Well you know how it is with me baby, You know I just can't stand myself.

 
Yeah baby, I've been drinking,
And I shouldn't come by I know
But I found myself in trouble darling,
And I had nowhere else to go

Got some whiskey from a bar man,
Got some cocaine from a friend
I just had to keep on moving,
Till I was back in your arms again

Well I'm guilty, yeah I'm guilty,
I'll be guilty for the rest of my life
How come I never do,
What I'm supposed to do
How come nothing that I try to do ever turns out right

Well you know how it is with me baby,
You know I just can't stand myself
It takes a whole lot of medicine,
For me to pretend to be somebody else.

(Randy Newman)

Going all jazzy on you (looping this one).

Random French lover, part III. (They're all the same)

Hasta la vista, baby.

Havet. Älskar havet, längtar havet. 

Oh well. 

Lämnat mina vackra i sommarvärmen vid Medelhavet (lyllos) och återvänt till le printemps a Paris (lyllos). Inte helt dåligt utgångsläge för någonting egentligen. Som min förstfödda skulle ha sagt:

"Trop de la chance, maman. Trop de la chance."

Mina älsklingar är i goda händer och kommer att ha det underbart med hela franska släkten som vill ge dem av sin tid och uppmärksamhet. Det har sina fördelar att vara sladd-barnbarn på pappas sida, då finns ingen konkurrens liksom av andra kusiner i samma ålder, haha.

Lämnade en klarblå himmel och 25 grader på Place de la Comedie (hur solen kan kännas brutal och förblindande) och är tillbaka under en ganska poetiskt grå himmel strax söder om Paris. 

Känner mig alltid lite vilse första dagarna utan barnen. 

Jaja. Ni vet, allt känns fint ändå. Jag har återvunnit terra firma. 

Rock steady. 

Och på rätt väg.

My babies.