Home-made dumplings (Taiwan Style).

Chris dumplingar blev så jäkla goda att vi skulle kunna äta dem varje dag. Och såsen,wow, lycka!

Men det är lite för mycket jobb med dumplings för att det ska funka som vardagsmat. Typ 3 minuter per dumpling bara i vik-tid.

Jag lovar att ni ska få receptet i alla fall, på dessa godbitar.

Och receptet på jordgubbspajen, som jag fått av en konditor jag känner. 

Fredag.

Fredag. Vi skulle egentligen ha käkat fredagsmiddag på restaurant, men efter rapporter hemifrån om att lillan ej sovit en minut under dagen blir det hemmakväll. Vi må vara galna, men har utvecklat ett visst risktänk med tiden.

Annars: Presentation på jobbet i förmiddags. Hade förberett mig på engelska, men alla andra körde på franska. Oh well. Vårt arbetsspråk är engelska, men bara på pappret.

Dagsformen: Ont i rumpan av allt stillasittande denna vecka. I helgen blir det annat av (det vill säga springa långt och länge om höfter och fötter inte ömmar).

Lunch: Färska jordgubbar och två pain au chocolat. I helgen blir det annat av (det vill säga laga mat länge, och äta minst lika länge)

Väder: Eh. Vill jag berätta om regnet som fortsätter, ändlöst. Och fjorton grader juniluft? Nä.

Helgens utflyktsmål: Vaux-Le-Vicomte. Ett av Frankrikes vackraste slott och trädgårdar, där vi ska promenera och släppa småttingarna lösa.

Nothing falls like London rain (Nothing heals me like you do).

Londonregn.
Ingenting annat beskriver det bättre.

Sista dagen regn, tydligen. Sedan blir det sommar.

Grät en skvätt i morse- är så hopplöst nära mina känslor nu - av facebookmeddelande från min bästa vän i Ajaccio. Vet du, det har inte varit vackert väder här sedan ni åkte.

Saknar henne. Och tårarna över planerna som inte blev: Våra döttrar skulle följas åt genom skoltiden, ni vet hur man tänker? Men livet tar andra vägar ibland.

Oh well. Nu ska jag försöka torka upp lite. Gick iväg i morse utan paraply, genom londonregnet. Fast strax söder om Paris.

Och nu kom killen som levererar de färska croissanterna till förmiddagskaffet. Trots ösregnet. Yum.

Jordgubbspaj.

Hemmafruar & hemmamän.

Pizzalunch.
Plus mail från syrran som fick mig att skratta högt, om det svåra i att vara hemma med barn. När ens signifikanta andra har ett nytt roligt jobb, samtalar spirituellt vid kaffeautomaten och åker på team building.
Och man går runt där hemma och torkar matrester från vardagsrumsväggarna, läser Max lampa och känner sig understimulerad och ospirituell och knappt vågar säga att man hatar lekparken och man tycker att det är ganska trist att stå och lyfta upp sin unge fyra miljoner gånger i rutschkanan. Även om man älskar sagda ungen till döds, liksom.

Min signifikanta andra hann avbryta sig mitt i en mening. Innan han hann säga att jag inte begriper hur det är att vara hemma en hel dag med två små oregerliga, uppmärksamhetskrävande och kärlekstörstande ständigt kivandes sockergryn och guldklimpar.

Fyra år var jag hemma. Inte på heltid, men nästan. Jobbade när jag kunde, men barnen var mitt allt, mitt projekt, min hobby och mitt heltidsjobb. Just nu är det min mest guldkantade period, min bästa investering, min kvalitetstid med de finaste jag vet. Jag kunde åka till Sverige långa perioder, och laga hemlagad mat och amma och inte en sekund av mina barns första barndom har jag missat.

För barnen måste det väl ändå vara det bästa, att få vara hemma med sina primära vårdnadsgivare och de som älskar dem till månen och tillbaka, högre än Eiffeltornet?
Men jag fattar att min man inte direkt går runt och strålar och bubblar av lycka just nu. Dels är det inte hans grej, att gå runt och stråla av lycka, dels är det inte helt lätt att hamna i den där rollen.

Inte alls. Men ändå, han är all in. Storkokar bönor och gör pajer och flätar hår och spelar spel och what not. Och om jag får vara egoistisk/pragmatisk så är det så mycket lättare med mycket när en är hemma. Att slippa barnflicka/hämtångest/semesterdagar när barnet är sjukt...

Hm. En oändlighetsdiskussion och evighetsdilemma detta. Hur har ni haft det, har ni gått hemma och strålat och varit i perfekt symbios och harmoni med er partner under sådana här perioder?

Rock steady.

Mamma & pappa hörde av sig igår. 
De blir oroliga förstås.
Tyckte att jag skulle satsa på ordentligt med kolhydrater och en bra badrumsvåg, samt mycket energität mat.
I går eftermiddag åt jag för övrigt 300 gram sötmandel i ett nafs utan att blinka. Det är väl snudd på 2000 kalorier inom loppet av fem minuter, och med en sådan rytm är det ingen risk att magra av.

Men ingen behöver bli orolig för mig. Mina föräldrar har kanske en uthungrad upplaga av sin yngsta dotter i ganska färskt minne, men det är stor skillnad på att väga kring 50 och att väga kring 30 kilo. Det förstår ni väl, ingen fara. Är en dam med reserver och viss mental stabilitet.

Kom hem från jobbet igår, inkasserade pussar och kramar av mina små, slängde in en lantkyckling med färska örter i ugnen - vilken husmor är man inte ändå? - lade mig i child's pose på vardagsrumsgolvet och löste ett korsord.

Nytt om nattsömn: Upphackad. En sjukling som hostat hela natten, och den andra som inte alls vill sova när man kan vara uppe och hitta på så mycket kul. Till exempel tömma byrålådor och rulla swiss ball så tavlorna trillar ner.

*gäspar och slänger en tacksam blick mot kaffeautomaten*

Mors dag III. (Högre än Eiffeltornet).

Mitt stora barn reciterade ett poem för mig på morsdag, innan hon bestämde sig för att ta tillbaka presenterna, men vad gör det när man är högre älskad än Eiffeltornet och varmare än solen?

#dikt #kärlek #eiffeltornet

Sleepless.

Trött så att jag nästan faller ihop. På riktigt, höll på att trilla på väg till jobbet.
Har sovit fyra timmar. Fyra timmar, det är ju bara politiker som klarar sig på så lite sömn.
Svårt att säga varför. Hade i och för sig en liten kring halsen halva natten, och klev upp klockan fem då hon inte vill sova mer, men första delen av natten handlade det om något annat.
För många tankar som snurrar i huvudet.
Plus detta viktiga (inte för er, men lämnar minneslapp till mig själv): Tror att jag gått ned i vikt (svårt att säga eftersom jag aldrig väger mig plus har vriden kroppsuppfattning), och det gör att jag inte kan sova. Min kropp slår på larmsignaler och vill inte sova eftersom den är rädd för att dö i svält. Ärligt, när jag var som magrast och sjukast sov jag aldrig, min kropp kunde inte. Vågade inte.
Nu sover jag bäst om jag äter alldeles innan jag går och lägger mig.
Mätt och belåten.
Jaja, ska hålla igång på fett och koffein idag, plus tidig säng ikväll.

Firade mors dag så fint igår, förresten. Fick även presenter av mitt största barn, fast hon har tagit tillbaka dem eftersom de var så fina.

Teambuilding.

Lite hemliga och anonyma bilder från vår härliga teambuilding-dag på jobbet. Mitt lag kom typ sist, men vi hade ju äran att gå vilse uppe pâ Mont Blanc... Kritvita sanddyner mitt i vackra Fontainebleau-skogen. Magiskt.

Mors dag II.

Och bara för att det är mors dag. Här är min. 

Och ett Korsika som är sâ avlägset. 

Mors dag.

Det är mors dag idag. Men ärligt talat, jag behöver ingen dag. Ingen dag alls. Har man haft ynnesten att hålla två små perfekta bebisar i sina armar behöver man ingen dag.
I gâr var de så fullkomligt outhärdliga, dessa två, totalt vansinnigt utmattande bedrövligt gnälliga och bråkiga att jag liksom inte orkade mer.
Men ändå. Jag vet vilken lyckligt lottad människa jag är.
Och oftast räcker det med att ta fram minnesbilderna av 2 små nyfödingar för att mina ögon ska tåras.
Jag behöver ingen dag, inga presenter, ingen tårta.
Behöver ingen påminnelse om att det är stort att vara mamma.
Behöver ingen dag som kompensation för att det ibland är tufft och jobbigt och frustrerande och utmattande.
Det är ett privilegium varje dag.
Älskade bråkungar.

Well hello there gorgeous.

Nä, om man skulle ta med de här snyggingarna ut på en liten joggingtur? Trots köldrekord och monsunregn.
Älskar när de är sâ här nya och fina, innan de blir leriga och grådaskiga. 

Nu firar vi helg.

Friday night fever.

Det kan ha regnat de senaste sex månaderna. Är det inte så?
Helgen är välkommen, har känt mig ... ur rytm.
Lite yr och lite okoncentrerad. För många helgdagar i maj? Får en ur balans.
Bring it on June, inte en helgdag och massa ösregn, här kommer det aldrig att sluta regna.

Denna veckans scoop och höjdpunkter:  Vann en kapsylöppnare med företagets logga, klättrade upp på vårt lokala Mont Blanc, strilade fin, vit, timglassand mellan mina fingrar, tappade bort barnskor, sjöng Den Blomstertid nu Kommer för mina barn, och skaffade mig en swiss ball. 

Nota bene:  Steget mellan skaffa och bruka är oändligt.

Nu: Sova. Min minsta har by the way sovit 3 hela nätter på rad. Min kropp fattar ingenting och vaknar ändå, bara för att den är van att vakna och do the zombiewalk in till spjälsäng och rufstroll.

Annars börjar folk prata semester men då låtsas jag som  att det regnar och säger ingenting. Personligen har jag ingen holiday att se fram emot förrän augusti 2014.

Älsk.

Sommarens första aprikoser. Vad kan man säga. Livet återvänder på något sätt. Snart kan vi frossa i persikor, melon, nektariner och allt annat underbart. 

*lycklig och nöjd över detta*

Kvällning.

Mitt minsta barn tog av sig skorna i en affär igår.
Jag hittade aldrig igen dem. Helt nya vårskor.
Jaja.

Dagens outing var så rolig och fin på alla sätt. Lite för mycket vin till lunchen bara, ovan vid det.
Resultat: Skulle köpa blöjor på väg hem, köpte rosor.
Oh well.

Nu ska jag duscha, äta nonstop och ligga på soffan. Dricka te och läsa Elle.
Hinner sällan sånt numer. Skulle gärna ha några barn till, men det är ju den där tidsaspekten?
Att hinna.

Läste saga för min hyperaktiva 4-åring (osäkert om hon lyssnar, hon gör tusen andra saker samtidigt) och gav minstan vällingen i soffan. Andas in dem. Min kärlek till dem är så oändlig och så enorm, och ändå så envägs, på något sätt, om ni fattar? De reflekterar ju aldrig över den, som jag gör. Är den tillräcklig, räcker den, är den tillräckligt stor, tillräckligt stark och även om den räcker till månen och tillbaka är jag tillräcklig?

De funderar ju inte så. Det är ju bara en självklarhet för dem, precis som det ska vara. Aldrig ska de tvivla på min kärlek.

Ja. Oh, Chris ägnade hela dagen åt att göra dumplings. Som blev så goda och precis som i Taiwan att vi nästan blev tårögda när vi åt. Vissa smaker glömmer man inte.

Out of office.

Jobbar hemma. 

Är alltså ett under av disciplin pga små onsdagslediga terrorister, kylskåp, och allt sånt som gärna tar uppmärksamhet. 

Plus fundera på att klippa Jenifer-frilla. Allvarligt, hur snyggt? Att våga eller inte våga?

Lugg eller inte lugg?

Run baby run.

 

Fontainebleau.

Slottsparken. Varje ledig stund kan tillbringas i denna pärla till park. A la française, förstås, välansat och finkrattat. Knökfullt med japaner som ej räds Paris-syndromet. 

Här tar en park vid där en annan slutar. Gränslös grönska och önskan att förlora sig, promenerandes i duggregnet. I just den här staden. 

Mina partners i parkhäng. Vagnen vet jag inte riktigt varför vi envisas med att ha med oss, men den är fiffig att hänga väskan på, och stoppa ett par festisar i. Ettåringen är oftast någon annanstans.

Detalj. Grinden till slottsparken, främre portarna. 

Aha, minstingen. The usual suspect och ljuset i mitt liv. Just nu driver hon oss till totalt vansinne, men hon är i fasen "jävligt frustrerad över att inte kunna uttrycka sig och forma alla ord hon vill så då skriker hon eller bits istället". 

Långhelg betyder besök på vårt bageri. Hur poppis som helst, och alltid kö. Men det fattar man varför, när man fått sätta tänderna i något lördagsgodis därifrån. 

Storan. Som ska åka till Paris i morgon med sin skolklass. Hur peppad som helst. Vi kan väl sända en tanke till hennes fröken som utan att tveka tar med sig 20 fyraåringar till Paris för att titta på dinousarieskelett? Hjältinna eller kamikaze?

My neverending journey.

Bara detta att vara en individ som har haft ynnesten att flytta från Skönhetens Ö - Korsika - till Kärlekens stad - Paris* - är ju en parameter som gör att man är rätt lyckligt lottad. 

Utgångsläget hade kunnat vara sämre. 

Till exempel att flytta från, inte vet jag, Haparanda till Borlänge?**.

Oh well, nu ska sluta fundera, och jag bygga lite lego***.

* Nåja, strax söder om, men min stad är det ju knappt nån som känner till. 

** Inget ont om dessa städer, men inte skulle jag väl vilja bo där? Over my dead body.

*** Ingen terapimetod för förvirrade broken hearted, bara det att jag är mamma till 4-åring.

Varför skulle annars våren tveka?

Pingst idag. Osäker på om detta ska firas på något sätt, annat än att vara ledig? 

Ska ta med mina små ut i våren, även om den tvekar, tvekar. 

Inget barfota än, men naturen är helande för stora och små. 

Känner mig lite trasig. Lite ledsen. Det är mycket som är oändligt bra, men en del som är jobbigt. 

Har lärt mig att the power of decision över våra liv, ligger hos oss själva. 

Och i och med det, ansvaret. 

Det är ett stort ansvar, och tungt. 

Och underbart. 

Lite som livet självt. 

Äsch. Det bästa för att känna sig hel och lycklig och varm: Gå ut i skogen och leka med barnen. Samla kottar och lyssna på träden. 

Jag låter ju helt knäpp, men alltså, så är det. Kanske norrlänningen i mig som talar? Haha. 

Lördagsmys.

Äsch, vi lyxade med lite snabbköpsgâslever i soffan. Zapping galore mellan ESC och The Voice. Vill nu klippa hâret som Jennifer. Page med lugg. Vill ha. Hur snygg är hon?

Miam. Som förrätt. Till huvudrätt hade Sockergrynet gjort pizza. Oreganopizza, se nedan. 

En liten del av donnan som förvägrar oss många värdefulla timmars sömn varje natt. Varför har jag inte fått barn som sover vid tillfälle? Jag skulle vara en mycket bättre och snyggare person med mer sömn. 

Har börjat ta detta på allvar. Ser förmodligen totalt galen ut när jag försöker mig på alla positioner. Klarar okej huvudstående, men kan ej ha handflatorna i marken och raka ben samtidigt. 

Pring enizzan. En tredjedel var täckt av ett centimetertjockt lager oregano (lämna ej en fyraåring ensam med kryddburkarna). En tredjedel hade ingen oregano - Veras - och en tredjedel var en kompromiss. 

Och där sitter hon och kniper med tårna och ser oskyldig ut. Trots att hon ganska ofta är skyldig till det mesta som händer här. Till exempel tar ut alla skivor ur fodralen, all tandkräm ut tuben och allt badvatten ur badkaret. 

Och hon den stora, som kan skriva alla siffor och bokstäver nu, och som skriver skriver skriver. Hundra blad om dagen. Bokstäver i rader, för det lär de sig på skolan. 

Mare mare.

Den här bilden - från en majdag förra året - har ingenting med majdagarna det här året att göra.
Lägger upp den ändå, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den poetiskt grå Paris-himlen utanför. Jag tittar ut genom alla fönster, och ropar till C:
- Titta, ett hörn av himlen är blått! Kanske blir det fint idag?

Det här med att ha bytt klimat är lite klurigt. Att ha bytt miljö, så totalt. Parisarna har tagit fram sommarkläder och knyter sina tröjor över axlarna. Vi huttrar och tycker att femton, sexton grader är vinter.
För vi vande oss vid evig sommar.

Att inte bara kunna gå till havet med sin fyraåring och lära henne simma.
Att inte ha huden full med sand från och med april månad.
Den här flytten - tro mig - var helt utan ånger. Je ne regrette rien. 

Men man får titta tillbaka lite grann. Smygkika över axeln och tänka på vad man hade. Sluta ögonen och vara tacksam över att få ha alla minnen från alla platser som varit mina en gång.

Och jag är lycklig här. I fina, fina Seine-et-Marne. Men havet. Jag saknar havet. Att gå runt i kristallklart vatten som gnistrar av solreflexer. Att höra vågorna som rullar in. Havet om mörka sommarkvällar. Havet stormiga vinterdagar.

Men jag kunde inte stanna. Ibland måste man välja. Och jag valde rätt, det gjorde jag. Men ibland - sällan - ser jag mig om över axeln och blinkar bort tårar, bländad av reflexerna som slår mot en kristallklar vattenyta.

Fredag.

Glimtar av en fredagmorgon. Your's truly, trött men vid gott mod. På jobbet tidigt för att kunna smita vid 16-tiden, sedan är jag helt och hållet mina barns, för resten av fredagen. Hämta på skolan, bageriet, parken... stuff like that.
Nedre bilden: Skorna jag jobbar i, och skorna jag kommer till jobbet med. Alla tycker att de tär mycket roande med mina skobyten. Första gången de fick se mig i mina neonfärgade sneakers sade min kollega X att det förmodligen var förbjudet. Gäller att ha back up i handväskan då.
Så. Trevlig fredag kära ni.

C'est fou.

Zappar. 
Kommer till en kanal läääängst ned i menyn, en sån som man knappt vet finns.
Kille sjunger.
Chris bara:
- C'est fou comme on aurait dit Darin. 
Eller ärligt talat sade han: C'est fou comme on aurait dit ton chanteur Darin. 
(Eh oui, j'aimais bien).
Och jag ba:
- Nä, inte alls. Inte alls likt.

Sen tjej som sjunger.
Jag:
- Kolla, helt galet lik Idol-Agnes. Sjuuukt lik!

Långsamt - by deduction - lyckades vi begripa vad som försigick. Det var Darin & Agnes. Ej mycket tycks ha hänt på populärkulturfronten sedan jag lämnade mitt hemland.Programledaren lyckades jag inte komma på vem det var. Är inte Peter Settman kvar på SVT? Weird klänning också, och svårläst attityd. Skämten gick nog inte igenom dubbningen?

Weird. 

Bounty-bliss.

Har vi pratat om hemgjord bounty? Det borde vi kanske göra. Finns det någon på denna planet som inte gillar bounty? Personligen är jag en ohejdbar kokos-fantast, och bounty kommer alltid att befinna sig högst upp på listan av godsaker.
Det bästa: Den hemgjorda varianten är helt fri från kemikaliska tillsatser, och man fixar den på ett kick.
Vill man kan man göra den nästan helt sockerfri dessutom.

Ställ en burk kokosmjölk - öppnad - i frysen en halvtimme. Ta ut och skrapa ur det stelnade, tjocka (och häll bort det vattniga).
Värm pâ svag värme: Den krämiga kokosmjölken, ett par skedar kokosolja plus - om man vill - någon sked socker. Blanda i en deciliter riven kokos. Kräma ihop. Häll i en panna och låt stelna minst ett par timmar, helst en natt.
Skär i bitar och doppa i mörk choklad. Låt stelna.
Bounty-bliss. 

Energi.

Kom hem från jobbet efter att knappt ha lyft rumpan från stolen under nio timmar bortsett från chit-chat vid kaffeautomaten ett par minuter.

Håller ett mycket bra tempo på jobbet. Och hemma.

Kramas, leka, badas, pyjamas, kamma ostyriga besvärligt tjocka kalufser, fixa spenat och ris och ägg, samt smuggla ned lite mosad broccoli i den stuvade spenaten, annars vägrar de äta broccoli och jag vill att mina barn ska äta broccoli punkt, läsa fem böcker, bland annat Alfons, ett mysterium för mig varför ungar gillar Alfons?, medan C gick och handlade.

Blöjor till exempel, det glömmer vi alltid att handla, och de tar alltid slut. Och kaffe. Och smör. Och vitaminberikad bebismjölk för tillväxt, den tar också alltid slut.

Så läggning, sedan vuxen-middag.

Sedan hade jag kunnat falla ihop i en hög i soffan men istället gick jag ut och joggade i parken en timme.
Floden spegelblank, med stillsamt flytande svanar och lite solnedgångsreflexer...
*suckar lyriskt*

Och nu ska jag duscha och fika.
Kanske... smörja benen också? Hårinpackning? Läsa bok? Har inte öppnat en bok på evigheter?
Känner mig suspekt energisk?
Oh, annan bra nyhet, pappa med fru är på trygg mark i Toftbyn igen, efter NY-resa.
Min styvsyrra har graduated från universitetet over there, och tog examen med blåsorkester och fyrkantig mössa.
*stolt*

Mellan hägg och syren.

Hanna, this one is for you: Syren suddig i närbild.Och yours truly samt tjurig dotter framför något som eventuellt är en bougainvillea. Eventuellt.

Team building.

Nästa vecka: Team building-dag med jobbet.
Och jag är tydligen utsedd till team-leader över mitt lag. Med en bunch people jag knappt känner.
Not sure I have it in me.

Vi ska ha gympaskor och regnjackor och jag hoppas att det i alla fall inte handlar om typ... bågskytte? Eller orientering? Eller... brännboll? For the love of god, inte detta.

All work no play.

Kaffepausat med choklad och trevliga kollegor. Roligt att lära känna folk lite bättre när man väl kommer ur den där nyanställd-dimman när allt liksom är som ett töcken och man ej har koll på något annan än sin närmsta chef och lösenordet till datorn. Typ.
Jobb idag. Sedan garderobsrensning och inventarie i kidsens garderober plus ringa mormor.
Absolut ringa mormor.
Hon fyller 87 år idag, denna fina varelse.
Nu fick jag en klump i halsen och drabbades av akutlängtan till mormor Karins kök i Norrlands inland.
Till finkoppar med mosippemönster och hemstickade tofflor till allas kalla fötter.
Hon är så fin min mormor. Och hennes support, för mig... neverending.
Hennes stolthet över mig och tro på mig... Det bär jag med mig.

Trolskt.

Ja, det är här vi hänger på helgerna, men bilderna är något missledande, här är fullt med fotograferande japaner, hurtiga joggare, förälskade par och glada barnfamiljer.
De där oändliga trädkorridorerna, alla spännande gläntor, ljuset som strilar in genom lövverket... Wow.