måndagen den 18:e januari 2010

Fel fokus

Jag ska ta tag i mitt liv. Nyårslöftenas om hopar sig. Jag har projekt. Drömska och mindre drömska.
Jag har min familj. Min man, min dotter. Jag bor på Korsika. Jag intalar mig att det i teorin inte finns någonting som hindrar mig från att göra vad jag vill göra.

Jag har gått upp flera, flera kilon och det är helt okej. Vi har accepterat varandra, jag och normalvikten. Men. Det är den där detaljen. Som egentligen har följt mig i hela mitt liv och som inte borde spela någon roll. Ingen roll alls. I synnerhet inte när världen brinner och folk dör på Haiti. Men ändå: Putmagen.
Och ärligt talat, en graviditet + yoyovikt+ ingen som helst magträning har gjort att den där putmagen som jag har och som egentligen är helt harmlös, tar fokus från allt annat. Som borde vara viktigare.

Ytligt som tusan, men jag har alltid tänkt mig att mitt liv skulle bli mycket enklare bara jag inte hade den där rundade putmagen, utan en som var mer konkav. Felfokusering, jag vet, men vad svårt det är att ta sig ur det där.

11 kommentarer:

ida BXL sa...

Ja, det är så lätt hänga upp sig på sådant.
Ibland undrar jag varför vi är så kritiska mot oss själva?

Om det är till någon tröst, så kan jag säga att jag verkligen inte har sett någon putmage på fotona av dig. Du är jättefin.

Anonym sa...

Konkava magar är överskattade och inte helt vanligt förekommande hos småbarnsmammor, om de inte är aktiva elitidrottare eller anorektiker. Hade vi inte kommit överens om att du skulle må bra istället? Kram, Maria i nb

Eleonora sa...

Ta det från en annan med putmage: man är byggd som man är byggd. Och uppenbarligen är både du och jag älskade trots att vi inte har stans mest slimmade magar. Embrace your belly - den har burit liv!

Mi sa...

Jag minns första gravidbilden du la ut - där du på allvar trodde att det såg ut som du svalt en badboll, och vi andra såg... ingenting! Så om vi andra såg ingenting när du trodde dig vara höggravid, då ser vi nog inte heller din imaginära putmage. Fast det här handlar nog inte om logik. Så hoppas ni hittar ett bra förhållsningssätt till varandra, du och din lilla mage!

CO sa...

Det är nå't lömskt med putmagar. De infiltrerar liksom den del av hjärnan där bättre vetande sitter. Min putis poppar upp (ibland bokstavligen) när jag minst anar det. Men det gäller väl, som någon av kommentatorerna redan nämnt, att skaffa sig ett accepterande förhållande till den. Det är ju, när man tänker efter, ändå rätt kvinnligt och normalt att ha en rundad mage. Och speciellt om man fött barn, vilket jag inte haft förmånen att göra ännu.

Svensk chekchouka sa...

Sarah, fördelen med att bli äldre är faktiskt att putmagar blir mer och mer vanliga... det är nästan misstänksamt att vara 35 plus utan lite häng där framme. De som är tvättbrädiga har oftast inga ungar och DEt är det faktsikt inte värt. Jag tror att det är en hel drös därute som skulle byta sina fejs mot ditt med en putmage i bonus! Du är ju jätte läcker! Alla har komplex, jag -hade- platt mage men har alltid varit övertygad om att mitt liv hade sett annorlunda ut med större bröst... Man mâste äta gott, det hor livet till, särskilt pâ Korsika, sporta om du orkar, men sluta inte njuta av livets goda!
Kram

Ingela sa...

Jag vet hur det känns att haka upp sig på små detaljer som man förmodligen är ensam om att se.
Jag säger så här: antingen accepterar man det eller så anstränger man sig för att få bort den själv. Funkar inte det så betalar man för att få bort det. Inget av alternativen är rätt eller fel tycker jag.

Emelie sa...

Japp, i det där träsket hamnar även jag pinsamt ofta. I hela mitt liv har jag dragits med putmage. Jag har aldrig varit tjock eller ens överviktig men olyckliga omständigheter, dumma kommentarer och elaka blickar fick mig att hata mig själv. Jag minns dagar då jag satt och grät framför spegeln och rispade fula streck i den fula oformliga magen. Idag mår jag liksom du bra, men det finns vissa fläckar som man aldrig tycks kunna tvätta bort hur gärna man än vill. Hur många gånger man än intalar sig att ens egna futtiga problem är irrelelevanta på ett nästan skrattretande sätt om man tänker på all olycka som finns i världen.

Ändå brer den ut sig där nedanför som ett monster ibland magen. Ett läskigt stort monster som skräms genom att säga "Inte kan du väl vara nöjd med dig själv när du ser ut så här?". 355 dagar om året struntar jag i den rösten, slänger luren i örat på den. Resten av dagarna kämpar jag fortfarande med.

Jag tror på dig.

Kram

Sara sa...

Ida; Det är till någon tröst! Tack...

Maria; Jo. Och måste jag vara anorektisk för att inte ha putmage så skippar jag... ;)

Eleonora; Ja, och det är ju BARA jag som är elak mot min mage. Ingen annan.

Mi; Men... jag åt inte så mycket då. Jag vägde typ 44 och gick en mil om dagen. Och var gravid. Ingen putmage, men lite vriden kroppsuppfattning. ;)

CO; Visst är det konstigt? Och visst borde vi vara smartare än så?

Svensk chekchouka; Ja, större bröst har jag också tänkt skulle underlätta mitt liv ibland... ;)

Ingela; Jag är nog mer för att acceptera...

Emelie: Tack!

Ellen sa...

För mig är det rumpan och låren som är taggen i ögat. Det krävdes dock ett BMI på 16 för att de skulle "försvinna" - och då var jag inte det minsta snygg ändå.
Det är svårt, det är det. Att älska sig själv. Men kanske är det lite lättare när man vet att det finns någon annan som gör det?
Tänk på att Véra inte bryr sig om den där putmagen - existerande eller ej. En mjuk mamma är mycket gosigare, det vet jag av egen erfarenhet! ;)

Anonym sa...

Ett tips. Låt C fota dig i underkläder i profil. Titta inte på bilden förrän om ett tag.

Du ska se att någon putmage egentligen inte ens existerar. Men den syns alltid när man tittar på sig själv i spegeln. Samma med det obefintliga fettet som man tycker hänger över linningen på byxorna...
Ett foto kan göra det lättare att se på sig själv med andra ögon.


Och visst, man har burit barn, gett liv och allt det där, men det innebär inte samma som att acceptera ett fysiskt förfall för all evinnerlig tid. När detta lilla Pyre är ute kommer jag ta tag i gymträningen och löpningen igen. Jag VILL ha magrutor och väldefinerade armmuskler, men på ett sunt sätt genom att träna och framförallt ÄTA rätt utan att gå till överdrift.

Jag har ingen aning om hur du tränar idag, men vanlig normal styrketräning i bra dos har inte dödat någon!
Det är övderdrifterna och underdrifterna man bör undvika. Sen kanske det är svårt att göra något "normalt" när man varit svårt sjuk i anorexia, man kanske lätt trillar tillbaka??

Men som sagt. Fota magen. Se och begrunda.
Du har ingen putmage.


Kram/ AN

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...