onsdagen den 20:e januari 2010

Med hjärtan som viskar: Gå inte förbi

Vi talade om män.
Och om kvinnor också för den delen, men med ett annat perspektiv.
Vi kom i alla fall överens om, under vår diskussion, att den rätte inte finns. Det finns inte en enda person här i världen som kan vara rätt för just dig. Om det vore så, att det fanns en enda person, av världens fem miljarder människor, så vore sannolikheten att du överhuvudtaget skulle korsa den här människans väg så oerhört minimala att de nästan inte finns.
Det kan vi inte ha som utg
ångsläge, det vore som att tro att man kommer vinna på lotto när som helst, liksom. Och jag känner bra många fler som funnit kärleken än som vunnit på lotto, så vi överger hypotesen om en enda Mr Right, Le Bon.
Och: Det är bättre att leta lite i sin närhet efter Mr Right, det är ju ändå så de allra flesta gör.
Men vi tänkte att det kanske finns en handfull potentiella Mr Rights. Man kanske möter en om året, eller tio i sitt liv som skulle kunna vara den rätte?

Ni vet. Man står vid ett övergångsställe och väntar på att gå över. Det är rött. Och där på andra sidan står en person. Blickar låses fast. en stund, ett ögonblick.
Den
tid
det
tar
för
ljuset
att
slå
om
till
grönt
och du tvekar. Rödljusets tickande härmar ditt hjärta. Det gröna sl
år fortare.
Ni går över, passerar varandra. Kanske säger du hej, hi. Bonjour. (Det beror lite på var du befinner dig, men någonstans tror jag att chanserna är större att du befinner dig i Paris, eller New York, än utanför Ica i Hudiksvall, även om Hudik är lättare eftersom chanserna att man springer på samma person på Statt lördag kväll är betydligt större.)

Och på andra sidan tänker du att du inte ska vända dig om, inte ska,
men givetvis vänder du dig om, det stod skrivet i stjärnorna att du skulle vända dig om,
du kan inte l
åta bli, du vänder dig om, vrider dig kring din egen axel
Och ser
Han har också vänt sig om
Sedan går du vidare. Och tänker att i en annan tid, ett annat liv
Du
gick
förbi

Och om det där skulle hända en enda g
ång i en livstid vore den ju knappt värt att gå över gator längre?

10 kommentarer:

Jorun sa...

Fint inlägg!

Får mig att tänka på en dikt av Solja Krapu: Sådana människor

Sara sa...

Vad roligt! Jag läste dikten (kände inte till Krapu) och det var ju faktiskt lite samma idé.. .

Ida BXL sa...

De som tror att den Rätte finns brukar kanske just vara de som också tror på ödet? (Vilket är praktiskt för då kan ödet se till att de möts) :).

Det gäller väl snarare att hitta någon som känns rätt och det är svårt nog ibland.

Mimi sa...

Ah vad bra skrivet :)

Mi sa...

Oh vad fint!

Man måste nog ändå tro lite på det omöjliga, på ödet och på en gnutta magi, för att uppleva kärlek. Våga tappa fotfästet en stund. Jag mötte MrRight, och blev uttråkad. The predictable, det jag hade tänkt ut att jag ville ha. Sen mötte jag MrWrong, inget av det jag ville ha, och det kvittar om det tar slut i morgon, för jag är banne mig lycklig precis varje dag ha finns i mitt liv.

Ellen sa...

Ja, fint.
Och jag känner igen mig.

För sju månader sedan stod jag i publikhavet på en festival, när min blick fastnade på en kille en bit bort. Han tittade tillbaka. Jag vände mig till min kompis och sa: "ser du den där killen? Det är Nånting, jag vet inte vad, men det är Nånting".
Sedan försvann han i folkhavet. Under resten av kvällen gick jag och spanade efter honom. Jag sa till min kompis, att om jag såg Honom igen så skulle jag gå fram.
Jag har aldrig gjort något sånt, men jag kände, att det där Nåntinget inte fick ignoreras. Jag var tvungen.
Men timmarna gick och jag såg honom inte.
Till slut gav jag upp, det var sent och dags att gå hem. Vi var på väg ut från festivalområdet.
Och då - då kom han.
Promenerandes i motsatt riktning.
Blickar låstes.
Jag tvekade.
Log.
Och passerade. Utan ett ord.
Några meter bort: kunde inte, kunde inte,
låta bli att vända mig om.
Och såg
att han också hade vänt sig om.

Som i trans fortsätter jag gå. Bort. Samtidigt som mitt inre skriker och bankar: vad GÖR du?!
Hela vägen hem grämer jag mig. Hur kunde jag vara en sån idiot? Jag skulle aldrig se den killen igen. Festivalen var på Universitetet, men öppen för vem som helst, och full av utbytesstudenter som skulle åka hem dagarna efter... Chansen att hitta honom igen var väl som att vinna på Lotto.

Ellen sa...

En vecka senare är jag tillbaka på Universitetet för att gå på en pub som min gamla studentförening anordnar (själv pluggade jag inte för tillfället).
Någon liten del av mig tänker, att kanskekanskekanske skulle Han kunna dyka upp här, Killen med de röda glasögonen. Samtidigt tvingar jag mig själv att tänka på hur extremt osannolikt det vore.
Jag går in
och där
vid entrén, där leggen ska kollas
sitter han
Han är inte bara där
Han är medlem
i samma förening som jag


Jag har vunnit på lotto.

Ellen sa...

(Sorry att jag hijackar din blogg Sara,
man kan säga att du lyckades slå an en sträng...)

Sara sa...

Ida: Ja, men man fâr ha lite tilltro till ödet ocksâ...

Mimi: tack...

Mi; Men gör inte detta till Mr. Right? För det där har ju inget med förinställda parametrar att göra?

Ellen; Oh, vad fint! Du fâr kolonisera min blogg när du vill! ;)

Ellen sa...

Haha, tacktack. Fast jag har ju en egen så det är ju lite onödigt.

Men bara för att avrunda det hela då:
Det tog fyra månader till innan vi vågade prata med varandra på riktigt... Efter ytterligare en tid av diverse bio och fikor med outtalade motiv var det helt otroligt när han en dag sa:
"Jag kan inte fatta det. Du är tjejen från festivalen."

Han hade visst tänkt på mig lika länge som jag på honom...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...