Katie Melua - The Closest Thing to Crazy

Katie Melua - Just Like Heaven

Snaps.

Energier.

Igår, efter en helt igenom surrealistisk dag, gick mitt team ut och åt. 
Hade känslan av att dagens stress fått mig att tappa 3 kilo i vikt bara mellan frukost och eftermiddagskaffe, men tog igen detta med italiensk 3-rätters och någon sorts förälskelsekänslor gentemot mina kollegor.
Kom hem vid ett.
Sömnlös.

På kontoret 08.00, nästan först på plats för att betrakta det översvämmade kontorslandskapet. Prison Break-feeling, I tell you.

Vi har ägnat förmiddagen åt att plaska runt i heltäckningsmattan och slåss om tillgängliga docking stations för att ge våra laptops nödvändig näring.

Det är mycket energier igång just nu, helt klart.

Monodieten.

Passade på att springa ärenden på lunchen. I kassan på apoteket insåg jag att min handväska var minus min plånbok.

Paniken när man inser att man ej vet var man såg sin plånbok sist? På snabbköpet i förrgår?

Och lättnaden när man lokaliserar den på diskbänken hemma i köket?

Nu är jag lättad men mycket hungrig pga att lunchrasten ägnades åt detta. Allt som finns i fikarummet är
a) aprikoser
b) coca-cola
c) tonfisk på burk med bäst före datum september 2009.

*Äter aprikoser och dricker coca-cola*

And yet another one.

Ni vet när man egentligen har tusen saker att berätta - eller inga alls - och när man är totalt medveten om att det sista den här cybervärlden behöver är ännu en meningslös bild på en kaffekopp. 

Men att man ändå. 

Jag känner på mig att den här hösten kan bli skakig på många sätt. 

Oh well. Just keep calm, have a coffee. 

Mvh hon som egentligen avskyr när folk är kryptiska

 

Komp.

 

Har tagit ledigt hela eftermiddagen, eftersom sommarlovet ännu ej är slut, Chris är i Guerville, och tanken pâ en eftermiddag i sällskap av de här donnorna var helt... oemotstândlig.

Law of Attraction.

Oh my god. Det här med attraktionslagen? Och när man inser att det funkar?

Jag har skrivit om det tidigare, här & här till exempel. Den positiva visualiseringen. Att byta ut de dåliga energierna mot positiva? Och när man inser att det funkar?

 I not only believe in miracles I rely on them.

Be careful about what you give your attention to because you will attract more of the same.

Montpellier. Augusti.

Jennifer&Lydia.

Var hos frissan och gick med pâ vad som helst efter 

a) gudomlig huvudmassage

b) att alla i salongen enats om att jag är lik Jennifer Lawrence (se bilden). Hur smickrande?

Har hört detta nâgon gâng förr, antar att det är färgerna?

Anyway. Tvâ timmar senare och jag ser fluffig och solkysst ut. Ruinerad, men snygg. 

Annan grej: Min systerdotter uppges vara sammetsmjuk och alldeles blond. Hon heter Lydia. 

Lycka.

Omöjligt att koncentrera mig på jobbet.
En gåva föll precis från himlen, glädjetårarna rann och mina händer skakar fortfarande.
Jag blev moster till en liten flicka som föddes i Umeå i morse.
Väntar nu otåligt utan att släppa mobilen med blicken ens för en sekund, på info om vikt, längd, namn och huvudets omkrets.
Drabbades av en oemotståndlig längtan att dricka champagne och bita bebiskinder.
Jag bara smälte inombords.
Detta är livets största. 

Morning Glory

Tänker att man förmodligen borde dricka pressad citron när man kliver upp på morgonen.
Och göra solhälsningen.

*Mediterar över detta och dricker en femte kopp kaffe framför datorn*

När man försöker hâlla sommaren kvar.

Dagens citat.

Dagens citat kommer från den här donnan:  Erdoderdo, en av de bloggar jag faktiskt prioriterar nuförti'n.

"Nu ska jag göra klart tre saker som jag inte hann med idag och jag lyckas inte få barnen i säng. De bara vrålar och jag låter dem dra runt för att jag är så splittrad. Det var det hele!"

Hade inte kunnat säga det bättre själv. Här hemma yrde det spaghetti och badvatten och tårar och hårtussar, och jag bara satte mig och kollade min Facebook för att se om jag eventuellt kunde uppbåda lite energi till medling/uppstädning/truga i kidsen sina gröna bönor.

Sen fick de glass och vattenmelon till middag. Minsta motståndets väg.

Triptyk. Place de Peyrou, Montpellier.

Chris&Sara. Montpellier.

In Holiday mode. .

Så  här såg jag ut under semestern, bytte nästan aldrig kläder. Mina flipflop-ovana fossingar lider ännu i sviterna av denna omilda behandling. Skorna köpte jag för 7 euro på den lokala supermarketen. Notera gärna solbrännan made in Paris.

(Nynnar A whiter shade of pale).

On beauty.

Det här är bara en tanke.

Kanske inte ens en särskilt politiskt korrekt tanke.

Det är det här med kvinnligheten, och skönheten.

Jag har två döttrar. Och jag ser hur de badar i komplimanger. Från födseln har de fått höra hur vackra de är. Hur fina. Hur ovanligt vacker färgskala - den där honungstonade - de har i ett samhälle där de flesta är mörkhåriga med olivfärgad hy (så jäkla konstigt uttryck, olivfärgad, har ni någonsin träffat någon som har samma färg som en oliv?).

Hur fina de är. Jag och deras pappa har varit mer noga med att - politiskt och samtidsmässigt korrekt - betona hur duktiga och starka och smarta de är.

Men de solar sig i komplimangerna från omvärlden. Och de tycker att de är så fina. Min nästan 5-åring tycker att hon är supervacker. Det är så skönt, för mig som är så totalt komplexfylld.

Jag diskuterade det här med två väninnor, en är från Kina och en är från Holland. Bägge har döttrar. Vi hade alla tre lite samma uppfattning och tanke: Att fransyskorna får höra detta från barnsben, hur vackra de är, är det inte det som gör att de sedan blir kvinnor som är så bekväma i sin kvinnlighet, i sin skönhet på ett sätt man inte ser i norra Europa? De växer upp med tanken att de är vackra. De är vackra. De växer även upp i en kultur där maten och näringen är viktig, och ingenting man mixtrar med. Att man äter för att njuta och för att må bra, men där maten i mindre utsträckning används som belöning eller bestraffning. Matkulturen har ingen relation till vårt känsloliv, tröstätande eller belöningsätande har mindre plats här.

Min kinesiska väninna växte upp i en värld där skönhet var fult och där man inte kunde vara intelligent och vacker samtidigt. Kort hår, uniform. Aldrig smink. Hon tyckte att det var så skönt att flytta till Frankrike, där hon upptäckte att hon kunde vara vacker, och inte behövde skämmas för sina bröst, som var mer framträdande än det kinesiska idealet tidigt nittiotal.

Min holländska väninna vars döttrar är i tonåren är också förbryllad och glad över sina döttrars självklarhet i sin skönhet. Hon själv vågade varken vara vacker eller kvinnlig förrän hon fyllt 40.

Och jag tänker att jag hoppas att mina döttrar ska våga vara vackra. Våga ta plats. Att de aldrig ska behöva dras med komplex som ju faktiskt begränsar oss, begränsar vårt rörelseutrymme. Att deras kroppar ska vara en källa till glädje (och inte som för mig som förlorat många år eftersom min kropp aldrig var ett glädjeämne utan ett problem), att de är starka och vackra.

Jag har också börjat säga till mina döttrar att de är de vackraste jag sett. Någonsin.
Inte för att det är viktigt att vara vacker i andras ögon. Men för att det är viktigt att vara vacker i sina egna ögon.

Min minsta.

Undrar när barnen blir så stora att det är olämpligt att bita dem i kinderna? Är oemotståndligt.

Denna donnan har i övrigt ett nytt partytrick: Hon spottar. 

Någon har tydligen lärt henne detta och hon tycker att det är jätteroligt. 

På grund av mammans chockade uppsyn kanske?

48 timmar.

Har tillbringat 48 timmar med mina barn, efter lång sommar.
Nu känner jag mig lite slut.
Chris är inne i Paris, och jag är totalt ägd av mina små.

Hade glömt alla dessa små challenges de utsätter en för. Min minsta smörjde precis in sig med 200 gram zinkpasta. Ett tjockt lager över hela kroppen. Sen kan man duscha ungen hur mycket man vill, hon är helt water resistent. Man får liksom skrapa henne ren.

Har jag saknat detta? Att vara deras helt och hållen? Ja. Saknat det med hela kroppen. De ger mig så mycket energi, mina små. De gör mig till en bättre människa.

Oj, nu måste jag visst gå och medla i en snabbt uppblossande konflikt, systrar emellan.

Vänligen, den altruistiska diplomaten.

Evighetslånga sommarluncher i skuggan.

Vad mer behöver man egentligen? Egentligen? Inte mycket mer.

En terrass någonstans i södra Frankrike, en brunbränd fransman mittemot, skimrande rosévin och god mat? 

Stunder att spara, ni vet, i november.

Sockergrynet (freezing the frames).

Min förstfödda. Hon med det explosivt dåliga humöret (antingen en åldersfas eller bara en konsekvens av att ha en pappa med lika kort stubin) och de aldrig sinande energiförråden. 

Hon som kan hjula och skriva alfabetet, hon som vill ha nagellack och som älskar glass. 

Hon som aldrig aldrig aldrig vill somna på kvällarna och är beredd att ställa sig på huvudet med ena foten i munnen och sjunga julsånger om det är det enda som kan hindra henne från att falla i sömn. 

Obs, detta har hänt.

Hon som kan prata franska och svenska och som har sovit borta ensam flera gånger. 

Min förstfödda. Min första ljuvliga bebis. Så blir hon fem till hösten och jag hann bara blinka?

Oh Dear.

Globalt sett var de änglar hela vägen från Montpellier till Paris. Men alltså, 4 timmar är länge när man inte kan sitta still ens fyra minuter.

Bortsett från dessa små detaljer var det en smärtfri resa:

 

Romy hällde ut sin vattenflaska i Veras ritblock. Cue Vera: Raseriutbrott.

Romy nös ut sina hårdkokta, vältuggade ägg på medresenär.

Romy promenerade i mittgången och nöp sovande medresenärer i rumpan. Hoppas ej de trodde att det var jag.

Vera som högt på franska kommenterar alla medresenärers fysiska defekter. Jag som försöker besvara alla frågor på svenska.

Men alltså. Alla andras barn var värre.

*lättad suck*

Resandets oändliga olidlighet.

Montpellier - Paris med the usual suspect (sockergrynen) som sällskapsdamer. 
Kan sluta hur som helst.
Är beredd med papper, kritor, böcker, mellis och mutgodis.
Mutgodis en cas de force majeure. Men ej tuggummi eller klubbor och sånt som går att trycka fast i medpassagerares hårfäste. Plus våtservetter. Har tänkt på allt.

Jag har även glossig tidning och bok till mig själv. Hälsningar den obotlige optimisten.

Förhoppningsvis kommer min signifikanta andra och plockar upp oss i Marne-La-Vallée. Det där med RER plus metro plus förortståg med en stressad 4-åring och en totalt orädd ett och ett halvt-åring... känns inte helt okomplicerat.

Sorteras under avdelning: Stunder då man önskar att man haft sittvagn att trycka ned minstan i. 

A taste of SOuth of France.

Ljuvligt saftiga platta persikor, de som kommer under sensommaren och som växer vid vingårdarnas utkanter. 

En smak av sommaren som sakta drar sig bort, en sol som inte är lika brutal. Ett löfte om vindruvor och fikon, skördarna och den sista cikadans sång. 

Äsch, sommaren är inte slut än, men väl semestern. 

I morgon byts sandstranden ut mot kontorets heltäckningsmatta. 

Oh well. 

Sara Daily.

Dagens semesterfirerska. 

Dagens dryck: Iskall chablis.

Dagens lunch: En Salade Niçoise på Place de la Comédie.

Dagens aktivitet: Flanerande.

Dagens grader: 34°

Dagens state of mind: Zen.

Dagens nagellack: Aquamarine.

Dagens makeup: Noll.

Dagens ljud: Cikadornas galna sång.

Kvällens middag: Avskeds med les beaux-parents.

Näring. Själslig & kroppslig.

Den här minisemestern består av mat, sol, vin och vila. 

Kanske tur att den är kort, semestern, dekadensen är total?

Njuter. Har läst tre romaner, en om dagen. Har inte hänt på år och dar. 

Vi låg på stranden idag, ritade cirklar i sanden med fingrarna, pratade om saker vi skulle vilja göra. 

Lite framtid. Lite planer. 

Smulorna ser ut som om de ej sett civilisationen sedan de drog sina första andetag. Som vildungarna i Peter Pan. Nakna, solbruna och toviga. 

Lagrar kalorier och D-vitamin. Antioxidanter och vitaminer. 

Äter och lapar sol, läser och pratar. 

Mitt i allt detta har jag glömt att ringa min mamma.

Men en sådan brejk det är. 

Började jobba i februari. 

Den här miniveckan är ârets samlade semester. 

Mycket vila på få dagar måste det bli. 

Annars? Har skaffat mig gympadojjor i kammo-mönster med neongula detaljer.

Ej osäkert köp, älskade dem. 

Love at first sight. 

Nu: Vila. Läsa. Sova.