fyra på sjukhus eller klinik sedan man fött barn. 
Det är det nya för 2012 inom fransk mödravård, och det låter inte så chockerande jämfört med det svenska systemet där man i princip förväntas ta sin bebis under armen och åka hem samma eftermiddag, men både franska läkar- och barnmorskeorganisationer ställer sig mer än tveksamma. 
Men mammor som åker hem redan efter två dagar kommer att få uppföljning av en barnmorska i hemmet, som någon sorts kompensation.  
Jag stannade i sex dagar på kliniken bägge gångerna jag fött barn, på grund av en viss fragilité, och ganska mycket baby blues.  Det var lyx och alldeles, alldeles underbart. Nästan en vecka då jag inte fokuserade på någonting annat än min bebis. Vi låg där i sängen, avbrutna endast av frukost, lunch och middag som serverades på rummet, temperaturtagningar och barnskötare som hjälpte till med bad och vägning. Hela tiden omringade av proffs vilka man kunde fråga om råd när som helst, och vardagen långt, långt borta. 
För att lära känna sin lilla, och för att återhämta sig efter förlossning och vara säker på att amningen kommer igång är det fantastiskt. 
Men visst, en lyx. Som kan bli ganska dyr, om man inte har en omfattande tilläggsförsäkring. För min del tycker jag att det betydde oerhört mycket att kunna bli så omhändertagen vid ett tillfälle då man kan känna sig både otillräcklig och ömtålig, och om jag föder barn igen så vill jag att det ska ske på samma klinik, med samma underbara sjukvårdsteam. 


Eller är det överdrivet? Att föda barn är ingen sjukdom, och allt det där. Vad tycker ni?

Näpet.

Ni vet det där ljudet som bebisar gör alldeles efter att de nyst?
Ett lättat och lite förvånat aouw, innan de ruskar lite på huvudet.
Det kan vara det gulligaste någonsin.

A photo a day: I adore.

Jag älskar. Ett gott glas vitt, väl kylt. Gärna chablis eller gewurtstraminer, favoriter. Tillsammans med en god vän. Eller mamma, syrran eller C. Valfri trevlig och intressant person. Vuxenkonversation, sånt som vi småbarnsföräldrar suktar efter. Oavbrutet vuxensnack.
Så. I adore. Ett glas vin i trevligt sällskap. När som helst.

Drömbebis.

Det här är bara oss emellan, queridas. (Det är sådant man knappt vågar berätta för folk.)
Scoopet: Vår 2-månaders bebis sover hela nätterna. 
I kid you not. 
Vi lägger ner henne i sängen vid halvtio och trycker igång speldosan som ger ljusspel i taket.
Sedan somnar hon själv, och vid halvsju, när hela familjen är uppe tassar vi in till henne, och då ligger hon där och blinkar, ler, och tuggar på sina händer. 
Efter en hel natts sömn. 
Vi begriper ingenting, men det är en drömbebis, den saken är klar. Skillnaden mellan att få sova på nätterna och att inte få sova... Den är enorm. Den är allt.
 

My girls.

A photo a day: Breakfast.

Njuter av svensk frukost sedan mamma åkte. Hon överraskade mig nämligen med både smörgåsgurka och leverpastej, saker som jag klassar som delikatesser... Tyvärr är jag kapabel till att äta en halvkilosburk med gurka och ett leverpastejpaket inom loppet av två dagar.
Det här får stanna mellan oss, men något av det godaste jag vet är att rulla in en skiva gurka i några skivor ost, eller bara bre leverpastej direkt på gurkskivorna, och äta. Mon péché mignon.

Tips. Beluga&Feta.

Belugalinser och fetaost, en suverän kombo. Och snudd på detox, efter alla festliga helgmiddagar, eller? 

A Photo A Day: Me.

 

Första fotot i fotoserien A photo a day.
Moi. Taget igår. Så ser jag ut som mest. Har aldrig tid att fixa med håret, ljuskänsliga ögon som kisar i den korsikanska vintersolen om jag glömmer solglasögonen. Och det där rosa som sticker upp, det är min yngsta dotter, som nästan alltid hänger i bärselen, tätt mot mig. Använder nästan aldrig vagnen, gjorde inte det med Véra heller. Föredrar så här, att bara kunna stanna upp, känna min unge andas och snusa i hennes hår.

Les Thibault& förmiddagskaffet.

 

Vi stärkte oss med en kopp kaffe i solen i morse, sedan var söndagen fullspäckad med födelsedagsfest och oursinade, sjöborrefest på stranden. Från ett partaj till ett annat, från ett dignande matbord till nästa.
En ovanligt trevlig söndag, men om jag ska vara riktigt ärlig, så här mellan fyra ögon, så har jag längtat hem till soffhörnet från och till. 
Och nu äntligen ska den längtan tillfredsställas.

Yet Another king's Cake.

I Frankrike finns det under januari månad ingen möjlighet att undvika galetterna, les galettes des rois. Idag har vi bjudits på 3 stycken, och jag börjar känna mig lite... mätt. 
Och längtar faktiskt efter fräsch vårmat, och lite mindre fett och socker. Är överhuvudtaget ingen bull- och kakperson, äter mest av artighet, och känner mig rasande onyttig efteråt. Borkastade kalorier, egentligen, när man äter saker man egentligen inte gillar, av rent sociala skäl.
Well, well. Ingen stor grej egentligen. Just saying. En fika-reflektion i största allmänhet.

It's a dirty job but someone's gotta do it.

Har käkat kinesiskt. Fast hemlagat.
Ska nu sjunka ihop i soffan och äta upp resterande skumtomtar.
Det är en god gärning, inte kan man ha gamla skumtomtar hemma i januari? Någon måste offra sig.

Att skapa sin egen framtid. (Kaffe-grubbel.)

Vi har kojdag idag. Det är ruggigt ute och vi har ingen lust att möta världen. Vi funderar och grubblar, det är tungt att vara på en plats där man inte trivs, i en stad man börjar tycka är rent ut sagt tråkig, som inte har någon framtid. Som har ett obefintligt kulturutbud, där folk tycker att livskvalitet är att sippa rosévin under en vindpinad palm, där lycka mäts i bilpris och fyrhjulsdrift, där ingen dynamik finns och där man alltid kommer att vara en främling, om man inte heter Armani, Casanova eller Acquaviva. Och det gör vi ju inte. 
Jag ställer mig frågan: Vill jag att mina döttrar ska växa upp i en stad jag i dåliga stunder jämför med Neapel på 50-talet? Som styrs av maffian, där kommunalpolitik är korrumperad ned till minsta beståndsdel men där man ser mellan fingrarna med det eftersom det är så jävla vackert på stränderna? Och man kan dricka rosévin under en förbannad palm? Excuse my french. 
Vi vill till en större stad på kontinenten. Lyon, Paris, Toulouse. Absolut inte Marseille. 
Ska utforska arbetsmarknaden, det är på den det hänger. 
Men vi har så länge bara följt med, gripit tag i tillfällen. Taiwan, Korsika... Det var aldrig planerat. Det blev. Och säkert fanns det en anledning, ingenting sker utan mening.
Men nu vill vi skapa en egen framtid, styra livet själva. Svårare än man kan tro, men att springa efter en dröm känns ändå ganska meningsfullt. Den dag man sträcker ut handen, griper tag... Och får fäste.

Den här hemmafrun.

I kväll var kvällen då jag gjorde kycklingpremiär. 
Och helstekte en hel kyckling i ugn. Fylld med citron, vitlök och örter. 

Blev vanvettigt inspirerad av mina egna köksliga bravader.
Och nu kokar jag buljong av skrovet.
You heard me.
Jag kokar buljong av skrovet.
Jag tänker: Asiatisk, ljuvligt doftande nudelsoppa. Till exempel.

Fredagen.

Har känslan av att det är fredagen den 13:e lite titt som tätt nuförtiden.
Ofta. Förra året var det fredagen den 13:e minst en gång i månaden, var det inte?

Aurora.

 

 

Äsch. Chris kom hem sent, och kvällen blev inte som planerat. Att laga hel kyckling i ugn -vad tänkte jag på? - är ett drömprojekt med 2 kiddos kring benen. 

Det blev kaffe hos Audrey, och sedan hade jag prinsessan Aurora till middag. Det är ju inte det sämsta. Menyn: Tortellini med ricotta och färdigriven ost på påse. Och en skumtomte om hon klarade att byta om till pyjamas supersnabbt. Utan tjat. (Men vem har aldrig mutat sin unge?)
Mina uppfostringsmetoder kanske inte alltid är de mest pedagogiska, men hell, man gör vad man kan. 

Dessutom borstade vi bort tandtrollen supernoga efteråt.