Nyanser.

Elfte september.
Ground zero.
Igen och igen och igen och igen.

Hur många gånger har vi sett de där planen flyga in i de där tornen? Tusen miljoner?

Sitter och kisar mot teven men känner mig lite... mätt. Och oförstående till att hur många tevetimmar som helst går år till att framställa USA som världens mesta offer.

För att gottgöra de 3000 personer som dog sedan tvillingtornen rasat samman så gick man ut i krig.
Och i de krigen har 6000 amerikanska soldater mist livet.
Och 163 000 civila och soldater från vad man väl kallar fiendesidan. 163 000 människor.
Har man vunnit de krigen då? Är man kvitt? Eller dubblar man i all evighet amen?

Och om vi talar om bilder som skakat världen: Ground zero i all ära, men vad vi sett från Abu Ghraib-fängelset ger mig fortfarande mardrömmar.
*efterlyser nyansering*

Total love. Total.

Folkmassornas hyllning, Björn Skifs och Idol-Agnes i duett, här kan du vinka till brudparet...
För Sverige i Tiden? Modernitet när den är som bäst, modernitet när den är som mest obsolet. Nej, men verkligen.
Ställer mig tveksam till nyhetsmediers behov av att rapportera om Viktorias klänningsfärger, håruppsättningar och presentbrödrostar med kommunala emblem.
Ställer mig tveksam till hypen kring bröllopet, on s'en fout un peu, non?
Och har världens hang-up på Daniels snedbena som bara blir snedare och snedare.

Förbjud smalisarna

Jaha, men jättebra med en myndighet som förbjuder folk att se smala ut. Verkligen.
Förbjud naturligt magra människor (som modellen säkert är) i media, eller varför inte i samhället i stort, eftersom smala människor är skadliga för sin omgivning och sprider sjuka ideal.

Ibland tänker jag att det gått för långt med hysterin kring dessa så kallade sjuka ideal. Det finns naturligt smala människor som är helt friska.
Däremot finns det människor som har fallenhet för att hamna i beroenden och ätstörningar av olika slag. Men det är inte den här reklamens fel. Icke. Det handlar om neurologi och känslor, inte om larger than life-bilder i fyrfärg.

Däremot pratas det väldigt sällan om hur skadligt det är med övervikt och fetma. Om hur mycket sjukdomar det genererar. Om vad det kostar samhället. Det är lite tabu att vidröra det.

Men smalisarna får man klanka på. Man får säga att de är fula, abnorma, sprider sjuka ideal. Det går bra. Nu får man inte ens visa dem i reklam.

Kan man få be om lite nyansering?

Reality check

U by Kotex - Reality Check - (2010) :30

"By the third day, I just wanna dance. ANd I do it in my white spandex."

L'amour l'amour glamour

Det finns bloggar och bloggar. I synnerhet modebloggar. Jag tänker inte nämna svenska modebloggar eftersom de i internationella sammanhang inte alls är särskilt upphetsande. Faktiskt. Att jämföra en svensk modeblogg med till exempel Garance Doré eller The Sartorialist är ungefär som att jämföra snustorr, femtio år gammal Dom Perignon med... Pommac. Jo, lite så.
Men det var inte ens bloggar jag ville tala om. Det var ju Garance Doré och Scott Schuman, The Sartorialist. Frankrikes mesta modeblogg och USA:s dito.
Dessutom är de ett kärlekspar, i verkliga livet. De skriver om varandra på bloggarna, och kärleken bara lyser igenom orden.
Han fotar "enough local "beautiful people" to fill seven pages of GQ" i Rio de Janeiro. Och skriver om hur mycket hon tyckte om kokosnötsdrinkarna.
Hon åker till modemässan i Pitti och är formligen omringad av snygga italienare och "totalt förlorad i en ocean av virilitet" och skriver att hon bara är där för att vara närmare honom.
Kärlek.
Och det var det jag ville tala om.

Garance får i en intervju frågan om vad hon och Scott, son homme, egentligen gör, när de inte talar om fashion och mode.
Hon svarar:
On fait l'amour.

Så typiskt... franskt på något vis. Det hade varit mycket mindre french touch på det om hon hade svarat Tja, vi går till gymmet, spelar tevespel och går på bio. Nä. On fait l'amour. Så glamouröst. Kärlek blir aldrig omodernt.

Fint.

Modebloggsbild från flickr.

Naken Vanessa

Till fikat: Nya Elle, som ju här kommer ut så ofta att man inte hinner läsa dem, med Vanessa Paradis, alias Madame Johnny Depp på omslaget.
Vanessa har alltid någonting nytt på gång, och fransmännen tröttnar aldrig på henne. Men det var inte det jag ville tala om. Vi kan väl tala om hennes, eh, bröst i stället? Alltså, ser veckotidningar ut så här överallt, eller är det bara jag som tycker att det är så franskt att stå där och vara naken och liksom naturlig?

Dessutom kostar en glossy i Frankrike kring 2 dinarer, och de är tveklöst mer innehållsrika än de svenska varianterna som man får ge en femtiolapp för.

Det kungliga bröllopet

SVT tar det stundande bröllopet på stort allvar med tyllskir, glittrande trailer till nya programmet.
Det lovas massvis av tevetimmar inför och under, och reklamkanalerna grämer sig nog en del över att inte ha rättigheterna till den här mediala härligheten. Som ju faktiskt känns lite... reklamkanal. Eller?
Onödigt eller oumbärligt?

Les filles du Crazy Horse, en fransk institution

I kväll sitter fransmännen och fransyskorna bänkade när statliga televisionen bjuder på strippshow på bästa sändningstid (det är lite annat än rysk dockteater, det).
Varje år visas nämligen ett program från Crazy Horse, den mest parisiska av alla cabareter. Det är dans, bakom kulisserna, och , ehum, väldigt naket. En fransk institution som ingen vågar kritisera, tellement c'est culturel... Första gången jag stod öga mot öga med les filles du Crazy satt jag i soffan hemma hos svärmor och rodnade något alldeles förfärligt. Svärmor däremot höjde inte på ögonbrynen, utan kommenterade eventuellt någon halvnaken ung dam över stickningen. I Frankrike chockar det ingen att dansöserna i vissa nummer bara är klädda i olika strålkastarljus - som förvisso lurar ögat ganska bra. Vilket svärmor även noterade. "Med ljuset ser det ju ut som de har kläder på sig". Njae. Mais bon.
Nej, Crazy Horse är konst och kultur, ingenting annat. Och även om dansöserna är just dansöser, så är det rättvisare fördelning mellan män och kvinnor i publiken. Politiker, kändisar, företagare, turister... Alla vill ha fransk kabaret.
Spektaklet sägs representera sensualitet och elegans à la française... Dita von Teese är tokig i Crazy och gjorde succé när hon gjorde sitt berömda Cointreauglas-framträdande med les filles du Crazy förra året.
Personligen kan jag inte låta bli att fascineras, i synnerhet av hur många det är som drömmer om att få göra karriär som dansös på Crazy Horse, i bästa Moulin Rouge-anda. En karriär som är relativt kort, och de unga kvinnorna uppmanas att spara det mesta av sin lön, till bistrare tider.

Det är några av Frankrikes bästa dansöser som ingår i truppen, en råkar vara fransk mästare i rytmisk gymnastik och en annan litteraturvetare med diplom från Sorbonne. Dessutom är de mellan 1,66 och 1,72 meter långa, respekterar proportionerna en tredjedel överkropp, två tredjedelar ben, och har max 27 centimeter mellan bröstvårtorna. Se där.
Det som möjligtvis är befriande är att kirurgiska ingrepp är förbjudet för flickorna på Crazy. Nedanför hakan. Näsor går bra att fixa till, men resten ska vara au naturel.
Rendez-vous ikväll, alltså, då Frankrike dammar av gamla Crazy?

Bilderna är från France Soirs kultursidor.

Sjukling

Dagens snackis är att Frankrikes mesta rocker ligger på sjukhus i Los Angeles och svävar mellan liv och död. På allvar.
Samtliga teve- och radiokanaler toppar med detta, Johnnys bleka ansikte är på alla löpsedlar, och på radion är de fullkomligt nedringda av människor som är sorgsna, bestörta och vill hälsa till Johnny, alias Jean-Philip Smet.
Lite olämpligt då, kanske, att hans 35 år yngre hustru samma dag finns på omslaget till franska Elle, snudd på topless. Men så kan det gå.

String i Amazonas

Laurence Ferrari på TF1 gjorde en palinare om Sting i går kväll. Förutom att hon kallade honom String. Det gjorde hela min kväll.

Vissa människor skrämmer mig

Jag läser om en fransk skådespelerska som berättar om en vanlig dag. En helt vanlig veckodag.

Hon kliver upp 07.30. Sedan dricker hon te (grönt), kollar mejlen, går en promenad med hunden (border-terrier), dricker en espresso på någon trendig bar, köper tidningar (Wallpaper, AD, Libé, Le figaro, Elle, L'Officiel voyage). Läser tidningarna. Sedan joggar hon en vända.
Går på bio ibland, fotograferar mycket.

Attention, det här är innan lunch.

Sedan hinner hon slänga ihop lunch till en handfull vänner. Luncha. Se någon film, kanske. Besöka några konstgallerier på Rive Gauche, handla lite mat på La Grande Epicerie du Bon Marché.
Om kvinnan sedan har några timmar över uppger hon att hon gärna går och får en tretimmarsmassage på ett thaicenter.
Till kvällen: Gäster som hon bjuder på hemlagad citronkyckling. Ris och ett gott, rött vin.

När gästerna har gått hinner hon pyssla lite till. Fixa, chatta, läsa.

Jag är glad om jag hinner slänga ett öga på pressens förstasidor när jag går förbi tidningskiosken, och dricka en kaffe i lugn och ro under hela dagen. Hund och massage skulle jag aldrig ha tid med.

Facebook nation

I Le Mondes eminenta lördagsupplaga kan man läsa mycket om den virtuella verklighet i vilken vi tillbringar mer och mer tid.
Facebook liknas vid en nation, som med 100 miljoner medlemmar på nio månader är världens fjärde största - dock virtuella - land.
Av generation Y (födda mellan 1980 och 1995 är 96 procent medlemmar, men nu är det kvinnor mellan 55 och 65 som ansluter sig en masse.
Antalet personer som följer Ellen De Generes twittrande överstiger Irlands invånarantal och vi tillbringar allt mer tid på nätet. På bekostnad av att vara någon helt annanstans...

Sociala medier, visst. Men i någon parasocial mening, ändå. Nätkontakter kan aldrig slå verkliga möten med människor.

Queen. En oumbärlig tidning.

Till fikat bläddrade jag i ett ex av en glossy jag inte visste fanns, och inte visste att vi ville ha: I give you Queen. Som svensk damtidning fast för en yngre målgrupp, tror jag. Bakom kulisserna med kungaparet, obskyra artiklar om prinsessor i kungadömen jag inte visste existerade och en hel massa tips för att få lite royal quality på sitt liv.
Jag saknar möjligtvis någon rojalistisk ådra eftersom det här inte intresserar mig ett dugg, men det känns som om vi börjar bli lite nästan brittiskt hysteriska vad gäller kungafamiljen.
Eller är det så att vi alla hyser hemliga sess-drömmar om Ascothattar, prinsesspumps och Daniel Westling?

Bildbyline. Nästan.

Jahaja. Kristina mailade en bild som får statuera exempel på hur det går när man länkar till sidor utan att tänka på konsekvenserna och det faktum att man lämnar spår efter sig. Man hamnar på Bloggportalen med en osmickrande, gammal bild på sig själv. Nygravid, blek och illamående.
Note to self: Byt till solbränd, ogravid och pigg bild.

Svenska löpsedlar

På ena kvällstidningen:

Så blir påskvädret

Utomlands har jag aldrig, aldrig sett tidningarna toppa med väderprognoserna.

På andra kvällstidningen:

Jarl Alfredius sista sms

Det kommenterar jag inte.

Nyheter, gloss, glam och reportage

Bara jag som börjar tycka att svensk dagspress lite tappat stinget? Till och med sveriges prestigetidningar känns hafsiga och okul ( i alla fall för mig som läser på nätet och är ointresserad av både melodifestival och dokusåpor) och språket förenklas allt mer. Artklarna känns förformaterade, och jag saknar duktiga, personliga skribenter som sticker ut... Well, well, jag ska inte klaga. På lördagar köper vi Le Figaros lyxiga helgupplaga med vanlig nyhetstidning, och tre trevliga magasin med på köpet: Nyheter, reportage, politik och glossigt mode i Figaro Madame... Läsningen räcker hela helgen, och det är alltid intressant!

Bantning till kaffet

Jag bläddrade i nya Elle till kaffet, men det var en special maigrir som gör att man lätt sätter sin morgonmuffins i halsen. Dessutom är det lätt att bli schizofren av att, från en sida till en annan, mötas av budskap som "älska dig själv och dina kurvor" och "gå ned 4 kilo på en vecka - utan ansträngning". Samma sak varje år... Ett säkert vårtecken, eller?

Onyanserat om fransk jämställdhet och babyboom

DN skriver om den franska babyboomen. Frankrike är det land i Europa där det föds flest barn, drygt två per kvinna.
Förklaringarna hittar DN:s skribent i familjepolitiken och i en ökande jämställdhet hos unga par.

Jag känner mig lika skeptisk till bilden av Frankrike som ges i den här artikeln, som jag brukar vara till artiklar om Sverige i fransk media.

Vi får inte veta hur den här nya jämställdheten i praktiken ser ut (men DN:s journalist är noga med att fråga mamman i det intervjuade paret om hon inte kände att hon borde ha stannat hemma längre med sin son), däremot får vi veta att Familjen Barbiers lägenhet är ostajlad och trivsamt stökig. Här finns inget lyxrenoverat kök eller färgmatchade soffkuddar.
Lite vagt nämns att de traditionella machoattityderna börjar förändras, men jag har svårt att dra kopplingen till ökat barnafödande.

Barnomsorgssystemet med "nounous", privata,skattesubventionerade barnsköterskor tas upp i artikeln och omnämns som en utmärkt lösning. Efter att ha gjort en ovetenskaplig undersökning hos våra franska vänner och bekanta som har barn, och som alla betalar hutlöst dyra barnsköterskor, är att det är sista altternativet: De flesta drömmer om dagisplats, men jag kan inte komma på en enda person som lyckats få plats på ett kommunalt dagis. Vad sägs om den familjepolitiken? Jag känner flera par i parisregionen där hon har slutat jobba när de fått barn, eftersom hennes lön i princip gick åt till att betala barnsköterskan. Vad sägs om den jämställdheten?

Korsika, endast för de hårdkokta

I går gick ett reportage om min blivande "hemö" Korsika på Packat och Klart.
Reportern ställer sig frågan om L'île de beauté endast är för riktigt hårdkokta machomän med hår på handryggarna, (HUR ska det gå för en späd kvinna från Dalarna med dyr handväska och en bebis under armen?) och det är nog få platser som dras med så mycket fördomar än mitt vackra Corse.
Jag har hört amerikaner ställa sig frågan om de behöver ha skottsäker väst och tillåtelse från ambassaden innan de beger sig till ön. I kid you not.

Men jag håller med reportern: Det allra tuffaste med Korsika, det är att åka därifrån.

Klinisk framgång genom tiderna

DN skriver om att sjukvårdsserier ofta blir stora succéer på teve. Och Scrubs, Dr House och Cityakuten i all ära, men kommer någon ihåg den tyska läkarserien Kliniken?
Med Dr Brinkman - move over Clooney - som vitrockad hjälte på en klinik i Schwarzwald? Den här serien som tydligen slog alla tittarrekord i Tyskland gjorde på något märkligt vis ett sådant intryck på mig, och jag var ändå inte mer än sju, åtta år när den sändes.