Into yours, my life has been thrown.

Famous Frenchies: Françoise Dolto

Françoise Dolto (1908-1988) var en av Frankrikes främsta psykoanalytiker och barnläkare. Man säger att hon ändrade sättet en hel nation ser på barn, enligt mottot: A person's a person, no matter how small. Hon vigde sitt liv åt terapi för barn, att förstå barn, och menade att ett barn - en individ - har ett själsliv och absorberar och kommunicerar information - tout est langage! -  ändå från livet in uterus. Hennes övertygelse om att även spädbarn och mycket små barn kommunicerar - med sina kroppar - långt innan de utvecklat ett språk var revolutionerande. Detta pre-verbala språk är otroligt viktigt, för barnen, och för vuxna runt om kring det som kan lära sig att tolka och förstå. Det låter kanske själkvklart för många nu, men på 60-talet? Not so much.

Hon förändrade barnuppfostran på ett ganska radikalt vis, och de flesta fransmän är, vare sig de vet det eller inte, färgade av hennes teorier. Som nybliven mamma följdes jag av barnmorskor, barnläkare och pedopsykiater som alla var hängivna Doltoister. De var alla övertygade om att våra barns beteenden speglar sina föräldrar - children are the symptoms of their parents - och att barn alltid har en anledning att göra som de gör. Ett raseriutbrott sker sällan för att barnet har lust att vara rasande.

Dolto bildade tillsammans med Jacques Lacan (mannen som gav det undermedvetna ett språk) the Freudian School of Paris, och även the French Society of Psychoanalysis.

Från wiki: As a recognized feminist, she also worked on reconciling women with their sexuality; she also analyzed the attitude of children when their parents are separating or divorcing. 

Det var det här sista som gjorde att jag bestämt mig för att läsa Dolto igen. 

Dolto on Divorce (och även här måste man se hennes teorier mot en bakgrund av tidigt 70-tal, innan skilsmässor var banaliserade, om man nu kan kalla de det idag):

1. Dolto menade att från 6 månaders ålder ska man klart och tydligt kommunicera med barnet kring skilsmässan, klart och tydligt.

2.  Ett barn till separerade föräldrar ställs inför förändringar i sin livsstil. Dess anpassningsförmåga varierar med ålder, personlighet, nivå av trötthet, men beror också på hur hans/hennes mamma och / eller pappa förklarar för honom/henne konsekvenserna separationen på deras dagliga liv.

3. Barnet är absolut i stånd att anpassa sig till denna nya verklighet, om man inkluderar det och hela tiden berättar vad som pågår. 

4. Barn som levt i en familj där skilsmässan föregås av öppna konflikter och gräl, klarar sig bättre psykologiskt och socialt, än barn vars föräldrar skiljer sig utan att relationen speglat problem eller konflikter. 

5.  De separerade föräldrarna ska genom den kärlek de känner till barnen fortsätta att utföra sin funktion av skydd och transmission, och befria barnet från ansvar i konflikterna mellan dem.
I sina respektive roller som pappa och mamma bör de ge barnet en chans att integrera den andra föräldern, detta lägger grunden till inre säkerheten och, senare, den sexuella identiteten.

6. (...) Omvänt, om ett klimat av förtroende mellan de separerade föräldrarna upprättas känner barnet att det respekteras och det kan känna sig tryggt. Det innebät att om man kan komma över lidande, oro, förbittring och kanske hämndbegär, och se i den andra en person värd att respektera så kommer barnet att skapa sig en stark och trygg identitet kring det.


The baseline för Dolto var att en separation är en prövning och en utmaning som får oss att växa. Alla inblandade, no matter how small. Kommunikation & respekt verkar vara receptet.

As much as a fish needs a bike.

Söta, söta.
- Mamma, kommer du att ha en ny monsieur en dag?

Haha, hon kan formulera sig, min förstfödda.

För närvarande har vi ju det så bra som vi har det, jag och smulorna. Söker mer aktivt efter gud än efter en man. Plus att jag hört tillräckligt om the rebound-relationship för att tänka att det kanske ska undvikas.

Nu, i den här vackra, ömtåliga, nya tiden.

Empty what's full, fill what's empty.

Så enkelt och självklart egentligen. 

Varför klamra sig fast vid saker som inte tillåter oss att växa, som inte är bra för oss, och som gör oss olyckliga?

Jag tror också att vi, för att göra plats för nya saker i livet, måste göra oss av med en del gammalt. 

Att börja lyssna till sin egen inre röst är ganska fantastiskt. Den vet så mycket om dig. Den vet när du går rätt, den varnar när du är på väg åt fel håll. 

Jag hade stängt av min egen intution ett tag, gick lite vilse. 

Nu litar jag lite mer på den där inre kompassen.

Som min fina vän Jenny säger: Man känner ju ganska snabbt i magen när man blir en människa som man inte vill vara. 

Men man har ju valet att bli den man skulle vilja vara.

 

Jeff Buckley - Calling you

Vanessa Paradis - Dès Que J'Te Vois

Vie de famille á la carte.

Ett par kvällar har vi improviserat käkat middag med en annan - nyskild - förälder och hans dotter som råkar vara Véras bästa bästis.
Det har varit fest för barnen, förstås. Och ett mycket välkommet avbrott i en singelförälders vardag.
Lyckliga, glada barn, och vuxenkonversation.
Och alla vi som befunnit oss i slutet på kärlekshistorier vet att detta alltså innebär konversation med en vuxen som inte tar fram dina sämsta sidor och ej visar dig sina.


Plus att den nyskilda föräldern älskar att vi fyller hans hem med liv och rörelse (och ja, vi skapar väl tillfällen till en del städning) och det är som att kunna ge sina barn lite av det där konceptet med stor, lycklig familj, trots att man är skild. Förstår ni vad jag menar? Familjeliv á la carte, liksom?

Och jag tror att man måste jobba lite så, för att ge barnen andra viktiga vuxna att referera till, för att inte bli isolerad som ensamförälder, och för att vi kan faktiskt hjälpa varandra så himla mycket.

Så min wish list från häromdagen: Mer vuxenkonversation, glada barn och varm choklad i Paris... check check check. 

Snart dimper det väl ner överkast på posten också?  Om man bara ska få allt man vill ha?

The sick-selfie.

Fail.

Tryckte upprepade gånger in koden till mitt kontokort för att komma in på jobbet.
Det funkade ej. Irritationen?

Så himla trött på alla koder och passwords. Helt övertygad om att komma ihåg alla dessa tar dyrbart diskutrymme i våra hjärnor som skulle kunna användas till annat.

But you don't really care for music do you?

Oh those crazy nights.

Jaha.
Min 3-åring somnade på soffan klockan 18.
*ser fram emot uppvaknandet i morgon*

Min 6-åring gör sina läxor. Jag ba: "Äsch vi struntar i läxorna ikväll, du kan ju allt det där perfekt"?
Hon gav mig en blick som var så tung med chock, förfäran, misstro och oförstående att jag blev lite skamsen. Hoppas hon inte berättar för sin fröken.


Vi mammor är ju underställda våra barns pedagoger mer än någon annan boss. Man vill ju gärna verka kompetent och on the top of things liksom.

Oh well.

Ska uppdatera detta med tvåspråkigheten, lovar. Det är lite frustrerande hur fort svenskan försvinner... Working on it.

Pärlorna.

 

I know why beauty exists.

you can
stand there, under it, and roar all you

want and nothing will be disturbed; you can
drip with despair all afternoon and still,
on a green branch, its wings just lightly touched

by the passing foil of the water, the thrush,
puffing out its spotted breast, will sing
of the perfect, stone-hard beauty of everything

 Mary Oliver

B-day report.

Timmen som föregick Veras födelsedags-kalas låg min förstfödda på golvet och ylade.
- Mamma jag vill inte ha de här strumporna! De är fuhuhuhuhuhula!
- Men ingen kommer att se dina strumpor?
- *frustrerat illvrål*
- Vilka strumpor vill du ha då?
- De som Romy har! Hon har tagit miiiiiiiiiiiiiiina!

(should've guessed)

Nya illvrål. Förhandling med Romy för att byta strumpor. Alla gråter.

Kalaset blev sedan mycket lyckat, enligt rapport. Vi lämnade in elva ungar på restaurangen halvfyra, och kvitterade ut elva tindrande, mätta, glada några timmar senare.
Sedan fortsatte vi festen med hundra ballonger, vin och tårta hos Véras bästis, vars pappa bar hem en sovande Romy strax före midnatt  en absolut stjärnklar kväll, med de stora barnen fladdrande runt oss som lyckliga fjärilar.

Véra somnade på en sekund i sin säng med alla sina paket i famnen. Lycka. Tror verkligen att hon kommer att komma ihåg den här dagen, och det känns fint.

Instagram (Frenchcreme)

 

 Om man vill hittar man mig på Instagram. När jag inte finns här.  

When anger gets the best of me.

I hope you step on lego (anger management).

Oh well. Inga ytterligare kommentarer till det. Vissa saker är så ovärda att lägga sin energi på.

Counting blessings:
1. Ny spännande bekantskap, helt out of the blue.
2. Helg som närmar sig.
3. Mail från chef som bara ville tala om att hon älskar mitt nya efternamn. Beautiful!
4. Beaujolais nouveau-premiären. Alltså, rött vin som smakar hallonsaft och skumbanan?

Sarah.

L'heure bleue

Run to the centre of things

 

Soil & Ghost

 Why don't you follow back?

Jag kan inte låta bli att skryta om en vän till mig. Sarah Millerton,
Klok som en pudel, vacker som en tavla och dessutom så begåvad att det gör ont. Hennes tavlor drabbar mig totalt, som vore det någonting essentiellt och nödvändig som kommuniceras genom färger och linjer. Kanske är det därför jag har svårt att slita blicken från dem?
Och hade jag inte lagt ut alla mina pengar på flytt och skilsmässa så skulle Soil & Ghost eller Why don't you follow back (och om den inte redan var såld) hänga på min vägg.
Abstrakta, utrycksfulla, intensiva och oundvikliga.
Älskar den kliniska precisionen i det hon gör, som står i kontrast till de starka känslor som kommer till liv i tavlorna. Jag frågade henne om jag fick blogga hennes tavlor, och det fick jag.
Sarah finns här : http://www.saatchiart.com/SarahMillerton.
Och är ni intresserade av hennes tavlor och skulle vilja komma i kontakt med henne, så kan ni göra det genom mig. Säg bara till.

The singleness. Ups/downs.

Ups: 

1. När någon säger Bonjour Mademoiselle, med tyngdpunkten på Mademoiselle och glimten i ögat.
2. Att noll personer surar på soffan när jag kommer hem från jobbet. Ofta 2 däremot som hoppar i den och dansar krigsdans.
3. Nytt perspektiv.

 Downs: 

1. Att 80% av alla konversationer i mitt liv just nu sker med personer som är mellan 3 och 6 år.
2. Att han tog med sig alla sina skjortor och herr-tröjor.  Älskade. Saknade.
3. Oron som smyger sig på om natten.

Paris mon amour.

Dear Santa.

Vad jag önskar mig mest av allt just nu: 

1. Blaze. Robert Cadloff print. Love at first sight.

2. En killer-mascara som kan förvandla mina korta, raka fransar till bambi-inramning.

3. Vita, enfärgade, sobra överkast till tjejernas sängar. Alltså, ja, för att gömma Disney-lakan. 

4. Vackra vinglas. 

5. En mjuk, förlåtande, grå tröja i kashmir. 

6. En Italien-resa.

Och för de icke-materiella tingen: 

1. Mer vuxenkonversationer.

2. A kind of rib-breaking, breath-taking hug.

3. Ett mirakel till jul. Vilket som helst, ett litet, ett stort. Bara ett litet tecken om livets mening och människans godhet. Anything. 

4. Perfekt yrsnö över Paris. Varm choklad i latinkvarteren, Jardin de Luxembourg under ett fint, vitt täcke.

5. Glitter i mina barns ögon, hela december och för resten av deras liv.

Söndagsfrukost: Hembakta havrebullar.

Scenario: Regnet slår mot fönsterrutorna, några för en gångs skull välkammade och lugna barn sitter vid ett bord och klipper och klistrar enbart för klippandet och klistrandets skull, så där som bara barn kan.
De är hungriga. Mamman, en kvinna i sina bästa år, som i och för sig skulle vinna på att tvätta håret och kliva ur joggingbrallorna, tar fram en plåt rykande färska, doftande, varma bullar ur ugnen.
Nästa klipp: Bulle i närbild. Smörkniv som brer på ett tjockt lager smör som smälter på det varma brödet. Mjölk som hälls upp i glas. Barnen som kastar med sina korkskruvslockar och viftar med sina långa ögonfransar och liksom lutar sin in i mammans famn.
Du är världens bästa mamma. 

Slut på magiska ögonblicket. Oh well. 

Här är receptet i alla fall. Eller recpet och recept, det är lite vagt, men jag kommer från en släkt där man verkar baka totalt freestyle, enbart på feeling och kunskap om hur en bra deg bör se ut.

Blanda ner en påse torrjäst i cirka 13 dl mjöl och gryn-blandning. Jag använde största delen havregryn, sedan mjöl, havrekli och lite grejer. Obs att mina frallor blev lite smuliga av för mycket havregryn. 
Rör ned 5 dl varmt vatten (definitivt varmare än fingervarmt), några matskedar olja och ett par matskedar socker eller honung (har fått för mig att det jäser bättre med socker). 
Krydda med salt, vill man kan man krydda spännande med oregano, eller kanel, eller kardemumma. Det beror på hur wild & crazy man vill vara.
Jag lät mina bullar jäsa i varmluftsugnen, på 35 grader i en halvtimme. Sedan bakade jag ut och lät jäsa i rumstemperatur en halvtimme till. 

Gräddade i 200 grader, tills de var klara.

Sedan följde ögonblicket ovan. Short but sweet.

Am I turning into my mother?

Satte jag precis en deg? En lördagseftermiddag?
Mamma Margret Skog, get out of this body!

Min kamera (Nikon D3100).

Ni brukar fråga om min kamera och jag brukar svara i kommentarerna, men nu tar jag det så här:
Jag har en Nikon D3100 som jag köpte för 3 år sedan, då jag var trött på min ultrakompakta pocket-kamera. Det är en superbra nybörjarkamera, den är verkligen så out-of-the-box-easy-to-use som de säger. Den är i princip fool-proof.

Fast: Första dagen jag använde min nya leksak var jag jätteirriterad. Bilderna blev jättefula. Skarpa, men fula. Och jag insåg att det inte räcker med en bra reflexkamera för att ta snygga bilder, haha.
Min vän Jenny introducerade konceptet kameradjup, och nyligen blev jag upplyst om ISO-värdet av min vän Santiago. Plus att jag, när jag jobbade på lokal-teve, ganska tidigt insåg vikten av raka horisonter. "Horisontella". Noga med det.

Det enda jag varit noga med är kompositionen av bilderna, eftersom jag inte använder photoshop, så det är enklare att inte ha något fix innan jag laddar upp dem.

Annars:

Tycker jag inte om att använda blixt.
Älskar riktigt tajt kameradjup.
Gillar att komma nära de jag fotograferar. Hud-textur, liksom?
Har en böjelse för att fota nära, nära och svårare för vidvinkel.

Jag önskar mig ett nytt objektiv av jultomten, men vet inte riktigt vad. Tips? 

Behind every great kid is a mother who's pretty sure she's screwing it all up.

Armistice-day II.

En helgdag till minne av vapenvilan, eldupphöret på västfronten den elfte i elfte klockan elva 1918. 

I mitt liv har en annan sorts vapenvila inletts. Ingen vapenvila eller fred där man strör rosor i min väg och hyllar min framfart, men... oh well.

Har tröttat ut mina små med långpromenad och lek i det vackra vädret, sen tidig middag och läggning utan knot. Tandborsning och saga, pussar och vill ni ha lampan tänd?

Like a boss.

Och jag njuter av my sweet solitude. Det är faktiskt fint. Ensamt, förstås, men på ett bra sätt. Alltså, i synnerhet efter att ha varit sina barns livegna slav - kom igen, det är ju lite så det är - hela dagen och inte fått avsluta en tanke efter att ha bombarderats av frågor jag inte kan svara på e.g. Mamma, kan du säga mig om det finns vita svalor? (Ja, det är väl inte omöjligt...), Mamma, vem är Gud (Hjärtat, kan vi ta den diskussionen en annan dag?), Mamma, kan vi vara helt säkra på att tomten vet var vi firar jul? (Ja, är det nåt vi kan vara säkra på här i världen så är det det, lovar).

Så himla fint när man får avsluta en tanke.

Tenderar att vara lite asocial just nu, orkar inte ens svara på textmeddelanden. Vill vara i min egen sfär ett tag, en stund. En kväll.

 

Armistice day.

Under My Skin (maybe I need you under my skin).

The reason for which your heart bursts wide open. The reason for leaving us raw.

“I tell you this
to break your heart,
by which I mean only
that it break open and never close again
to the rest of the world.”

Mary Oliver, New and Selected Poems, Vol. 2

For some things there are no wrong seasons.

Bildsvit på mina könsneutralt klädda barn i den vackra hösten. Njuter så, inget klär en stad som höstskrud. Har alltid älskat höst. Och här nere på kontinenten har säsongen en mildhet som inte riktigt finns i skandinavien. En mjuk och fin november, hittills. 

Som visste den att jag behövde det, att jag inte orkar med kall råhet och kastvindar just nu?

Och rosorna? Snacka om resilience.